Janne, min vän av Peter Pohl

Berättaren Krister – Krillekatalog – 12 år, har goda hemförhållanden i trygg medelklass på Södermalm och läshuvud, börjar på Södra Latin och hamnar således med en fot i vardera världen. Avståndet till de forna klasskompisarna som är barn till arbetare växer. I augusti 1954 träffar han för första gången Janne.

Janne framstår för Krille som en udda figur, en maskulin variant av Pippi Långstrump (vilken Janne aldrig har hört talas om). Rödhårig, fräknig, stark gränssättare, våghalsig, utan föräldrastöd, och skenbart ålderslös. Janne är en fena på att cykla och på att meka med cyklar. Han har alltid svar på tal.

Det är mycket som är mystigt och oklart kring Janne och det är diegesens fokus. Mellan raderna förstår den mogne läsaren att romanen tar itu med klasskillnader, missbruk, att spela roller, könstillhörighet, vuxnas maktmissbruk, privilegier och ett barns behov av omtänksamma och förnuftiga föräldrar. När man är barn vet man inte att det finns andra barndomar. Att den privilegierade har svårt att överblicka – eller väljer medvetet att inte se – mindre privilegierades omständigheter skriver Pohl fram med bravur.

Språket rullar fram med underbar stockholmsslang, där barret, klyket, brallisar och bengskallar avlöser varandra. (I senare upplagor finns en slangordlista längst bak.) Peter Pohl sätter ord på barndomsvärlden och dess fysiska miljö, konventioner, sexualitet, tankar och förståelse med ett begåvat och mångbottnat berättargrepp. Utan explicit hemska scener framkallar han stora känslor.

Tack vare ”Stockholm läser” som valde Janne, min vän till årets bok, läste jag om denna fantastiska roman som på inget sätt har förlorat sin aktualitet. Peter Pohl satte verkligen sitt namn på kartan med den här debuten som publicerades första gången 1985.

Kommentera