Fanny Ambjörnsson (antropolog och genusvetare) har skrivit en slags sakprosaisk biografi om Nadja, en av hennes tre yngre systrar. Nadja var multihandikappad och kunde varken se, tala, gå eller stå, hon meddelade sig via skratt, sång, rynkan mellan ögonbrynen och sina personliga assistenter. Boken innefattar också ett teoretiskt perspektiv på omsorg och funktionsnorm.
Författaren tar ett steg åt sidan från den vetenskapliga ansatsen och skriver personligt om sin familj och rollen som omhändertagande och skötsam storasyster som aldrig revolterade. Hennes uppdrag var tydligt, hon skulle befolka och ge familjen mening. Hon skriver också om sin mamma som blivit dement och om att hon födde sitt eget barn under dramatiska former.
”När jag talar om min barndom säger jag vi, aldrig jag. Vi gjorde och tyckte, kunde och klarade. Siri [en av systrarna] håller med. Även hon talar i vi-form. Till och med hennes barn gör det – omtalar vår barndom i ni-form.”
Det här är en bok om att alla människor är beroende av alla, om att oberoende inte borde ses som ett eftersträvansvärt mål. Det är också en undersökning av hur det fysiska och praktiska förhåller sig till teorier och akademi. Inte minst är det en hyllningsbok till Nadjas personliga assistent Jessica. Hon arbetade med Nadja i decennier och avböjde envist förslag om att utbilda sig teoretiskt. Nadja var hennes universitet.
Det är ändå i den akademiska rollen jag uppskattar Ambjörnsson som mest. Hon refererar till Eva Feder Kittay vars övertygelse är att det är samhällets uppgift att skapa större förståelse för all form av mänsklig variation. Det är intressant att följa Ambjörnssons etiska avvägningar gällande att tala för någon annan. Jag uppskattar att läsa hennes relevanta feministiska fakta om hur kvinnor fortfarande förutsätts ha sämre avgränsningar mot andras krav. Hur vi ser på ett liv som inte innehåller utveckling och framskridande och samhällskritiken som punkterar det bedrägliga narrativet om den självständiga individen.
Senaste kommentarer