Barndom Ungdom av Tove Ditlevsen

Barndom Ungdom är den första och andra boken i den autofiktiva Köpenhamnstrilogin som avslutas med Gift, (älskar den).

Tove letar efter tecken på sin mors kärlek. Hon lär sig på egen hand att läsa och skriva så hon är inte rädd när hon för första gången kliver in i skolbyggnaden. Men hon inser att hennes mor är det.

” …och när vi alldeles tysta går ut ur skolan igen, fylls mitt hjärta och den vrede, sorg och medkänsla som mor från denna stund och hela livet igenom alltid väcker hos mig.”

Jag älskar allt i Barndom. Den går alldeles för fort att läsa ut och jag vill suga på meningarna som vore de karameller. Jag beundrar hennes stilistiska förmåga att skriva så att det retar alla sinnen, det luktar plågsamt, känslan av utanförskap känns, det smakar damm, jag hör hårda tonfall och jag ser bilder. Barnets naivistiska utifrånblick på vuxenvärlden är slående. Språket, handlingen med mor-dotter-relation, tätheten, miljön (1920-tal), klarsyntheten, drivet – här finns allt jag kan önska. Jag tänker mig att stilen är en förtjusande blandning av Kerstin Thorvalls fantastiska formuleringsförmåga och Marianne Lindberg De Geeers generositet när det kommer till att bjuda på sina misstag, osäkerhetskänslor och tillkortakommanden. Här finns ingen som helst humor utan det är en dyster stämning helt igenom. Visst finns det glädje i Toves skaparkraft med känslan av alienation ligger ändå som en tung filt över sidorna. Hopplösheten har sin förklaring i patriarkatet vars fängelse Tove inte ser någon flyktväg.

”Man kan inte ta sig ut ur barndomen och den klibbar fast vid en som en lukt. Man märker den hos andra barn också, och varje barndom har sin speciella lukt. Sin egen känner man inte och ibland är man rädd för att den är värre än de andras.”

Sen kommer Ungdom, och precis som romanjaget, tycker jag att det är en tråkigare del. Hon skriver:

”Att vara ung, det är någonting tillfälligt, ömtåligt och obeständigt. Det är någonting man måste gå igenom, mer betyder det inte.”

Eftersom hon inte får fortsätta i skolan, måste hon arbeta och det är uttröttande, klaustrofobiskt och alldeles meningslöst. Hon bor kvar hemma men föräldrarnas makt över henne minskar i takt med att hon åldras. Det enda som driver henne framåt är lusten att skriva och bli publicerad. Hon lär sig att människor vill ha ut någonting av varandra. Hon vill ha ett eget rum, hon vill ha en bebis och en man som är redaktör. Den frihet hon har som ogift ger henne ingen glädje, hon känner sig som en herrelös hund.

”På hundarna tittar jag också, på hundarna och deras herrar. Somliga hundar har kort koppel som ägaren otåligt rycker i varenda gång de stannar ett tag. Andra har långt koppel och deras herrar väntar tåligt när hunden hittar någonting spännande. En sådan här vill jag ha.”

Barndom är riktigt bra och kan till skillnad från Ungdom mäta sig med Gift. Er (lyckostar!) som inte läst någon av dem rekommenderar jag att börja med Barndom Ungdom.

Tack Natur & Kultur!

Lämna ett svar