Siddhartha av Hermann Hesse

Siddhartha, av den nobelprisade Hermann Hesse, publicerades för ganska exakt 100 år sedan. Det är en idé- och utvecklingsroman om den sökande Siddharta som lever i Indien 400 år före vår tideräkning.

Inledningsvis lever Siddhartha nära sin far av hög kast. Siddhartha är mycket begåvad och omtyckt. Men han känner sig otillfredsställd, han vill nå atman/om (nirvana, slippa lidande) och därför lämnar han sin familj och söker sig ut i världen. Han sällar sig först till samanerna. Där lär han sig meditera – vänta, fasta och tänka – och behärska köttet. Men inte heller som asket finner han meningen med livet. Han menar att man kan inte veta något säkert bara med hjärnan man behöver också få veta det med ögonen, hjärtat och magen, således söker han lyckan som köpman. Det går vägen till en början. Han blir rik med snart också högmodig, ser ner på andra och kallar dem barnmänniskor. Han förlorar sig själv till makt och kvinnor, spel och alkohol. Spel och lek blir till boja och band. Detta leder honom ner på den djupaste botten. Han går till en flod för att dränka sig. Där möter han en enkel färjkarl som hellre lyssnar än talar, som åter lär Siddhartha konsterna tänka, fasta och vänta. Färjkarlen är tillfreds, trots att han saknar utbildning. Det är flodens förtjänst.

”Han såg milt ner i det rinnande vattnet, i det genomskinliga gröna, i den hemlighetsfulla teckningens kristallklara linjer. Lätta pärlor såg han stiga ur djupet, stillsamma luftblåsor flyta på den spegelblanka ytan, den blå himlen spegla sig i den. Vad han älskade detta vatten, vad det förtjuste honom, vad han var det tacksam! Han hörde rösten, den nyväckta rösten, i hjärtat och den sade: Älska floden! Stanna vid den! Lär av den.”

Floden lär Siddhartha att lyssna och hans sökande upphör. Som att han faktiskt dränkte den vällustiga Siddhartha och återuppstod som en barnmänniska med en ny och ren blick på världen. Med acceptans och genom att släppa fokus på sig själv och rikta fokus utåt, blir han då äntligen tillfreds. Det asketiska livet och att leva i sitt huvud var som att låsa in sitt jag. Köpmannalivet tog hans livslust.

Somliga av de klassiska idéerna bakom boken känner vi väl igen; Att himlen finns runt hörnet, att vi gör bäst i att stanna hemma och odla vår trädgård, rikedom är inget att sträva efter, enligt Siddhartha inte heller kunskap (det är inte ord som övertygar människan), den aktiva strävan är av ondo, vår inre frid finns hela tiden inom oss och det som sker det sker. Vi ska lyssna på vår inre sjungande lilla fågel och hitta vår egen väg. Framförallt ska vi vänta, fasta och tänka. Jag gillar budskapet om att handlingar är viktigare än ord och titlar, det menar jag har hamnat i skymundan i samtiden.

”På samma sätt är det när Siddhartha beslutar något, när han uppställer ett mål för sig. Siddhartha gör ingenting, han väntar, han tänker, han fastar, men han går genom världens företeelser raka vägen liksom stenen i vattnet, utan att göra något, utan att röra sig, han blir dragen, han låter sig falla. Hans mål drar honom till sig, ty han lämnar inte kvar något i sin själ som kan hindra honom från att nå målet. Det är detta Siddhartha har lärt sig hos samanerna. Det är detta som dårarna kallar trollkraft och menar att det framkallas av demoner. Ingenting framkallas av demoner, det finns inga demoner. Vem som helst kan trolla, vem som helst kan nå sitt mål, om han kan tänka, om han kan vänta, om han kan fasta.”

Hesse tar itu med identitetssökande på ett sätt som vi i vår tid också kan lära av. En människa rymmer många olika personer, vi är tvingade att leva under förändring. Varje form är förgänglig. Herakleitos sa panta rei (allt flyter) och ”man kan inte stiga ner två gånger i samma flod” och kanske menade han att vi kan inte styra naturens och livets nycker, men vi kan lära oss att finna oss i det. Vi ska heller inte nöja oss med att en flod är en flod (varken språkligt eller symboliskt) utan fortsätta att observera den den på ett djupare plan. På samma sätt är det med den komplexa människan, inte heller hon är fast och bestående. Siddhartha utsätts för samma prövning som han utsatte sin far för, när hans son frigör sig från honom.

Jag tycker mycket om den här berättelsen även om språket bitvis är klyschigt.

2 kommentarer

    • Antonoktober 14, 2021 kl. 7:59 f m
    • Svara

    Fin sammanfattning av en oerhört fin bok. Gillar verkligen att läsa dina recensioner. Kanske berättar du för mycket? Å andra sidan får man en bra bild av vad det handlar om och om det är något man är intresserad av. En fråga: Hur hinner du läsa så mycket? Recensionerna duggar tätt… Nästan dagligen stundtals.

      • Ninaoktober 14, 2021 kl. 9:54 f m
        Författare
      • Svara

      Tack. Jag skriver det jag själv är intresserad av att läsa om boken EFTER att jag själv läst den. Själv läser jag aldrig recensioner före.
      Jag läser många timmar per dag och sen lyssnar jag på böcker också när jag promenerar med min hund. 😊

Kommentera