okt 28 2021

Kamalas bok av Inger Edelfeldt

”Jag kunde höra Hungern ryta inombords, akta dig betydde det, om du inte blidkar mig blir jag något ännu värre. Jag kände mig som en papperspåse med en varg inuti.”

Men snälla nån! Varför har jag nu inte läst det här lilla mästerverket tidigare? Den kom 1986, men har funnits på min att-läsa-lista i ganska många år efter att jag undervisats av Maria Margareta Österholm som skrivit en avhandling som inkluderar Kamala. Den här borde jag ju läst som ung, den handlar delvis om den unga Ninas katastroftankar.

Som ung kvinna (människa) kan man i perioder ha självföraktande tankar som insinuerar att man är fet, ful och misslyckad, att ingen kommer att älska en och att man kommer att vara ensam för alltid. Det är svårt att växa upp i ett samhälle där narrativet går ut på att en kvinna aldrig duger som hon är.

Att vara ung kan vara att gå i väntans tider. Problemet är att det man väntar på kanske aldrig kommer att inträffa (se Vuxna människor av Marie Aubert), eftersom det man drömmer om ofta är präglat av normer och romantiska fantasier som man fått från filmer. Det kan vara riktigt rysligt att ha allt det avgörande framför sig och det skriver Edelfeldt fram med bravur i den här korta och franka berättelsen.

”Min mamma frågar mig jämt om jag Mår Bra. Hon har säkert rätt i att jag borde ”ta tag i mitt liv”. Jag vill ju en massa saker och är inte särskilt dum men problemet är att jag inte kan vilja någon enskild sak tillräckligt starkt. Jag antar att man borde bestämma sig för att låtsas vilja något, välja ut något som man fixerar all sin vilja vid. Låtsas man tillräckligt bra så glömmer man till slut bort att man låtsas. Det är det underliga med att vara vuxen: allt är på blodigt allvar men det känns som om det vore på låtsas. När man var liten var allt på låtsas men det kändes som om det var på allvar.”

Att vara ung kan också vara att ha hopp och kraft att forma sina egna mål och drömmar. Det går att konsternera normen. Jaget i boken fantiserar om att ta sig runt regelverket genom att måla ansiktet grönt. Det finns unga människor som hittar egna vägar och det finns numera massor med litteratur att inspireras av (Vänta på vind, Fula tjejer, Kvinnor jag tänker på om natten, Flicka, kvinna, annan, Aldrig godnatt med flera).

Kamalas bok handlar om en kvinna på 22 år som mår skit. Vi får ta del av hennes isolerade mörka medvetande. Hon dömer ut sig själv och andra. Kvinnor är rivaler. Drömmen är att någon ska älska henne, vilket Stefan – som hon har ett öppet förhållande med – inte gör. Hon går inte utanför dörren utan att sminka sig. Hon beter sig exemplariskt i förhållande till vad man förväntar sig av henne. De trånga skorna med klack skaver på hennes fötter och är metafor för hur en kvinna måste passa in i könsnormer. Vara smal, vacker och attraktiv för män, men samtidigt inte bry sig om dessa utan vara självständig och stark i sig själv. Absolut inte vara klängig, sur eller jobbig på något annat sätt.

”Och jag vet att jag inte ser med mina egna ögon. Det är Hans ögon jag ser med. Jag har inga egna ögon.”

Myten om Kamala bygger på en händelse som skedde i Indien i början av 1900-talet. En pastor vid namn Singh hävdade att han hittade två barn (Kamala och hennes syster Amala) som uppfostrats av vargar och betedde sig därefter. De gick på alla fyra, ville vara utomhus, klöstes och åt helst rått kött. Kamalas djuriska morrande som avviker från det som människor socialiseras till måste ha inspirerat författaren. Jag tolkar Kamalas bok som ett sätt för Edelfeldt att ryta ifrån.

”Men är man ful så blir det ju bara ännu värre om man försöker göra sig vacker. Då är man inte ödmjuk. Då blir man ännu löjligare.
Man kan ju vara snäll förstås, snäll och duktig. Trevlig och humoristisk. Snäll måste man nog vara om man är ful. Till och med ringaren i Notre Dame var snäll.”

Kamalas obehagliga bok har ett mycket behagligt språk, en humor och fantasifullhet som imponerar. Jag tror tyvärr inte att den har tappat i relevans. Läs den, om du inte redan gjort det.

okt 27 2021

Cykelbudet av Anders Teglund

”Vi måste se till att folk som beställer genom Foodora förstår att de är oavsiktliga sponsorer till ett modernt slaveri.”

Anders Teglund är kulturarbetare och pianist med säte i Göteborg. Covidrestriktioner gör att han står utan uppdrag och han tar jobb på Foodora som cykelbud. Boken består av dagboksanteckningar under 2020-2021 och handlar om arbetet som pianist och som cykelbud, politik och arbetsvillkor samt samvaron med andra cykelbud som är i prekära situationer.

Jag lyssnade på boken vilket jag rekommenderar dels för att författaren själv läser med härlig Luleådialekt dels för att det är en upplevelse för sig att lyssna till Teglunds pianostycken.

Författaren lyckas med en ödmjuk men konstruktiv ton framföra befogad samhällskritik. Han berättar om hur han försöker lyfta in kulturen i hemmet, men att hemmet tycks vara en främmande plats för den moderna människan. Han kritiserar Spotifys orättvisa lönegap mellan chefer och musiker. Främst fokuserar han gigarbetets nackdelar på samhällsnivå och mer specifikt de urdåliga villkor som drabbar foodoraanställda på individnivå.

”Musiker må vara kraftigt försvagade i vår tid men de har en tradition av att liera sig med farligt folk. Dessa chefer [på Spotify] bör ha i åtanke att det var en pianofabrikör från Strasbourg som byggde den första giljotinen.”

Foodora lockar med att arbete hos dem är ett sätt att bryta utanförskap, vilket Teglund snart inser är en bluff. Som anställd är det svårt att få kontakt med andra bud. Han blir en slav under den krånglande appen som mäter och rankar hans prestationer, larmar när han är för långsam och ger honom nya beställningar. Som anställd blir han på samma gång övervakad och anonymiserad. Han hinner inte och vill nog inte heller prata med de som beställer och kollegorna möter han främst via skärmen. Tack vare Reinfeldts politik kan anställningskontraktet förlängas med bara några månader i taget vilket förstås skapar otrygghet men vad värre är omöjliggör uppehållstillstånd för migranter som riskerar utvisning. Den anställde måste själv ansvara för cykel, mobiltelefon och annan adekvat utrustning. Inledningsvis har Teglund större utgifter än inkomster för lönen är givetvis låg.

Cykelbudet ger läsaren en bild av det moderna prekariatet, ovärdig en demokrati. Medelklassen erbjuds bekvämlighet på hårt arbetande människors bekostnad. Klassklyftorna personifieras. På ena sidan står exempelvis en vit tjugoåring i kalsonger, på andra sidan en högpresterande migrant eller utbytesstudent som närmar sig fyrtio.

Författaren gästspelar på frivillig basis i prekariatet, han gillar att cykla och har en bra cykel. Som vit medelklass balanserar han mellan att vara en hjälpsam medmänniska och en ”white saviour”. Jag tycker dock att han visar på full medvetenhet och håller sig på rätt sida. Han har råd att vara obekväm, att engagera sig fackligt och att kritisera Foodora. När han inte längre får sitt kontrakt förlängt är det ingen katastrof.

Jag uppskattar att Teglund inte berättar speciellt mycket om sig själv. Jag kände igen den förtärande hopplöshetskänslan av att vilja men inte kunna hjälpa människor i nöd (migranter). Det här är en övervägande fin och bra bok, dock alldeles för lång.

okt 26 2021

Den sista gåvan av Abdulrazak Gurnah

”En dag, långt innan oroligheterna började, smet han i väg utan att säga ett ord till någon och vände aldrig tillbaka. Och så en annan dag, fyrtiotre år senare, föll han ihop alldeles innanför ytterdörren till sitt hus i en liten stad i England.”

Jag blir från första meningen (ovan) uppslukad av berättelsen om Abbas och Maryam samt deras barn (H)anna och Jamal. Paradiset krävde lite mer ansträngning av mig som läsare inledningsvis, här bara flyter det på.

Den här stillsamma romanen har en vardagsbaserad handling där allmänmänskliga göranden och låtanden är i fokus. Författaren är i första hand lojal med karaktärerna och undviker att vrida upp spänningen i enlighet med den dramaturgiska kurvan. Livets alla faser finns representerade och hur dessa kan te sig för pojkar och flickor, kvinnor och män. Ungdomens hoppfulla naivitet krockar med den erfarnes blick. Jag blir starkt berörd av att läsa om familjens cykel, barnets frigörelse och förälderns känsla av oförrätt när barnet ratar hen. Och sen det dramatiska som alltid sker till sist, en förälder blir sjuk och närmar sig döden. Vad kommer man att ånga på dödsbädden? Här understryks livets föränderlighet genom att barnen flyttar i samma veva som Abbas blir sjuk. En ny fas är inledd. Författaren lyckas fånga hur livet är en rörelse, inte nödvändigtvis framåt. Den började för Abbas sedan länge i Zanzibar och drog med sig honom och senare Maryam och rörelsen fortsätter tumla vidare med deras barn. Gurnah tar också itu med erfarenheten av migration, jämförandet av olika samhällen, tillhörighet och utanförskap. Han berättar historierna som finns bakom prickarna i statistiken, som ju är skönlitteraturens uppgift. Det revolutionerande är att det här är en berättelse om migration utförd med medvetandeströmmens berättarteknik vilket sätter psykologiska spörsmål i fokus för alla att känna igen sig i. Det borde finnas många sådana romaner kan man tycka, men jag tror inte att det gör det. Åtminstone inte i den här klassen.

Läsaren har via den allvetande berättaren förmånen att ta del av Abbas bakgrund vilken han inte delat med sina familjemedlemmar. Det är en ynnest att få läsa den tystlåtna gubbens enskilda tankemonologer. Jag brukar föredra första person singularis men Gurnah visar prov på hur ett mycket väl utfört tredje-person-perspektiv har fördelar och kan släppa läsaren nära inpå fler karaktärer. Berättaren framför karaktärernas samtal med sig själva på ett närmast perfekt vis. Tidslinjen är inte kronologisk och berättelsen hoppar också mellan de fyra olika protagonisterna. Även detta är sömlöst och hela texten flyter i en harmonisk ström. Jag förstår nobelprisjuryns förtjusning.

”Han försökte verkligen låta bli att tänka på en massa saker, och i många år trodde han att han hade lyckats, även om han då och då överrumplades av något som dök upp ur tomma intet, oväntat brutalt. Det kanske var så för många människor, att man väjde och kryssade sig fram genom livet, ryggade tillbaka när man då och då fick sig en smäll i förbigående och halvhjärtat försökte försvara sig mot en allt starkare motståndare. Eller också var livet inte alls så för de flesta människor, utan lugn och försoning infann sig med åren, det var bara det att han inte hade haft sådan tur eller inte hade förstått att han hade det. Trots alla sina försök att slingra sig undan hade han vetat att tiden skulle vinna över honom och att det blev allt svårare att strunta i det där som han borde ha ställt till rätta med hade undvikit.”

Den här allvarliga romanen tar itu med alienationen mellan generationer, förälder och barn, mellan nuet och dåtidens minnen (inom varje individ), mellan tillhörigheter. Med andra ord finns det möjlighet för alla att känna igen sig i åtminstone vissa av problemen som Gurnah skriver om. Jag tänker mig att barn till invandrare har extra mycket att hämta. Ur ett intersektionellt perspektiv fördjupar Gurnah förståelsen av hur exempelvis en far-och-son-relation försvåras ytterligare när olika maktordningar samverkar tillsammans med migration. Ett annat genomgående tema kopplat till migration är skuld.

okt 24 2021

Nikes bok av Agnes Lidbeck

”Enligt vetenskapen är förälskelsen en spegling av den man vill vara, i den andra. Att vi förälskar oss i den andra, på grund av den vi tror oss kunna vara med den.”

För mig förmedlar omslagsbilden samma som citatet ovan; en kvinna vill lyftas upp, sväva graciöst över marken. Barnet har ingen plats i den heterosexuella matris som paret symboliserar – annat än som betraktare.

Detta ambitiösa epos om främst kärlek och katastrofer men även om klass och vänskap, på närmare 750 sidor slukade jag i ett nafs. Agnes Lidbeck, känd för att kunna klä världen i ord, har med Nikes bok överträffat sig själv. Många ord blir det. Många extremt bra ord.

”Och livet är bara stunder och det de fylls med.”

Romanen tar sin början på 80-talet. Platsen Österlen, innan gentrifieringen, är uppenbart viktig för Lidbeck. Det märks på hur passionerat hon beskriver den. Det sker en katastrof som sprider sig som ringar på vattnet. Fler katastrofer. Men det är inte katastroferna eller de extraordinära skeendena Lidbeck grottar ner sig i, det gör hon i de allmänmänskliga hindren, känslorna och tankarna som alla kan känna igen sig i. Sista delen utspelar sig 2018.

”Så går hon igenom dagarna, genom pärlbandet av dagar, oregelbundna pärlor, falska pärlor, runda, svårgreppade pärlor som faller mellan fingrarna. / Hur beskriver man dem? Lycka är ju att sluta betrakta delarna, och hänge sig åt helheten. Men här finns ingen helhet, i henne finns inte en helhet. Enklare kanske då, att beskriva skarvarna mellan lyckans delar.”

Nikes bok innehåller ett rikt persongalleri med bara drömkaraktärer samt mor-dotter-relationer i flera upplagor och över flera generationer. Sonja; psykiskt sjuk, väldigt ung mamma som hålls på övervåningen i ett gult rum (vilket för mina tankar till Den gula tapeten). Olle; fattig tvivlande konstnär som får stånd av sin spegelbild (typ Hugo Rask). Karin; duktig hemmafru med två söner som sörjer att hon inte fick en dotter. Hon är mamma i enlighet med rådande ideal men också martyr och tyngd av att alltid göra sig nyttig, inlåst i sina vårdande roller (lik Anna i Finna sig). Janne; fiskare som tagit över sin fars företag. Tommy; byggnadsarbetare som blivit nyrik på fastigheter samt alkoholiserad. Rosmarie: mamma, religiös, arbetar utanför hemmet. Nike; född samma år som författaren, växer upp till en läsande, skrivande, iakttagande och fettföraktande person. De delar också erfarenheten av att växa upp med en konstutövande pappa och de har båda sneda tänder. Bäggedera tycks ha ”ett jäkla kärnvapen i sig” och funderar mycket på hur kvinnorollen kan förenas med yrkesrollen. Vad mer de kan tänkas dela kan man ju fundera på. Eller kanske helst låta bli. Om man kan.

”Det finns de, kvinnor och män, som gör kärleken till sitt främsta uppdrag. Men vi andra, vi som har ett intellektuellt uppdrag, eller över huvud taget ett uppdrag som sträcker sig utanför den intima sfärden, vi kan inte förvänta oss att verkligen lyckas med våra relationer.”

Det finns många fler karaktärer och som Lidbeck skriver fram dem, som hade hon erfarenhet av och full insikt i de alla. Drömkaraktärer skriver jag, men saken är den att jag tror Lidbeck kan ta sig an vilken karaktär som helst och få den intressant. De är inte alltid lätta att tycka om men de är alltid mänskliga. Vi tror vi känner dem, men sen kommer en ny karaktär och möter dem med utifrånblick vilket gör att vi får ompröva vår uppfattning, utvidga bilden, acceptera komplexiteten. Alla är lika intressanta och det är helt otroligt bra gjort. Jag tror det här är det mest realistiska jag läst om hur det är att vara mamma, kvinna och människa.

”Ömheten hon känner inför sin egen mamma, sedd genom Gustafs ögon, är hennes första vuxna känsla.”

Romanen går igenom hur samhället förändrats. Hemmafruidealet och hur det påverkade främst kvinnors situation på 80-talet och framåt. Hur synen på barn och psykologi förändras. Finanskriser och spräckt it-bubbla, sädesfält utan blåklint och vallmo plötsligt. Några längtar kanske tillbaka till en punkt som aldrig funnits?

De fejkade orgasmerna är ett ämne jag uppskattar. Likaså mannen som vill stoppa sitt åldrande och därför blir ihop med en yngre kvinna. Det handlar om att vara en skrivande person. Om hur människor har olika förklaringsmodeller till att saker och ting sker och varför, men att alla mer eller mindre också hittar förklaringen utanför sig själva. Men mest handlar det om hur människor vill ha kärlek och ge kärlek, men att det inte går att undvika att såra varandra. Eftersom allt flyter och människor och relationer förändras förlorar vi varandra till sist. Och friheten är en illusion, vi är i en rörelse som startats av någon annan och som kommer föras vidare av en tredje.

Romanen har en extradiegetisk berättare som i prolepser ger antydningar om katastroferna som komma skall. Det ger berättelsen nerv. Jag tycker Lidbecks språk är i så pass hög klass att den sortens spänningssökande är onödig. Berättaren intar ett kommenterande metaperspektiv, är verkligt allvetande och känner till karaktärernas förträngda tankar. Berättaren påverkar läsarens uppfattning genom utryck med hög modalitet. Men det finns också saker berättaren inte är säker på, många ”kanske” som lämnas för läsaren att tolka. Jag gillar kanske.

Romanen tar itu med kärlek hälld i det heterosexuella äktenskapets form. Förstås ser kärleken i praktiken olika ut, men den idealiska formen är utformad bara på ett sätt i en viss tid. För alla att förhålla sig till. Antingen försöker man tränga sig in där kosta vad det kosta vill, eller så ger man upp det och skapar sin egen version av kärlek. Lidbeck visar oss att det första är dömt att misslyckas även om miljöfaktorerna är gynnsamma. Att tillhöra den vinnande klassen, åldern eller det prioriterade könet har betydelse för utgången, men utgör sannerligen ingen garanti. Formen är i alla avseenden för trång.

Lidbecks vindlande prosa är fundamentet den här boken vilar på. Om diegesen är russinen är prosan kakan. Den är alltid välskriven, nästan alltid bra, ibland lysande men eftersom romanen är över 700 sidor blir det bitvis lite väl mycket av det goda. Ibland skymmer den sikten mellan mig och karaktärerna. Det är dem jag helst vill åt. Och jag ser enormt mycket fram emot att få träffa dem igen i nästa del i serien Hemmahamn.

Tack Norstedts!

okt 23 2021

Det var inte jag (#4) av Kjell Johansson

”Varje människa är sin egen gengångare.”

Det har nu blivit 1993 när vi kommer in i berättelsen som är den fjärde delen av den helt fantastiska serien som börjar med Huset vid Flon. Eva är åter berättare och hon gör det i första person singularis. Hon lever tillsammans med Axel som lyckats lämna ”kusinerna från landet” för Eva i Stockholm. Hennes blick på honom är intressant. De är båda från arbetarklass men Eva har avancerat till medelklass genom sin lärarutbildning. Hon är sjukskriven och kämpar mot osunda tankar som drar mot psykisk ohälsa och missbruk. Alex har inte utbildat sig, han har aldrig ägt en klocka eller varit utomlands. Men han kan arbeta med sina händer, han sover tryggt om natten, han är fåordig men när han talar pratar han klarspråk. Jag gillar (och känner igen mig i) spänningen som finns mellan teoretikern och praktikern.

Läsaren måste dock förhålla sig kritiskt till Evas berättelse. Hon tycks vara en opålitlig berättare vilket väl alltid är fallet med jag-perspektiv, men extra mycket med en person som eventuellt inbillar saker och är alienerad från sin själv. Det är mycket spännande och realistiskt genomfört.

”Var det med värme jag såg på Axel, med ömhet och tillit, det som var en del av kärleken? Eller var detta något som bara hörde till; var uttrycken för våra känslor, det vi sa och gjorde, bara något som hörde till? Betedde vi oss bara som överenskommet var i vår tid, i vårt land: så skulle man agera. […] Var de där två som kramade varandra så hårt ett förälskat par eller var de två rädda människor som klamrade sig fast vid varandra?”

Kjell Johansson skriver mycket begåvat om hur fattigdom kan förhålla sig till kunskap och stolthet. Eva och Einars mamma uppmuntrade kunskap vilket möjliggjorde barnens klassresa. Men inte lyckas Eva att med båda fötterna kliva över linjen. Hon filosoferar över om det kanske tar sex generationer innan förändringen fullbordas. Alla som var före Eva och Einar är nu borta. Eva har kommit i den åldern att hon vill undersöka varför hon är som hon är. Men alla dessa tankar och försök att ta reda på varför man är som man är, leder de någonsin till något?

Det var inte jag tycks mer likna en epilog till trilogin än en del fyra. Det handlar mindre om tidsandan och trasproletariatet i stort och mer om Eva som individ som ett resultat av sina erfarenheter.

”Det är många som uppträder som andra än de är, en del som ombud för den de vill vara. De vill inte visa sitt eget nakna ansikte. I spegeln ser de en främmande människa. Det var inte jag, kan de säga då de flytt bilden.”

En stor sorg kommer över mig när sista sidan är läst. Dels för att den här underbara serien nu är avslutad dels för att läsningen påmint mig om att det är barn till fabriksarbetare och pigor, städerskor och butiksbiträden som i socialistisk anda arbetat fram Sveriges välfärdssektor. De finns snart inte längre kvar. Jag är rädd för vad framtidens högersväng ska leda oss. En liten tröst är det i alla fall att jag har många böcker av Kjell Johansson kvar att läsa.

okt 21 2021

Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang

Jag har lyssnat på fantastiska Stina Ekblad som läser denna fabel, en modern klassiker i Sydkorea.

Den handlar om en värphöna som givit sig själv namnet Knopp. Hon sitter inburad och drömmer om att få ströva fritt på gården och att få ruva ett av sina ägg för att få en kyckling. Knopp lyckas ta sig ut ur buren och möter en vän i gräsanden Såskopp. Men med friheten kommer också hotet från vesslan som vill äta upp dem. Knopp hittar ett ägg att ruva och hon får utlopp för sina moderskänslor när den lilla gräsandsungen kläcks. Det visar sig inte vara helt lätt att se annorlunda ut än sitt barn och inte heller att vara en frigående burhöna.

Det här är en fint skriven tidlös allegori som avhandlar ämnena barnlängtan, frihet, makt, tillhörighet, kärlek och adoption. I stil med Orwells djurfarmen är det en antropomorf berättelse där djuren har ett själsliv och tal som liknar människans. Hönan som drömde om att flyga är betydligt enklare och därtill avsevärt kortare än Djurfarmen, perfekt läsning för unga tänker jag mig. Hwang lyckas skriva en vacker och spännande saga med djupare betydelse och dessutom få med både karaktärsutveckling och ett minnesvärt slut.

Den som önskar läsa om att kvinnor kan ha andra drömmar än att vara goda mödrar, får välja en annan bok.

okt 19 2021

Döda löv av Tom Malmquist

Jag älskar litteratur som vissa älskar musik. Tranströmer älskar båda och det gör kanske Tom Malmquist också? Den här romanen är indelad som en låt med intro, verser, refräng, solo och outro. Det är högst lämpligt eftersom jaget i berättelsen är en medelålders bluespianist vid namn Nils. I introt får vi veta att hans mamma har dött men att han inte kan närvara på begravningen för att han har cancer och precis genomgått en njurtransplantation. Första versen i Döda löv förflyttar oss sedan sju år tillbaka i tiden, till By som är Nils uppväxtort. Han har då lämnat New York och åkt tillbaka till By för första gången på 25 år. Där möter han de gamla originalen, sin ålderstigna hund, tonårskärleken och sin mamma. Han besöker också sin pappas grav. Att komma tillbaka till barndomshemmet öppnar för ett inre korsdrag.

”Ju äldre jag har blivit, desto mer har jag förstått att hembygden & mina föräldrar inte passade in i myten om mitt liv eftersom jag blev tvungen att uppfinna mej själv för att ta mej längre än vad mitt arv eller nån annan i Sverige kunde inspirera mej till. Mitt artisteri blev min flykt. Från Nils Wennström till Anil. Från svenska till amerikanska.
Jag lärde mej förneka & glömma.”

Nils har slutat med allt utom alkohol, berättar han för en bekant och sen super de ner sig. I fyllan och villan inträffar flera tragikomiska missöden som kräver sin författare. Det är helt galet, men jag tycker Malmquist för det i land. Bokstavligen. Att protagonisten hamnar i djupt vatten men lyckas ta sig levande ur det, icke simkunnig som han är framstår för mig som en symbol för hur Nils är vid liv trots att han inte vet hur man ska leva.

Malmquist lyckas med humor och en avspänd berättarstil skriva om att leva med ett inre skrik inom sig. Språket matchar Nils karaktär på ett realistiskt sätt. Här finns flera prosalyriska avsnitt som jag gillar. Det handlar om att åldras och förändras och hur ens nyare jag står i relation till den man varit tidigare. Det återkommande multiverktyget tycks representera hur Nils förhåller sig till mansrollen. Författaren tycks fråga sig vad det innebär att lyckas i livet och hur det egentligen står i relation till lycka. Går det ta revansch?

Jag fastnade för scenen där Nils i samtal med sin blinda mamma Gölu, inte vill säga att hennes nagellack inte alls är rött (för att matcha jackan), som Gölu själv tror. Nagellacket är grönt. Nils säger att det är mycket grönt i den röda nyansen. Tidigare i berättelsen har vi fått veta att Nils anser sig själv vara bra på att be folk ”fuck off”. Men sin mamma vill han inte tillrättavisa. Det får mig att tänka på hur komplex en mänsklig identitet är. Faktiskt så komplex att ordet identitet inte räcker till. En människa är på många olika sätt i olika sammanhang med olika personer. Och sen har vi förstås den kognitiva dissonansen som skymmer sikten för balansen.

Den fantastisk titeln anspelar på fjärilssorten ”dött löv” vars särade vingar är en brokig och grann syn men med vingarna samlade ser ut just som ett dött löv. Nils mamma Gölu säger att de döda löven finns i oss alla vilket fungerar som mycket vacker symbol för hur en människa kan blomma ut i sin fulla potential. Gölu kläcker också ur sig följande kloka och tänkvärda citat ”svaret är frågans misslyckande” vilket gäller även för böcker, inte minst den här av Malmquist som väcker frågorna men låter läsaren finna sina egna svar.

okt 18 2021

De andra av Toni Morrison

Ras är en genetisk fantasi, en föreställning, inte ett faktum. Ras är en följd av makt. Rasismen möjliggör rasbegreppet. Utan rasism skulle inte begreppet ras finnas. Rasism kommer före ras.

Toni Morrison har med sin icke-koloristiska litteratur om svarta tagit världen – och mig – med storm. Hennes böcker ökar läsarens medvetenhet kring rasism i och med det att hon undviker att skriva ut hudfärg vilket leder till att läsaren letar ledtrådar (jag har gjort det, erkänner). Precis som när vi möter en person svår att könsbestämma tycks det låsa sig om vi inte vet vilken hudfärg en person har. Morrisons ambition är att förgöra färgfetischen.

Den här boken består av sex avsnitt om rasifiering, slaveri och andrafiering kopplat till samhälle, politik och litteratur. Texterna är del av den serie föreläsningar som Morrisson hållit på temat ”tillhörighetens litteratur”. Hon besitter givetvis gedigna kunskaper inom ämnet, men här tycker jag bitvis hon slår in öppna dörrar. Det är varken en nyhet eller skräll att Harriet Beecher Stowe (Onkel Toms stuga), Faulkner och Hemingway har rasistiska undertoner i sina böcker. Däremot tycker jag mycket om när hon förklarar idéerna bakom sina egna verk. Tyvärr har jag inte läst alla (än). Min rekommendation blir därför läs trilogin som börjar med Älskade, Paradis och De blåaste ögonen och sen den här.

Tack Forum!

okt 17 2021

Paradiset av Abdulrazak Gurnah

Paradiset utspelar sig i Östafrika, i imperialismens begynnelse (tidigt 1900-tal). Yusuf är en vacker 12-årig pojke som måste lämna sin far och mor för att arbeta i en butik åt sin rike farbror affärsmannen Aziz. Yusuf får också följa med Aziz på en handelsresa västerut. Utan sina föräldrar som skydd hotar många faror i form av vilda djur och människor. Han sexualiseras av både kvinnor och män och utsätts för olika former av förtryck. Vi följer pojken som blir en ung man och hans betraktelser av omvärlden. Här finns flera komponenter som kännetecknar en utvecklingsroman; uppbrottet från barndomshemmet, ungdomstiden, vilsenheten, resandet, sexualiteten, lärdomarna och vägledningen. En utvecklingsroman à la Candide i afrikansk kontext kan mycket väl vara värd Nobelpris. Precis som Voltaire tycks Abdulrazak Gurnah ta fasta på trädgårdens betydelse, men de skiljer sig när det kommer till synen på människors vänlighet och komplexitet.

Men det handlar mindre om karaktärsutveckling och mer om det prekoloniala landets förändringar, mellanmänskliga möten, strider och vänskap. Swahilikulturen möter den arabiska kulturen och hotande i utkanten finns européerna. Folkgrupper, myter, språk, religioner, traditioner och handelsutbyte sätter sin kulturella prägel på människor och bidrar till både samhörighet och distans. Därtill har människan ett individuellt jag som styrs av känslor och förnuft, men kring detta skrapar Gurnah lite för ofta bara på ytan.

Det är spännande att läsa om Östafrikas (idag Kongo, Kenya, Tanzania) kultur, natur och människor. Här finns rödmålade krigare, brödfruktträd, plundrade byar, torka, mattor att sova på, granatäpplen, röd lera, berg, kvinnor med bara bröst och slavar. Jag fascineras av berättar- och musikkulturen som omger Yusuf. Jag uppskattar och lär mig av det utomeuropeiska synsättet som författaren har. Européer sägs äta metall och tyskarna omtalas för sina hårda straff och obarmhärtiga mentalitet. Berättaren förklarar bara en bråkdel av inhemska ord och företeelser. Inifrånperspektivet i kombination med min ringa förförståelse håller mig som läsare på distans. Med fler förklaringar hade förmodligen bokens litterära värde sjunkit. Inifrånperspektivet är romanens största behållning.

”De där européerna är väldigt beslutsamma, och när de slåss som jordens rikedomar kommer det att krossa oss allesammans. Man måste vara dum om man tror att de är det här för att göra något gott. Det är inte handel det är ute efter, utan själva jorden. Och allt på den… oss.”

Det är en utomstående berättare som förmedlar historien delvis ur barnets perspektiv. Den naivistiska blicken på omvärlden är trovärdig. Gurnahs prosa är sval och stram, oftare saklig än poetisk. Ibland lite väl detaljrik. Författarens ton är ödmjuk och balanserad. Språket är välformulerat och liksom perfekt. Men det skimrar ganska sällan. Vad var det Kallifatides sa? Sömnigt? Vilket egentligen är under all kritik eftersom karaktärerna utsätts för fruktansvärda hemskheter och författaren borde ha en eloge för att han undviker känsloporr. Det har han ju också fått nu. Om det är fler än jag som tycker det är lite ljummet inledningsvis så är mitt råd att ha tålamod, de sista 100 sidorna griper ordentligt. Även om jag hade önskat att få lära känna Yusuf bättre.

Precis som Voltaires Candide finner Yusuf tröst i trädgården och dess skönhet, som vore den ett paradis. Paradiset står som symbol på flera sätt i romanen. Dels diskuterar en hindu och en muslim hur deras religioner förhåller sig till paradiset. Jag tolkar också titeln som en fråga huruvida Östafrika var ett paradis innan kolonialismen, svaret är nej. Detta är romanens överordnade idé, tänker jag mig.

”Ibland blev Yusuf själv stum när han mindes det oändliga röda landskapet som vimlade av människor och djur och när han såg för sig hur klipporna hade rest sig ur sjön som murar av eld.
’Som porten till paradiset’, sa Yusuf.
Khalil gav ifrån sig ett dämpat, misstroget läte. ’Och vem bor i det paradiset? Vildar och tjuvar som stjäl från oskyldiga handelsmän och säljer sina egna bröder för krimskrams’, sa han. ’De har varken Gud eller religion eller ens något vanligt, enkelt medlidande. De är precis som vilddjuren som bor där bland dem.'”

Värdet ligger främst i vad Gurnah säger om det mänskliga i oss alla. Hans komplexa karaktärer påminner mig om hur fantasin skenar iväg kring det vi vet lite om, att vi skapar ett vi genom att distansera oss från ett dem, hur berättelser traderas. Det är också värdefullt att få ta del av en prekolonial afrikansk historia. Eftersom jag läser det här som en utvecklingsroman som har intertextuella kopplingar till Candide så tänker jag på huruvida vi lever i de bästa av världar och hur det goda och onda i människan förhåller sig.

Romanen tar itu med klass, ett ämne jag ofta uppmärksammar. Men nu handlar det inte om någon stackars arbetarklass som känner sig främmande bland akademiker, här är det förslavade som ställs mot förslavare. Gurnah spräcker min priviligierade bubbla och det är jag tacksam för.

Sexualitet går som en röd tråd genom romanen, i både hetero- och homosexuell form. Det är många scener med män som smeker sina skrev ändå är det här absolut ingen masochistisk berättelse. Människors framförallt mäns sårbarhet är ständigt närvarande. Kvinnorna är starka och ibland lite farliga. Det är uppfriskande.

okt 16 2021

Vad hon klagar över när hon klagar över hushållsarbetet av Heidi Linde

”Vigdis tänker på de nyblivna föräldrarna från tidigare idag. Allt det nya och magiska som de nu är fyllda av och som ska finnas med dem i dagar, veckor, kanske år. Men efteråt, allt det som kommer sen. Allt som de ska tvingas se av sig själv och hos den andra. Eller som de ännu inte vet något om eller anar hur stort det är.”

Det där som kommer sen, när barnen börjar bli stora, när man närmar sig femtio, när man har levt länge tillsammans med en partner, är vad den här romanen handlar om. Förlagt i ett nutida Norge. Det är träffande och kul, väldigt träffande och kul faktiskt. Jag skrattar och njuter av Lindes småtorra och beska humor. Det blir faktiskt några epifaniska ögonblick rent av.

”Han brukar säga att de är 100% jämställda.”

Vigdis är barnmorska och gift med Rune, de har tre barn. Mamman i familjen Linn-Niklas-Billie har bott i kvinnokollektiv och med sitt utseende kunnat ”välja från översta hyllan”, hamnar nu i en existentiell kris. Romanens berättare växlar mellan protagonisterna Vigdis och Linn. ”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis” skrev Tolstoj i Anna Karenina och här får vi vara en fluga på väggen hos två olyckliga familjer. Det är mycket spännande.

Jag har inte läst något av Heidi Linde tidigare, men kanske är hon en ny favoritförfattare, tänker jag. Hon lyckas med att gestalta starka känslor utan att smeta dem på läsaren. Exempelvis när mamma Vigdis smeker sin yngsta son (som snart också han är stor) i nacken och låtsas att den fysiska beröringen är avsedd att borsta bort sand. Karaktärerna är dynamiska, dialogen realistisk och hela temat med relationer oerhört psykologiskt trovärdigt och väl skildrat. Stort fokus ligger på introspektion och karaktärerna är vit medelklass, men man får sig en passande återställare mellan varven i form av sms från Läkare utan gränser som tar emot Linns månatliga bidrag på 80 kr.

Lindes roman tar itu med åldrande på ett sätt som slår an i mig. Igenkänningen är anmärkningsvärt stor när hon skildrar hur den unga Linn som vårdbiträde reagerade över gamla kroppar.

Jag har svårt för slut som knyter ihop säcken alltför väl, jag tycker det känns tillrättalagt. Men alla andra delar i romanen tycker jag mycket om. Stilen påminner om favoriten Nina Lykkes, och jag kommer definitivt att läsa mer av Linde.