Fyrväktaren av Jeanette Winterson

”Min mor kallade mig Silver.
Redan vid födseln var jag hälften
ädel metall och hälften pirat.

Jag har ingen far. Det är inget speciellt med det – till och med barn som har fäder blir ofta förvånade över att se dem.”

Det är kärlek vid första ögonkastet när Jeanette Winterson – med en underfundig, magisk och komisk inledning, lik en saga av Barbro Lindgren eller Roal Dahl – snurrar igång den här upplysande berättelsen. Hur kan man motstå en huvudkaraktär som heter Silver, har spetsig näsa, krulligt hår och inte är mycket längre än sina strumpor? Svar; det kan man inte. Jag kan å andra sidan inte motstå något i den här fulländade romanen. Fyrväktaren är en berättelse om berättelser och dess livräddande egenskaper.

”… och om du berättar dig själv som en historia känns det inte så farligt.”

Med en ganska komplex struktur; varken linjär eller sammanbunden utan början, mitt eller slut, men perfekt berättartekniskt med lager likt en lök, försöker Silver hitta sin väg mellan dikotomierna liv/död, ljus/mörker, fast/rörlig, vetenskap/religion med flera. Romanen är suggestiv, fragmentarisk, metaforisk, mystisk och multipel. Mustig i sitt ringa omfång, lekfull, djup, med elastiskt attityd till kön och vad som är sanning. Språket är helt underbart, lyriskt.

”Lita aldrig på det du ser. Det är inte allt man kan se.”

Fyrväktaren innehåller två parallella berättelser som utspelar sig i kuststaden Salt i Skottland på varsin sida av ett sekel. Ramen utgörs av den föräldralösa flickan Silver – homodiegetisk berättare och protagonist – som 1969 är tio år och placerad hos den blinda fyrväktare Pew. Pew berättar för Silver om Josiah Dark, som levde på 1800-talet och lät bygga fyren åt sin son Babel.

”-…jag måste lära dig att ta hand om ljuset. Förstår du vad det betyder?
Det förstod jag inte.
-Historierna. Det är dem du måste lära dig. Dem jag kan och dem jag inte känner till.
-Hur ska jag kunna lära mig dem som du inte kan?
-Berätta dem själv.”

Fyrens ljus fungerar som en metafor för det grundläggande narrativ som jag uppfattar att Winterson vill förmedla; ta möjligheten att berätta historien om ditt liv. Kasta ljus på de delar som är viktiga, lev inte i det dolda. Gör som Silver, reflektera ljuset.

”Vi har tur, till och med de mest miserabla av oss, eftersom dagsljuset kommer.”

Det finns säkerligen diagnoser som medicinskt kunniga skulle vilja använda för att förklara varför Silver sammanblandar fakta och fiktion men här finns inget utrymme eller ens intresse för psykologisering. Jag är förtrollad av Silver och har bara ögon och öron för henne. Hon är en komplex och trovärdig karaktär jag nog aldrig kommer att glömma. Winterson och Silver delar födelseår, erfarenheter av att komma till av slumpen och adoption, ensamhet, religiösa erfarenheter, vara föremål för diagnos. Troligen är fröken Pinch influerad av författarens adoptivmamma och Pew en fadersfigur. Fyren med sitt fallosutseende skulle kunna vara metafor för patriarkatet och automatiseringen av fyrljuset en påminnelse om att människan ska inte leka Gud.

Och som det inte redan var en perfekt bok finns här dessutom välskrivna sexskildringar, många intertextuella hänvisningar till flera andra spännande böcker och berättelser. Jag blev sugen på att läsa Dr Jekyll och Mister Hyde.

Jag antar att många redan har läst ”dessa ljusblixtar genom tiden”, ni som inte har gjort det måste bara göra det. Man kan lyssna på den också, uppläst av den väl valda för ändamålet Regina Lund.

1 kommentar

  1. Så roligt att bli påmind om denna alldeles underbara bok – och du fångar väl det skimmer som lyser genom den. Jag tänkte, som du, att Silver glömmer jag aldrig. Men nu har jag faktiskt inte tänkt på ”Fyrväktaren” på flera år. Alltså dags att läsa om. Tack för impulsen.

Kommentera