Fjärilens tyngd av Erri De Luca

Fjärilens tyngd utspelar sig i de italienska alperna och handlar om en stor och stark alpgetsbock som härskar över sin flock. Han kallas kungen av den tjuvjägare som är bokens andra protagonist. Tjuvjägaren, som inte helt saknar likheter med Erri De Luca, sköt en gång kungens mamma och har som slutmål i sin jägarkarriär att också fälla kungen.

Den här korta och poetiska texten på 67 sidor handlar om människans försök och misslyckanden att samspela med naturen. Om människors och djurs likheter och olikheter. Språket är oerhört vackert. Jag sträckläste med en känsla av att hålla andan under tiden. Nu vill jag helst citera hela boken.

”Mannen passerade flocken tvåhundra luftmeter längre ner. Han kunde inte se den, så många klippsprång högre upp. Inget sinne upplyste honom om att den fanns där. Människans art har bara utrustats med ett fåtal sinnen. Hon förbättrar dem genom intelligenta sammanfattningar. Människohjärnan är en idisslare, den tuggar om informationer från sinnena, kombinerar dem till sannolikheter. På så vis är hon i stånd att organisera sin tid, att planlägga den. Det är också hennes förbannelse, eftersom det medför vissheten om hennes död.”

De Luca varken förmänskligar eller nedvärderar djuren, tvärtom. Han försöker och lyckas att lyfta vilka omänskliga och fantastiska förmågor de besitter. Han ger läsaren skäl att ifrågasätta människans synsätt på sig själv som den högsta i hierarkin. Men han romantiserar inte utan beskriver naturen som hård och våldsam, vild och vacker.

Att den här sagolika berättelsen är en tragedi står klart redan på de första sidorna. Tragedi betyder dessutom ”bocksång” på grekiska. Den utspelar sig i november, månaden som enligt Tranströmer bjuder på karameller av granit. Det är två åldrade karaktärer vi följer. Båda två anses av andra vara kungar, båda är utanför flocken. Dessutom får vi veta att från april till november landar på kungens horn, vita fjärilar.

Jag har läst många böcker på sistone som undersöker människans medvetande och oförmåga att leva i nuet. Sorgegondolen, Hunter i Huskvarna och Önskestjärnan för att nämna de tre senaste. Jag tycker De Luca utmärker sig i hur väl han formar orden kring detta. Här ska förstås översättaren Madeleine Gustafsson också ha en eloge. Det är lättbegripligt utan att vara störande övertydligt. Titeln är enastående. Den lätta fjärilen som symbol för själen kontrasterar mot ordet ”tyngd”, som medvetandet innebär.

”En vit fjäril kom och satte sig på den [gevärspipan]. Han gjorde en lätt rörelse för att jaga bort den utan att nudda den. Fjärilens ryckiga flykt, i sicksack, var motsatsen till blykulans raka linje mot det stora målet, där den låg dold i den glänsande gevärspipans mörker. En fjäril på ett gevär driver med det. Dess sikte görs till åtlöje av den ryckiga flykten hos fjärilen som var den än landar har nått sitt mål. Där fjärilen landar, där är centrum. Mannen jagade bort den med en långsam gest, blåste bort den.”

Det här är den första boken jag läser av Erri De Luca, men jag bara måste läsa fler. Jag så tagen av hur han verbaliserar naturnära realism och filosofi att hans reducerande utifrånblick på kvinnan blir en futilitet.

Kommentera