Barndomsbrunnen av Göran Greider

”Barndom och sjukdom. Två domar föll. Den första blir jag aldrig fri från. Den andra ska jag klara.”

Som jag förstår det har Göran Greider undvikit att fundera på och processa sin barndom, kanske för att barndomstankar verkar försvagande. Han liknar mötet med barndomen vid kryptonit som får superkrafterna att tryta. Men när han i sextioårsåldern blir allvarligt sjuk tränger minnen av arbetarklassuppväxten i Vingåker fram.

”Barndomens dagar är den vuxnes nätter.”

Greider är en av få i offentligheten som bedriver både litterär verksamhet och dagspolitisk analys. Han misstros från två håll. Han förstår och relaterar till sverigedemokrater då de delar samma naiva trosvissa moralismer. Han förlåter dem allt utom deras val av parti.

”Från tonåren ända till den dag som idag är har jag ibland fantiserat om att slippa detta liv. Nästan någongång varje dag har tanken infunnit sig. Med åren har jag förstått vad det där är. Ett sätt att vila ut. Utslocknandets vila.”

Greider ryggar inför det privata men i Barndomsbrunnen bjuder han till ganska frikostigt. Han träder fram i sin fulla mänsklighet. Tillåter sig säga emot sig själv. Läsaren får veta att han slog ihjäl fågelungar och snattade som barn. Han funderar på hur det påverkar en människa att vara ful och frånstötande, kanske gjorde det honom normkritisk. Anledningen till att han aldrig har haft några nära vänner, hittar han i klassresan, i sitt självförtroende och sin frigörelseförmåga. Han är en solitär som förhåller sig diagonalt till människor.

Han skriver vackert, poetiskt med epifaniska metaforer. Vissa rader om livet och döden, själen och kroppen, fåglar och demokrati riktigt skimrar. Serietidningarna som han läste som barn, var arbetarklassens gudavärld. Marx ett sommarlov av ljus. Hans pappa som en underbar sång till anarkismen.

”Döden är en dörr som när som helst kan öppnas. Döden stiger in och tänder alla lampor. Du kommer att vara yrvaken när döden klampar in.”

Kommentera