Berättelsen börjar in media res 1867 i Jokioninen (i Finland), av svensktalande kallat Jockis. Fattigdom och svält föranleder familjen Sy att söka lyckan österut. Rudolf är fem år när resan avgår mot Tula i Ryssland där hans pappa Carl hoppas få jobb på en vapenfabrik.
Åke Sandahl presenterar inte karaktärerna med en gång utan vi får lära känna dem efter hand. Det gör att läsningen kräver min koncentration inledningsvis, jag har lite bestyr med att hålla reda på alla namn. Men det är ändå ett grepp jag uppskattar.
Det måste vara många människors dröm detta att släktforska och få fram spännande fakta om sina släktingar och sen foga ihop det i en bok. Jag imponeras av att och hur Sandahl lyckats genomföra detta.
Det jag värderar högst med den här romanen är att det handlar om migration. Sandahl påminner läsaren om att alla människor kan tvingas fly och att vi måste värna asylrätten. Aldrig mer Sankt Petersburg är som Utvandrarna, fast åt andra hållet. På 1800-talet flydde svenskar till Ryssland för att överleva och få ett bättre liv. Där fanns tusentals svenskar och svensk skola.
Det är dubbelbottnat att det är jobbet med att tillverka vapen som ska öka livskvaliteten för Carl och hans familj. De har inte privilegiet att följa högre ideal, de måste helt enkelt göra vad de kan för att överleva. På samma sätt är det med brott. De som riskerar svälta ihjäl stjäl mat från dem som har mer, och vem kan klandra dem? Det hade varit intressant om författaren utvecklat detta moraliska spörsmål.
Sandahl lyckas skapa en atmosfär som läsaren dras med i. Miljöbeskrivningar med kyla och djup snö, alkoholkultur, våldsbenägenhet, skrock, magi, ångbåtar, tsarvälde och gudstro gör gällande att det är 1800-talets Ryssland vi befinner oss i.
Det är att få sig en välbehövlig historielektion att läsa Sandahls roman. Nordeuropeisk historia intresserar mig och det här är ett givande sätt att tillgodose sig fakta. Han har fått med väldigt mycket i den här boken på 267 sidor, kanske lite väl mycket. Jag uppskattar när han gör avkall på faktastoffet och tillåter sig språkliga utsvävningar.
”Den övergödda bläckfisken Petersburg viftade med rubler i sina tentakler och drog till sig folk, fabrikernas hjul snurrade allt snabbare och bönder förvandlades till industriarbetare, medan bläckfiskens svarta bläck förmörkade himlen.”
Det finns inga hjältar här tack och lov. Karaktärerna är mestadels realistiska, de gör både rätt och fel, ljuger och stjäl ibland, har fördomar och luktar illa om fötterna. Här finns den klassiska goda och onda brodern som alluderar bibeln. Men jag skulle gärna ha velat komma karaktärerna närmare in på livet. Jag känner just inte mycket för dem vilket kanske beror på att det är mer fokus på den fysiska miljön, vad som händer och de många olika städerna de far igenom. Det tillkommer hela tiden nya personer och det blir många ytliga bekantskaper. Bland annat med Leo Tolstoj.
Senaste kommentarer