Kupé nr 6 av Rosa Liksom

En av mina resedrömmar är att åka på den Transsibiriska järnvägen och nu fick jag äntligen ge mig iväg. Det är 80-tal och vi åker från Sovjet till Mongoliet. ”Flickan” – en finskt student, sitter redan i kupé nr sex när en grov arbetare med öron som kolblad och vit pälsmössa tar plats i samma kupé. Inom kort hinkar han vodka och knaprar rå lök medan han säger saker som: ”det finns inget i hela världen som är så rörigt som det kvinnliga förnuftet”. Han säger också till flickan att hon inte ska tro på allt han säger. Hon säger nästan inget alls, men läsaren får ta del av hennes tankar.

Finskfödda Rosa Liksom (vars pseudonym för tankarna till Rosa Luxemburg) är en ny angenäm bekantskap för mig. Kupé Nr. 6 (från 2012) som i år också har blivit film, blinkar sannolikt till Anton Tjechovs Paviljong nr 6 som också djupdyker i ett mänskligt möte mellan två personer. Rosa Liksom är antropolog och här studerar hon människans egenskaper och anpassning till olika livsmiljöer, beteende och relationer, betraktade utifrån ett socialt och kulturellt perspektiv. I Kupé Nr. 6 är dessa två karaktärer också representanter för två kön, två klasser, två generationer, två länder (Ryssland/Finland), två kulturer (öst/väst) formade i en socialt aktiv, utåtagerande person samt en passiv, introvert person. Spänningen mellan dessa människor och dikotomierna utgör hela dramat. Utanför fönstret finns den snötäckta taigan som färgats grön av norrsken samt det grå trasiga Sovjet.

”Mannen utforskade flickan med bitande elak blick.
-Din själ är full av drömmar? Och visst får man väl drömma. Också Ivan Dumbom ligger på ugnsbänken och drömmer om en rörlig ugn och ett bord som dukar sig självt, men det här livet, som visare män än jag kallar för deportationsfängelse, är här och nu. Redan i morgon kan döden komma och slita dig i ballarna. […]
– Döden kan inte vara ett dugg värre än livet.
Han slöt ögonen och knep hårt ihop läpparna. Så nynnade han.
– Var inte rädd för döden, flicka lilla, medan du lever för då finns den ännu inte. Och när du är död finns den inte längre.”

Jag är djupt imponerad av Liksoms intelligenta, lekfulla, sinnliga och burleska prosa. Hennes självförtroende gör sig gällande dels i det att hon vågar lämna berättelsen öppen för läsaren att slutföra, dels att hon skapat en motbjudande hotfull karaktär som samtidigt är berättelsens protagonist. Det är han som eftersträvar de primära målen för historien, han vill minska avståndet mellan huvudkaraktärerna. ”Flickan” tycker att hon är förmera och är på så sätt antagonist. Det är ett spännande grepp. Jag gillar att ogilla den här mannen som inte bara berättar sin egen historia, utan också landets, folkets och stalinismens.

Det är usel stämning i kupé nr 6, det är det. Men de har ändå varandra. Resan mot målet handlar ju egentligen hela tiden om just resan, och att vi är varandras medresenärer på vägen.