Kvinnan, som titeln implicerar, vars ”liv hade varit en nischexistens, en i biologisk mening högt specialiserad tillvaro anpassad till ett liv i äktenskaplig sysslolöshet och representation” heter Madeleine (som kakan?). Hon kommer från Danmark men bor nu i London med sin man Adam. Han är en karriärhungrig beteendevetare. Hon är olycklig och alkoholiserad. Hon börjar varje morgon med att ”återuppstå” det vill säga hon sminkar sig.
Med apan kunde man kanske tro att Peter Høeg avser mannen, hö hö, men nej. Mannen är alltför lågt stående för att kunna mäta sig med en apa, i alla fall den här sorten. Apan som kidnappas från sitt habitat, heter Erasmus vilket betyder älskad. Och visst får han uppleva kärlek men också det motsatta när människan utför experiment på honom i vetenskapens namn.
”Bara det att veta, på Adams sätt, det förstör det man vet något om. Eller förändrar det.”
Det här är en oerhört originell roman, svår att genrebestämma (sci-fi, thriller?). Jag har inte läst något av Høeg tidigare och slås av hans personliga stil. Det är välskrivet, lättsamt men samtidigt forcerat, liksom svulstigt men också styltigt, jag får det aldrig riktigt att flyta. För många klyschor för min smak och ibland nästan barnsligt. Temat är jätteintressant och tangerar exempelvis Fjärilens tyngd i sitt utforskande av gränsen mellan människa och djur. Människan med sitt medvetande som stjäl uppmärksamhet från livet som är nu, hennes förmåga att ljuga och spela roller, hon ser bara sådant hon förväntar sig och förblindas av pengar och makt. Men formen bär inte. Det är för spretigt. Jag stör mig på övernaturligheterna. Även om jag jag väljer att betrakta dem som metaforer förvirrar Høeg mig. Att det handlar om kritik av människans högmod, civilisation och exploatering av djuren står dock klart, och det uppskattar jag.
Karaktärerna utmålas som goda eller onda och är inte speciellt intressanta. Förutom Madeleine som genomgår en spännande utveckling. Men även henne kategoriserar han in absurdum. Jag vill tro att det finns goda intentioner från författarens sida att försöka förstå ”kvinnan” och hennes omständigheter i ett patriarkat och så vidare. Jag uppskattar försöket men måste tyvärr meddela att för mig framstår hon som helt och hållet orealistisk. Han är på tunn is Hoeg och är väldigt nära att braka igenom som en mansgris.
”Det var mycket tyst hon sa det, men det fanns i hennes röst något som ibland, mycket sällan, finns i en kvinnas röst när något är avgörande viktigt för henne, och hon sträcker sig efter det utan att pressa sig, en form av musik, sfärernas musik, en ultraljudsignal som är riktad direkt mot männens centrala nervsystem, och som därför också träffade både apans och Adams.”
Längst bak i boken i samband med författarpresentationen står det att intäkterna från boken har författaren låtit donera till ”Lolwe, en fond för bistånd till tredje världens kvinnor och barn”. (Den är publicerad 1996.)
Antingen gillar man den här berättelsen för att den är fantasifull och spännande. Slutet är faktiskt ganska kul. Eller så lämnas man brydd kring vad författaren vill säga. Man ska vara snäll mot andra människor och djur, var det poängen?
Senaste kommentarer