Ett lyckligare år av Jonas Gardell

”Jag har länge nog för andras skull måst låtsa likhet med andra människor: åtminstone efter min död vill jag uppträda med öppet visir. Jag ger mitt anseende till spillo och ådrar mig mångas hat och förbannelse. Jag kan ej undvika det. Några få skall älska mig så mycket mer.”

Det vackert välformulerade och defaitistiska citatet ovan är ur Psykologiska självbekännelser av filosof Pontus Wikner (1837-1888). Jag blev väldigt sugen på att läsa den boken som består av hans dagboksanteckningar och utkom postumt 1971. Anteckningarna låg i en förseglad låda som ett par år efter hans död överlämnades till Uppsala universitetsbibliotek tillsammans med informationen om att den inte fick öppnas förrän femtio år framåt i tiden. Jag tycker det är svindlande att få tillgång till en historisk persons svarta låda och det får mig att tänka på vilka fler svarta lådor som finns.

För den homosexuelle kan i början av 1900-talet beskrivas på ett otal sätt: Plågad, patetisk, tragisk, opålitlig och feg. Feminin om det är en man, manhaftig om det är en kvinna. Tillgjord, affirmerad och bitter. Oftast lite löjlig. Ibland direkt ondskefull.
En sak kan en homosexuell emellertid aldrig vara,
Lycklig.”

Den här romanen är fantastiskt fint inramad. Titeln Ett lyckligare år var vad författare E.M. Forster skrev på försättsbladet till romanen Maurice, skapad av honom1913. Maurice kan sägas vara den första homosexuella romanen, den utgavs också postumt 1971.

Gardells roman handlar om svenska homosexuellas kamp över tid, för att undvika straff, för frihet och lycka. Mot sina egna, guds och andras fördömanden. Den är delad i två delar, den första handlar om Pontus Wikner 1856-1858 i en tid då lycka var otänkbar och en homosexuell kunde vara sann endast inuti en svart låda. Den andra utspelar sig 1970-1971, då fokuserade aktivisterna på att bryta tystnaden. Jag älskar idén!

Del ett är en kärlekshistoria, extra intressant ur ett historiskt perspektiv. Gardell lyckas använda ett språk som matchar och frammanar tidsandan. Ganska mycket handlar det om hur kristen gudstro kan förhålla sig till homosexualitet. Författarens stil känns igen i och med hans förmåga att skriva på ett humoristiskt sätt om sorgliga saker. Utanförskap, självhat, tvivel och ångest. Möjligen häller han ner mer av Jonas Gardell i denne Pontus än av Wikner själv. Men inte gör det något.

Den andra delen handlar om Ronny och Vanja som i 70-talets Sverige kämpar för ökad kunskap, tolerans och lika rättigheter. Det känns lite hoppfullt – mitt i bedrövelsen – att ta del av hur deras livsvillkor kontrasterar mot Wikners. Deras berättelse är baserad på intervjuer med aktivister från den tiden, bland annat Vanja Södergren som är en livs levande person (hjälte!) som var med och anordnade Sveriges och Europas första prideparad. Jag blir stormförtjust i romanens Ronny – en obotlig optimist – och Vanja – som ett rivjärn.

”Hon läser Karin Boye. Karin Boye var lesbisk, det vet hon. Och av det följde, att var man lesbisk skulle man ta livet av sig. Det förstod hon också.
Men om man nu till äventyrs inte ville det? För att man hade alltför mycket lust att leva?
Eller som i Vanjas fall, driv?
Kunde hon tänkt på, Karin Boye.”

Jonas Gardell har gjort det igen! På ett både drabbade och lustfyllt sätt upplyser han om homosexuellas historia. För att den inte ska tappas bort. För att få människor att förstå vad kampen har handlat om och hur den utvecklats. Att en människa har rätt att vara sig själv, att få vara med likasinnade, att få älska och bli älskad, att få vara lycklig. Jag uppskattar att han specifikt lyfter lesbiskas kamp som ju ofta har hamnat och hamnar i skymundan för bögarna. Han exemplifierar också hur det kan te sig rent praktiskt när Vanja exempelvis inte får komma till tals.

Tack Norsteds!

2 kommentarer

  1. Blir bara mer och mer intresserad av att läsa den här!

      • Ninaseptember 28, 2021 kl. 8:55 e m
        Författare
      • Svara

      Vad kul! Jag ser fram emot att läsa om vad du tycker om den.

Kommentera