Önskestjärnan av Ingelin Angerborn

Men vilket underbart språk, känner jag och min nioåring direkt när vi börjar läsa Önskestjärnan. Det är realistiskt, humoristiskt och vardagsnära, långt ifrån romantisering och tillgjordhet. Barnet gillar hur Astrid beskriver och bemöter sin gnälliga mamma. Och jag, känner förstås igen mig i den gnälliga mamman.

Det börjar med att bokjaget försäkrar att det här är en absolut sann historia. Det förvirrar min nioåring vilket leder till att vi måste prata lite om sanning och vad det kan vara, varje gång vi läser. Mycket intressant.

Det handlar om Astrid som är trött på sitt liv. Hon är osams med sin kompis och med sin mamma. I samband med ett stjärnfall önskar hon att hon var en hund, det verkar enkelt och mysigt.

Men. Var försiktig med vad du önskar dig. Eller snarare, tro inte att gräset är grönare på andra sidan.

Sen fortsätter berättelsen ur hundens perspektiv, och det är kul eftersom Ingelin Angerborn beskriver det på ett komiskt sätt. Extra roligt blir det för att vi nyligen skaffat oss en hund. Därtill blir det en utifrånblick på människan, våra små korta näsor och vårt språk. Och inte minst, hur vi människor ser på hundar.

Det här är alltså en bok att skratta till men den har också en existentiell klangbotten. Om jag aldrig funnits hur hade det varit då? Hur kan det vara att inte kunna göra sig förstådd eller att inte bli lyssnad på. Att vara i fel kropp och bli bemött på ett sätt man inte uppskattar. Den väcker tankar kring människans förmåga att tänka framåt och bakåt i tiden, vilken hunden (troligen) saknar.

Kommentera