okt 16 2021

Vad hon klagar över när hon klagar över hushållsarbetet av Heidi Linde

”Vigdis tänker på de nyblivna föräldrarna från tidigare idag. Allt det nya och magiska som de nu är fyllda av och som ska finnas med dem i dagar, veckor, kanske år. Men efteråt, allt det som kommer sen. Allt som de ska tvingas se av sig själv och hos den andra. Eller som de ännu inte vet något om eller anar hur stort det är.”

Det där som kommer sen, när barnen börjar bli stora, när man närmar sig femtio, när man har levt länge tillsammans med en partner, är vad den här romanen handlar om. Förlagt i ett nutida Norge. Det är träffande och kul, väldigt träffande och kul faktiskt. Jag skrattar och njuter av Lindes småtorra och beska humor. Det blir faktiskt några epifaniska ögonblick rent av.

”Han brukar säga att de är 100% jämställda.”

Vigdis är barnmorska och gift med Rune, de har tre barn. Mamman i familjen Linn-Niklas-Billie har bott i kvinnokollektiv och med sitt utseende kunnat ”välja från översta hyllan”, hamnar nu i en existentiell kris. Romanens berättare växlar mellan protagonisterna Vigdis och Linn. ”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis” skrev Tolstoj i Anna Karenina och här får vi vara en fluga på väggen hos två olyckliga familjer. Det är mycket spännande.

Jag har inte läst något av Heidi Linde tidigare, men kanske är hon en ny favoritförfattare, tänker jag. Hon lyckas med att gestalta starka känslor utan att smeta dem på läsaren. Exempelvis när mamma Vigdis smeker sin yngsta son (som snart också han är stor) i nacken och låtsas att den fysiska beröringen är avsedd att borsta bort sand. Karaktärerna är dynamiska, dialogen realistisk och hela temat med relationer oerhört psykologiskt trovärdigt och väl skildrat. Stort fokus ligger på introspektion och karaktärerna är vit medelklass, men man får sig en passande återställare mellan varven i form av sms från Läkare utan gränser som tar emot Linns månatliga bidrag på 80 kr.

Lindes roman tar itu med åldrande på ett sätt som slår an i mig. Igenkänningen är anmärkningsvärt stor när hon skildrar hur den unga Linn som vårdbiträde reagerade över gamla kroppar.

Jag har svårt för slut som knyter ihop säcken alltför väl, jag tycker det känns tillrättalagt. Men alla andra delar i romanen tycker jag mycket om. Stilen påminner om favoriten Nina Lykkes, och jag kommer definitivt att läsa mer av Linde.

okt 14 2021

Alkemisten av Paulo Coelho

Ja men då har jag också läst Alkemisten tillsammans med miljontals andra världen över. Den sägs vara en av världens mest sålda böcker och ska visst kunna förändra läsarens liv. Så även mitt, jag fick högre blodtryck.

Den spanska pojken Santiago är fåraherde. Han avslutade sina präststudier för att istället ge sig ut i världen. Fördelen med att vandra runt är att träffa olika människor och inte behöva umgås så mycket med dem att de börjar lägga sig i hur man lever sitt liv (bokens kanske enda vettiga mening). Santiago verkar ganska tillfreds med livet men bestämmer sig ändå för att sälja sina får och istället följa sin dröm om att hitta en skatt i Egypten. På sin resa som kan liknas vid en pilgrimsfärd möter han några olika personer och det ska väl föreställa att det sker någon slags utveckling i sorken.

”När du verkligen vill någonting verkar hela universum för att du ska få din önskan uppfylld”

Bokens banala budskap – följ ditt hjärta och låt inget stoppa dig på färden – kan jag omöjligt svälja. Jag försöker tolka det välvilligt, det är ju bra att känna efter vad man själv vill och bryta med givna mönster, men Coelho gör det svårt för mig. Å ena sidan verkar han med sitt kvasifilosofiska dravel bedyra att makt och rikedom inte är viktigt, å andra sidan riskerar Santiago sin försörjning när han säljer sina kära får för att hitta en dyrbar skatt. Å ena sidan ska man följa sin inre röst å andra sidan lyssnar Santiago på råd och finner svar via stenarna urim och tummim. Inte heller ska man låta kärleken hindra jakten mot sitt mål, verklig kärlek talar nämligen ”det universella språket”. Som ju inte alls är universellt eftersom det bara gäller för män. Kvinnan hittar nämligen sin skatt i mannen. Hon ska ingenstans hon nej, bara vänta på att mannen kommer tillbaka efter att ha uppfyllt sitt levnadsöde. Skatten kommer till henne så att säga i patriarkal form.

Coelho har förmodligen läst och inspirerats av Bibeln och Siddhartha, men frågan är om inte åtminstone Hesse vände sig i graven 1988 (när boken publicerades).

Inte bara är sensmoralen ett luftslott, det är sexistisk och antiziganistisk smörja levererad med klyschor och stereotyper. Låt gå för att Coelho försöker framkalla en gammaldags ”tidlös” atmosfär, men det här är inte rätt. Skulle man på riktigt ta till sig hans nonsens skulle förklaringen till varför 200 000 somalier dog i Isaaq-folkmordet, helt enkelt vara att de borde ha följt sina levnadsöden.

Om man gillar fantasi och magi kan man säkert ryckas med i denna sagolika berättelse. Det gör inte jag. Dessutom lyssnade jag på Stefan Sauks uppläsning vilket gjorde upplevelsen rent obehaglig.

okt 13 2021

Kvinnan och apan av Peter Høeg

Kvinnan, som titeln implicerar, vars ”liv hade varit en nischexistens, en i biologisk mening högt specialiserad tillvaro anpassad till ett liv i äktenskaplig sysslolöshet och representation” heter Madeleine (som kakan?). Hon kommer från Danmark men bor nu i London med sin man Adam. Han är en karriärhungrig beteendevetare. Hon är olycklig och alkoholiserad. Hon börjar varje morgon med att ”återuppstå” det vill säga hon sminkar sig.

Med apan kunde man kanske tro att Peter Høeg avser mannen, hö hö, men nej. Mannen är alltför lågt stående för att kunna mäta sig med en apa, i alla fall den här sorten. Apan som kidnappas från sitt habitat, heter Erasmus vilket betyder älskad. Och visst får han uppleva kärlek men också det motsatta när människan utför experiment på honom i vetenskapens namn.

”Bara det att veta, på Adams sätt, det förstör det man vet något om. Eller förändrar det.”

Det här är en oerhört originell roman, svår att genrebestämma (sci-fi, thriller?). Jag har inte läst något av Høeg tidigare och slås av hans personliga stil. Det är välskrivet, lättsamt men samtidigt forcerat, liksom svulstigt men också styltigt, jag får det aldrig riktigt att flyta. För många klyschor för min smak och ibland nästan barnsligt. Temat är jätteintressant och tangerar exempelvis Fjärilens tyngd i sitt utforskande av gränsen mellan människa och djur. Människan med sitt medvetande som stjäl uppmärksamhet från livet som är nu, hennes förmåga att ljuga och spela roller, hon ser bara sådant hon förväntar sig och förblindas av pengar och makt. Men formen bär inte. Det är för spretigt. Jag stör mig på övernaturligheterna. Även om jag jag väljer att betrakta dem som metaforer förvirrar Høeg mig. Att det handlar om kritik av människans högmod, civilisation och exploatering av djuren står dock klart, och det uppskattar jag.

Karaktärerna utmålas som goda eller onda och är inte speciellt intressanta. Förutom Madeleine som genomgår en spännande utveckling. Men även henne kategoriserar han in absurdum. Jag vill tro att det finns goda intentioner från författarens sida att försöka förstå ”kvinnan” och hennes omständigheter i ett patriarkat och så vidare. Jag uppskattar försöket men måste tyvärr meddela att för mig framstår hon som helt och hållet orealistisk. Han är på tunn is Hoeg och är väldigt nära att braka igenom som en mansgris.

”Det var mycket tyst hon sa det, men det fanns i hennes röst något som ibland, mycket sällan, finns i en kvinnas röst när något är avgörande viktigt för henne, och hon sträcker sig efter det utan att pressa sig, en form av musik, sfärernas musik, en ultraljudsignal som är riktad direkt mot männens centrala nervsystem, och som därför också träffade både apans och Adams.”

Längst bak i boken i samband med författarpresentationen står det att intäkterna från boken har författaren låtit donera till ”Lolwe, en fond för bistånd till tredje världens kvinnor och barn”. (Den är publicerad 1996.)

Antingen gillar man den här berättelsen för att den är fantasifull och spännande. Slutet är faktiskt ganska kul. Eller så lämnas man brydd kring vad författaren vill säga. Man ska vara snäll mot andra människor och djur, var det poängen?

okt 12 2021

Dungen av Rachel Mohlin

”Där jag växte upp fanns öppna fält och vida marker som banade levnadsväg genom skogen. Och så fanns DUNGEN, en liten trång plätt med eländig och snårig skog som lämnats kvar orörd bland allt det öppna. Vi blev tillsagda att inte leka där, inte vara där, att undvika Dungen, gå inte dit! Så därför var vi där ofta.”

Dungen är platsen dit tonåringarna Adina och Malin går för att kolla i porrtidningar och annat hemligt. Adina lever med sin ensamstående mamma som är allvarligt sjuk. Hon var tidigare mobbad på grund av att hon inte har någon pappa och efter att Malin krokade hennes arm har de hållit ihop. De är båda en del av den sektliknande församlingen Kristi Gemenskap.

Dungen skulle också kunna vara en mörk plats inombords, en symbol för minnen av hemska upplevelser. Romanen inleds med att Adina som vuxen träffar en terapeut. Det är en stark början. Rolig och lovande.

Med god dramaturgi och bra driv stiger den dramatiska kurvan mot den sjunde december som lovar ett crescendo. På vägen dit växlar berättelsen mellan nutid och dåtid. Rachel Mohlin håller läsaren i sitt grepp.

Men det är lite väl mycket elände som drabbar Adina, jag får känslan av effektsökeri. Det stannar inte vid maktmissbruk, sjuk mamma, frånvarande pappa och mobbing utan det är också ätstörningar, missbruk och sexuella övergrepp. Jag tror att författaren har gjort helt rätt i att skriva fram så mycket misär, det är många läsare som uppskattar det, se bara på Shuggie Bain.

Till skillnad från ovan nämnda innehåller Dungen en stor portion humor. Jag lyssnade på boken och gillade verkligen författarens egen inläsning.

Karaktärerna är dock alltför endimensionella för min smak; onda eller goda. Den ensamstående mamman är en hjältefigur som varken skvallrar eller fräser ifrån irriterat. Jag saknar motsättningar inom karaktärerna.

Jag tycker att Rachel Mohlin har skrivit en fin debut, en orealistisk och rolig spänningsroman med intressanta teman.

okt 11 2021

Janne, min vän av Peter Pohl

Berättaren Krister – Krillekatalog – 12 år, har goda hemförhållanden i trygg medelklass på Södermalm och läshuvud, börjar på Södra Latin och hamnar således med en fot i vardera världen. Avståndet till de forna klasskompisarna som är barn till arbetare växer. I augusti 1954 träffar han för första gången Janne.

Janne framstår för Krille som en udda figur, en maskulin variant av Pippi Långstrump (vilken Janne aldrig har hört talas om). Rödhårig, fräknig, stark gränssättare, våghalsig, utan föräldrastöd, och skenbart ålderslös. Janne är en fena på att cykla och på att meka med cyklar. Han har alltid svar på tal.

Det är mycket som är mystigt och oklart kring Janne och det är diegesens fokus. Mellan raderna förstår den mogne läsaren att romanen tar itu med klasskillnader, missbruk, att spela roller, könstillhörighet, vuxnas maktmissbruk, privilegier och ett barns behov av omtänksamma och förnuftiga föräldrar. När man är barn vet man inte att det finns andra barndomar. Att den privilegierade har svårt att överblicka – eller väljer medvetet att inte se – mindre privilegierades omständigheter skriver Pohl fram med bravur.

Språket rullar fram med underbar stockholmsslang, där barret, klyket, brallisar och bengskallar avlöser varandra. (I senare upplagor finns en slangordlista längst bak.) Peter Pohl sätter ord på barndomsvärlden och dess fysiska miljö, konventioner, sexualitet, tankar och förståelse med ett begåvat och mångbottnat berättargrepp. Utan explicit hemska scener framkallar han stora känslor.

Tack vare ”Stockholm läser” som valde Janne, min vän till årets bok, läste jag om denna fantastiska roman som på inget sätt har förlorat sin aktualitet. Peter Pohl satte verkligen sitt namn på kartan med den här debuten som publicerades första gången 1985.

okt 08 2021

Siddhartha av Hermann Hesse

Siddhartha, av den nobelprisade Hermann Hesse, publicerades för ganska exakt 100 år sedan. Det är en idé- och utvecklingsroman om den sökande Siddharta som lever i Indien 400 år före vår tideräkning.

Inledningsvis lever Siddhartha nära sin far av hög kast. Siddhartha är mycket begåvad och omtyckt. Men han känner sig otillfredsställd, han vill nå atman/om (nirvana, slippa lidande) och därför lämnar han sin familj och söker sig ut i världen. Han sällar sig först till samanerna. Där lär han sig meditera – vänta, fasta och tänka – och behärska köttet. Men inte heller som asket finner han meningen med livet. Han menar att man kan inte veta något säkert bara med hjärnan man behöver också få veta det med ögonen, hjärtat och magen, således söker han lyckan som köpman. Det går vägen till en början. Han blir rik med snart också högmodig, ser ner på andra och kallar dem barnmänniskor. Han förlorar sig själv till makt och kvinnor, spel och alkohol. Spel och lek blir till boja och band. Detta leder honom ner på den djupaste botten. Han går till en flod för att dränka sig. Där möter han en enkel färjkarl som hellre lyssnar än talar, som åter lär Siddhartha konsterna tänka, fasta och vänta. Färjkarlen är tillfreds, trots att han saknar utbildning. Det är flodens förtjänst.

”Han såg milt ner i det rinnande vattnet, i det genomskinliga gröna, i den hemlighetsfulla teckningens kristallklara linjer. Lätta pärlor såg han stiga ur djupet, stillsamma luftblåsor flyta på den spegelblanka ytan, den blå himlen spegla sig i den. Vad han älskade detta vatten, vad det förtjuste honom, vad han var det tacksam! Han hörde rösten, den nyväckta rösten, i hjärtat och den sade: Älska floden! Stanna vid den! Lär av den.”

Floden lär Siddhartha att lyssna och hans sökande upphör. Som att han faktiskt dränkte den vällustiga Siddhartha och återuppstod som en barnmänniska med en ny och ren blick på världen. Med acceptans och genom att släppa fokus på sig själv och rikta fokus utåt, blir han då äntligen tillfreds. Det asketiska livet och att leva i sitt huvud var som att låsa in sitt jag. Köpmannalivet tog hans livslust.

Somliga av de klassiska idéerna bakom boken känner vi väl igen; Att himlen finns runt hörnet, att vi gör bäst i att stanna hemma och odla vår trädgård, rikedom är inget att sträva efter, enligt Siddhartha inte heller kunskap (det är inte ord som övertygar människan), den aktiva strävan är av ondo, vår inre frid finns hela tiden inom oss och det som sker det sker. Vi ska lyssna på vår inre sjungande lilla fågel och hitta vår egen väg. Framförallt ska vi vänta, fasta och tänka. Jag gillar budskapet om att handlingar är viktigare än ord och titlar, det menar jag har hamnat i skymundan i samtiden.

”På samma sätt är det när Siddhartha beslutar något, när han uppställer ett mål för sig. Siddhartha gör ingenting, han väntar, han tänker, han fastar, men han går genom världens företeelser raka vägen liksom stenen i vattnet, utan att göra något, utan att röra sig, han blir dragen, han låter sig falla. Hans mål drar honom till sig, ty han lämnar inte kvar något i sin själ som kan hindra honom från att nå målet. Det är detta Siddhartha har lärt sig hos samanerna. Det är detta som dårarna kallar trollkraft och menar att det framkallas av demoner. Ingenting framkallas av demoner, det finns inga demoner. Vem som helst kan trolla, vem som helst kan nå sitt mål, om han kan tänka, om han kan vänta, om han kan fasta.”

Hesse tar itu med identitetssökande på ett sätt som vi i vår tid också kan lära av. En människa rymmer många olika personer, vi är tvingade att leva under förändring. Varje form är förgänglig. Herakleitos sa panta rei (allt flyter) och ”man kan inte stiga ner två gånger i samma flod” och kanske menade han att vi kan inte styra naturens och livets nycker, men vi kan lära oss att finna oss i det. Vi ska heller inte nöja oss med att en flod är en flod (varken språkligt eller symboliskt) utan fortsätta att observera den den på ett djupare plan. På samma sätt är det med den komplexa människan, inte heller hon är fast och bestående. Siddhartha utsätts för samma prövning som han utsatte sin far för, när hans son frigör sig från honom.

Jag tycker mycket om den här berättelsen även om språket bitvis är klyschigt.

okt 07 2021

Det andra namnet (Septologin #1-2) av Jon Fosse

Det andra namnet anges som del ett och två av en septologi om sju. Och här mina vänner, gäller det att skärpa till sig.

Inte för att den är svårläst eller trög. Språket är lättillgängligt. Orden är enkla, upprepande, de flödar fram utan punkter i en mestadels vardaglig monolog. Inte heller är diegesen svår att hänga med i. Det är konstnären Asles tankar vi läser. I skarven mellan modernistisk och postmodernistisk stil varvas händelser, tankar, minnen och protagonistens samtal med främst sig själv. Vi kommer in i berättelsen när Asle står och beundrar sin målning som med ett lila och ett brunt streck bildar ett andreaskors.

Asle tycks utseendemässigt likna författaren och är liksom honom katolik. Han har en vän, som också heter Asle, som ser likadan ut och som också är konstnär. Vännen är gravt alkoholiserad, protagonisten Asle har kommit ur sin alkoholism. Det står öppet för läsaren att tolka huruvida det faktiskt finns två Asle eller om det är en spegling, en skugga, ett liv som har varit, kommer att bli eller kunde ha blivit. Fast kanske vill Fosse egentligen att vi ska försätta oss bortom tid och rum, där ingenting tillhör det förgångna och ingenting kommer att bli, allting är. Han upprepar att gud är och allt är gud. Andreaskorset med dess två linjer som korsar varandra skulle kunna stå symbol för hur Asle nummer ett och Asle nummer två relaterar till varandra i någon slags dubbelexponering.

Här finns en granne också, Åsleik. Han är den enda person som Asle utan att känna sig obekväm kan bjuda in i sitt hem. Åsleik är fiskare likt Jesu lärjunge aposteln Andreas. Han för in berättelsen på vänskap, omtanke och mänskliga relationer. Läsaren får ta del av vad Asle tänker och känner och vad han väljer att säga högt till Åsleik. Människan kan välja att sätta ord på och släppa ut vad som försiggår inombords, eller att låta bli. Märkligt, eller tursamt nog har både Asle och Åsleik (som inte är religiös) varsin slags relation med en kvinna vid namn Guro (Gudrun eller gud).

”och så ser han på detta sitt eget vis ner mot golvet och när Åsleik tittar ner på det sättet är det som om han inte tittar ner, utan som om han tittar upp, som om han ser alltsammans, som om han ser ett stort sammanhang utan att vara på det klara med det och då lägger det sig nånting över hans ansikte, ja det är som om han plötsligt faller ut ur denna onda värld och in i en glänta av ro, av stillhet, av ljus, ja av lysande mörker”

Det kluriga här är vad Jon Fosse vill säga, och vad jag säger till mig själv när jag läser boken. Och inte att förglömma, vad som inte sägs. Jag tror att Fosse vill, och det lyckas han också med, försätta läsaren i ett slags meditativt tillstånd som liknar Mäster Eckarts budskap om att man måste sluta ögonen för att kunna se, ljuset som lyser i mörkret. Kant hävdade att människans kunskapsförmåga är begränsad, de eviga frågorna om viljans frihet, själens odödlighet och guds existens kan aldrig besvaras i den fenomenella världen. Den noumenala (transcendenta) världen menar Kant – och som jag uppfattar det också Fosse – blir trons och förhoppningarnas domän. Genom avskildhet, ro, koncentration och gudshängivelse bör man försöka tömma medvetandet på innehåll för att aktivera en ”gnista” i själen. Eckhart talade om den gudomliga människan, homo divinus, och om den gudomliga gnistan som lyser i varje människas själsgrund. Asle målar bilder för ”att få ur bilderna ur huvudet”, ur sitt medvetande. Precis som Asle med sina bilder vill få fram ljuset (tända gnistan) i mörkret vill Fosse få fram det osynliga i det synliga. Det här är en roman om själen (nous), medvetandet och det transcendenta. Konsten fungerar som en dörr in till den noumenala världen, bortom sinnena, kunskap a priori. Därför skriver han kanske att man kan titta på en tavla och den ser in i en själv.

Glädjande är det att Fosses kvinnliga karaktärer får tillhöra det stora komplexa världsalltet.

Det här är en helt fantastisk stor och vacker roman som går snabbt att läsa trots sina 477 sidor men som gör ett bestående avtryck. Jag älskar den religiösa, materiellt nedtonade och samtidigt moderna romanvärld som Fosse skapar. Den står i skarp kontrast till de borgerliga relationsromanerna som ligger högt i kurs i vår tid. Det andra namnet är både spännande och givande om än lite väl tjatig med alla upprepningar.

Tack Albert Bonniers Förlag!

(Om några timmar får vi veta om Fosse får Nobelpriset i år (2021) eller om det kanske blir Jamaica Kincaid som jag hoppas på. Mitt tips är i alla fall att reservera den här boken på biblioteket innan klockan ett.)

P.s. Har nu också läst del 3-5 Jag är en annan. D.s.

P.s.2. Han fick Nobelpriset 2023.

okt 06 2021

Lev mer, tänk mindre av Pia Callesen

Metakognitiv – alltså tankar om tankar – innebär som terapiform, (MCT eller MKT), att dra ner på grubblandet och istället fokusera vad som försiggår utanför oss själva. Här kommer det alltså igen, det som jag för första gången såg på pränt i Tjatter: vi ska inte utan restriktioner prata om, tänka på och analysera vad vi känner. När vi tror att vi bearbetar saker genom att vända ut och in på oss själva och prata om det som känns jobbigt, gör det kanske istället oss mer nedstämda.

”På samma sätt som vår kropp ofta självläker, kan vårt psyke också göra det.”

Det är enligt Adrian Wells forskning inte trauman som utlöser depressioner, utan överdriven självanalys. Att ha negativa känslor och tankar är normalt likaså att ibland tänka på hur vi mår och varför, men idén om att man måste bearbeta traumatiska händelser för att de annars samlas på hög, stämmer inte. Tankar, bilder och impulser försvinner efter hand om vi låter dem. Naturligtvis ska vi självreflektera ibland. Men inte mer än en timme om dagen (en konstnär kan tillåta sig två).

Anledningen till att vissa blir deprimerade efter en livskris medan andra inte blir det beror på det kognitiva uppmärksamhetssyndromet, CAS (Cognitive Attentional Syndrome). CAS innebär fyra olika strategier: grubblerier, oro, monitorering (att fundera över sitt eget mående) och icke ändamålsenligt hanterande (exempelvis att undvika vissa situationer eller en överdriven mängd vila, sömn, alkohol). CAS-elementen kan ge en lugnande effekt, på kort sikt. Om man sysselsätter sig överdrivet mycket med CAS kan det leda till depression.

Med metakognitiv terapi angriper Wells följande faktorer som leder till CAS: att man inte är medveten om att man grubblar, man tror inte att man kan kontrollera sina grubblerier, man tror att man behöver motivation för att göra saker, man tror att grubblet ska lösa problemen, man tror att depression är en biologisk sjukdom utom ens kontroll.

Några av de 30 000–70 000 tankar som hjärnan producerar varenda dag berör oss mer känslomässigt än andra. Dessa kallar Wales för triggertankar. Terapin går ut på att identifiera dem, kartlägga hur mycket tid man lägger på dem och sen arbeta mot att låta tankarna bara passera och rikta fokuset någon annanstans.

Målet är att övervinna problemet med ältande genom att minska tankeverksamheten och förkorta grubbeltiden. Därför ska vi i den metakognitiva terapin varken bekämpa eller omforma tankarna, utan minska grubbeltiden. Detta kan göras genom att skjuta upp tänkandet till en bestämd tid (exempelvis mellan 17-18 varje kväll), skifta fokus vilket kan kräva uppmärksamhetsträning (exempelvis med musik), skapa distans till tankarna genom att bara observera dem. Det ingår också att öva sig på att handla utan lust (exempelvis äta även när man inte är hungrig).

”WHO förutspår att depression kommer att vara en av de största utmaningarna för mänskligheten år 2025. Med hjälp av de metakognitiva insikterna kan uppemot 70–80 procent övervinna sin depression, helt utan medicinering eller årslånga samtalsterapier. Dessa resultat är, så vitt vi vet idag, avsevärt mycket bättre än för andra former av psykoterapi eller antidepressiva preparat.”

Pia Callesen, psykolog, som skrivit den här boken har i en fallstudie sett att metakognitiv terapi ger bättre resultat än KBT. Hon ger i förordet sig hän åt en och annan triggertanke när hon skriver att hon förmodligen inte har hjälpt sina tidigare patienter på ett optimalt sätt. MCT är en slags omvänd terapiform som möjligen ställer psykologin inför ett paradigmskifte. Jag som lekman med stort intresse av psykologi känner lite som så att allt det jag lärt mig bör jag glömma. Istället borde jag helt enkelt ha lyssnat till den äldre generationen som sa: Ält int!

okt 05 2021

Tecknet på väggen av Virginia Woolf

Det här är en kort novell som är väldigt Woolfsk det vill säga prosan flödar fram i en medvetandeström, tankar och idéer hakar i varandra. Virginia Woolf var en modernistisk författare som i början av 1900-talet skrev experimentellt, normkritiskt, i protest mot romantikens och religioners idéer och hierarkier, där sökandet efter sanningen pågår via samvaro, undersökningar och diskussioner men svaren uteblir. Att läsa Woolf är att tvivla tillsammans med henne.

Det börjar som så att en kvinna sitter i en fåtölj och genom sin cigaretts rökslingor ser hon ett litet märke på väggen. Hon börjar fundera på vad det är för ett tecken. Är det ett spikhål, eller resterna av en blomma? Associationerna löper efter varandra i en transcendent spiral som går allt djupare in i medvetandet och snart har hon glömt bort tecknet på väggen. Hon filosoferar över livets mening, kriget, Shakespeare och vad som händer efter döden. Hon funderar på hur vardagliga händelserna påverkar människans psyke. Novellen förtydligar hur materiella ting omkring oss är obetydliga i förhållande till vårt medvetande, vår själ.

Hon bläddrar i huvudet mellan verklighet och fantasi. Här finns gott om glapp i texten för läsaren att fylla. Det kan vara så att den tänkande kvinnan lider av psykisk ohälsa. När hennes tankar blir för jobbiga hjälper fläcken på väggen henne att knyta an till den fysiska verkligheten.

Min tolkning är att Woolf vill sätta ord på hur slumpartat människolivet är, trots att vi försöker ta kontrollen med hjälp av civilisationer, regler och kunskap. Kan vi egentligen veta någonting säkert?

Hon berör förstås också hur den manliga makten, de manliga normerna och den manliga kunskapen verkar begränsande. Det förtydligas när hon som vill sitta och tänka ifred blir avbruten av en man som förklarar vad märket på väggen är för något. Jag ser det som en symbol för hur kvinnors och mäns kunskap relaterar till varandra. Hur materia relaterar till andlighet. Men också hur en psykiskt sjuk människa relaterar till en frisk.

okt 04 2021

Barndomsbrunnen av Göran Greider

”Barndom och sjukdom. Två domar föll. Den första blir jag aldrig fri från. Den andra ska jag klara.”

Som jag förstår det har Göran Greider undvikit att fundera på och processa sin barndom, kanske för att barndomstankar verkar försvagande. Han liknar mötet med barndomen vid kryptonit som får superkrafterna att tryta. Men när han i sextioårsåldern blir allvarligt sjuk tränger minnen av arbetarklassuppväxten i Vingåker fram.

”Barndomens dagar är den vuxnes nätter.”

Greider är en av få i offentligheten som bedriver både litterär verksamhet och dagspolitisk analys. Han misstros från två håll. Han förstår och relaterar till sverigedemokrater då de delar samma naiva trosvissa moralismer. Han förlåter dem allt utom deras val av parti.

”Från tonåren ända till den dag som idag är har jag ibland fantiserat om att slippa detta liv. Nästan någongång varje dag har tanken infunnit sig. Med åren har jag förstått vad det där är. Ett sätt att vila ut. Utslocknandets vila.”

Greider ryggar inför det privata men i Barndomsbrunnen bjuder han till ganska frikostigt. Han träder fram i sin fulla mänsklighet. Tillåter sig säga emot sig själv. Läsaren får veta att han slog ihjäl fågelungar och snattade som barn. Han funderar på hur det påverkar en människa att vara ful och frånstötande, kanske gjorde det honom normkritisk. Anledningen till att han aldrig har haft några nära vänner, hittar han i klassresan, i sitt självförtroende och sin frigörelseförmåga. Han är en solitär som förhåller sig diagonalt till människor.

Han skriver vackert, poetiskt med epifaniska metaforer. Vissa rader om livet och döden, själen och kroppen, fåglar och demokrati riktigt skimrar. Serietidningarna som han läste som barn, var arbetarklassens gudavärld. Marx ett sommarlov av ljus. Hans pappa som en underbar sång till anarkismen.

”Döden är en dörr som när som helst kan öppnas. Döden stiger in och tänder alla lampor. Du kommer att vara yrvaken när döden klampar in.”