Magnificat av Linnea Axelsson

Man kan tänka sig att en av alla röster, som hördes i den fantastiska Ædnan, här fått en egen roman. Det namnlösa berättarjaget i Magnificat härstammar från en stam i nordligaste Sverige. Under en kväll, dag och morgon följer vi henne, dels på den vandring hon gör genom den nuvarande hemstaden Paris, dels via inre reflektioner och återblickar. Med sig på promenaden har hon sin sedan länge döda pojkvän, eller minnet av honom i alla fall. Vi får veta att hon nu har en fransk man och en dotter. Hon jobbar som städerska och hon har blivit tillfrågad av en vän om hon kan tänka sig att vara surrogatmoder.

Det är en mängd bilder som Linnea Axelsson försöker binda ihop här med hjälp av bibliska allusioner. Berättarjaget och titeln för tankarna till jungfru Maria. Sen har vi vandringen, pojken som uppstått och vännen som påminner om Elisabet. Det höga tonläget gifter sig väldigt fint med det köttsliga fokus författarens prosa har. Det handlar om kroppar, urin, skavande menskopp och p-piller.

Det är en suggestiv och osentimental skildring, som tyvärr inte riktigt bjuder in mig. Jag känner mig distanserad och uttråkad faktiskt. Kill your darlings brukar man säga, och det har hon sannerligen gjort vår augustprisade författare. Jag brukar uppskatta det, men här har hon gått väl hårt fram. Helheten blir karg, likgiltig och tystlåten. Och när de gråtonade pusselbitarna tillsammans utgör hela bilden, känner jag; var det hela rubbet? Jag borde väl läsa den en gång till men jag har faktiskt inte lust.

Jag hoppades på mer, av allt! Inte minst surrogatmoderskapstemat. Varför bara snudda vid det så?

Tack Albert Bonniers Förlag!

Kommentera