Det här var inte riktigt vad jag förväntat mig. Titeln borde vara Lone Frank och vetenskapen, eller något i den stilen för innehållet är baserat på Franks subjektiva upplevelser samt mer eller mindre vetenskapliga förklaringar till dessa. I och för sig berör hon allmängiltiga ämnen så att det finns gott om kunskaper för läsaren att tillgodo se sig. Bara det att jag hade hört (nästan) alltihop förut.
Föräldrakärlek och anknytningsteori är ämnet de första hundra sidorna. Jag lär mig att föräldrakärlek som begrepp och som avgörande faktor för barns utveckling kom till först på 1960-talet. Det är vanligt att föräldrar (två av tre enligt en amerikansk studie) älskar sina barn olika mycket och det kan vara en anledning till att syskon inte älskar varandra. 16% har som vuxna en direkt fientlig relation till sitt syskon.
Vi får ta del av hur vetenskapsjournalisten Lone Frank förlorade sin man och sin mamma, hur hon ser på sin barndom och sitt kärleksliv samt hänga med henne till terapeuten. Jag är inte speciellt intresserad av Frank och läsningen får mitt intresse att svalna än mer då hon framstår som en ganska osympatisk person.
Men den här utsagon gillar jag, det är nog bokens höjdpunkt:
” ’Det finns saker som vi bara måste acceptera’, säger Asger Neumann snustorrt. ’Därför blir jag så otroligt trött på lyckoindustrin. I den finns en föreställning om att bara man gör det riktiga, så blir man lycklig. Köp min bok, köp mitt program, så blir du lycklig. Så ifall jag ändå inte blir lycklig betyder det att jag inte har ansträngt mig tillräckligt mycket. Det är mig det är fel på. Kanske borde man istället erkänna att det här förbannade livet kan göra rätt ont, det gör verkligen ont, men smärtan hindrar inte att man kan ha ett liv.’ ”
Efter hundra sidor anknytningsteori kommer hon in på den vetenskapliga förklaringen till vad kärlek är, de mätbara biologiska och kemiska korrelaten.
Oxytocin (och några andra hormoner) är för kärleken vad hjärtat är för blodomloppet. Mängden av detta hormon och dess receptorer är avgörande för hur vi upplever kärlek. Hos djur gäller att ju fler oxytocinreceptorer desto större benägenhet att välja monogama förhållanden där omsorg är ledordet. Anknytningen avgör mängden, men receptorerna behöver också användas regelbundet för att bibehålla sin kapacitet. Hos åkersorken (som lever monogamt), har man sett att de individer med många receptorer pysslar om sina partners mer och tycks också uppleva starkare sorg om de förlorar sin partner.
Frank hävdar att man bör man skilja på förälskelse och kärlek. En häftig förälskelse behöver inte övergå i en djup kärlek och tvärtom, en djup kärlek behöver inte börja med häftig förälskelse. Eros (att begära någon) och Agape (att vaka över någon) bör samexistera i en fungerande kärleksrelation. Att älska är ett verb, vi måste alltså agera för att visa kärlek. ”Kärleken är inget slutmål, som något man lättad kan pusta ut vid, kärleken är själva den väg vi vandrar på.”
Vidare hävdas att otrohetsbenägenheten kan sammanfalla med en muterad gen, men att män, av biologiska orsaker, oftare är otrogna än kvinnor. Och där har hon bron över till könsaspekten. Lone Frank vill gärna proklamera skillnader mellan könen. Hon skriver, som vore hon lite i affekt, om forskning som visat att män har starkare könsdrift, att de reagerar annorlunda på kvinnor som har ägglossning, att män som har partner beter sig annorlunda kring snygga tjejer än de som är singlar. Jag vet inte vad jag ska ha den här informationen till riktigt. Genomgången av polyamorösa relationer intresserar mig inte heller. Kulturella skillnader däremot gör det. Jag fastnar för den ”ryska synen” på kärlek som betonar ödets inverkan. Hon tar itu med nätdejtingens parametrar och huruvida det finns en själsfrände för alla. Hur ensamhet påverkar människan och vad sorg innebär. Jag tar med mig beskrivningen av sorgearbete som ett liv med två spår. Ett spår för själva sorgen, den döde och allt som gör ont. I det andra spåret tar man sig an de utmaningar som följer på ett liv utan den andra. Sen kör man längs båda spåren i resten av sitt liv. Ett sorgearbete blir alltså aldrig helt färdigt, men trots det är sorg en grundläggande del av livet som de flesta drabbas av, och kan hantera.
Det här var tyvärr inte en himlastormande läsupplevelse. Inte bara för att de personliga anekdoterna är alldeles för många. Jag känner mig skeptisk till de slutsatser Frank drar, även om hon inte nonchalerar att det är svårt att avgöra vad som är arv/genetik och miljö/kultur är hon lite för säker på sin sak. Jag saknar disposition, någon slags ämnesindelning hade varit bra. Jag tycker att språket är konstigt ibland också, det kan delvis bero på översättningen. Men inte bara. Exempelvis skriver hon anakronistiskt att det känns stenåldersmässigt att män gillar opererade blonderade tjejer.
Tack Albert Bonniers Förlag!
Senaste kommentarer