Genom blå hagar av Claire Keegan

Det är väl ingen som missat Det tredje ljuset och Små ting som dessa, (hoppas jag!) nu kommer översatta till svenska ytterligare åtta stycken noveller av Irlands egen Anton Tjechov. Han påtalade vikten av att avlägsna allt som inte är relevant för berättelsen. ”Om du i första kapitlet säger att det hänger ett gevär på väggen, då måste det absolut avfyras i andra eller tredje kapitlet. Om det inte ska avfyras borde det inte hänga där.” Jag tror att en stor del av Claire Keegans framgångssaga ligger i att hennes prosa är mättad och exakt. Hon lyckas att förmedla ett stort innehåll och många symboler med få eleganta rader. Dessutom är hennes karaktärer enastående intressanta.

”Det som hade börjat som en fin dag var fortfarande en fin dag, men den hade förändrats: nu när hon hade bestämt en tid var dagen så illa tvungen att framskrida mot tyskens besök.”

Den första novellen En lång och plågsam död handlar om en kvinnlig författare som vill vara ifred med sin Tjechovnovell men tvingas ta emot besök av en besvärlig man. Jag funderar på hur trycket i ”tvingas” står i proportion till friheten i den fria viljan. Hur egensinnig och anti vedertagna seder vågar man vara utan att hamna alltför långt utanför samkvämet i människobyn?

Det lockande havet är ”brett och blått under en bred och blå himmel”. Den blåa färgen börjar i titeln och återkommer genom novellerna vilket förstärker den melankoliska stämningen. Andra återkommande teman är kvinnors möjligheter att äga mark (mycket små) samt religionen och språket som en bedräglig del av människornas tillvaro. Alla noveller utom en utspelar sig på den irländska landsbygden och karaktärerna är pengastyrda, känslofattiga och olyckliga – om de är män, isolerade, kärlekstörstande och olyckliga – om de är kvinnor och barn. Berättelserna är tidlösa och kretsar kring både moderna och traditionella problem. Det här är suggestiv feelbad, med inslag av folklore, som mot slutet nästan känns lite utmattande. Genom läsningen finner jag tröst i hennes natur- och djurskildringar.

”Det var en sådan grann höna, fjäderdräkten var vitkantad som om hon hade pudrat sig innan hon klev ur huset.”

Avskedsgåvan är kortast och hemskast då den handlar om incestuösa övergrepp och ett barns lojalitet med sina föräldrar. I Genom blå hagar möter vi prästen som viger kvinnan han är/varit kär i men valt bort för prästkallet. ”Hon sade att självkännedomen låg bortom talet.” ”Hon sade att ingen kunde leva ensam och nå självkännedom.” Han går till en kinesisk medicinman och botas tillfälligt med kroppskontakt. Skogvaktaren i Skogvaktarens dotter prioriterar pengar och vad ”folk ska tycka” framför äkta känslor och relationer. Han är gift med Martha som gifte sig med honom i brist på bättre alternativ med förhoppning om en växande kärlek. Jag tänker ganska ofta på de parrelationer, undrar om de är många, som bygger på ett mja.. Jag befarade som barn att jag skulle nödgas leva i ett sådant. Skogvaktarens dotter påminner på flera sätt om John Steinbecks feministiska novell Krysantemum, fast nu gäller det rosor. En hund ser likt en domare till att skogsvaktaren får vad han förtjänar. Intill vattenbrynet handlar om det rysliga beteende som vissa sysslar med, att tala illa om en närvarande person men i förklädda ordalag. På så sätt kan den utsatte inte vara säker på att det gäller honom, ingen sätter stopp och mobbningen kan fortgå. Det gör ont att läsa.

Om man får tro Claire Keegan – och det får man nog – är det irländska folket inga muntergökar precis. Men att läsa hennes briljanta texter om dem, gör den här läsaren lycklig för en stund.