Änglahuset är den tredje delen i serien om arbetarkvinnorna och järnvägsknuten Katrineholm. På sjuttiotalet skrev Kerstin Ekman detta fantastiska, historiska och kollektiva epos som sträcker sig från 1870 och cirka ett sekel framåt och utspelar sig i författarens barndomsstad. Ekman är född 1933 och ringar in de generationer som hon står i kontakt med (om än delvis via berättelser); tre bakåt och två framåt. Ekmans imponerande berättarkonst känns igen för bildspråket, humorn, samhällskritiken, realismen, sakkunnigheten och hur det låga jordnära varvas med högre metafysiska värden som framförallt pågår mellan raderna. Hon skildrar dessutom sex som ingen annan!
Tora är till min stora glädje fortfarande med oss, nu är hon femtio plus. Hon kom till världen i första boken, efter att hennes mamma blivit våldtagen. Mamman dog i barnsäng och Tora växte upp med sin mormor Sara. Sara begrovs namnlös, står som ”hans maka” på gravstenen.
Om det är som vissa säger, att trauman kan ärvas epigenetiskt finns det många orsaker till Toras och andra kvinnors sorger. I den här delen är det förutom Toras bekymmer, hennes svärdotter Jennys samt Fridas dotter Ingrids som står i centrum. Ekman fokaliserar karaktärerna nära, så att de lever upp för oss och vi känner med dem, men sen zoomar hon också ut och förmedlar hur Sverige utvecklas mot att bli en välfärdsstat. Samtidigt som svenskarna klassreser pågår andra världskriget med allt vad det innebär av ”neutralt” Sverige, vapenförsäljning (Bofors) och giftig maskulinitet.
De kvinnor som genom historien varit anonyma får genom Ekman röster och utrymme. Det är väldigt fint, berörande, underhållande och lärorikt, fenomenalt uppläst av Irene Lind.
Senaste kommentarer