Tjatter av Ethan Kross

Carpa inte diem! Äntligen kan jag skriva dessa ord med stöd i forskning. Vi tillbringar från en tredjedel upp till hälften av vår vakna tid med att inte leva i nuet. Att leva i nuet går på tvärs med människans biologi. Vår hjärna skiljer sig från andra djurs i det att den är en tidsmaskin, möjliggör självreflektion och fantasier. Det medvetandet processar som rör förfluten tid och framtid och som framkallar mer eller mindre starka känslor, kallar Ethan Kross för vår inre röst. Den är både en unik gåva och en evolutionär förbannelse. Vi bör acceptera att vi är som ryska dockor av inre samtal men försöka ta kontroll över vad vi tänker för att undvika att den inre rösten fastnar i negativa spiraler – tjatter- enligt Kross. I boken förklarar han varför våra hjärnor tjattrar och han ger oss verktyg med vilka vi kan ta kontrollen över vår inre röst.

Att berätta om vad man tänker på är en strategi som kommer naturligt för de flesta. Öga mot öga eller via sociala medier. Hänger vi oss via det sistnämnda förlorar vi stora delar av den sortens kommunikation som skapar empati och ger emotionell tillfredställelse. Pratar vi med en generös person som delar med sig av sina bekymmer kan den emotionella smärtan lätta då vi inser att vi inte är ensamma.

Syftet är att få distans till sina negativa tankar, det kan uppnås på flera sätt. Genom att säga sitt namn högt eller i huvudet och undvika att tänka i jag-form. Det smått irriterande pratet i man-form kan alltså vara känsloregerande. Genom att anta ett utifrånperspektiv, att föreställa sig att man är en fluga på väggen eller en oberoende utomstående som iakttar en själv, kan smärtsamma känslor lindras. Att föreställa sig hur man kommer att känna i framtiden eller skriva dagbok är andra sätt att zooma ut för att ta kontroll över den inre rösten.

Distanserat självprat är av godo men att prata med sin omgivning om känslor och tankar som är jobbiga, hjälper oss inte alltid. Men vänta, vad menar han nu? Att prata inte alltid hjälper!? Läs och häpna! (Aristoteles skulle väl vända sig i graven.) Om vi ältar våra bekymmer och obehagliga känslor gemensamt med andra, tillfredsställer det på kort sikt vårt emotionella behov, men om vi fastnar där kan det leda till att vi mår sämre på efteråt. Att upprepat prata om jobbiga känslor (immersion) är inte att släppa dem, tvärtom kan det öka tjattret. Om vi däremot kan ta samtalet vidare och också lyckas med att tillfredsställa våra kognitiva behov, det vill säga fokusera praktiker för att lösa problemet och vidga perspektivet har vi frångått ältandet (distansering). (Tänker nu på Kristina Sandbergs bok som en studie i immersering. Blev hon hjälpt av att skriva den?) Problemet är att man (jag) vill ju inte ha råd när man mår skit. Det gäller att smyga in tips och stöd, och hur lätt är egentligen det? Alltså kanske man inte ska prata så jävla mycket, har jag tänkt. Nu fick jag också veta varför jag kommit till den slutsatsen. En hejdundrande aha-upplevelse!

Jag avskyr nämligen oombedda råd och anledningen till det förstår jag med ett för mig nytt begrepp: självförmåga – den egna övertygelsen om att vi kan klara av utmaningar. En god sådan är del i bra självkänsla, hälsa, beslutsförmåga och relationer. Men personen med god självförmåga kanske betackar sig för råd i tid och otid.

Vidare tipsar Kross om ett annat sätt att ”krympa självet” och att lyckas se bortom vår egen horisont, alltså skapa distansering till sitt negativa självprat. Att vistas i naturen eller konsumera konst, musik eller teater som föranleder en känsla av förundran. Att få och umgås med barn kan också vara en förunderlig grej.

Bortsett från att det är onödigt många anekdoter om baseball, Star Trek och annat amerikanskt var det här en övervägande bra läsupplevelse. Kross råd är förankrade i forskning och nya rön. Källförteckningen är gedigen. Jag uppskattar att han lyfter svarta och homosexuellas erfarenheter. Det är ändock en självhjälpsbok vars syfte inte skiljer sig nämnvärt från övriga i sin strävan att få en alltmer psykisk instabil befolkning att må bättre trots att det är samhället som är orimligt. Dock är det en självhjälpsbok som jag lärde mig saker av. Han ordar inte mycket om ökad prestationsförmåga och målinriktning tack och lov.

Tack Natur & Kultur!

2 kommentarer

    • Jenny Tedjezaseptember 17, 2021 kl. 10:06 f m
    • Svara

    Har varit lite nyfiken på denna, och är ännu mer nyfiken efter att ha läst din text!

      • Ninaseptember 17, 2021 kl. 10:14 f m
        Författare
      • Svara

      Kul! Blir spännande att se vad du tycker om den sen.

Kommentera