sep 18 2021

Sig själv närmast av Marianne Lindberg De Geer

Äntligen har jag den tredje och avslutande delen om Mona i min hand, som jag har längtat! Det ser dessvärre mycket mörkt ut för vår kära protagonist, nu när vi är i början av 80-talet. Hon blir dumpad, har två barn att ta hand om, trivs inte på jobbet, blir sjukskriven. Vågar knappt lämna lägenheten, självskadar och gör ett självmordsförsök. Men sen hej hopp (med hjälp av systerskap) lämnar hon Göteborg för Stockholm och påbörjar en utbildning. Jag hängde dock inte riktigt med i hoppet där.

Jag älskar verkligen skönlitterära verk där jag bara kan njuta av vad det står och hur karaktärerna är. Biografiska böcker får mig alltid att ifrågasätta sanningshalten och ger ofta en känsla av koketteri. I Sig själv närmast, som är en roman, är namnen halvdant maskerade och mycket tycks överensstämma med verkligheten. Jag anar att författaren är en öppen person som inte ser någon anledning att dölja ”sanningen”, men att hon klokt nog undviker det förrädiska biografiska greppet som ofta ställer till det både för författaren och läsarna. Jag gör en allvarlig ansats att läsa den här boken som en roman men kan inte hindra mig från att avbryta läsningen då och då för att se filmklipp, intervjuer och läsa artiklar om dem det gäller. Jag ryser av obehag inför ordvalet ”passionerat” som används om relationen.

Johnny, som Mona ständigt fortsätter att hoppas på, är förstås är baserad på Björn Afzelius. Mona har säkerligen drag av MLDG och Sven Wollter sa förmodligen en gång sa till författaren att det var synd att det inte blev något av henne.

Det här med att Mona inte kommer över Johnny, har jag svårt att relatera till då vi inte får någon information om vad det finns hos Johnny att tycka om. Kanske tänker sig författaren att läsaren känner till Björn Afzelius och hans sex appeal?

På samma sätt är det med den psykiska ohälsan. Jag har nog för lite kunskap för att förstå hur man kan våga göra intagningsprov i grupp, men inte åka tunnelbana. Detta utvecklar inte MLDG. Antingen tror hon läsaren fattar det (och det kanske somliga gör), eller så är romanens syfte inte att upplysa om psykisk ohälsa. Tänker jag.

Jag tycker enormt mycket om hur MLDG skapat karaktären Mona, mänsklig och komplex. Författaren har modet att blotta sig, visa sig både stark och skör. På vissa sätt är hon en hjälte som försakar mycket för att ta hand om sina två älskade barn, men hon är också neurotisk, pryd och kommer som sagt inte över den där skiten Johnny trots att hon är värd så mycket bättre. Det är irriterande men speglar verkligheten allt för väl.

”Under den air av till synes frigjort och fritt sex som var hennes generations, rådde egentligen samma syn på kvinnor som under tidigare generationer. I grunden hade ingenting ändrats. För tjejer gällde det fortfarande att visa sig lagom pryd för att inte misstas för slampa, något som inte var särskilt svårt för Mona efter som det var pryd hon var.”

Med Sig själv närmast bidrar MLDG med empiri som handlar om att så kallad sexuell frihet var något som bara tillhörde män.

Jag slukar texten och funderar på varför författaren skrivit den här boken. Det är som att jag inte vet hur jag ska ta mig an den riktigt. Vilka dimridåer vill hon dra undan? Hon vill förstås avsluta trilogin. För att det handlar om hennes liv? För att det är givande att skriva kanske, eller rätt och slätt för att hon kan? Men den är ganska kort, bitvis rasslar handlingen fram på ett sätt som får mig att undra vad hon vill ha sagt. Men sen kommer jag till sidan 126. Pang! Då står det klart varför. Efter det ingen mer villrådighet, bara ren läsglädje.

Det är oerhört sorgligt hur människor som genomlevt en kärlekslös barndom upprepar den känsla de är vana vid genom att dras till eller inte klara av att undvika kärlekslösa relationer. Det blir ett slags destruktivt leverne där drömmar och framtidsplaner saknas. MLDG visar med sin person och sin berättelse att det aldrig är för sent att bryta mönstret, att tänka nytt, att utbilda sig, att hitta sin grej, man lär så länge man lever. Att vara närmare 40 är att ha halva livet kvar. En mycket hoppfull och viktig lärdom. Tack för det.

Men vänta, är det verkligen slut nu?! Jag vill ha mera Mona. Mycket mera Mona!

Tack Kaunitz-Olsson förlag!

sep 17 2021

Tjatter av Ethan Kross

Carpa inte diem! Äntligen kan jag skriva dessa ord med stöd i forskning. Vi tillbringar från en tredjedel upp till hälften av vår vakna tid med att inte leva i nuet. Att leva i nuet går på tvärs med människans biologi. Vår hjärna skiljer sig från andra djurs i det att den är en tidsmaskin, möjliggör självreflektion och fantasier. Det medvetandet processar som rör förfluten tid och framtid och som framkallar mer eller mindre starka känslor, kallar Ethan Kross för vår inre röst. Den är både en unik gåva och en evolutionär förbannelse. Vi bör acceptera att vi är som ryska dockor av inre samtal men försöka ta kontroll över vad vi tänker för att undvika att den inre rösten fastnar i negativa spiraler – tjatter- enligt Kross. I boken förklarar han varför våra hjärnor tjattrar och han ger oss verktyg med vilka vi kan ta kontrollen över vår inre röst.

Att berätta om vad man tänker på är en strategi som kommer naturligt för de flesta. Öga mot öga eller via sociala medier. Hänger vi oss via det sistnämnda förlorar vi stora delar av den sortens kommunikation som skapar empati och ger emotionell tillfredställelse. Pratar vi med en generös person som delar med sig av sina bekymmer kan den emotionella smärtan lätta då vi inser att vi inte är ensamma.

Syftet är att få distans till sina negativa tankar, det kan uppnås på flera sätt. Genom att säga sitt namn högt eller i huvudet och undvika att tänka i jag-form. Det smått irriterande pratet i man-form kan alltså vara känsloregerande. Genom att anta ett utifrånperspektiv, att föreställa sig att man är en fluga på väggen eller en oberoende utomstående som iakttar en själv, kan smärtsamma känslor lindras. Att föreställa sig hur man kommer att känna i framtiden eller skriva dagbok är andra sätt att zooma ut för att ta kontroll över den inre rösten.

Distanserat självprat är av godo men att prata med sin omgivning om känslor och tankar som är jobbiga, hjälper oss inte alltid. Men vänta, vad menar han nu? Att prata inte alltid hjälper!? Läs och häpna! (Aristoteles skulle väl vända sig i graven.) Om vi ältar våra bekymmer och obehagliga känslor gemensamt med andra, tillfredsställer det på kort sikt vårt emotionella behov, men om vi fastnar där kan det leda till att vi mår sämre på efteråt. Att upprepat prata om jobbiga känslor (immersion) är inte att släppa dem, tvärtom kan det öka tjattret. Om vi däremot kan ta samtalet vidare och också lyckas med att tillfredsställa våra kognitiva behov, det vill säga fokusera praktiker för att lösa problemet och vidga perspektivet har vi frångått ältandet (distansering). (Tänker nu på Kristina Sandbergs bok som en studie i immersering. Blev hon hjälpt av att skriva den?) Problemet är att man (jag) vill ju inte ha råd när man mår skit. Det gäller att smyga in tips och stöd, och hur lätt är egentligen det? Alltså kanske man inte ska prata så jävla mycket, har jag tänkt. Nu fick jag också veta varför jag kommit till den slutsatsen. En hejdundrande aha-upplevelse!

Jag avskyr nämligen oombedda råd och anledningen till det förstår jag med ett för mig nytt begrepp: självförmåga – den egna övertygelsen om att vi kan klara av utmaningar. En god sådan är del i bra självkänsla, hälsa, beslutsförmåga och relationer. Men personen med god självförmåga kanske betackar sig för råd i tid och otid.

Vidare tipsar Kross om ett annat sätt att ”krympa självet” och att lyckas se bortom vår egen horisont, alltså skapa distansering till sitt negativa självprat. Att vistas i naturen eller konsumera konst, musik eller teater som föranleder en känsla av förundran. Att få och umgås med barn kan också vara en förunderlig grej.

Bortsett från att det är onödigt många anekdoter om baseball, Star Trek och annat amerikanskt var det här en övervägande bra läsupplevelse. Kross råd är förankrade i forskning och nya rön. Källförteckningen är gedigen. Jag uppskattar att han lyfter svarta och homosexuellas erfarenheter. Det är ändock en självhjälpsbok vars syfte inte skiljer sig nämnvärt från övriga i sin strävan att få en alltmer psykisk instabil befolkning att må bättre trots att det är samhället som är orimligt. Dock är det en självhjälpsbok som jag lärde mig saker av. Han ordar inte mycket om ökad prestationsförmåga och målinriktning tack och lov.

Tack Natur & Kultur!

sep 16 2021

Fursten av Niccolò Machiavelli

Fursten är klassikern som av vissa betraktades som djupt omoralisk, kanske förståeligt, eftersom Machiavelli själv gjorde anspråk på den florentinska makten. Tydligen dedikerade han det här cyniska vittnesmålet eller om det är en ironisk krönika, till Florens dåvarande härskare. I egenskap av furstar har dessa män till stor del fallit i glömska i alla fall utanför Italiens gränser, men författaren Machiavelli lever kvar. Fursten är skriven på 1500-talet, långt före strukturalismens och funktionalismens inträde men tack vare dessa kunskaper finns mycket i Fursten att tillgodogöra sig i vår tid. Om maktstrukturer och varför de fungerar. Ledarskapsutbildning rätt och slätt. Finns det något finare ord i vår samtid?

”Ty skillnaden mellan hur man lever och hur man bör leva är så stor att den som inte intresserar sig för det man gör utan för det man bör gör snarare lär sig att framkalla sin undergång än sin framgång. Ty en man som vill visa sin godhet i alla sina handlingar går under bland alla dem som inte är goda. Följaktligen måste en furste som vill hålla sig kvar vid makten lära sig att inte vara god och att använda sig av detta eller inte allteftersom omständigheterna fordrar det. Då vi alltså lämnar alla fantasibilder om furstar åt sidan…”

Fantasibilder har verkligen ingen plats i denna politiska krönika (eller furstespegel) som till stor del handlar om mänsklig psykologi och filosofi, och är präglad av pragmatism, existentialism, realism, nihilism och misantropi. Det är svindlande att läsa en text som skrivits för mer än femhundra år sedan och som dessutom fortfarande är aktuell. Det säger något om vissa av människans djupt inneboende egenskaper. Det är också en otäck upplevelse eftersom det är tydligt att maktgalna massmördare exempelvis Napoleon, Mussolini och Hitler lär ha läst och lärt av Machiavelli. Kanske också Putin och Trump?

”Var och en förstår hur berömvärt det är att en furste håller sitt ord och lever hederligt i stället för svekfullt. Inte desto mindre visar vår tid att de furstar som uträttat stora ting är de som lagt liten vikt vid vid sina löften och som kunnat bedra människors sinnen. Till syvende och sist har de varit överlägsna de furstar som förblivit hederliga.”

Så hur ska då en ledare vara för att kunna ta och behålla makten? Jo, han ska utnyttja det faktum att folket är ena eländiga stackare som är onda, ej håller vad de lovar, är otacksamma i det att de har lättare att känna missnöje än tillfredställelse, bär masker och spelar teater, är godtrogna och tror på sagor, samt är omoraliska. Eftersom det är viktigt att en furste (diktator, ledare, chef) har folket (gruppen)med sig bör han spela dygdig och hyckla, vara skrupelfri och kunna ljuga, ha en dold agenda, helt och hållet sakna moral, skrida till handling utan eftertanke, vara våldsbenägen så att folket fruktar honom (eller andra exempelvis invandrare). Han ska besitta rävens listiga och lejonets kraftfulla egenskaper. Han bör med andra ord vara psykopat. Tjoflöjt!

”Av detta uppstår frågan om det är bättre för en furste att vara älskad än fruktad eller om det är bättre att vara fruktad än älskad. Man kan svara att man vill vara både det ena och det andra, men därför att det är svårt att förena båda delarna är det mycket säkrare att vara fruktad än älskad…”

Det låter kanske väl dramatiskt det här, när jag utgår från min världsbild, men tänker jag över saken förstår jag att den ”goda ledaren”, som inte är maktgalen utan givmild, lojal, hederlig och barmhärtig, är en paradox. Jag tror Machiavelli har helt rätt i att på grund av människans natur blir en person med dessa goda egenskaper inte ledare . En ledare som exempelvis vill vara omtalad som frikostig kan inte utöva frikostighet som en dygd, alltså i tysthet som den är tänkt att utövas, det måste göras så att offentligheten märker av den. Och då förlorar den sin glans. En ärlig ledare som erkänner, står för och ber om ursäkt för sina misstag avsätts (det har vi sett exempel på), alltså är det bättre att neka, ljuga och skylla ifrån sig. Att avtacka sig smicker och be om att få höra sanningen av människor, leder till avsaknad av respekt.

Det är intressant men makalöst deprimerande att läsa Fursten, betydligt roligare då att läsa om Platons idealsamhälle i Staten. När jag lagt ifrån mig böckerna tackar jag min lyckliga stjärna för att jag fötts i det demokratiska landet Sverige med folkvald riksdag, där makten är fördelad. Jag säger inte att det är perfekt, men det är inte människorna heller och det tycks inte finnas något bättre alternativ.

Nästa år ska vi rösta hörni, det blir kul!

sep 15 2021

Outsider [#2] av Torbjörn Flygt

Outsider är fortsättningen på den augustprisade Underdog. Det är fint att åter möta Monika, Bodil och Johan. Tio år har passerat. Han börjat studera på universitet och är tillsammans med Helena. Men han har fortfarande tät kontakt med morsan Bodil som bjuder på söndagsmiddagar där Johans syster Monica och hennes dotter är med samt Bodils nya bonusdotter Kristina.

Johan Kraft läser juridik, inte för det är ett ”kall”, han är verkligen inte klar över vad han vill arbeta med, det har han inte ens tänkt på. Det som driver honom är att utbilda sig inom något som genererar arbete, att komma bort från ursprunget, att få tillgång till det bästa. Han vill för en gång skull få tillgång till det allra bästa.

Berättelsen går på i samma långsamma tempo som i Underdog, det är väldigt många ord och detaljer om varje situation. Men bra ord i och för sig och han får också väldigt mycket sagt. Flygt håller en nivå som jag skulle vilja påstå är artig – typiskt klassresenären – med lättillgänglig humor. Inget under bältet eller explicit. Det finns en varm och medkännande ton genom hela den här berättelsen. Det är intressant att läsa Johans tankar kring att sakna en, eventuellt bli och vara farsa. Men till större del handlar den här boken om moderskap. Jag menar att Flygt är mycket bra på att få fram prövade kvinnors erfarenheter. Ensamstående mödrars kamp, oönskade graviditeter, missbruk och abort. Precis som i första delen utgör klassmedvetenhet fundamentet i berättelsen. Det handlar om att försöka bena ut varför vi blir som vi blir och ifrågasätta vad som sägs vara fint och fult.

”Det förnedrande i att upptäcka att så eget är inte detta egna liv. Det är i stora delar redan bestämt och utstakat. Här har vi det således igen. Arv och miljö. Börd och bröd. Bara mixat i andra portportioner och med ett fåtal tillskott av andra beståndsdelar. Vissa stiger ut ur föräldrahemmet utan att någonsin se sig om. Raderar utan att tveka hela sitt liv fram till ett pågående nu. Reser genom tillvaron utan att checka in något bagage. Medan andra ständigt betalar övervikt för allt de släpar med sig. Ser sig över axeln för att tolka och förstå var de kommer från, för att staka ut vart de är på väg. De är en tanke att ta med sig när man uppfostrar egna barn. Även om jag misstänker att det inte kommer att göra ett skvatt skillnad. Också när det gäller barnuppfostrandets vedermödor och misstag är man ett resultat av samma två storheter. Att vad de än blir av dem och hur förhållandet till dem som vuxna blir har de ändå inte förflyttat sig länge än ett stenkast bort.”

Romanen är också ett stycke svensk nutidshistoria och en samhällskritisk skildring. Mordet på Olof Palme, vandrarhemmet Af Chapman, Ny Demokrati, wienerschnitzel och samlade Absolut-flaskor på hyllan är några exempel på vad jag hajar till lite extra inför.

”Men nu är vi vuxna gubbar, har lämnat studietiden bakom oss och simmar ut över oceaner av betydelsefullheter. Hoppar på huvudet ut i A-ekonomiprosa, businesslingo, meningslösheter som ska göra kvällsturen till Statoil för att köpa mjölk till morgonkaffet till ett projekt. Storhandling på Ica Maxi till ett koncept och vad vi lägger i kundvagnen avgörs av vilken vision vi utgår från. Vi blir vandrande pladdrande affärsenheter. Tänker och pratar innanför den minsta boxen. Tränger ihop språket till en reduktion. Kastrerar det på nyanser och betydelser och uttrycker våra känslor med färdiga fraser. Bake-offsamtal. Luftpastejer. Vi byter ord med varandra som inte längre har innebörd. Rökringar. Puffar. Lättsmält. Lättpratat. Bredbandsuppkopplar vårt språkcentra och överför infon i ettor och nollor. Får en allt torftigare formuleringsförmåga samtidigt som vi förkastar den rikedom som trycker på underifrån när andra uttrycksformer framtrollade i Rosengård, Hermosdal, Nydala och Krocksbäck. Stadsdelar med ett smidigare och nyfiknare förhållande till språket och där talet fortfarande är en formbar massa under utveckling. Språket som markerar gräns för ens förmåga att tänka och drömma. Förkortningar, omskrivningar, försvenskningar, anglicismer, svarabiska som skapar nya marker att utforska och pröva. Till skillnad från i audioghettot där kreativa ordkonstellationer bara kommer i dagen när skatter ska fördömas. Politiker föraktas och den egna förmögenheten lyftas fram i undertexter och eufemismer. Ett raljerande. Tröttsamt tugg om barnens fritidsaktiviteter, tennislektionerna på söndagarna och semesterbestyr. Och det är i upptakten till en sådan ordduell som arkitekten och jag förvillar oss. Skjuter med lösplugg. Rättar till slipsknutarna. Vi rycker hummande i kavajslaget så att tyget över axeln ska falla rätt. Och fyller i ett nafs hela två debiterbara timmar. En charad. Det var hit jag skulle.”

Det konstiga är att den slutar med en riktig cliffhanger, så jag antar och hoppas att det kommer en bok till.

sep 14 2021

Smuts av Elise Karlsson

Den här oerhört spännande och välskrivna romanen, nästan att beteckna som en thriller, ringar in patriarkatet på ett brett, intrikat och fenomenalt sätt. Den gillrade fälla som romanen utgör, eftersom Elise Karlsson var en av de kvinnor som utsattes för och anmälde Jean Claude Arnault, fastnar jag i med en smäll. Hela tiden försöker en del av min hjärna bena ut vem av karaktärerna som är baserade på Arnault, Katarina Frostensson, Sara Danius och Horace Engdahl. Men det här är ett skönlitterärt verk, alltså går jag bet. Karlsson försöker och lyckas att lyfta texten över klafset med Svenska Akademin för att behandla maktstrukturer som kommer fortsätta utgöra problem även när Janne-Kladd är bortglömd.

”Det finns människor för vilka makten är allt. En del av dem är kvinnor. Man får aldrig glömma det.”

Första kapitlet heter ”H” och det är en liten del av författaren Hélène vi möter när hon återkallas till teatersällskapet av Laura. Det har gått ett decennium sedan hon sist var i källaren, då som praktikant. Då hade hon som enda tillgång (ur de andras synvinkel) sin ungdom. Tio år har gått och nu blir det ett återseende vid scenen, av prinsessan Laura och prins Charlie, drottning Mikaela, kung Serner med flera. Alex saknas dock. En ung vacker kvinna kan alltid ersättas av en annan. Men Hélène har också tackat ja till att samarbeta med Clarice vilket utgör ett spänningsmoment.

”Jag vet inte varför jag känner att jag är skyldig Laura något, rädd att svika det hon jobbat för, som om det gällde också mig. Som om det vore varje kvinnas skyldighet att hjälpa till att bevara den lilla makt andra kvinnor skrapat ihop. Kanske är det det. Jag kommer aldrig underfund med det.”

Sen rullar det igång, rakt ner i underjorden. I källaren där ljuset ej förmår tränga in. Där det ständigt är som natt. Alla människor i teatersällskapet är strikt indelade i hierarkier. De som är längst ner är mer eller mindre maktlösa och kuvade, de får stå ut med olika former av nedlåtande behandling. Att få uppmärksamhet av en kunglighet är som att falla uppåt.

”All irritation jag och Olov byggde upp kring städningen, ändå blev det aldrig till gräl, i stället drog vi oss undan från det, flyttade isär. Hela min och Olovs relation längtade jag efter en relation, att den skulle börja, för att våga vara besvärlig sedan. Men man måste våga vara besvärlig genast, det är först då relationen börjar.”

Hélène har nyligen gjort slut med sin pojkvän, Olov. Hon backar ur saker som får henne att känna sig levande. Hon är på en plats i livet där det är stiltje, hon är uttråkad. Hon lockas av Charlie som hon låg med när hon var praktikant, nu vet hon att involvera sig med honom bara är lek, det innebär inget livsomvälvande. Han är gift. Hélène sörjer också sin döde far.

”I ditt liv ska du aldrig gå vilse. Men alla måste gå vilse som vill komma i kontakt med livet. Sådant går inte att säga till en pappa som också är en mor, sådant är också han oförmögen att höra. Först nu när han är förlorad kan jag verkligen gå vilse.”

Omväxlande får vi ta del av Hélènes återblickar på sin tid som praktikant och vad hon lärde sig då som hon har nytta av nu. Mellan varven finns kapitel där Mikaela (drottningen) är protagonist. Hon är mestadels i sin våning, som hennes man Serner har låst utifrån, och skriver tunga ord som sedan Hélène ska formulera till dialog.

”Hon har makt över allt, utom sig själv. Hennes kläder är bojor men hon kan välja hur hon vill få dem förgyllda. Det är ett särskilt sätt att inneha makt, det kvinnliga.”

”En drottning är drottning bara till en viss gräns: Hennes kropp är inte hennes. […] Kungen står bakom allt, i kulisserna, bakom draperiet.”

Smuts är en mycket tjusig litterär uppgörelse med hur makt förhåller sig till ålder, utseende, kön, klass, sexualitet och ras (pyttelite). Hur karaktärsdrag förhåller sig till kön. Hur lag förhåller sig till rättvisa.

”Serner är alltid här i bakgrunden, i tankarna. Fortfarande. Den som har skapat spelreglerna för hur de här sakerna ska göras. Han är vad de andra i rummet skulle kalla lagen. De säger sig inte erkänna några lagar, men de borde ha insett att om man bryter mot reglerna tillräckligt systematiskt så blir brottet en lag i sig.”

Städerskans närvaro gör kultureliten obekväm. Jag uppskattar att städerskan får vara en karaktär av kött och blod i Karlssons roman. Drottningen uppe i tornet, ser ner på de andra som står på jorden. Som att de elitistiska kungarna och drottningarna gått hela varvet runt, baklänges. De har backat från toppen ner till det djuriska mörkret, där de likt rovdjur tar vad de vill ha av människor de avhumaniserat.

Karlsson skapar skickligt, med sin lysande prosa, stämning. En kvävande stämning, jag som läsare sjunker allt djupare ner i smutsen. Samtidigt finns det en kraft i att Hélène får allt större tillgång till hela sig själv, vilket tydliggörs med hur hennes namn skrivs ut (H/Hell/Helen/ Hélène).

Det jag funderade kring när jag läste Trion får jag här svar på av Karlsson. Det handlar om medel- och överklassens kunskapsluckor.

”Det är för att bara den som har fötts utan något att förlora verkligen vet något om världen. Det lilla jag vetat har jag tappat greppet om, att ta sig in i medelklassen är att förlora kunskap. Bara stundtals kan den ta sig upp till ytan igen. Vetskapen om världens verkliga beskaffenhet.”

Karlsson tangerar också Hedmans diskussion om hur frihet i en fungerande nära relation är en omöjlighet.

Jag fullkomligt älskar den här täta romanens alla 253 sidor, slutet inte minst. (Därför så många citat, kunde inte hejda mig!) Estetiken är i Tjechovs stil, det vill säga allt i berättelsen har en funktion, allt hänger samman som en helhet. (Det är inte fel om man innan läsningen har lite koll på En midsommarnattsdröm, Judit halshugger Holofernes och Jane Eyre.)

”Vi känner igen smuts när vi ser den. Man måste ha klass för att göra det.”

Stort tack till Natur & Kultur!

sep 11 2021

Jag är visst någonting av Ida Ali Lindqvist

När jag i egenskap av god man träffade en aktiv och några före detta Hasselamedarbetare blev jag chockad av deras enormt aggressiva framtoning. De verkade se ner på ungdomarna och vägrade ha förståelse för oro eller andra bakomliggande orsaker till dåligt beteende. (Det blev några brev till deras chef från mig.)

Lo Kauppi, som varit placerad på Hassela, gjorde en teateruppsättning om sina upplevelser. Ansvariga svarade på kritiken att det inte gällde deras behandlingshem Franshammar. Ida Ali Lindqvists berättelse om åren på 90-talet som hon tillbringade på behandlingshemmet i Hälsingland utspelar sig bland annat på just Franshammar.

Det är en skrämmande berättelse om hur utsatta unga vuxna tvingas stå ut med kränkningar, tillmälen, hjärntvätt och pennalism. Idas berättelse stödjer Kauppis och andra vittnesmål.

Boken är en riktig bladvändare. Ida berättar med ett ärlighetsuppsåt som jag uppskattar. Hon framställer inte sig själv som ett renodlat offer, inte heller som hjälte. Lite hackigt skriven, inte så att det är svårt att hänga med men det inverkar på läsflytet. Vi slängs in i och ut ur situationer lite för hastigt för att hinna nå ner på djupet. Jag tycker mig känna av att det är en journalist som skrivit.

När Ida dödar myror tänker jag på Mansfields novell Flugan och hur man kan avleda sin själsliga smärta genom att överföra den på andra. Myror, flugor eller nykomlingar. Hasselapedagogiken innebär att de placerade ungdomarna själva ska medverka till pennalism vilket minskar risken för ifrågasättanden och senare anmälningar. Det krävs mod att våga berätta vad man utsatts för, än mer för att berätta vad man utsatt andra för.

Vad vuxenvärlden ska göra för ungdomar som förstör sitt eget liv genom att missbruka, skolka, skada andra eller sig själva vet inte jag. Men jag vet i alla fall vad man inte ska göra. Hasselas metoder som går på tvärs med samhällets övriga värdegrunder är häpnadsväckande. Syftet tycks vara att bryta ner personer genom mobbing. Istället för att uppmuntra unga människor att känna efter vad de själva vill och känner, ska man enligt hasselapedagogiken apa efter maktmissbrukande ledare utan att ifrågasätta. Censur råder. Skvallermentalitet uppmuntras. Gruppen mot den enskilde verkar vara ledordet tillsammans med kamratfostran och management by fear. Genom att kränka de nytillkomna kan man själv stiga i rang.

Hassela har nu 2021 fått sina tillstånd indragna på alla platser utom i Skåne, och där bedrivs bara öppenvård. Berättelser som den här är av stor vikt för att mota bort den här typen av destruktiva metoder.

Vad som också är skrämmande är att vissa ungdomar ”hamnar snett” trots att de har sunda vuxna som älskar dem. Hjälp!

Tack Norstedts!

sep 10 2021

Trion av Johanna Hedman

Johanna Hedman debuterar imposant med Trion som påminner om både Samlade verk och Normala människor. Liksom i Samlade verk finns här triangeldramat och universitetsstämningen. En heterosexuell relation i gungning liknar den i Normala människor. I Trion får jag det bästa från dessa, (enormt uppskattade böcker, som dock inte är mina favoriter), utvecklat till något storslaget. Jag tycker Johanna Hedman lyckas mycket bättre och att hajpen kring hennes debut är rimlig. Inte bara för att Trion är välskriven för det gäller alla tre verk, utan för att den i första hand handlar om klass. Klassamhällets övre skikt, alltså lägre medelklass och uppåt, kan utgöra en abstraktion svår att förhålla sig till, men Hedman lyckas sätta fingret på och visualisera hur det kan te sig.

”När han tänker på Tora och Frances ser han dem som skyddade av ett finmaskigt nät som dämpar varje fall. Vanligtvis syns inte trådarna, men ibland skimrar de till i form av problem och misstag som ändå aldrig kommer att komma dem inpå huden. Det har alltid provocerat honom. Samtidigt som han vill att de ska förbli tryggt omslutna av ett lager av frihetskapital.”

”Han” i citatet ovan är Hugo. Han representerar den lägre medelklassen med akademiska intressen, som måste arbeta samtidigt som han studerar. Som flyttat till Stockholm från Skåne och förstås har bekymmer med att hitta bostad men får genom sin nyfunna vän August hyra ett rum i en överklassvåning. Där finns dottern Thora (som senare kommer få dottern Frances).

Thora och August är bästa vänner sedan barndomen, de har också har sex med varandra. August är en varm, lojal och vänlig konstnärssjäl, Thora en sval och svåråtkomlig juridikstudent. Hugo blir femte hjulet som rullar bredvid deras tvåsamhet, men som också lyckas korsa deras väg för att vara intim med Thora. Hugos och Thoras relation är romanens egentliga kärna. Det blir en sugande dynamik när könsroller samverkar med klasshärkomst, här precis som i Normala människor, är tjejen rik och killen inte det.

Vi börjar i framtiden när Hugo är i övre medelåldern, för att sedan landa i ramberättelsen som handlar om trions år som unga vuxna. Texten växlar mellan Hugos och Thoras perspektiv i jag-form. De tillhör en generation som komplicerar saker mer än nödvändigt. Som har öppna relationer, som låter vänskap och kärlek flöda utan bestämda gränser. Som inte vill binda sig utan låter sig styras av frihetsanspråk.

Det finns en idé här som känns igen från Normala människor. Man är ung och har livet framför sig, man vill vara fri och ha alla dörrar öppna, men man vill inte vara ensam. Problemet är att den ekvationen går inte ihop. Människan kan aldrig bli fri från flockdjursmentaliteten. En människa är i och för sig i vissa avseenden alltid ensam, tycks Hedman mena. Enda sättet att vara så lite ensam som möjligt, är att vara i nära relation och nära relationer kräver löften och bundna band. Men att binda upp sig är att välja, att bestämma sig, att avstå något annat och att våga riskera att bli lämnad. Det kräver att man kan visa sig sårbar och att man kan sätta ord på vad man faktiskt känner, vill och önskar. Man måste stå ut med att känna sig löjlig ibland, kunna sätta sig in i den andres situation, be om ursäkt, kompromissa och vara generös med sin tid och energi.

Thora som representerar överklassen, är en diva. Hon är ängslig men spelar säker, stolt som låtsas vara tillåtande, sval som egentligen brinner inombords. I relation med henne får man vara beredd på en kraftmätning. Hon ber inte om hjälp (på grund av att hon är bortskämd). Vägrar visa sig svag (har inte tvingats göra det). Blir sur när hon inte står i centrum (är van med det). Hon tror sig ha ett klassperspektiv men nej nej. The blind self är stort, kognitiv dissonans uppstår. När hon efter att ha fått höra ett par sanningens ord av en vän blir sur och smäller igen dörren efter sig, tror hon att omgivningen uppfattar smällen som orsakat av korsdrag. Fast alla vet att Thora är sur igen. Det är tack vare greppet med två jag-berättare som vi får syn på glappet mellan jaget man uppfattar själv och som andra uppfattar en.

Men då är det varken bättre eller sämre för den psykiska hälsan att tillhöra medel- eller överklass, kan man kanske tro. Och ja visst, när man är ung är det svårt för alla. Men på olika sätt, av olika skäl och av olika dignitet. Framförallt tycks det krångla till sig när människor från olika klasser ska mötas. Hugo klarar inte att vara den större personen utan sätter i mötet med Thora hårt mot hårt.

Jag älskar den här stilistiskt tonsäkra berättelsen och karaktärerna Thora och Hugo är levande för mig. August däremot känns konstruerad och orealistisk, men det gör inte så mycket för han är bifigur. Hedman för sin berättelse framåt framförallt via dialog och gestaltning. Jag får lite skamkänslor över att jag gillar den här typen av djupgående analys av maktrelationer, som absolut kan uppfattas som navelskåderi, men på samma gång är vad som har pågått i mitt liv och nästan alla människors jag känner och har omkring mig. Det handlar inte om människans värsta strider, varken om död, svält, krig eller våld. Trion är ett psykologiskt drama som försöker bena ut vad som gör att vi blir som vi blir och dess fokus är privilegierade personer.

När jag läst klart måste jag omedelbart börja om från början igen.

sep 09 2021

Jord och gudar av Maria Küchen

”Jag kallar honom X – X som i Xenos, grekiska för främling. // I grunden förblir vi människor hemligheter inför oss själva och varandra. Han som jordsattes utanför min dörr för tusen år sedan är inte mer eller mindre främmande för mig än de levande. […] … vi alla föds och dör utan ägodelar. Ingenting är vårt, minst av allt jorden.”

Precis utanför Maria Küchens ytterdörr hittar rörläggare en tusen år gammal grav, med skelett. Denna lucka i tiden försätter författaren i något som liknar trans och hennes tankar, fantasier och kunskaper resulterar i boken Jord och gudar. Kunskaperna hennes är gedigna, hon är beläst inom arkeologisk forskning, biologi, mytologi, kolonialism, religion, historia, geologi, litteratur, antropologi, filosofi och jag vet inte allt. Den här boken är ett stycke visdom på 289 sidor. Hon är dessutom klimat- och klassmedveten. Och så kan hon baka också!

Maria Küchen – en syster i andanom – försöker zooma ut och se människan och hennes bostadsplats jorden i vidvinkel och på samma gång koppla loss sig från nuets tid och rum för att överskåda all tid från anno dazumal. Hon söker samband vilket ger mig filosofiska aha-upplevelser och medvetandehöjning. Att läsa Jord och gudar är en avkoppling från materialismens och rationalismens samtid som präglas av höghastighetskultur och tillväxt och som alltid ser framåt och vet bäst.

”Kronos lie svischar långsammare för den som går. Hon befrias från illusionen att tiden är ett kärl som kan fyllas med fler upplevelser ju snabbare hon färdas mellan dem. För den som går och går och går, bildar kroppen och landskapet ett sammanhang vars begränsningar i tid och rum definieras av något annat än människans vilja.”

Fakta om jord, mull, torv, dy, lera, gyttja, humus, sten, sand, stratum, berg med mera och om hur den exploateras av människan. Jorden är vad vi står på. Den ger oss bröd och annan föda. Människa och jord är synonymer i skapelseberättelsen (Adamah betyder jord) och på latin (homo kommer från humus). Hon skriver om hur jord också indelats i territorium som grupper tillhörande olika folk eller religioner stridit om. Religionens betydelse genom historien, Sveriges kristnande, religiösa byggnader och böner fogar hon in. Detta knyts samman med språket som en bärande struktur förutom ingen av denna fakta kunnat analyseras. Hon reflekterar också intelligent över minnet och dess funktioner.

”Jag tror inte på spöken. De finns där oavsett.”

Gränsen mellan verklighet och dröm/fantasi är elastisk vilket lämpar sig väldigt väl i den här berättelsen. Jag tycker mycket om Küchens välformulerade funderingar, framförallt när de handlar om språk, skrivande, människan och jorden. Hon visar sig sårbar i texten på ett sätt som är av godo, och jag hade (kors i taket) önskat mer om hennes privata elände. Det blir lite för många historiska fakta för att mitt intresse ska bestå levande.

”Hon som skriver är inte ”jag”. Hon hittar på ett textens ”jag” att gömma sig bakom. Vem hon egentligen är får du aldrig veta. Och samtidigt: Att skriva är intimt, en rörelse mellan den skrivandes och den läsandes kroppar som börjar allra längst inuti oss. Att skriva skulle vara att klä av sig själv allt, om nu inte intimitet var en sådan lögn. Sanningen är att vi förblir främlingar, att Xenon finns i var och en av oss, innerst i kärnan, för alltid okänd.// Den som skriver och den som läser kommer aldrig att lära känna varandra. Den skrivande döljer ofta sanningar snarare än att befästa dem. Hon vill tala sanning, men det enda hon åstadkommer är ofullständiga förvrängningar.”

Tack Natur & kultur!

sep 06 2021

Brev till mannen av Bianca Kronlöf

Om det är åldern eller vad vet jag inte, men min feministiska iver har efter att ha gått hela varvet runt och bitit sig i svansen, lagt sig att vila. Jag kan självklart känna engagemang över sexuella övergrepp och mäns våld mot kvinnor, men jag kommer gång på gång fram till att de stora förlorarna är männen. Så ska feminismen handla om att förbättra för männen nu? Nej, men hur man kan gå vidare med jämlikhetsarbetet är vad den här boken handlar om.

Vilken tur att det finns engagerade, smarta, snälla och sunda människor, som Bianca Kronlöf. Hon skriver 26 konstruktiva brev till män (varav två riktar sig till snoppen) och lyckas med dem ge en bra överblick av dagens jämlikhetsläge i Sverige. Vad det feministiska arbetet har strävat och fortfarande strävar mot samt vad män bör göra. Inte köpa sex, sluta skratta åt sexism, våga vara obekväma och ifrågasätta andra mäns dåliga beteenden exempelvis. Det är nämligen hög tid för män att engagera sig, också för att män ska ska få det bättre. För att vidga och förändra strukturerna bakom mansrollen. För att män ska sluta skada varandra, kvinnor och transpersoner. Det brukar skojas om den årliga tystnaden som infaller på internationella mansdagen, den 19/11, men det är inget att skratta åt. Den dagen är väl ett utmärkt initiativ vars syfte är att fokusera mäns hälsa, uppmärksamma mäns bidrag till samhället samt förbättrade relationer. I det sistnämnda ingår att underlätta samtal och minska våld, tänker jag mig.

I några kortare inslag nämner Kronlöf sina egna erfarenheter och bjuder väldigt frikostigt på väldigt privata sexuella erfarenhet. Hon visar sig naken, med garden nere. Jag känner hennes ärlighetsuppsåt och beundrar hennes mod.

I ”Brevet till dig som lyckats med det omänskliga” belyses hur det i manligheten ingår att hålla känslor som rädsla, ömhet, osäkerhet och sorg inom sig och när Kronlöf i det efterföljande brevet tilltalar sin ofödda son, blir jag starkt berörd. Det är så sorgligt och hopplöst det här med manligheten, tystnaden och våldet. Men Kronlöf har inte gett upp! Hon tror på dem, hon bryr sig, hon vädjar till män att samtala, att engagera sig och en bra början kan vara att läsa hennes bok.

Vi som sett Full patte och Familjen Kaos känner igen humorn som löper likt en röd tråd genom de allvarliga breven.

Obs! Boken riktar sig till ALLA män!

Tack Albert Bonniers förlag!

sep 05 2021

Middlemarch (#1) av Mary Ann Evans [George Eliot]

Redan efter några sidor är jag inne i den engelska 1800-talsatmosfären. Då penningsparande ses som en last. Monokeln sätts till rätta, inte solglasögonen. En hög panna är eftersträvansvärd och ett tecken på intelligens. Det andliga livet är en viktig del.

Men det är också en tid när kvinnoföraktet är en internaliserad norm, en flickas giftermål är prioritet. När hon utan omskrivningar värderas efter sitt utseende och hur hon för sig. Dygd, respektabilitet, koketteri och att på rätt och nätt sätt stiga in och ur en vagn betyder allt. Livsmålet reducerat till att agera kuttersmycke. Men de kvinnliga karaktärerna i Middlemarch kämpar emot och motbevisar detta.

Mary Ann Evans som skrev under pseudonym George Elliot var sannerligen en belletrist av rang. Många långa tjusiga meningar med vindlande bisatser. Det är ganska krävande läsning emellanåt, lite trögt går det, men väl värd engagemanget för här finns epifaniska formuleringar och psykologisk skärpa. Författaren når ner på djupet i sina karaktärer och det är tydligt att den mänskliga karaktären inte förändras nämnvärt på 200 år, mycket är aktuellt och har igenkänningsfaktor. Vår värld är på många sätt en ekokammare.

”Jag tycker att vilka svårigheter som helst är bättre än att låtsas göra någonting, som man får betalt för, men sedan i själva verket aldrig gör.”

Vi följer ett antal personer tillhörande medel- och överklass i staden ”Middlemarch”. Lite grand handlar det om politik, lite mer om religion och allra mest om könsroller, kärlek och äktenskap. Verkligheten ställs mot idealet, en alltjämt mänsklig problematik. (Det är alltså inget som uppkommit på grund av sociala medier om någon tror det.) Hur man vill och tror att ett äktenskap ska vara skiljer sig radikalt från hur det verkligen är. Detta får inte minst Dorothea erfara vars äktenskap innebär en ständig kamp mellan hennes energi och hennes fruktan.

Jag känner kraften i kedjan som författaren bildar när hon ord för ord, länk för länk, frambringar sin verklighet. Med en ironisk ton sätter hon ljus på de korkade männen och deras avsikter med äktenskap. En blir förälskad i en kvinnas tårar det vill säga i den bedrägliga bilden av sig själv som beskyddare, en annan är så uppfylld av sig själv och försöker inte ens lära känna sin fru. Det är djupt tragiskt men Evans format låter inte läsaren sjunka ner i något melankoliskt tillstånd.

”Har man en gång gett sig ut på den äktenskapliga färden, är det omöjligt att blunda för att man inte kommer någonvart och att havet inte syns till – att man i själva verket utforskar en kringbyggd bassäng.”

Jag anser det vara ganska märkvärdigt och mig glädjer det mycket hur Evans skapat karaktären Mary (som delar namn med författaren nota bene). Hon är en hedersknyffel, intelligent och rolig men (MEN) med ett alldagligt utseende. Att som kvinna inte vara vacker är ett aber som tyvärr varken då eller nu kan anses som en bagatell. Evans påminner läsaren om hur mycket annat än det yttre det finns att fascineras av hos en människa (läs kvinna).

”Vad kunde nu två män, som var så olika varann, se i denna ”bruna pladuska” som Mary kallade sig själv? Det var absolut inte det att hon inte såg någonting ut som tilltalade dem (och må alla unga damer som inte ser någonting ut ta sig i akt för den farliga uppmuntran som societeten ger dem då den råder dem att förlita sig på sin brist på skönhet).”

Kuriosa: Virginia Woolf beskrev romanen som ”en av få engelska romaner skrivna för vuxna människor”.

”Om vi har en liten fläck tätt intill ögat, skymmer den då inte hela världens härlighet för oss så att vi bara ser själva fläcken? Jag känner inte till någon fläck som är så besvärlig som det egna jaget.”

Ser fram emot del två.