nov 09 2021

Även om allt tar slut av Jens Liljestrand

Man kan tänka sig att Jens Liljestrand har fått en otalig mängd kommentarer till sig om Sverige som ”det här jävla landet” och att den frustration det väckt i honom utmynnat i den här berättelsen.

Diegesen i den här klimatromanen utspelar sig i det här jävla landet, en vecka i augusti, några år framåt räknat från vår tid. Halva Sverige brinner och klimatkrisen är ett faktum. Vi får följa fyra karaktärer, en i taget, i jag-form.

Det börjar med den välbärgade trebarnsfadern Didrik. Han är ”mannen” i familjen som bestämmer och domderar, kan man tro. Men när det väl gäller är han tafatt och helt hopplös. Han känner sig mäktig med en dundrande fyrhjulsmotor mellan knäna. Otrogen förstås, med…

…Melissa. En ung influenser från arbetarklass som vill ha lyx och flärd. Tablettmissbrukare som jagar likes. Föreläser under parollen ”skäms inte för att du är människa” och ”välj glädje”.

Den ena tar klimatkatastrofen på allvar i teorin, den andra är klimatförnekare men de båda lever på samma högkonsumerande sätt som att vi hade flera jordklot. Gemensamt för dessa båda är att de har sig själva som största intresse.

André Hell är en ung man, knappt vuxen men har redan genomskådat vad världen handlar om. Det gör mig väldigt sorgsen att tänka på ungdomar som växer upp i vår brinnande värld. Ungdomen borde höra samman med hopp inte cynism. (Det slår mig att min relativt nyutvecklade cyniska sida kanske hör ihop med vår samtid och inte med min ålder?) Hans ”pappa” Andreas är en avdankad tennisstjärna som representerar nyrik klass. Han tycker att var och en har rätt till det hen tar för sig. Deras usla relation är ganska intressant. Att vara barn till en framgångsrik person främjar nog inte självkänslan alla gånger. Andreas har brustit totalt i omsorgen om André. Det är realistiskt. Vissa män gör inte sig förtjänta av epitetet pappa. Det är tyvärr så att den unge André med hopplöshetskänslor som gör honom lat och utan drivkraft, också är överviktig. Det tycker jag är lite onödigt, han blir lite som Nasse-karaktären i Flugornas herre.

Den fjärde karaktären är Didriks dotter Vilja, 14 år kommer med ”girlpower”. Det är fint att Liljestrand fokaliserar två unga och två äldre, två kvinnor och två män.

Ingen av dessa fyra karaktärer är speciellt realistiska, mer tragiska än roliga, mest likt absurda stereotyper. De vuxna personerna är ironiska porträtt av den moderna människan, framförallt den manliga oledolyckan, och jag undrar hur trött Jens Liljestrand är på folk? Jag som dessvärre har en misantropisk sida, vilken jag försöker dämpa, känner att den här boken är inte direkt välgörande för mig. Ingen vuxen hjälper någon annan utan tänker på sig själva vilket får mig att tänka på Pigge Werkelins upplevelser av hur svenskar betedde sig i Thailand efter tsunamin.

”… det är bara män överallt, män som bråkar och män som försöker ställa tillrätta. […] ’Det får vara nog med det här slöddret nu […] De håller på med knark och de tafsar på våra tjejer och de är ute och plundrar i sommarstugor och våra närbutiker och överallt, och nu var det nära att de dränkte en liten kille på badplatsen, vi kan inte ha det så här längre.’”

Det som jag tror är författarens ambition, och som jag tycker att han lyckas med, är att visa på hur tunn gränsen är mellan galenskap och rationalitet i varje människa. Prekära situationer framkallar underliga beteenden. Människan är ett flockdjur och mellan ordning och anarki är det inte långt om någon går i bräschen. Det vi, som inte har erfarenhet av kris, tycker är konstigt beteende kan i själva verket vara precis vad vi själva skulle ha gjort i samma situation. Födelseland, kultur och religion kan skilja åt men på det stora hela är människor mer lika än olika. Precis som Ruben Östlund i The Square leker Liljestrand med tanken på vita barn som sitter dammiga och skrikande i tältläger. Precis som i Turist får barn och kvinnor styra upp under kris, männen ”kukar ur” för att använda Liljestrands vokabulär.

”…han ser vänlig men bestämd ut, […] det är sådana som han som har kontrollen här, i skymningsljuset ser jag en grå strimma i skäggflätan, om en man över fyrtio utan synliga handikapp talar svenska utan brytning är det i princip alltid han som bestämmer, oavsett var du befinner dig, glöm aldrig det.”

Jag trodde att romanen skulle implicera klimatpolitiska idéer, men nej. Politik berörs inte direkt, Greta Thunberg nämns inte. Däremot skriver han om patriarkatet, han lyfter klassklyftornas följder och vikten av subventionerad tandvård.

Det är på tok för många ord, upprepningar av olika exempel, ovidkommande detaljer i långa meningar. Jag tycker stilen påminner om amerikansk i det att märken nämns (eventuellt påhittade, vad vet jag). Stilen är liksom hård och grabbig. Det är ingen vacker prosa han bjuder på, ledordet är ”fucking vänj dig”. Även om temat mellan raderna förmedlar mjuka värden är den ironiska tonen tölpaktig. Knulla, skita och fjärta är vanligt förekommande verb. Jag fattar ju att Liljestrand matchar språket med karaktärerna, men det imponerar inte på mig.

”Minnet är som en säck med bajs, man kan ställa den i ett hörn och låtsas att man vänjer sig och att lukten är väl inte så farlig men när man tillslut öppnar den och tittar är det ändå hemskare än man kan föreställa sig.”

Sen är det några scener som jag tycker brister i realism inom diegesens ramar. Exempelvis att de sitter runt en lägereld mitt i brinnande kaos och eldförbud. Mobilnäten fungerar inte men någon har ett ”specialabonnemang” som visst fungerar? Att fjortonåringen tänker på att hennes ögonfransböjare troligen brunnit upp när hennes familj är försvunnen. Det ska väl vara satir över det absurda i människan men för mig blir det orealistiskt.

Jag funderar en del på vad Liljestrand egentligen vill ha sagt? Att människan är en korkad parasit? Ja förmodligen. Förstås att vi måste prioritera klimatet nu, helst igår. Att vi ska vara snälla mot och lyssna på barn (och hundar) som många gånger är smartare än oss. Barnet är vår befriare!

Tack Albert Bonniers förlag!

nov 08 2021

Den stora kyrkan av Tove Folkesson

Jaget ska gifta sig med den sköna gudinnan Hanna. Traditionella bröllopsförberedelser pågår. Oj vad mycket att fixa. Stress och press. Men hon är så vacker så vacker Hanna. Panik! Syster och mamma har dukat fult. Det blir gräl och dålig stämning. Men Hannas ben är vaxade och fina.

Att det handlar så mycket om bröllopsbestyr irriterar mig. Jag har från att bara varit ointresserad kommit att utveckla en allergi mot konservativa, borgerliga, påkostade, haussade bröllop som inte gör någon glad. (Mina år som bröllopsfotograf kan ha gjort sitt till.) Förmodligen försöker författaren få mig som läsare att förstå att när man är utanför normen så blir traditionella ritualer än viktigare. Att det skulle öka på känslan av normalitet. Men jag vet inte om jag köper det riktigt. Jag tycker det är otydligt, kanske är andemeningen att yta är viktigt? Bestick, ljuslyktor och dukar är ändå bara just det. Trist.

”– Jag har alltid velat vara normal, sa jag till Hanna där på promenaden. Hon skrattade.
– Du?
– Inte som andra, men att de ska bli som jag. Fattar du vad jag menar?”

Jätteviktiga och fina teman om tillhörighet i den stora kyrkan, på jorden, under himlavalvet. Det handlar om liv och död, livets cykel, de obehagliga känslorna finns representerade öppenhjärtigt. Jag uppskattar att hon skriver om barnlängtan och IVF. Den kristna symboliken intresserar mig. Hon fångar det största och viktigaste (kärleken, livet, döden) i en vardagsrealistisk förpackning. Egentligen har den här boken allt jag kan önska.

Men det är språket va. Jag var inte jätteförtjust i Kalmars jägarinnor, men ville ge Folkesson en ny chans. Nu vet jag att vi två hittar inte fram till varandra. Hon är en stilist som faller många i smaken, men för mig framstår hennes poesi som att hon låtit orden falla ner på pappret bara. Som att hon struntat i att binda dem samman. Korta studsiga ofullständiga meningar tröttar och tråkar ut mig. Ibland skimrar det dock till, men jag skulle säga att Den stora kyrkan är ojämn. Inte bara språkligt och också tematiskt. Det spretar.

”Jag är ensam, när natten ljusnar och Hanna andas tungt.
Hon vänder sig bort. Tar eget täcke.
Vi måste ordna med dukar
blommor
man kan äta
Ellen plockar in
kirskål
och så har jag köpt nya underkläder åt oss
Glöden i öster visar att det är morgon, att jag har missat natten och vi måste upp och göra i ordning uppe på gården.”

I andra halvan öppnar det sig något. Jag vet inte om det beror på att jag vant mig eller om den faktiskt är bättre men jag tycker den delen är mer stringent. Men Folkesson lyckas inte riktigt få sin berättelse att lyfta till allmänmänsklig nivå. Och tro nu inte att det beror på att hon skildrar homosexuella erfarenheter. Det är inte en tematisk utan stilistisk angelägenhet.

Uppläsningen av författaren själv är av dålig kvalitet tyvärr (taskiga s-ljud). Men plus för hennes vackra sång.

En tanke ny för mig; att föda barn samtidigt som ens partner har PMS och gråter hela tiden. Hjälp! Däremot känner jag igen att föda med igångsättning och jag uppskattar Folkessons förlossningsberättelse som varken är förskönad eller klädd i offerkofta (även om den obligatoriska piken till barska barnmorskan visst alltid ska vara med).

nov 07 2021

Vad är litteratur och 100 andra jätteviktiga frågor av Ulrika Kärnborg

”101. Vad är litteratur?
Kort svar:
Vårt kollektiva omedvetna. Förbindelsen mellan då och nu.
Långt svar:
Jag gillar att tänka mig litteraturen som en stor damm. Poängen är inte att simma i land så fort man har dykt ner i den, utan att stanna i vattnet, att som Keats en gång beskrev det, njuta av dess förnimmelse och uppleva det. Innesluten av språket och bortom det.”

Det här är en av böckerna i Vad är-serien. Ulrika Kärnborg ställer 101 frågor om litteratur och annat och besvarar dem med ett väldigt kort och ett ganska kort svar. Ibland är svaren lite underfundiga och kul, men som oftast känner jag att Kärnborg slår in öppna dörrar.

”60. Hur blir jag nöjd med mig själv?
Kort svar: Genom att betrakta ditt öde som resultatet av en serie medvetna val.
Långt svar: På så sätt kan du intala dig att allt som händer är bra och att du har fullständigt inflytande över ditt liv. Vilket naturligtvis inte är sant. Och dessutom, vem tjänar på att du går omkring och känner dig nöjd med dig själv?”

Det finns några svar som jag gillar lite extra. Det Kärnborg hävdar om litteraturkritikens vara exempelvis. Hon menar att den behövs då den placerar in litteraturen i ett historiskt och sociologiskt sammanhang. Hon påminner också om att kritikern bevisligen inte själv kan skriva skönlitteratur (antar att hon här inkluderar sig själv som kritiker och kritiserad författare). Jag uppskattar det hon skriver om att litteratur inte är verklighetsflykt utan tvärtom är verkligheten förstärkt och förvrängd så att vi lättare ska kunna begripa den. ”Bara på en estetisk nivå kan det vedervärdiga göras uthärdligt så att det går att se direkt i ögonen.”

”Prosan är underbar, för i dess strikta universum kan man känna sig helt trygg. Språket och de svarta bokstäverna som dansar ringdans på boksidorna som följer sina egna lagar och regler. När man befinner sig inuti den världen och följer dess lagar, försvinner alla bekymmer och allt som verkar ologiskt, förvirrat eller disharmoniskt.”

Men jag vet inte riktigt vad man ska ha den här boken till faktiskt. Den var inte jättekul. Inte så mycket på grund av Kärnborg som själva bokidén. Möjligen skulle man kunna ha den liggande hos frisören eller på toaletten istället för sådana där tramsiga dassböcker. Jag som är intresserad av litteratur vill läsa mer utförliga texter (gärna av Kärnborg) och den som inte är litteraturintresserad lär ju knappast vilja läsa den här. Kanske att den kan tillföra något som en introduktion till ett nyligt litteraturintresse?

nov 06 2021

Duktiga flickors guide till att sätta gränser och skita i vad andra tycker av Alexandra Reinwarth

Min kära svägerska satte den här i händerna på mig. Jag började läsa den fantastiska inledningen som handlar om hur författaren avslutar en skev vänskapsrelation. Den träffade mig på pricken. Och sen liksom slank hela boken ner i ett nafs.

Jag har läst oändligt många böcker på det här temat tidigare och därför lyckas inte Reinwarth bidra med något nytt. (Den här är från 2016.) Men hon har en härlig humor och får mig att skratta högt några gånger. Jag tänker mig att hon är den tyska motsvarigheten till Sveriges till Annika Lantz eller Storbritanniens Caitlin Moran. Djuplodande analyser saknas, hon bjuder istället på självupplevda exempel och sina egna tillkortakommanden. En känsla av att man faktiskt inte behöver anstränga sig till sitt yttersta hela tiden, når in i mig.

Författaren lyckas med att utöva gränssättning utan att för den skull bete sig som en egoistisk skitstövel. Verktygen är vänlighet, självdistans, humor och acceptans. Hon proklamerar inte att man ska hitta sitt ”verkliga jag”, maximera sin effektivitet eller sådan smörja som har som mål att man ska bli rikare, lyckligare eller mer framgångsrik. Reinwarths ord är befriande och syftar till att man ska känna efter vad man själv vill och försöka stå emot omvärldens och sina egna indoktrinerade påtryckningar och normer. I författarens fall handlar det exempelvis om att säga nej till att hjälpa till, avstå afterwork, sluta bjuda in den rasistiske släktingen och istället umgås med barnen, strunta i att sminka sig, sjunka ner i soffan och sluta känna skuld över att man inte är till lags.

Vissa avsnitt känns något forcerade, mindre realistiska och mer anpassade för att passa in i ramberättelsen (det om svärmor). Det blir som det nästan alltid blir för mig när jag läser humoristiska böcker, jag skrattar mest i början och sen är det som att jag tröttnar lite.

Översättningen är värd en kommentar då Ulrika Junker Miranda har valt att byta ut populärkulturistiska namn och titlar mot vad jag antar ska föreställa den svenska motsvarigheten (Ulf Lundell exempelvis). Det tycker jag blir konstigt.

Sämst var avsnittet om att heterosexuella kvinnor ska sluta ”övertolka” sina män. Jag tycker män ska tala om vad de tänker på istället. Bäst var texten om att självhjälpsböcker inte fungerar.

Ska man välja en feministisk självhjälpsbok så tycker jag absolut att man kan välja den här.

nov 05 2021

Tills alla dör av Diamant Salihu

Diamant Salihu är journalist och har under flera år följt gängkriminella i Shottaz och Dödspatrullen som har sin bas i Järvaområdet. I den här reportageboken får vi läsa om unga killar vars enda ingång till samhället är via baksidan. De lever i en kriminell verklighet som är idel mörker och fasa, som sedan slutar med att de dör. Jag finner absolut inget ljus någonstans och jag förbannar mig själv för att jag tog mig an den här boken. Priviligierad och bortskämd som jag är. Jag fattar ju att den här berättelsen fyller en funktion, men jag hatar true crime och borde nog ha låtit bli, eller?

Dock uppskattar jag författarens ambition att inte bara fokusera människors handlingar utan också bakomliggande orsaker som ADHD, fattigdom, trångboddhet, brist på tillhörighet, misslyckad skolgång. Det är vidrigt att läsa om avrättningar, hot, knarkhandel, vapen, våld, förtvivlade föräldrar, ungdomar som attackerar sina egna syskon, slår sönder sina föräldrars hem. De tvångsomhändertas, omplaceras om och om igen. I perioder är nästan alla häktade eller inlåsta. Men så kommer de ut och dödsspiralen fortsätter. Föräldrar ber polisen att spärra in deras barn för att barnen annars kommer att bli skjutna.

Jag drabbas av en enorm hopplöshetskänsla och orkar inte på riktigt sätta mig in i huruvida gansterrapen borde förbjudas eller om det danska paketet med lagskärpningar är adekvat. ”Bande­pakket” innebär bland annat dubbla straff för brott som kan anses ha en gängkoppling samt kraftigt höjda straff för brott som begås mot blåljuspersonal. Jag vet bara att jag vidhåller vikten av straffrabatt för unga.

På samma gång som jag känner en stor tacksamhetskänsla mot författaren, politiker med flera som orkar engagera sig för att vårt samhälle ska fungera så bra som möjligt, känner jag stor frustration kring hur vansinnigt dåligt det går. Jag förstår inte hur vi någonsin ska kunna få ordning på klasskillnader, utanförskap, den digitala uppmärksamhetsekonomin, kryptovaluta, machokultur, den havererade migrationen som dels polariserar vårt samhälle men vad värre är drabbar människor i utsatta områden mångdubbelt. Och vad är ens skillnaden på gäng och vänner som hjälper varandra?

Det här är något vi ska lösa gemensamt. Den så kallade Rinkebykonflikten är ett symptom på hela vårt ojämlika samhälle. Jag vill naturligtvis hjälpa till men vet inte vad jag kan göra, mer än att rösta vänster givetvis.

Salihu lyfter att föräldrar i Järva engagerar sig. Det borde ju vara upplyftande men vid det här laget är jag förblindad av mörker. Buhu, stackars mig va!?

En vidrig bok, lite rörig men i övrigt mycket väl genomförd. Och vidrig för att den tvingar mig att möta verkligheten.

nov 03 2021

Det tredje ljuset och Små ting som dessa av Claire Keegan

Det tredje ljuset publicerades 2009 och har blivit en modern klassiker på Irland. Jag vill påstå att det är en perfekt långnovell.

Ett barn skickas till fosterföräldrar och det är hon som står för berättandet i första person singular. Det är spännande att dela hennes naivistiska blick på omvärlden. Kanske att realismen får stå tillbaka något för språkliga extravaganser och kloka inpass, men det är bara förtjusande.

”Ingen av oss säger något, så där som folk tiger ibland när de är lyckliga. Så fort jag tänkt tanken slår det mig att motsatsen också stämmer.”

Läsarens bild av flickans verklighet klarnar långsamt, också genom välskrivna dialoger. Detta litterära hantverk visar prov på gestaltning i mästarklass. Jag sträckläser och blir så besviken när slutet kommer, även fast det är fenomenalt.

Stackars människor som har behövt vänta i elva år på den fristående fortsättningen. Jag bläddrar bara vidare till Små ting som dessa.

Jag landar några decennier framåt i tiden på 80-talet. Vi är kvar på den irländska landsbygden där katolicismen har har invånarna i sitt grepp. Bill Furlong är protagonist i den här diegesen. Han är en priviligerad man som jobbar med att leverera kol och när han besöker ett kloster i det ärendet, möter han en instängd flicka. Hon heter Enda (som Irlands tidigare premiärminister Enda Kenny).

Furlong förlorade sin mor som tolvåring och vet inte vem hans far är. Kanske är det anledningen till att han som vuxen värdesätter mjuka värden och känner tacksamhetsskuld. Han funderar mycket över små ting som sammantaget utgör ett helt liv.

Den här kortromanen är intressant, spännande, välskriven och gripande, men det är inte en lika fantastisk läsupplevelse som Det tredje ljuset. Jag letar efter flickan från den första novellen och hittar henne faktiskt.

Tack vare den här berättelsen fick jag lära mig om att Irland använde sig av Magdalenahem ända in på 90-talet. I olika kloster runt om i landet förvarades ”fallna kvinnor”.

Två helt olika men mycket bra verk utan ett enda onödigt ord.

nov 02 2021

Prinsen av Porte de la Chapelle av Annelie Drewsen

”Vet du att hela Paris är fullt av statyer och minnesmärken över folk som dött i olika krig? Men alla som dör i krigen nu, vem minns dem?”

Salar flydde från Iran till Sverige och fick stanna i tre år innan hans tredje och sista avslag kom från migrationsverket. Han föregår utvisningsbeskedet och reser på eget initiativ ner till Paris, för att slippa bli skickad till Kabul i landet han aldrig varit i.

Eftersom Salar delar erfarenhet med tusentals ungdomar fyller den här en berättelse ett behov. Det hade varit fantastiskt om någon av de som själva genomlevt den här misären hade stått bakom texten. Men nu är det Drewsen som berättar utifrån intervjuer hon gjort. Boktips till mig själv: Om jag dör nu kommer tidningarna skriva mitt namn av Nazanin Nouri.

Språket är mycket fint och lämpligt för barn 11-15 år. Lagom poetiskt och explicit.

Jag har varit god man åt tre pojkar från Afghanistan och känner mycket väl igen den realitet som Drewsen beskriver. De var alla ateister och hade dålig hälsa, men i övrigt väldigt olika. En vägrade prata och älskade film från Bollywood, han gjorde flera självmordsförsök. Han fick sen uppehållstillstånd i Tyskland. En annan hatade hundar och var mycket arg, men älskade barn. Han fick uppehållstillstånd i Frankrike. Den tredje kallar mig mamma, är artig och generös. Han är kvar i Sverige, han har varit här i sex år och väntar fortfarande på besked. Med andra ord; de som kommer hit från Iran eller Afghanistan är olika individer, med olika bakgrund och personligheter men med samma mål. De vill leva. De lämnade sina familjer och tog sig hit för att slippa kriga och dö. Man kan vara en besvärlig tonåring som gör fel men ändå är man precis lika värd att få leva i fred. Jag tycker det är lite synd att karaktären Salar skildras som en närmast perfekt person. Prekära situationer får ofta människor att agera desperat, men inte Salar. Han gör allt rätt. Najib (hans vän) är däremot en karaktär som är mer lik en komplex människa med goda sidor och brister.

Karin, Salars familjehemsmamma, beter sig å andra sidan väldigt konstigt. Hon gråter och pratar om hur det känns för henne. Jag tycker att för stor del avhandlar Karin och Salars relation. Mer realistiskt hade det varit att behålla fokuset på vänskapen ungdomarna emellan. För jag tror att i de flesta av dessa ungdomars fall är det just vänskapen med varandra som stått för den största källan till trygghet och kärlek.

Jag känner mig dock lika långt från flyktingarnas verklighet efter att ha läst boken, som innan. Man har bara skrapat lite på ytan. Jag hade förhoppningar om att berättelsen skulle innehålla mer än själva flykten. Mer om Salars tidigare liv som papperslös i Iran, hans familj och vänner från den tiden. Hans tankar borde rimligen röra sig kring annat än själva flyktens här och nu. Någon enstaka gång bara, tänker han på sin mamma. Det här är ett bra och ganska lyckat försök, men jag önskar mig en inifrånskildring.

nov 01 2021

Barnet jag aldrig av Jenny Danielsson

Barnet jag aldrig är en debutroman som handlar om att närma sig fyrtio och vara ofrivilligt barnlös. Den bygger på delvis självupplevda erfarenheter.

Jenny Danielssons är journalist och hennes skrivvana är uppenbar. Hon lyckas förmedla den förtärande smärtan, osäkerheten och rädslan det innebär att inte kunna få barn. Med sin rappa, poetiska och bitvis underfundiga prosa kvalar den här romen in som feel-bad med svart humor. Min andning befinner sig högt upp i bröstet, bokjagets stress blir min när jag läser om upprepade missfall, IVF-behandling och det pregnanta yttrandet ”tick-tack tick-tack”.

Hon har rest, utbildat sig, hunnit med det fria singellivet och träffat en man hon vill ha barn med. Tyvärr visar han sig vara en kanskeman. Kanskemannen sätter henne i relationslimbo och är en tragisk figur som Danielsson närmar sig med humor och härlig ironi.

Danielsson skriver mycket bra, men det kan finnas ytterligare en förklaring till att jag känner så starkt när jag läser den här boken. Igenkänning. Jag var 25 år när jag började längta efter barn och sen tog det några år innan mitt liv som mamma blev en realitet. Tiden däremellan led jag helvetets kval. Mina tankar skiljde sig dock ganska mycket från bokjagets. Hon tar (till till en början) för givet att det finns tid, att det kommer att lösa sig, att det är lätt att bli gravid när man väl bestämt sig. Hon kallar det senare en naiv inställning. Jag började i samband med första mensen sörja att jag förmodligen är infertil. Jag antar att det kallas pessimistisk inställning. Utifrån min förförståelse tolkar jag bokjagets naivitet som sprungen ur sundhet. Hon är positiv och tror att det ska lösa sig, som antagligen mycket annat i hennes liv gjort. Och det här finner jag en aning motsägelsefullt med tanke på att hon har en missbrukande mamma och vandrat på livets väg i uppförsbacke. Hon är adopterad och beskriver att hela hennes liv har gått ut på att städa sig bort och springa från.

Hennes erfarenheter som adopterad intresserar mig, men skymmer aldrig huvudtemat som är barnlöshet. Romanen innehåller ingen uttalad adoptionskritik men hon skriver om svårigheter adopterade kan uppleva. Jag hade önskat att den delen utvecklades mera. Anledningen att den inte gör det kan mvara förträngning hos karaktären. Jag får aldrig klarhet i huruvida jaget var i obalans sedan tidigare eller om hon blivit det på grund av den prekära situation hon nu befinner sig i.

”Jag läste någonstans att det underlättar att tänka att det inte finns någon rätt eller felaktig väg utan att de flesta beslut man fattar ofta blir bra, bara annorlunda från de andra alternativen. Kanske var det så mamma och pappa resonerade när de bestämde sig för mig, medan mormor aldrig riktigt kunde förlika sig med det. Hon är verkligen fantastisk er lilla jänta, men det kan ju aldrig bli samma sak som om ni hade fått ett riktigt barn.”

En barnlös kvinna jämförs med en vingklippt flygmyra. Romanen tar itu med kvinnors längtan efter barn och stabila heterosexuella förhållanden i stil med Beyoncés sångtext: If you liked it then you should have put a ring on it. Hon önskar en man att hålla ihop med oavsett om relationen är tjafsig och trist. Det är generöst och modigt av författaren att skriva om dessa känslor som inte alls passar in i det ”moderna” feministiska narrativet. Hur kan jag då tagga den boken som feministisk? Jo, utan att erkänna mig som särartsfeminist påstår jag att feminism handlar om att varje individuell kvinna (människa) ska ha möjlighet att drömma om och sträva efter att uppnå de önskningar som hon har. Några vill ha barn andra inte. Jag uppskattar att författaren beskriver osäkerheten kring vad hennes barnlängtan kommer ur; konventioner, biologi, kultur?

Det här är en jättefin debut och jag skulle gärna läsa mer av Danielsson. Jag hoppas att hon har fler böcker i sig och att hon då ska använda sin tjusiga prosa till att utveckla delar som rör strukturer. När det kommer till känslorna kring barnlängtan är författaren knivskarp. När det gäller samhälls- och normkritik, rasifiering och skildringen av mamman är hon lite mindre övertygande.

Man bör kanske se Barnet jag aldrig som en varning: vänta inte på det perfekta tillfället att ”skaffa barn” för det kanske inte kommer, Machu Picchu ligger kvar.

Tack för recensionsexemplaret.

okt 31 2021

Ett år av vila och avkoppling av Ottessa Moshfegh

”Dr Tuttle visste ingenting om mitt idéprojekt. Jag ville att hon skulle betrakta mig som ett nervvrak, men fullt fungerande, så att hon skrev ut det mest sövande hon kunde tänka sig.
När vi gjort denna överenskommelse kastade jag mig in i sömnen med full kraft. Det var en spännande tid i mitt liv. Jag kände mig hoppfull. Jag kände att jag var på väg mot en enorm förvandling.”

Vilken läsupplevelse! Jag tänker mig att Ottessa Moshfegh, i sin ambition att framställa den unga, nutida, vita, olyckliga kvinnans narrativ, är Amerikas motsvarighet till Karolina Ramqvist eller Marie Aubert. Ett år av vila och avkoppling är en intelligent och helt underbart cynisk, sorglig, absurd och rolig samtidsroman. Det är en skoningslös skildring av människan som den sociala flockdjurspräglade stackare hon är med ett medvetande som i kombination med det limbiska systemet är dömd till olycka (åtminstone ibland). Jag blev helt nockad. Och så till mig är jag, att nu kommer jag att skriva mina reflektioner som med största sannolikhet förstör läsupplevelsen för den som inte läst boken.

Berättarjaget är en ung kvinna (vi vet inte hennes namn) som ser ut som en modell på semester. Hon har tagit examen med fina betyg och har ett eftertraktat jobb på ett konstgalleri. Hon det gott ställt och en lägenhet på Manhattan. Men hennes båda föräldrar dog hastigt och detta försätter henne i ett letargiskt tillstånd. Hon orkar inte längre spela sin roll i samhällets absurda teater. Hon vill inte dö, hon vill bara inte leva. Hon vill sova och bestämmer sig för att ta ett år ledigt för att sova och se på film, på heltid.

Det är ett extremt välgjort litterärt hantverk som ligger bakom den till synes osympatiska huvudkaraktären. Här gäller det att se upp så att man som läsare inte blir lika lurad av hennes tankar som hon lurar sig själv. Den här kvinnan och hennes kompis Reva är högpresterande kvinnor som in i minsta detalj duktigt strävar och lyckas uppnå vad det moderna västerländska samhället lärt dem; vara smal, smart, snygg, framgångsrik, pigg, välmående, sval, hälsosam, intellektuell, älskvärd, fuckable, intressant, lagom svår och åtkomlig, klä sig dyrt, ta hand om sig själv etcetera. När huvudkaraktären ger upp fortsätter Reva att kämpa med bantningen och självhjälpsböckerna.

”Att vara snygg var bara en fälla i en värld som värderar utseendet högre än något annat.”

Med Ett år av vila och avkoppling levererar Moshfegh en svidande samhällskritik. Hon skriver fram en bild av det urbana livets avhumaniserade maskineri där utseende och kapital betyder allt och dubbelmoralen är ett faktum. Författaren sätter ord på den maskerad som ständigt pågår på grund av påbudet att varje person är sitt eget varumärke. Män förklär sin osäkerhet till känslighet. Den så kallade subversiva konsten är inte annat än punk fast med pengar. En kvinna kan behöva lugn och ro, men hur ska hon kunna hitta det i vår samtid? Hur blir man fri från krav så indoktrinerade att de upplevs komma inifrån? Hur får man lugn och ro från sig själv? Frihet är en illusion och man kan tyvärr inte skapa sin egen verklighet. Men man kan droga sig. Vilket också väldigt många människor gör. Kanske kan drogerna reducera identitetens brus av chimärer och manér och få fram de genuina känslorna. Man vill väl tömma sitt medvetande och slippa bry sig om sånt som man inte vill bry sig något om.

”’Du är så smal’, sa hon. ’Orättvist!’”

Det här är nog den bästa skildringen av depression som jag någonsin läst. Huvudkaraktären har trillat ner i ett existentiellt hål och jag känner verkligen hennes smärta, närhetsrädsla och osäkerhet även om hon försöker dölja den bakom fuck-off-attityd, nihilism och misantropi. Jag visste nog inte hur fruktansvärt smärtsamt ett mänskligt liv kan vara, även om man står högst upp på behovstrappan.

Här finns också en psykiatriker, Dr Tuttle, som jag tolkar som en (ljuvlig) karikatyr av psykvården och dess böjelse för mediciner. Svårt att medicinera/droga bort ett sjukt samhälle dock. Konstvärlden får sig en genomgång då dess verksamhet inte skiljer sig nämnvärt från börsens.

”Picasso gjorde rätt i att börja måla av sorgliga och avvisade typer, blåa målningar. Han såg ut genom fönstret på sin egen misär. Jag kände respekt för det.”

Ljuset i huvudpersonens mörker är Whoppi Goldberg. Filmerna med henne rullar om och om igen på karaktärens vhs. För Whoppi Goldberg är ingenting heligt, hon skrattar åt allting och hon lyckas vara autentisk vilket är vad huvudkaraktären önskar för människorna. Författaren tycks vara ute efter att det är just den vita medel- och överklassen som lever i en låtsasvärld och tar sig själva på för stort allvar. Detta kanaliseras också via egyptierna (som jobbar i det närlivs där huvudpersonen handlar) framför vilka hon anstränger sig och faktiskt bryr sig om vad de tänker om henne. Som att de inte tillhör gruppen sminkade grisar.

Extra pluspoäng för uppläsaren Iris Smeds som använder en mycket passande monoton, släpig och avmätt ton.

okt 30 2021

Den ensamma staden av Olivia Laing

”Du som är ensam
det här är till dig”

Mer än en fjärdedel av alla vuxna amerikaner lider av ensamhet, nästan hälften av alla vuxna britter känner sig ensamma antingen ofta eller ibland (2016). Den ensamma staden består av ett gäng essäer om ensamhet och konst. Om hur ensamheten påverkar människor, hur vi kan bryta den med hjälp av öppenhet och konstens förmåga att bygga broar mellan människor. Olivia Laing drabbades av ensamhet efter ett kraschat förhållande. Konsten befriade henne från den betungande känslan av att hon var skamligt ensam om sin isolering.

”Jag började inse att ensamheten var en befolkad plats, en stad i sig. Och när du bor i en stad, även en stad som är så noggrant och logiskt planerad som Manhattan, går du vilse i början. Med tiden börjar du utveckla en mental karta, en samling favoritdestinationer och favoritrutter, en labyrint som ingen annan någonsin kan kopiera eller återskapa.”

Den här fantastiska boken är hennes karta över ensamheten. Här behandlas konsthistoria och konstteori. Hon skriver om en bunt alienerade individer som kanaliserade sin smärtsamma ensamhet genom främst bildkonsten. Edward Hopper, Andy Warhol, Valeri Solana, David Wojnarowicz, Henry Darger med flera. Dessa var blyga enstöringar, isolerade på grund av sitt förflutna, hade nedsatt talförmåga, missförstods, var homosexuella och/eller queer, drabbades av AIDS.

Hon analyserar ganska många filmer och verk som jag (tyvärr) inte har sett, somliga kan man dock se via förlagets hemsida. Jag får googla mycket. De jag känner till sedan tidigare intresserar mig mest, men det är förstås också roligt att göra sig nya bekantskaper.

Laing skriver otroligt varmt och vackert. Hon visar sig sårbar och öppnar sig för läsaren med stor generositet. Jag uppskattar att hon väljer att placera sig utanför de binära könskategorierna. Hon analyserar verk och personer med skärpa, respekt och försiktighet. Man kan tänka sig att Kankimäki med sin Kvinnor jag tänker på om natten har inspirerats av Laing.

”Så mycket av ensamhetens våndor beror på hemlighetsmakerier, på en känsla av att sårbarheten måste gömmas, att pinsamheter ska stoppas undan, att ärr måste döljas som om de var rent av motbjudande. Men varför måste allt detta gömmas undan? Vad är det som är så pinsamt med saknad, med åtrå, med att inte vara belåten, med att känna sig ledsen? Varifrån kommer det där behovet att hela tiden vara på topp, eller att vara bekvämt innesluten i en tvåsamhet, att rikta sig inåt, bort från den yttre världen?

Jag fastnar för texten om Henry Darger som dömdes ut som psykiskt sjuk och pedofil på grund av sina verk. Hade han varit gift, rik, utbildad eller kvinna hade han förmodligen sluppit den stämpeln. Hemskt och sorgligt att bli dömd på fel premisser.

Jag hyser ambivalenta känslor för Andy Warhole, men när Laing skriver om honom får jag inte nog. Jag googlar som besatt och tittar på klipp när han under en intervju vägrar att tala. Att han kunde uthärda offentligheten bakom sina stora glasögon och peruken på sniskan är bevis på hur människans komplexitet trotsar alla gränser.

Warhole av Alice Neel

Hon skriver också om hur digitaliseringen och det virtuella livet förhåller sig till ensamhet. Sociala svårigheter och dålig självkänsla försvårar möjligheter till närhet. Via skärmen och kändisskap tror man kanske att man kan få kärlek utan att ta risker. Människors längtan efter kontakt och uppmärksamhet samt rädsla för intimitet och att bli avvisade förklarar varför internets sociala funktioner växt med stormsteg. För att kunna uppnå närhet krävs självkänsla. Hon kopplar ihop beröringsskräcken som uppstod under 80-talet på grund av AIDS med digitaliseringens framfart. Att den ena fasen lockade fram den andra.

Nu vill man ju inte vara könsfascist här, efter att ha varit i Laings vänliga icke-kategoriserande värld, men jag måste ända framhålla att jag saknar kvinnor i samlingen konstnärer hon valt.