”Jag visste ju så väl att här i stan gällde regeln: du är det du äger.”
Med starkt patos och bitande normkritik avslutar Kerstin Ekman sin imponerande romansvit om kvinnorna i Katrineholm. Jag älskar de tre första delarna och den litterära kamp hon för mot manliga ideologier men den här fjärde delen är verkligen speciell och knepig.
Den börjar in media res och det tar en bra stund innan jag ens förstår vem det är som är berättarjaget. Ja här finns nu plötsligt ett berättarjag, de tre tidigare delarna var kollektivromaner. Och när jag väl fått kläm på att det är Ann-Marie, 45-årig tvivelaktig kvinna, (som också fanns med i del tre), tillfälligt tillbaka i sin hemstad, kommer det nya mystiska namn (Ishnol, Choryn med flera). Det är mycket som är oklart och snurrigt hela boken igenom för mig som inte är beläst på Jungs teorier. Men det är mycket som är bra också.
Det handlar inte i den här delen – som utspelar sig på 70-talet – om kvinnors arbete utan mer om missbruk, utanförskap, dåligt moderskap, adoption, individ/kollektiv, psykiskt sjukdom, kapitalism, filosofiska metafysiska spörsmål som parallella universum och psykologiska teorier om exempelvis det omedvetna/undermedvetna. Romanen är närmare 500 sidor och rymmer absolut många intressanta teman, men den är ändå på tok för lång, upprepande och hallucinatorisk för min smak.
”Jag ville hellre ha en själ än jag ville ha ett barn.”
Jag läser En stad av ljus som en rebus. Jagets namn Ann-Marie påminner om anima (själen) och det tycks vara det omedvetnas förhållande till det medvetna som Ekman vill åt. En stad i ljus innebär att det bildas en skugga som något och någon hamnar i. Jag uppfattar det som att avsikten med hela serien – vilket är mest tydligt (och otydligt) i den här boken – är att sätta ljus på det som hamnat i skuggan (tex kvinnornas arbete), det som finns men inte talas om (tex aborter). Det som är stigmatiserat (tex mens), förbjudet (tex vara kvinna men ej vilja bära ett barn) eller undanträngt (tex lögner). Först när vi ser skuggsidan får vi hela bilden – ”sanningen” – klar för oss. Vår opålitliga berättare Ann-Marie genomgår en utveckling mot målet att bli en autentisk och ”hel” människa. Jag gillar karaktärer som bjuder motstånd men blir ganska trött på Ann-Marie och hennes psykos (?), men jag kan också känna igen mig. Exempelvis i hur hon tvingas ge upp sin naiva inställning angående viljans betydelse. I berättelsen finns också Ann-Sofie (vars namn skulle kunna syfta på animus, det manliga i en kvinnas personlighet enligt Jung).
”Jag tror fortfarande att jag hade rätt i allt jag sa. Men jag hade glömt att jag ingenting var, i stort sett, som jag inte hade blivit här. Jag skrattade åt människorna som gick förbi i snöslasket med sina Konsumkassar och slitna portföljer med kaffetermos och smörgåsar i. Men jag glömde att de hade lärt mig allting. Om de från början sagt åt mig att det bodde andar i träden och att vi borde dyrka dem och bära fram offer i små skålar så skulle jag ha gjort det, skålar med kall risgrynsgröt, katrinplommonkräm och surmjölk. Det skulle inte ha varit någonting absurt eller löjligt med det. Jag skulle ha offrat till andarna i lindar och äppelträd och när jag så småningom kommit ut och träffat andra som sagt att det var förbjudet eller onödigt eller vansinnigt att göra så. Skulle jag kanske ha slutat med det. Men jag skulle alltid ha vetat att det fanns andar i träden. Jag är vad de gjorde mig till.”
Oerhört vågat av Kerstin Ekman att ta ut svängarna i sitt författarskap som hon gör i den här romanen. Jag beundrar ansatsen men blev lite besviken.
Extra pluspoäng till Ekman som redan 1983 satte ord på vansinnet med att måla allting vitt.
Senaste kommentarer