Som förväntat börjar den här otroligt starkt med ett mycket väl gestaltat och realistiskt barnperspektiv. Den första novellen har fått namnge samlingen och det är rimligt, den är fantastisk och i klass med Vinternoveller och Stargate. Den sätter igång något i mig jag inte riktigt kan förklara, flickans längtan efter sin mamma och hennes förtvivlan gör mig gråtfärdig. Att vitt är den finaste färgen är så sorgligt. Barn borde inte ha vit som favoritfärg.
”Saker som är vita. Kylskåpet är vitt. Mitt nattlinne är vitt, och innan jag somnar blir jag vit i huvudet, nej , nu måste jag öppna ögonen, ett, två, tre, mitt nattlinne är vitt. Det är något som faller och faller. Då dunkar min panna mot rutan.”
Följande fyra noveller är tyvärr inte lika bra. Det blir för sorgligt och jag upplever det som onödigt sentimentalt. Det handlar om barn som har det dåligt och/eller mår dåligt, föräldrar som inte räcker till, psykisk sjukdom och syskons omsorg om varandra. Jag tänker på Sara Stridsbergs berättelser om psykiskt sjuka människor och hur det alltid också finns något positivt eller glädjande i ett liv. Det gör det inte här. Tur det är noveller.
Givetvis har jag också läst boken om de där jävla karlarna, Karenina motstår icke en sådan en titel. Till min stora glädje kan jag den här gången stämma in i jubelropen som skallar genom bookstagram. Andrev Walden skriver som hamstern springer i sitt hjul; snabbt, lätt, fokuserat och som om alltsammans vore ett skämt. Walden tar plats som bokens clown och håller via det originella och underfundiga språket läsaren underhållen men också på distans, det tycker jag är ett plus. Det hade varit plågsamt synd om lilla Andrev annars.
I romanens skeva exposition framkommer att det här är en sann berättelse om när berättarjaget hade sju ”pappor” på sju år. Texten är tillräckligt intressant utan meningslösa sanningsanspråk, menar jag. Sen följer en uppväxtberättelse om pojken utan egenskaper, mamma världsmästare i korsdrag och pappa okänd.
”Det blir sommar och det blir en ny pappa. Jag ser aldrig hur det börjar, plötsligt är han bara där. Han kliver ur en röd Volvo 240 kombi och pussar mamma på munnen. För några pappor sen hade det förbryllat mig men nu börjar det gå upp för mig att pappor är som väder och växtvärk. Man väljer inte när de ska börja eller sluta, inte ens mammorna har något omedelbart inflytande över deras närvaro, de bara kommer så får man klä sig rätt eller bita ihop. Det går ju alltid över.”
De jävla karlarna är mammans olika män som har det gemensamt att pojken överväger att kalla dem pappa och att de är mer eller mindre idioter. De kallas Växtmagikern, Mördaren, Konstnären, Kanotisten etcetera. Pojken är liten även när han blir större och rädd för vuxna män, han har för trång förhud och en vän han delar allt med. När en av ”papporna” är på väg att dränka hans mamma blir han som förstenad. Det är hans lillasyster som räddar mamman.
Berättelsen är kronologisk med prolepser där den vuxne författaren hoppar in och stillar läsarens oro angående hur det går sen längre fram. Walden lyckas väl att undvika sentimentalitet och självömkan men utan att slarva bort det allvar som faktiskt finns här mellan raderna. Berättelsen är helt fri från pedagogik och slutsatser. Det är skönt.
Jag älskar hur ”händer springer på ratten”, ”blickar vräker sig” eller ”trillar”, vetekransbiten är så stor att den ”har innerkurva”. Men det är också en otroligt grabbig text (jämför Häng city). Sexfixeringen känns inte bara omogen utan ofta osmaklig. Att hans mamma är uppträdd på en av papporna som ett ”tättslutande ventilgummi” är liksom för mycket information.
Och denna bristfälliga stackars mamma lever ju. Boken är tillägnad henne, ”(Obs. ej passivt aggressivt)”. Det måste ha varit VIDRIGT för henne att läsa boken och se den spridas runt i världen. Författaren delar frikostigt med sig av lilla Andrevs tillkortakommanden. Han saknar mod, gör bort sig, plågar djur, får stryk av en tjej och annat som man förstår är skamligt för honom, men han är ett barn i berättelsen och därför fri från skuld. Men mamman.. nej det känns inte moraliskt riktigt riktigt med det där sanningsanspråket (jämför Fjärilsvägen).
Det hade varit likt mig att irriteras av överflödiga detaljer och att det ska vara lustigt hela tiden, men det är först på slutet jag tycker det blir lite för mycket. Jag gillar verkligen Waldens språk och vill gärna läsa mer av honom.
En bra dag, kanske efter ett glas vin eller två, kan det hända att jag känner mig lite skön, en smula beläst och småsmart rent av. Kanske som kvinnan på Hoppers målning. Men om Lena Andersson satte sig bredvid skulle detta påstående förvandlas till en pinsam sofism. Att läsa Studie i mänskligt beteende är att omedelbart bli nykter och med träkepsen på ifrågasätta om man kanske bara spelade full nyss. Det är remarkabelt att en författare som sågar sin läsare vid fotknölarna också får uppskattning av densamme. Är inte det en sorts mobbning eller något?
I förordet skriver hon: ”Den exklusivt mänskliga erfarenheten av att vara kropp inne i ett själsliv är vad som formar och präglar detta kabinett av personer, huvudsakligen kvinnor, medan de sysselsätter sig med banala väsentligheter.” Givetvis har jag inget att tillägga den perfekta formuleringen om bokens innehåll.
Innan jag börjar reflektera över innehållet tänker jag ta mig rätten att pröva några ord om författaren, även fast man ska hålla isär verk och person jag vet. Men det liksom kliar i mig eftersom jag inte kan placera henne. Hon är lika egenartad som hennes namn är alldagligt. Hur ska man förhålla sig till denna intelligentia, hennes klanderfria perfektionism och rationella syn på världen, med vilken hon lyckas ringa in mänskliga känslor med precision? Hon är som en elitistisk och gammaldags lärare som leende i mjugg ser rakt igenom mig, den korkade eleven. En förbannat skicklig författare och analytiker som hatar solidaritet men som argumenterar så väl för sin sak att jag stumnar. Hon är den svenska litteraturens grymma gudinna. (Och när jag ser henne på tv smälter jag, hon framstår som oerhört trevlig och sympatisk.)
”Allt som tänks, tänks i små steg. Så blir det omöjliga möjligt, det otänkbara tänkbart. Till slut är det bara ett steg bort.”
Jag tänker steg för steg ta mig an Anderssons lärdomar om människan så får vi se om det otänkbara kan bli tänkbart även för mig. Vi börjar på 70-talet med en otrohetsaffär som leder fram till att Caroline, en ful kvinna slår ihjäl sin man med stekpannan. -> Första lärdomen: Kvinnor kan, också göra brott.
Sen kommer vi till Märta som förälskar sig i Teodor. Någon försöker övertala henne att i enlighet med tidsandan välja sig själv, att resa och satsa på en framtida karriär istället för att prioritera en man, med argumentet att ”kärlek bara är elektroder i hjärnan”, ”en psykos med god prognos”. Men Märta står på sig och behöver sen aldrig ångra sitt val. -> Den här kan jag redan – kärleken är mycket riktigt störst av allt. Jag vill lägga till att barn tillför mening till livet.
Märta och Teodors dotter Amanda ärver sin mammas fylliga underkropp vilken hon får rådet att acceptera. Detta gör henne rasande. ”Du får inte säga så! Det är den inställningen som gjort att jag plågas av mina lår. Er generation har haft skitvärderingar som vi nu får lida för.” ”Man ska inte behöva acceptera sig själv!” -> Råd nummer tre från Lena Andersson lyder: Acceptera hur världen ser ut! Tro inte att det går att förändra gamla traditioner, normer finns av en orsak. Postmodernism är en bluff, det finns bara en sanning. Vi vet inte mer idag än tidigare generationer. Det finns arkaiska ideal, den muskulösa och smärta kroppen är exempel på ett sådant. Orkar man inte kämpa för att nå det idealet så är det enda rimliga alternativet acceptans. Det är ingen idé att försöka inbilla sig att feta kroppar är lika bra. Det smärtsamma i att vara kvinna och inte vara smal är något Lena Andersson ofta återkommer till.
”Om ingen utom man själv fattar brukar det vara tanken det är fel på.”
Matilda är osäker, hon vågar inte visa sig sårbar och lever därför ensam. Hon har aldrig haft sex med en man. Det sveper in en stormvind från Nordamerika ”som bar med sig en våg för kvinnans frigörelse. Kvinnorna var sedan länge både befriade och frigjorda, men det fanns alltid mer att göra.” #metoo innebär här att den ena fulare än den andra plötsligt bekänner oönskade närmanden. ”Deras utsagor skulle förstås symboliskt och som bevis för en tendens.” När de andra skäms för att de inte sagt nej skäms Matilda för att hon aldrig har getts möjligheten att säga ja. Men helt plötsligt försvinner hennes osäkerhet och hon ifrågasätter en kvinna som vittnar om att hennes pojkvän tafsar på henne. ”’Förklara för mig’, insisterade Matilda, ’varför kvinnorna ska vara något ”att ta i”, när du samtidigt tycker att det är ett övergrepp att din pojkvän tar i dig?'” -> Dessa lärdomarna är svårsmälta: Det finns inget patriarkat. Vittnesmålen under #metoo var i vissa fall rent hyckleri. En pojkvän har och ska automatiskt ha fri tillgång till sin kvinnliga partners kropp.
Matildas väninna Ellinor är småbarnsförälder och träffar under sin föräldraledighet en annan väninna, Liselotte. Liselotte finner glädje och trygghet i att tillhöra först gruppen gravida och sen gruppen småbarnsföräldrar. Ellinor vill tvärtom inte reduceras till ”bara förälder”. Ellinor har svårt för Liselotte av flera skäl, exempelvis hennes märkliga förhållande till språket. ”Röstläget och det hon säger står inte i kontakt med det hon tror sig säga eller med det hon tänker. Kanske beror den återkommande missanpassningen på att orden och fraserna bara är en ljudkuliss..” Det enda dessa väninnor har gemensamt är aversionen mot Matilda, men när de pratat skit om henne ett slag längtar Ellinor hem till sin partner Peder. ->Femte budordet lyder: Passa dig för kvinnlig vänskap! Den kan vara knepig och bygga på osanningar och skitprat.
”Ibland när man säger till en person att hon har en fin tröja är det för att man tycker att den inte är fin. Och ibland när man säger till någon att hon är duktig är det för att hon inte är duktig. Man tycker att hon är så dålig att hon behöver uppmuntran, och man vet att man själv inte bli sämre av att säga det till just henne. Det var ordet ”ibland” som hade vållat det största obehaget.”
När Liselotte som inte har för vana att tänka abstrakta tankar sedan får bröstcancer, inser hon livets förgänglighet och bestämmer sig för att göra vad hon verkligen vill och borde; be Matilda ”om ursäkt”. Den här så kallade ursäkten visar sig vara en oblyg sågning av Matilda som person. Matilda försöker försvara sig och sen gå därifrån men då berättar Liselotte att hon har cancer. -> Fler exempel på hur mycket smärta tjejer kan åsamka varandra.
Nya tag med Holger som är matmissbrukare och stjäl godis och glass för att slippa skämmas för kassörskan. Han blir haffad av kontrollant Jenny men slipper polisanmälan. -> Sjunde budordet har vi hört förut: Du skall icke stjäla. Inte heller äta för mycket.
Rawia bär slöja som ett politiskt ställningstagande och är på klassåterträff. Där hamnar hon i ett samtal med Eva, Jenny och Malin. Jenny är den butikskontrollant som upptäckte Holger (ovan) när han snattade. Malin och Eva gaddar ihop sig och ifrågasätter Jenny på ett burdust sätt i en diskussion om brott och straff. Rawia försvarar Jenny av medkänsla. Dagen efter funderar Rawia på att föreslå att hon och Jenny ska ses efter jobbet en dag men hon struntar i det för att Jenny kanske skulle vilja göra det bara för att kunna säga att hon har en muslimsk väninna. -> Lärdomar: Kvinnlig vänskap kan vara lurig (som sagt!) och bygga på falska grunder. Det råder en misstänksamhet och missunnsamhet människor emellan. Skam är ibland ett tillräckligt straff.
”Värmen var tryckande och ögonen skar sig på solen vars strålar omvandlades till tusen kvillrande småmynt på vattenytan.”
En bekant till Eva och Jenny heter Annie. Hon är skådespelare, älskarinna till Konstantin och väninna till den äldre och franska regissören Simone. ”Hon [Simone] menade att det var i det låga och enkla som livet utspelade sig, och att det också var där det försummades.” Det enda Anne pratar om är Konstantin och ”världsförbättring”. Simone är klartänkt och menar att kvinnor är kära i idén om Mannen, det dementerar Annie men efter att ha blivit svartsjuk när Simone och Konstantin har ett intressant samtal reser hon hem och på tåget träffar hon en ny man att bli kär i. Väl hemma söker hon en terapeut som istället för vad Annie vill (ändra på människor), har till syfte att få sina patienter att acceptera att det inte går att ändra på människor. Om man blir kär i en persons personlighet kommer kärleken mer troligt att bestå. -> Kunskapen här är att världsförbättring är för dumskallar (se punkt tre). Kvinnlig vänskap bygger ibland på låtsade känslor (se alla punkter). Att bli medveten om problem är inte ett första steg att lösa dem.
Sen är det äntligen Simones tur att vara protagonist. Hon är min favorit. Simone bor litet men centralt i Paris, har ett osentimentalt sinnelag och är inte lagd för dysterhet. ”Hon försökte aldrig ändra det som inte gick att ändra, exempelvis sin kropp och sitt utseende.” Hennes förväntningar är aldrig för högt ställda. Hon är stark och har god självtillit. ”Hon intresserade sig inte för lycka, men desto mer för att förtänksamt styra bort från olycka.” Nu är hon tillsammans med den gifta Konstantin men till skillnad från hans ex Annie har hon ett realistiskt förhållande till älskarinnerollen. Om Simone är Lena Andersson, är jag lilla spånhuvudet Annie. Annie skulle också kunna vara Ester, kanske rent av en ung version av författaren? Vem vet, vi går vidare. ”På sistone har hon [Simone] dock anfäktats av nedstämdhet..” Hon får rekommendationer om en terapeut som rabblar klichéer och tror att betrycket har med Konstantin att göra. Det har det inte. Den korrekta diagnosen är ”spegelsyndrom” eller ”omvänt Narkissosproblem”. Att se sig själv som kropp och därmed främling är onaturligt. ”Spegelkulturen är ett grymt öde för samtidsmänniskan.” Sen åker Simone till landet konsensus och möter en queerfeministisk teatergrupp. Lena Andersson framställer feministerna som ointelligenta och obildade med en pedagogisk mission. Simone säger: ”som jag ser saken är det viktigaste för den som tar teater på allvar inte hur grupper porträtteras, utan att man förstår att skilja på stilisering och imitation, på arketyp och stereotyp, på symbol och fördom, på realism och naturalism. Teaterns sanning, den smyger och viskar vid sidan av verkligheten.” Hon berättar för feministerna om spegelsyndromet som svar på deras teori om att blickar är makt. Andersson raljerar vidare när Simone gör ett besök på en gymnasieskola där Amanda (ovan) är rektor. Hon är ”omfångsrik” och ”pratsam utan att ha något särskilt att säga. Hon tolkade även sådant som tydde på oenighet som medhåll..””Simone kom att tänka på en mycket from människa som lärt sig urkunden utantill och inte på riktigt kunde begripa eller acceptera att en annan människa inte hade någon gud.” Även Amanda tillstår – precis som när hon var ung – att det är andras blickar som orsakar missnöje. Då tänker Simone på Denis Diderot och vad han skrev om blindas fördelar gentemot och seende. Diderot kritiserade den empiriska betoningen på syn- och hörselintryck som den primära källan till kunskap. När Diderot gick på teater stoppade han bomull i öronen för att undgå ”ordens tyranni” på samma sätt njuter Simone av teater utan att förstå svenska. -> Det finns mycket att lära av Simone. En människa bör umgås med sitt eget och söka andra människors inre, undvika speglar och inte lägga energi på varken sitt eget eller andra människors utseende.
Malin har vi mött tidigare som Evas väninna, de lunchar tillsammans varje fredag. En vana som Malin vill bryta men inte vet hur. Eva är alltför frank och ärlig om saker som Malin tycker ska lämnas outtalade. Malin ljuger om att hon är upptagen, hon bokar om och bokar av. ”I stunder då de känner denna samhörighet, denna djupa enighet, kan Malin inte förstå varför hon jämt och ständigt umgås med planer på att få stopp på deras inrutade vana att ses var fjärde fredag. Som botgöring börjar hon berömma och smickra Eva samtidigt som hon förringar sig själv och blir alltför öppenhjärtig. Det leder till tyst ilska, i efterhand, när Eva inte ger motsvarande tillbaka.” -> Lärdom: Kvinnlig vänskap är svår (nähä) men ännu svårare är det att avbryta den. Jag känner igen mig i Malin.
Nu är det åter dags för den svenska kunskapssynen och skolan att få sig en smäll via rektor Amanda (ovan) och en nyanställd lärare som heter Olga. Olga och hennes man förutsåg att Ryssland skulle komma att isoleras och därför flyttade de till Sverige. Eleverna retar Olga för att hon bryter och de vuxna hyser en viss misstänksamhet efter att Ukraina invaderas. Olga får kritik av Amanda för att hon framhållit kroppsideal som är ”ouppnåeliga” för eleverna. Olga svarar: ”Det jag berättade för eleverna var att det finns ett ideal för alla fenomen, och att eleverna ska rikta in sig på att söka det och inte slösa sin tid på att gå i andra riktningar än den som löper mot det inneboende målet, mot det som är meningen och sanningen. Vad jag sa om kroppar var inget annat än att de ideala kropparna betecknar våra egentliga kroppar, de som gått förlorade för oss genom slarv och underlåtenhet.” Olga ser på sina elever som ”vetedegar som under jäsningen svämmat över sina alltför små formar.” Hon konstaterar att de svenska ungdomarna vill ha ”gränslöst av allt man önskade sig och samtidigt beredas en tillvaro som om man levt i självtukt och arbetsam askes.” Olga har dessutom använt begreppet ”penis” i en grammatisk fråga. Det stämmer inte överens med skolans ”värdegrund”. Trots att Olga uppenbarligen träffat helt rätt med sin fråga genom att stimulera elevernas nyfikenhet får Olga med sig värdegrundsbroschyren hem över jullovet. Senare får hon sparken. -> Det tolfte budordet handlar om kritik av den skola som följer barns tänkande istället för att lära dem om den strukturerade världen vi lever i där saker hänger samman och där somligt är rätt och annat fel, somligt sant och annat falskt. Det är inte upp till var och en att avgöra. Riktigt lärande kommer utifrån.
Rawia (ovan) är tillsammans med sin man på middag med andra svenska par. De pratar om en av sina anställda, som visar sig vara Rawas gamla klasskamrat. Hon heter Ruta och det framkommer att hon ljugit friskt om sin uppväxt och sina föräldrar. Rawia berättar att Ruta inte alls kommer från Lidingö utan Husby, hon var inte elitidrottsgymnast och hennes pappa inte historiker utan elektriker. Svenskarna har redan bestämt sig för att Ruta är den perfekte invandraren som arbetar bra och har en fin bakgrund och lyssnar inte på Rawia. -> Lärdom: Det finns invandrare som är helt vanliga det vill säga varken brottslingar eller nobelpristagare. Om du är svensk: våga lyssna och ta till dig när någon bryter konsensus eller din förutfattade mening.
Det sista avsnittet liknar nästan exakt det första men nu handlar det om Karolina istället för Caroline (ovan). De är båda fula, men Caroline är bedrövad och missunnsam medan Karolina nalkas insikten med klarsyn och jämnmod. Caroline tänker inte så mycket och har ströjobb. Karolina utbildar sig till sminkös och sätter in en tiondel av lönen på ett sparkonto. Karolinas mamma ville visa sin dotter det vackra i världen och det gjorde hon via romantiska filmer (kanske Mitt Afrika som är en av Lena Anderssons favoritfilmer). Caroline å andra sidan tröstades av sin mor med att vackra ändå blir olyckliga och knarkar ihjäl sig. Som barn hade de båda en dröm om ett brev som skulle förändra deras liv. Som vuxna blir det båda bedragna, Caroline slår ihjäl sin man. Karolina ber sin att flytta ut. -> Sensmoral: Visa dina barn det vackra i världen, låt dem inte växa upp med det som är svekfullt och fult. Om du har drömmar, räkna inte med att det ska hända något exceptionellt positivt – det gör det nästan aldrig.
Det var det hela! Sammanfattningsvis kan man säga att det här är en rolig och elak bok, där författaren via en pregnant och humoristisk prosa och delvis ganska konstlade karaktärer proklamerar misogyni, fettförakt, modernism, bildning, frugalt leverne. Lena Andersson tycks hysa en materialistisk syn på universum och människan, därför misstror hon postmodernismens subjektiva sanningar, att språk kan skapa fenomen exempelvis världsförbättring och att människan lever utifrån och in.
Frid vare med mig när jag åter träder in i Fosse-land, en transcendental dimension där kärnan utgörs av det osägbara och resten av frukten är undertext. Här reduceras språk och bilder, tid och rum, liv och död ner till enkla ord om människans existentiella famlande i ett utvidgat nu. Formen är minimalistisk närapå banal, vilsenheten är stor och humanistisk. Årets Nobelpristagare skildrar vanmakt, osäkerhet, sorg och rädsla med talande tystnad. Här finns stimulerande spelrum för tolkningar och identifikation. Hans suggestioner hypnotiserar mig, hjärnan går i spinn. Det är för sin poetiska dramatik han är mest känd. Den har kallats ”postdramatisk”, istället för en linjär berättelse ligger fokus på utforskningar av tillstånd, relationer och existentiella frågor. De här fyra pjäserna går i samma ordknappa, upprepande, sökande stil som prosan.
Flicka i gul regnjacka (2010) Tre kvinnor och tre män – Den ensamma, Den första och Den andra kvinnan, Den ensamma, Den första och Den andra mannen – möts i skärningspunkten mellan ett retrospektivt tillbakablickande och det pågående, ständigt flyende nuet. Kanske är det bara en kvinna och en man och dess olika livsstadier. De talar med sig själva, med varandra och förbi varandra. De är osäkra, rädda och komiskt svartsjuka. De återkommer till bilden av en flicka i gul regnjacka. Hon är minnet av barndomen, det osäkra lilla barn vi alla en gång varit och har kvar inom oss. Eller är hon metafor för själen, alltid ensam, vilsen och bortkommen, i lysande gul jacka som skyddar mot regn (och annat?). Det handlar om vänskap och kärlek. De förstår inte varför människor gör som de gör, varför de går och lämnar varandra när de vet att det inte är bra att vara ensam.
”ANDRA KVINNAN Han bara gick
FÖRSTA KVINNAN Han bara gick ifrån mig
ANDRA KVINNAN Men hur visste han vart han skulle gå
FÖRSTA KVINNAN Det kan väl inte jag veta
ANDRA KVINNAN Det var ju din man”
Dessa rader är ingenting utan sin publik eller läsare. Fosses texter och pjäser blir till liv i varje människa. För mig är hon med gul regnjacka:
Greta Thunberg var dock bara sju år när Flicka i gul regnjacka publicerades. Bild: Hanna Franz n/TT
Dödsvariationer (2002) Det regnar igen. Här gestaltar Fosse livets viktigaste ögonblick som aldrig tycks ta slut. Stycket inleds med Den äldre kvinnan som pratar med sig själv för att försöka förstå varför. Tvivelsutan handlar det om två föräldrar och deras dotter som begått självmord. Tiden går baklänges och därför får vi möta Dottern och hennes manliga vän som representerar döden. Han är en bedräglig vän som alltid finns där, som går men som alltid kommer tillbaka.
”DOTTERN Och långt där borta kom han gående mot mig i sitt alldeles egna ljus Lång paus. Hon och Vännen går en liten bit ifrån varandra. Och där inne i den stora lysande sömnen i mörkret där i det lysande mörkret där finner vi kort paus finner vi den stora glädjen den stora sömnens glädje”
Det här lysande mörkret har jag skrivit om förut och hur Fosse får rum och tid att upplösas. Dialogen går liksom tanken på det smärtsamma i cirklar. Man är samma person i livets olika åldrar, men ändå inte. Här möter vi föräldrarna före och efter dotterns självmord. Att levande och döda får mötas på det här sättet är både sorgligt och hoppingivande. Den som ändå hade tron på en slags gränslös existens.
Jag är vinden (2008) Självmordstemat fortgår. Nu är det Den ena och Den andra som har en dialog. Ålder och kön är obestämda faktorer. Den ena är i fokus för samtalet, Den andra speglar mest. Den ena är borta med vinden och finns inte längre. Den ena kan inte vara ensam men kan inte heller vara där de andra är. De är ombord på en båt och när de ska ankra upp vid en holme är det Den andra som trotsar sin rädsla och hoppar, halkar, ramlar och slår sig när hen ska ta sig i land. Det gör ont, men det går som Lena Philipsson sjöng. Men det är bara Den andra som tar sig i land. Den ena stannar i båten och vill supa. När de är fulla blir de lättare. Den andra frågar vad Den ena menade när hen sa att hen kände sig tung som en sten.
”DEN ENA Det är bara ord Det är bara sånt man säger Jag menade ingenting Jag sa bara något
DEN ANDRA Bara något du sa
DEN ENA Ja ganska kort paus ja det är bara ord
DEN ANDRA Sten Ordet sten
DEN ENA Det är bara sånt man säger
DEN ANDRA Ja ganska kort paus ja ganska kort paus ja det finns inte ganska kort paus man försöker att säga hur något är genom att säga något annat
DEN ANDRA Därför att man inte kan säga hur det verkligen är”
Båten går på öppet hav, genom klart väder, dimma och stormar på sin väg över till andra sidan. Den ena styr, växlar mellan att njuta av det vackra havet och ge efter för tyngden, kasta sig över bord och sjunka till botten som en sten. Denna tvingande längtan efter och rädsla inför döden får aldrig någon förklaring. Den ena är för tung och havet för lätt. Om Den ena är representant för Jaget, skulle Den andra kunna vara ett slags logiskt Överjag. Klok nog att tacka nej till ytterligare en sup och som har respekt för havet men å andra sidan inte uppskattar dess skönhet. Den enas problem skulle kunna vara att han inte erkänner sin rädsla. För att kunna leva måste man nog nå någon slags balans mellan känslor och logik.
Vinter (2000) Nu börjar han svära plötsligt. Det gör han via en rejält påverkad kvinna, kanske i prostitution. Hon sitter och svajar på en parkbänk när hon möter en man som ligger i skilsmässa. De blir kära och kraften i den känslan får tankarna på det inre barnet, självmord och livsresan att vila för en stund. Men, tro nu inte att det är någon lycklig eller enkel kärlekshistoria. Här är det snarare vinter både inom- och utombords.
I första akten är det kvinnan som är drivande och söker kontakt med mannen. Det är synd om honom för att han jobbar på kontor. Han tar kvinnan i handen och när andra akten börjar är hon i sängen på hans hotellrum. Han är ute och köper nya kläder åt henne och under tiden ringer hans fru till hotellet. Frun är vacker och de har två barn tillsammans. Kvinnan hamnar i tacksamhetsskuld och projicerar sitt självhat på receptionisten.
”KVINNAN poserar lite Jag är vacker nu eller hur Hon ler mot honom, pressar fram brösten, telefonen ringer, han låter den vara ringa..”
I tredje akten förstår vi att kvinnan uteblivit från ett planerat möte med mannen. Hon har blivit rädd. Mannen har tvärtom blivit modig, sagt upp sig från sitt jobb och lämnat sin fru. Kvinnan tar hans utsträckta hand. I fjärde och sista akten är vi åter i dubbelsängen. Och där lämnar vi dem omslingrade, drömmande om att resa bort tillsammans.
Den här sista tyckte jag inte alls lika mycket om, upplever den som misogyn. De tre första rekommenderar jag varmt att läsa eller helst förstås se som teater. Men är man rädd om sitt lilla topplock kanske man hellre ska se Här och där av Magnus, Brasse och Eva. Same same but different!
En ny bok av Elise Karlsson får mina förväntningars ballong att sväva högt. Linjen, Gränsen, Klass och Smuts– jag älskar dem. Men tyvärr smäller den här ballongen redan innan jag hunnit säga helium.
Det finns liv här är första delen i Rinkebysviten. Det är en kollektivroman som följer olika personer boende i den nya stadsdelen Rinkeby under 70-talet. Alla är unga, från olika kulturer och klasser. Deras liv vävas samman med vad som händer i samhället. Varje kapitel är på ungefär tre till fem sidor.
En kärleksförklaring till Rinkeby – författarens egen uppväxtort – en ljuvlig romanidé.
Prosan flyter fint, den är lättläst och diegesen går stadigt framåt. Men att dyka ner i den här undertexten är att bryta nacken. Här står allt svart på vitt, vad som är rätt och fel och vilka känslorna är. Romanens karaktärer är inte levande människor, de är förkunnare. Jag som läsare vill gärna vara medskapare men den här boken tycks inte behöva någon sådan. Det finns inget utrymme att tolka, inget att diskutera. Den är alltför grund och pedagogisk. Jag känner inget (förutom när Yeliz slår sin lillebror), lär mig inget, inget är nytt eller oväntat. De enda suggestiva inslagen är de obegripliga kursiverade avsnitten som kommer mellan varje årsskifte. Jag gissar att det är platsen som ser människorna utifrån.
Det finns liv här är en roman helt olika Karlssons tidigare som kanske kan få en bredare läsarkrets. Jag är besviken. Men det är jag det. Jag vill placera den i genren populärkultur tillsammans med exempelvis Lektioner av Franzen. Det finns tyvärr inte så värst mycket liv här.
”Som ung författare handlade mycket om jaget, man söker sin plats i tiden, sina gener. Ju äldre man blir desto mer överblick får man. Jag tror att det är typiskt för alla människor.” Så säger Mikael Niemi i en jättefin intervju gjord i samband med att hans hittills största och viktigaste bok publicerades tidigare i år. Det här är ett stycke fenomenalt berättad, feministisk arbetarklasslitteratur, ”en kärleksförklaring till det hårt arbetande folket i Tornedalen”.
Jag har längtat efter en läsupplevelse i stil med Koka björn och här har vi den. Istället för religionen (Laestadianismen) är det nu klass som är huvudfokus. Sten i siden är en skönlitterär roman om arbetarnas strejk och kamp, det är en släktkrönika som spänner över ett helt sekel som inkluderar folkhemmets uppgång och fall. Författaren låter i efterordet hälsa mången tack till Arne Ylipää och Arne Isaksson vars böcker varit viktiga historiska källor. Romanens karaktärer bygger på delvis riktiga personer vars namn är fingerade.
Det börjar med bröderna Vanhakoski som lever i Pajala på trettiotalet, i en tid före semestern och då högerpartiet vinner med över 70 procent av rösterna. Wilhelm och Eino hatar varandra som Kain och Abel och representerar ett flertal motstående dikotomier. Wilhelm är den vältaliga storebrodern som roffar åt sig, har makt och pengar, är en kyrkans man, han står som typ för högern och arbetsgivarna. Lillebror Eino är en fattig torpare med fru och barn, han är arbetare och socialist. När arbetarna bildar fackförening och går in i strejk kulminerar brodersfejden. Wilhelms kainsmärke kommer att påverka framtida släktingar ända in i vår moderna tid. Egentligen är dessa karaktärer alltför övertydliga och stereotypa, kan man tänka, men Mikael Niemi får det att fungera. Snarare än stereotyper är de arketyper.
Berättelsen växlar fram och tillbaka mellan olika tider och karaktärer i släktkedjan. Det är lika spännande att läsa om svälten, politiken och kampen på 30-talet som Siws vuxenblivande i modern tid. Jag imponeras av hur väl Niemi lyckas skildra en ung kvinnas sexualitet. Jag älskar att höra författaren sjunga Pajalas strejkarvisa och uppskattar också att han lägger stor vikt vid en sidensjal. Han underskattar inte ett kvinnligt hantverk. Det känns givande att ta del av en bit viktig politisk historia som varit med och lagt grunden för Vänsterpartiet. Läsaren får lära sig om fyrktalslängd, allmän rösträtt och statens tvångssteriliseringar.
Hade de inte varit för de magiska inslagen och att jag kastas ut ur diegesen vid varje tidshopp hade den kanske fått högsta betyg.
Det är väl ingen som missat Det tredje ljuset och Små ting som dessa, (hoppas jag!) nu kommer översatta till svenska ytterligare åtta stycken noveller av Irlands egen Anton Tjechov. Han påtalade vikten av att avlägsna allt som inte är relevant för berättelsen. ”Om du i första kapitlet säger att det hänger ett gevär på väggen, då måste det absolut avfyras i andra eller tredje kapitlet. Om det inte ska avfyras borde det inte hänga där.” Jag tror att en stor del av Claire Keegans framgångssaga ligger i att hennes prosa är mättad och exakt. Hon lyckas att förmedla ett stort innehåll och många symboler med få eleganta rader. Dessutom är hennes karaktärer enastående intressanta.
”Det som hade börjat som en fin dag var fortfarande en fin dag, men den hade förändrats: nu när hon hade bestämt en tid var dagen så illa tvungen att framskrida mot tyskens besök.”
Den första novellen En lång och plågsam död handlar om en kvinnlig författare som vill vara ifred med sin Tjechovnovell men tvingas ta emot besök av en besvärlig man. Jag funderar på hur trycket i ”tvingas” står i proportion till friheten i den fria viljan. Hur egensinnig och anti vedertagna seder vågar man vara utan att hamna alltför långt utanför samkvämet i människobyn?
Det lockande havet är ”brett och blått under en bred och blå himmel”. Den blåa färgen börjar i titeln och återkommer genom novellerna vilket förstärker den melankoliska stämningen. Andra återkommande teman är kvinnors möjligheter att äga mark (mycket små) samt religionen och språket som en bedräglig del av människornas tillvaro. Alla noveller utom en utspelar sig på den irländska landsbygden och karaktärerna är pengastyrda, känslofattiga och olyckliga – om de är män, isolerade, kärlekstörstande och olyckliga – om de är kvinnor och barn. Berättelserna är tidlösa och kretsar kring både moderna och traditionella problem. Det här är suggestiv feelbad, med inslag av folklore, som mot slutet nästan känns lite utmattande. Genom läsningen finner jag tröst i hennes natur- och djurskildringar.
”Det var en sådan grann höna, fjäderdräkten var vitkantad som om hon hade pudrat sig innan hon klev ur huset.”
Avskedsgåvan är kortast och hemskast då den handlar om incestuösa övergrepp och ett barns lojalitet med sina föräldrar. I Genom blå hagar möter vi prästen som viger kvinnan han är/varit kär i men valt bort för prästkallet. ”Hon sade att självkännedomen låg bortom talet.” ”Hon sade att ingen kunde leva ensam och nå självkännedom.” Han går till en kinesisk medicinman och botas tillfälligt med kroppskontakt. Skogvaktaren i Skogvaktarens dotter prioriterar pengar och vad ”folk ska tycka” framför äkta känslor och relationer. Han är gift med Martha som gifte sig med honom i brist på bättre alternativ med förhoppning om en växande kärlek. Jag tänker ganska ofta på de parrelationer, undrar om de är många, som bygger på ett mja.. Jag befarade som barn att jag skulle nödgas leva i ett sådant. Skogvaktarens dotter påminner på flera sätt om John Steinbecks feministiska novell Krysantemum, fast nu gäller det rosor. En hund ser likt en domare till att skogsvaktaren får vad han förtjänar. Intill vattenbrynet handlar om det rysliga beteende som vissa sysslar med, att tala illa om en närvarande person men i förklädda ordalag. På så sätt kan den utsatte inte vara säker på att det gäller honom, ingen sätter stopp och mobbningen kan fortgå. Det gör ont att läsa.
Om man får tro Claire Keegan – och det får man nog – är det irländska folket inga muntergökar precis. Men att läsa hennes briljanta texter om dem, gör den här läsaren lycklig för en stund.
”han kan inte värja sig han är också ett barn det är det bästa med min bror det är det värsta för min bror ”
Emilia Aalto skriver, eller skriker snarare, om sin älskade omöjliga bror, sin ”lilla björn” Miska. Hennes prosalyrik med tusen radbrytningar försätter läsaren i samma tillstånd av mal dans sa peau som hon själv är i. Man vill krypa ur sitt eget skinn. Jag blir som förstenad med bara fokus på att bläddra vidare till nästa sida. Trots att jag ju vet hur det slutar. Verket inleds med en exposition som förklarar smärtans obarmhärtiga arv och hur det följer Miska genom hela hans 39-åriga liv.
”min bror ger mig en horisont att blicka mot hans är grumlig kanske rentav utsläckt så han ställer sig i vägen jag får inte se att det är svart sedan klär han ut sig till solen för mig”
När Miska var tio år (1989) föddes Emilia. Han var hennes trygghet under uppväxten när pappa misshandlade mamma. De bodde på skyddat boende och sen blir Miska tretton år och där kommer brytpunkten. Han börjar dricka alkohol, skippa skolan och snart också ta andra droger. En helvetesspiral inleds och han mår sämre och sämre. Varken kärleken från kvinnorna som älskar honom eller stödboende räcker till. Han hoppar ut genom ett fönster från tredje våningen.
”så vårdslöst bär de min brors liv i sina händer”
Miska hade erfarit trauma, han hade autism samt missbruksproblematik och psykisk sjukdom i släkten på sin fars sida. Han var inte rik och fick därför hålla till godo med den otillräckliga vård som erbjuds psykiskt sjuka som också har beroendeproblematik. Den här boken kan kännas hopplös men här finns ett frö av framtidstro; kanske skulle man kunna fånga upp dessa personer som hamnar mellan stolarna om psykiatrin och socialtjänsten istället för att bolla runt patienterna kunde sammanstråla. Sanne som hamnade på gatan är ett annat exempel på detta haveri. När Miska själv sökte vård fick han nobben med motiveringen att han verkade för frisk. När anhöriga senare sökte vård för honom fick de nobben för att han var tvungen att själv efterfråga hjälp.
Jag saknar både kunskap och erfarenhet men kan ändå inte låta bli att tänka på de stora institutioner som fanns för dessa människor tidigare. Sara Stridsbergs Dyksommar handlar om positiva upplevelser av Beckomberga. Det måste ju gå att hitta ett mellanläge mellan å ena sidan ingen hjälp alls, å andra sidan inspärrning och tvångssterilisering.
Stig Dagerman föddes för 100 år sedan 1923 och somnade in för gott blott 31 år senare då han tog sitt liv. Fyra romaner hann han med, i alla förkommer självmordshandlingar. Hans sista roman Bröllopsbesvär från 1949, är inget undantag.
Det är ett tragikomiskt drama om en bröllopsfest marinerad i sprit där människors innersta känslor uppdagas. Den utspelar sig i Uppland under ett augusti dygn bland bönder, luffare och slaktare. Det är en märklig ödesmättad stämning i det dunkla månlandskap som Dagerman målar upp, karaktärerna beter sig som om ingen morgondag fanns. Sprit, sex och detaljer i ”plastic” är några av de få glädjeämnena, annars är det mest bekymmer i form av avundsjuka, fattigdom, smuts och ensamhet. Och sexism. Men det får gå.
Hildur är ung, gravid med Martin, men ska gifta sig med den avsevärt äldre och rikare slaktaren Hilmer Westlund. Sen finns här en uppsjö av drängar, pigor, släkt, kollegor, grannar och bekanta. Läsaren kastas in i handlingen in media res och jag vet inte från början vem som är vem och vem som säger vad. Dessvärre vet jag inte det på slutet heller. Det är en otroligt rörig komposition. Men det får gå.
Det är svårt att vara människa, alla har sina sorger och det får vi acceptera, tycks författaren mena. Men det verkar främst gälla män. Framförallt de manliga karaktärerna är dynamiska, både starka och svaga, arga och snälla, kloka och dumma. De skrattar och gråter, tänker, skriker och pratar om arbete, kvinnor, livet och spriten. Kvinnorna är det andra könet. Antingen eggar de männen eller så tar de hand om dem. De existerar just inte i egen rätt. Den psykologiska skärpan saknas i gestaltningen av kvinnorna. Men det får gå.
Det får gå eftersom denna begåvade stilist och ordkonstnär skriver en kompakt prosa som tycks öppna en väg för läsaren rakt in i författarens huvud. Språket är mycket poetiskt men känns ändå omedelbart och naturligt, kanske delvis på grund av dialekten. ”Månen flyter över sjön”, den försmådde älskaren är ”blank i ögona av sorgens dagg”, ”smärtan går inåt som en kula går in i älgen”, förtvivlade blickar ”slinter utför ansiktet”, mörka ord hämtas upp ur en djup brunn, ”ord som dryper av främmande vatten”, någon ”stirrar med ögon utspända som parasoller över skräcken”, ”gryningen står tjock i alla springor”, ”solen sänder opp några nödraketer” och det blir tämligen ljust när ”månen tar av sig hatten”.
Den kräver sin koncentration men ger god utdelning. Jag blir lyrisk av att läsa Dagerman.
”Hur hänger månan så sent? Jo, hon hänger på luftbevakningstornet och spanar efter solens första flygmaskiner. Men än är det natt och fred fast värmen lyfter, det finns en höst i sommarnatten som är till för att vår längtan öka.”
Hon hette egentligen Lucila de María del Perpetuo Socorro Godoy Alcayaga (1889-1957) och föddes i Chile. 1945 fick hon Nobelpriset i litteratur. Hon arbetade som lärare och hade ett stort samhällsengagemang i huvudsak gällande barn. Arbetet la grunden till det som blev Unicef. Hon stod nära två unga män som tog livet av sig, hennes älskare och hennes skyddsling. Några egna barn fick hon aldrig varför hennes dikter bland annat handlar om sorg, smärta och längtan.
Ur Bild av jorden ”Jag börjar känna den moderliga sidan av tingen. Berget som betraktar mig är också mor, och om kvällarna leker dimman som ett barn kring hennes skuldror och knän.”
Skönheten utgörs av ett trettiotal dikter i urval, från verken Desolación, Ternura och Tala, tolkade av Hjalmar Gullberg. Hennes mest centrala dikt sägs vara Sången om en son (Poema del hijo) som handlar om den ofrivilliga barnlösheten, drömmen om sonen hon aldrig fick. Den är otroligt stark och omskakande och den sliter upp det lilla paket av känslominne jag förvarar väl inslaget, från en tid när jag ville bli gravid.
Ur Sången om en son ”Nu är jag tretti år. Min mörka tinning har dödens askfärg redan kommit åt. Tårarnas bitterhet som blev min vinning, droppar sitt salta nattregn i min gråt. […]
Hell detta bröst, där jag de mina dränker! Hell detta sköte, där min ras blev dömd. Min moders blick ej mer på jorden blänker, i vindens klagan hennes röst blir glömd.
Det växer skog, där skogar blevo brända, som åter hundra gånger yxan slår. Men jag skall skördas och ej återvända: min ätt går in i natten som består.”
Jag älskar att hon skriver om moderskapet på liv och död annars är det lite väl religiöst och konservativt för min smak. Men i Drömmen nedan tycker jag att man kan byta ut Gud mot något annan transcendental kvalitet (godhet, skönhet, sanning, konst).
Ur Drömmen ”Gud sade till mig: -Det enda jag har lämnat dig är en lampa för natten. De andra skyndade sig i väg, i sällskap med kärlek och nöjet. Jag har lämnat dig Drömmens lampa och du ska leva i dess milda sken. […] Den har en låga som skapar lugn. […] Om du spinner, om du väver ull eller lin, ska den förstora ulltotten eller lintotten med en bred gloria. När du talar, ska dina ord falla med större mildhet än deras ord har, som tänker i dagens brutala ljus.”
På det stora hela en medioker upplevelse för en motvillig poesiläsare som jag. Känns lite knepigt också med en översättning på rim, hur långt från originalet är den?
Senaste kommentarer