jun 02 2023

Madonnan vid Nilen av Scholastique Mukasonga

Med hjälp av eleverna på en kristen flickskola redogör Scholastique Mukasonga för hur hierarkier, fördomar, hat och våld mellan hutu (majoriteten) och tutsier i Rwanda kunde se ut, vilket nådde sin kulmen 1994 med hutuernas folkmord på ungefär en miljon tutsier. Madonnan vid Nilen från 2012 är dramatisk, välskriven och saklig, kraftfull och oavbrutet intressant om än ingen skildring som låter läsaren komma karaktärerna nära. Mukasonga är träffsäker i sin satir när hon skildrar nationalism, patriarkat och eurocentrism.

Författaren föddes i Rwanda 1956 som då var en belgisk koloni, och hon flydde därifrån 1992. Hennes mor, far och fem av hennes syskon dödades. Precis som judarna hatades för sina framgångar och rikedomar var tutsierna favoriserade av kolonialmakten och närmast att jämföra med adel. När Rwanda blev självständigt 1964 var grogrunden för animositet bördig och trots att det officiellt rådde fred mellan folkgrupperna – vilket exempelvis inkvoterade tutsier i elitskolor skulle bevisa – marginaliserades och förtrycktes minoritetsbefolkningen.

I den här prisbelönta romanen är det år 1979. Flertalet av eleverna på Notre-Dame-du-Nil-skolan kommer från socialgrupp A, men trots att de kommer från pengar är det många som vill utnyttja, styra, skamma och straffa flickorna som ”bildar förtrupp till kvinnofrämjandet”. De bör se upp för förbannelser, onda andra, myter, magi och Guds ilska. Likaså för vita och män i synnerhet vita män samt de katolska nunnorna som driver skolan. Det är många nivåer av makt som kuvar huvudkaraktärerna. De är unga, svarta, flickor och somliga dessutom tutsier och deras syfte är att dra hem stora hemgifter åt sina familjer.

Notre-Dame-du-Nil är även namnet på den madonna-staty som står i närheten av skolan. Den svarta madonnan har en liten rak näsa, så kallad tutsi-näsa vilket av den mest skoningslösa hutu-flickan på skolan Gloriosa, inte kan accepteras. När Gloriosa med hjälp av lögner trissar upp den hatiska stämningen kallar hon det politik. Det är fruktansvärt obehagligt eftersom läsaren vet vad som ska komma att hända femton år senare.

Jag är tacksam för att Mukasonga går emot någon slags tradition som går ut på att underhålla hemlig information allrahelst från vita ”som vill veta allt och som inte begriper ett dyft”.

” – Va? exploderade hon, är det de vita som har upptäckt gorillorna nu också, precis som de har upptäckt Rwanda, Afrika och hela jorden! […] Det finns till och med en vit kvinna som lever tillsammans med dem. Hon avskyr alla människor, särskilt rwandier. Hon lever med aporna året runt. Hon har byggt sitt hus mitt bland dem. Hon har öppnat ett hälsocenter för gorillorna. Alla vita människor beundrar henne. Hon tar emot mycket pengar till gorillorna.”

Kuriosa: Ellen de Generes öppnade 2022 en fond i Dian Fosseys namn.

jun 01 2023

Den ömma modern av Klara Nordin Stensö

Det är ingen bra start för en nybliven mamma att önska men inte kunna amma. Men precis som hon brukar kunna komma över att det gjorde jävligt ont att föda måste hon acceptera om det inte går att amma. Jag tänker mig att den här boken kan vara till god hjälp med det.

Jag tror vi är många som känner igen oss i Klaras erfarenheter: Graviditeten är paradiset från vilket man kastas ut huvudstupa när förlossningen sätter igång. (Att möta ungarna för första gången var för mig en epifanisk upplevelse i särklass.) Men sen är det svidande stygn, eftervärkar, såriga bröstvårtor, sömnlöshet, oro och en enorm livsomställning som ansätter – främst – den skärrade mamman. Tillsammans med en smärtfri förälder som hugger i blir det lättare. Men det kan ändå vara ett litet helvete, inte minst om amningen inte vill fungera. Om de första skälvande månaderna med ett nyfött barn handlar Den ömma modern.

Här blir det tydligt hur implementerade normer anställer en inre fångvaktare som piskar sin person. Fri vilja vad då? Klaras mjölkproduktion kommer inte igång, ungen är för trött för att suga. Men tror ni hon ger upp idén om Den goda modern, den Riktiga mamman, som sköter om sitt barn på bästa sätt och försäkrar en god anknytning genom att AMMA? Ja såklart gör hon det, hon har inget val tillslut. Hon ska bara knäckas ordentligt först.

Jag har tolv års distans till den nyblivna ömma moder jag en gång var så jag tänker nu att; ja det gör ont och är svårt i början för de flesta, det är väl inte mycket att orda om. Men när jag läser om Klara minns jag igen hur jättejobbigt det faktiskt var. Den här boken hade gjort mig gott då. Men den gör mig gott nu också. Klara Nordin Stensö blandar sin personliga berättelse (som har strukturell betydelse) med spännande konstverk och historiska fakta som berör amning. Till min stora och bubblande glädje får jag lära mig om Roman Charity (Caritas Romana, Cimon och Pero); ett konstverk som bygger på berättelsen om Pero som ger bröstmjölk åt sin svältande pappa Cimon. Roman Charity inspirerade John Steinbeck till den där fantastiska slutscenen som jag tycker så mycket om och som påminner om att bröst är mycket mer än sexuella – de kan hålla människor vid liv, de kan göra mat.

Roman Charity av Artimesia Gentileschi 1600-tal

För övrigt gillar jag Nordin Stensös uttrycksfulla illustrationer, inte minst när Klara trasslar in sig i sina egna pattar. Plus också för hur hon nyanserar bilden av amningstvånget med hjälp av information om Nestlé-helvetet (ett riktigt helvete).

maj 28 2023

Haralds mamma Johanna Frid

Det är ”konsulinnan Ahlhagens” imposanta nuna jag ser framför mig när jag (läser och) lyssnar på Emma Peters perfekta uppläsning av Johanna Frids andra bok. Haralds mamma är ett psykologiskt kammarspel om dysfunktionella familjer, moderskap, psykologi och klass framfört på ett innovativt, feministiskt och intelligent sätt.

Först och främst, den här boken är otroligt rolig. Jag har inte skrattat så här mycket sedan jag läste D e kroniskt. Jag tänker hela tiden att den här nivån kan hon inte hålla, och mycket riktigt blir det lite tramsigt och tjatigt. Men bara lite. Det här är ändå en sorglig berättelse. Frids roman drivs framåt av starka emotioner klädda i svart sarkasm och under ytan finns allvaret och oron.

Handlingen är behagligt enkel. Haralds mamma (namnlös) och svärdottern/berättarjaget/Claudia sitter fast – både fysiskt och allegoriskt – på en liten flygplats väntande på Harald som varit på behandlingshem. Här finns tre karaktärer, eller fyra, nej förresten fem; två närvarande kvinnor, en frånvarande man, beroendet och medberoendet. Kvinnorna utbyter mer eller mindre syrliga kommentarer med varandra samtidigt som berättarjagets inre monolog spinner på, starkt fientlig. Potatis är chips, Norrland är ingenstans, Malmö är en fitt-stad och människor över sextio är knappt människor.

”Jag hade aldrig tidigare träffat någon som var lika hänsynslös, avsiktigt elak och slentrianmässigt fördömande som jag själv. Harald var som män är mest: han knullade sin mamma.”

Den imponerande prosan är en blandning av Kerstin Thorvalls skamliga trotsbeteenden, Aase Bergs nedlåtande piskrapp och Caroline Ringskog Ferrada-Nolis humor och klassmedvetenhet.

Frid öser ymnigt ur människas ”fula” källa av fördomar och politiska inkorrekthet. Berättarjaget (åttiotalist) avskyr sin svärmor (femtiotalist) och man kan tro att det enbart handlar om Haralds egenkära mamma och en skoningslös genrationskrock (i den fällan trampade Marianne de Geer). Men jaget hatar också terapeuter, receptionister, dans, alla människor, livet. Läsaren intar i vanlig ordning berättarjagets perspektiv men bör inte glömma att vara kritisk och uppmärksam på ”det blinda jaget”. Claudia delger bara i små doser bitarna som förtydligar bilden. Hon kommer själv från en dysfunktionell, fattig familj och är i princip föräldralös. Hon är övergiven och otrygg, mycket intelligent och säkerligen väl medveten på ett teoretiskt plan om vad kärlek är. Men hon har inte den praktiska erfarenheten och grundtryggheten. Jag tolkar Claudia som en omedvetet opålitlig berättare. Hon är delvis sjukskriven på grund av överbelastning. Hon är en duktig flicka som försöker göra rätt, men hon är sjuk, fattig och får ingen uppskattning. Därför blir hon förstås avundsjuk och rasande på sakernas tillstånd. Livet är förbannat orättvist! Harald har en mamma som bryr sig – för mycket – trots (eller just för att) att han skiter i allt utom drogerna. Ingen tar hand om Claudia, inte ens Claudia själv. På vem ska hon ta ut sina sorger, om inte på den till synes självgoda borgarkärringen, som med näbbar, klor och floskler kämpar mot epitetet ”misslyckad moder”. Haralds mamma och konsulinnan Ahlhagen är också människor i egen rätt även om varken Harald, Claudia eller Håna förmår se det. Det är förstås tråkigt, men realistiskt, att Haralds mamma inte har lite medkänsla till övers för Claudia. Hon tycks snarare se sin svärdotter som en part möjlig att lämpa över lite av all den skuld hon bär.

Haralds mamma är Claudias nemesis, och spegelbild. Ett tag tänkte jag att mamman och svärdottern var samma person. De tillhör olika generationer men är i övrigt lika avseende medberoende, gränslöshet, självbedrägerier och bristande självrespekt. De kommer från varsin dysfunktionell familj och fungerar båda som livboj åt sig själva och åt Harald. De patriarkala könsnormerna lägger det emotionella arbetet som en tung filt över kvinnorna. Det ser ut som att de tävlar om mannen Haralds uppmärksamhet, som kvinnor gjort i alla tider, men egentligen brinner de långsamt upp. De borde inte orka mera, de är slut, men kan inte ge upp eftersom då sjunker Harald till botten och deras identiteter som hör samman med ”god mor” och ”bra flickvän” det vill säga ”värdig människa” går om intet.

Harald själv då? Han är väl en produkt av sin psykiskt sjuke pappa utan självkontroll och kontrollerande mamma, som en golden retriever enligt Claudia. På omslaget ser jag dock en oproportionerlig halvful hund med för litet huvud. En metafor för hur kärleken gör en blind?

De två antihjältarna Claudia och Haralds mamma, borde kanske snarare hyllas som hjältar med tanke på vad människor brukar idolisera (Titanicjack drunknade i onödan). De ger allt de har och förintar sig själva för att rädda den de älskar. Det fungerar dåligt, men de skulle säkert bli hårt straffade – inte minst av sig själva – om de upphörde med sitt arbete i medberoendets tjänst.

Glad mors dag alla kämpande mödrar!

maj 27 2023

Valfrändskap av Johann Wolfgang von Goethe

Åh, det är ljuvligt att vara i tiden före modernismen, i alla fall när man är en fluga på Goethes slottsvägg. Här pågår lantlig livsföring och hemliga lidelser, medan solen stiger och betvingar parkens morgondimmor. Frukten flödar över i prydliga korgar och brokig blomsterprakt är skönt fördelad i kostbara vaser. Som bina till blommorna dras kvinnorna till männen och vise versa. En mans stånd kan på den här tiden sysselsätta sin herre, utan att det har något direkt med sexualitet att skaffa. Och ”det täcka könet” betyder ”det vackra könet”, lär jag mig.

Goethe föddes 1749 in i den tyska borgerligheten. Han var bästis med sin ett år yngre syrra tills hon dog 26 är gammal. Han hade svårt att lära som barn men som läroverken ej krävde betyg för antagning kom han in och resten är historia. Goethe är en av de stora tyska författarna, en del av Sturm- und Drangrörelsen (storm och längtan) som avlöste upplysningen och inledde romantiken. Han största verk sägs vara Faust (den har jag inte läst, än). Hans debutromanen om den unge Werthers lidanden (och självmord) gjorde stort väsen av sig.

I Valfrändskap är det inte Werther utan Edvard som blir galen av kärlek. Han är gift med sin ungdomskärlek Charlotte (så hette också Werthers älskade) men nu är det hennes unga släkting Ottilie han älskar. Charlotte i sin tur finner tycke för Edvards vän kaptenen. Kärleksstormen drar genom Edvards château och möblerar om positionerna; fyrkanten blir till ett skevande parallellogram vars höjd successivt avtar för att sluta som ett platt streck.

”Sådan är nämligen kärleken beskaffad, att den tror sig ensam ha rätt och att alla andra rättigheter försvinner inför den.”

Goethe tydliggör konfliktlinjerna mellan känsla och förnuft på ett sätt som gör att romanen fortfarande är relevant. Språket är charmant och här finns gott om utrymme för läsaren att göra egna tolkningar. Författaren tycks mena att kärleken är ett sinnelag utom människans makt att påverka men viljan kan förändra situationer till exempel genom att de trängtande reser ifrån varandra. Detta väljer Charlotte och kaptenen då hon vill rädda sitt äktenskap. Edvard förmår inte välja förnuftets säkra väg, han överlämnar sig helt i passionerna grepp vilket leder till undergång.

Ordet valfrändskap är hämtat från kemin för att beteckna affinitet – dragningskraft. Goethe tillämpar naturvetenskapliga lagar på mänskliga relationer i sin roman och korsar upplysning med romantik. Så snyggt! Nog kan relationer mellan människor likna kemiska bindningar; vissa attraherar varandra, bindningar kan variera i styrka och släppa helt, ämnen kan transformeras och bli nya ämnen. Enligt naturvetenskapens lagar är det motsatser som attraherar varandra, men observera att könen för den skull inte behöver vara olika.

Störst av allt är kärleken! Som jag förstår Goethe är det inte Gud, inte moirerna som spinner vår livstråd och avgör vårt ödet, inte heller moralen rår på den, kärleken. Människan har ett förnuft och vill man leva ett långt liv bör man nog använda sig av det, om man kan. Frågan är, vill man leva intensivt och känslofyllt som Haydn eller länge som ostronet (och Goethe själv, han blev 83 år)? Står det ens människan fritt att välja eller är våra personligheter predestinerade? Äktenskapet är en institution som kommer ur och kan understödja förnuftet men det bygger samtidigt skrankor omkring människor. Vår romantiske förgrundsgestalt tycks vilja proklamera fri kärlek men straffar äktenskapsbrott mycket hårt vilket kan vara ett uttryck för samhällsnormer. Han undersöker också var gränsen för äktenskapsbrott går.

”Den som vid mogen ålder vill förverkliga önskningar och förhoppningar som han hyst i ungdomen bedrar sig alltid. Varje årtionde i en människas liv har ju sin egen lycka, sina egna förhoppningar och utsikter.”

Valfrändskap är en mestadels spännande roman om mänskliga existentiella frågor men den tappar fart och takt i mitten. Det är en tragedi med ironiska inslag. Jag gillar hur han förlöjligar överklassen och Edvard som i sin självupptagenhet avundas en tiggare. Det kommer ett barn också och därmed har Goethe skapat möjlighet att yppa idéer om föräldraskap. Barnet är förresten utseendemässigt likt de som de älskande tänkte på medan de låg med varandra. En rolig symbol för känslans maktapparat.

” – Det är bara inbilskhet av föräldrarna, svarade Edvard, när de tror att de är så nödvändiga för barnets existens. Allt som lever finner uppehälle och hjälp, och om en son efter sin fars tidiga bortgång fått en mindre lätt och gynnad ungdomstid, vinner han kanske just därigenom en snabbare utbildning för samhällslivet, genom att han tidigt inser att han måste anpassa sig efter andra, något som vi alla måste lära oss förr eller senare.”

maj 25 2023

En liten plats av Jamaica Kincaid

En bok kommer lastad! Med vad då? Skuld och själväckel.

Antigua är en liten plats i Västindien, dit vita semesterfirare kommer dragandes med slappt hull och feta plånböcker. I den här essän från 1988 riktar författaren sin speciella röst direkt till oss vämjeliga turister. Vi från Europa är värst.

”Det du alltid har misstänkt om dig själv i det ögonblicket du blir turist är sant: En turist är en motbjudande person. […] Motbjudande, det är vad du är när du blir turist, ett motbjudande, tomt ting, ett dumt ting, en sopa som stannar till här och där för att titta på den ena och ta en smakbit av det andra och du skulle aldrig komma på tanken att människorna som bor på det ställe där du just stannat till inte står ut med att se dig…”

Elaine Potter Richardson föddes 1949 och växte upp på Antigua som då var en brittisk koloni. Hon skickades som tonåring till USA för att arbeta och skicka hem pengar. Efter många år återvände hon som framgångsrik skribent med nytt namn. Det hon upplevde då – exempelvis Mill Reef Club, en privat klubb i Antigua bara för vita, de enda antiguaner (svarta människor) som tilläts komma in där var tjänstefolket – utmynnade i den här fenomenala essän, nu mera en modern klassiker. En liten plats borde vara obligatorisk för alla vita människor att läsa. Den skulle finnas i alla stolsryggar på flygplan.

Det första som slår mig när jag läser Jamaica Kincaid är att de enormt avgörande brott som genomfördes i kolonialismens namn , fått och fortfarande får orimligt lite uppmärksamhet. Trots att det är väldigt väsentligt för Europas historia och nutid. Jag tror jag gick igenom hela grundskolan och gymnasiet utan att lära mig vad kolonialism/postkolonialism är. DET ÄR ORIMLIGT! Jag blir fruktansvärt arg när jag läser om det så vad ska inte människor som lider av det vara?

”Har du någonsin funderat över varför vissa människor spränger saker? Jag kan föreställa mig att om mitt liv tagit en viss vändning skulle både Barclays Bank och jag ha förvandlats till aska. Försöker du någonsin förstå varför vissa människor som jag aldrig kan komma över det förflutna, aldrig kan glömma och aldrig förlåta? Det beror på Barclays Bank. Bröderna Barclay är döda. De människor som de handlade med, de människor som för dem endast var handelsvaror, är döda. Det borde inte vara så att de fick samma slut, och himlen är inte belöning nog för en del och helvetet inte straff nog för andra.”

Det andra som slår mig är hennes hantverksskicklighet. Den täta, obarmhärtiga och vindlande prosan har en unik stil och håller konstant hög nivå. Jag får känslan av att hon har en alldeles särskild förbindelse mellan sitt medvetande och skriftspråket. Hon kan skriva om allt efter att hon låtit det passera genom sitt filter som sönderdelar makt. Hon synar och plockar isär maktstrukturer och blottlägger den ena orättfärdigheten efter den andra. Men i hennes prosa finns ändå inte mycket sorg, här finns kraft, klargörande, intelligens och humor.

Hon tycker att man ska bita den hand som föder en – det märks i hennes text. En ”bra antiguan” anpassar sig, men vår författare kände tidigt att det var ren ondska. Hennes drivkraft är att säga sanningen, främst om orättvisor. Sanningen är ett spektrum av saker till skillnad från lögnen som är en död sak.

Efter att den här essän publicerats var hon rädd att bli dödad. Men hon lever – idag fyller hon 74 år! Bästa sättet att hylla henne tror jag är att läsa och lära av hennes böcker. En win-win-situation!

maj 21 2023

Världens åttonde underverk av Jonas Rydin

Hej och välkommen till dålig stämning. Du har landat i ”tredje-världen-geggan” som en av karaktärerna i den här ambitiösa debutromanen kallar det, mer specifikt en textilfabrik i Vietnam. Doften av pengar och makt har väckt det slumrande odjuret i människan. I ljuset av den globala kapitalismen blir det tydligt att moral är något relativt. Huvudkaraktärerna är idel män som beter sig mer eller mindre illa, de säger saker som ”tiotusen dollar åt fittan” och skrattar åt en bilolycka. Jag orkar nästan inte ta mig igenom den.

Vi får redan från början veta att Magnus (från Sverige) ska svika den franska, vulgära ”affärsmannen” Harnois och på slutet får vi veta hur. Här finns också Pamu från Sri Lanka. Via dessa rollfigurer uppfattar jag det som att Jonas Rydin vill skildra öst och väst både inifrån- och utifrån. Det är djärvt av författaren att ikläda sig en srilankes inifrånblick, kanske skulle det varit bättre att bara fokalisera Magnus? Finalen och hur den knyter an till början är en av grejerna jag gillar med Världens åttonde underverk. Jag älskar andemeningen och att Rydin försätter läsaren i obekvämt möte med girighet och exploatering. Temat om hur väst och öst förhåller sig till varandra avseende människor, affärer, status, arbetsvillkor, sexism, löner, korruption är angeläget och intressant. Jag vill poängtera att det här är en välkomponerad och gedigen debut.

Problemet är att jag känner ingenting. Det är för lite gestaltning och för mycket ideologi och teori (=”mansbok”). Dessutom tycker jag att det är jobbigt – på ett dåligt sätt – att läsa om vidriga vita män som grisar runt (jämför Björnjägarens döttrar). Stämningen vill nog vara cynisk a la Michel Houellebecq, men jag saknar humorn och den träffsäkra prosa som han gjort sig känd för. Jag blir äcklad och förbannad, jag bryr mig inte om hur det ska gå för karaktärerna och jag vill bara att den för långa boken ska ta slut.

”Att man kunde tillbringa en hel dag i den här lokalen föreföll obegripligt. Det enda skydd han sett var små öronproppar som arbetarna bar hängande om halsen istället för i öronen.
De hade fortsatt in i nästa lokal, stor som en fotbollsplan med långa rader av jättelika, ångande maskiner som krympte och färgade vävarna. På flera ställen var det pölar på golvet och i luften låg en stickande hetta som kliade långt ner i halsen.”

Kommer jag fortsätta handla kläder på H&M efter detta? Antagligen. Jag är inte mer än människa och det är sannerligen inte något att skryta med.

”Människor vände bort huvudet i rätt ögonblick.”

maj 17 2023

Vårt folk av Rūta Vanagaité och Efraim Zuroff

Böcker kan vara så mycket. Dörrar till nya världar, utvecklande, utbildande, tidsfördriv, källa till glädje, tröst och igenkänning. Böcker kan också vara subversiva, förändra individer och hela samhällen. Vårt folk är av den senare varianten.

Jag måste dock varna för en oerhört explicit och brutal bok som jag flera gånger vill kasta ifrån mig. Tarmar, släckt kalk, skallben, spädbarn, vapen, vodka, könsorgan.. Jag vet inte vad man ska ta vägen med denna ofattbara grymhet som finns i människan.

”Ni kommer att gråta över den här boken. Men man måste tänka också. Begrunda hur snabbt människan upphör att vara mänsklig, hur lite människa det finns i människan, hur lätt det är att sopa bort den tunna kulturfernissan.” Skriver Svetlana Aleksievitj i förordet.

”Att glömma de döda skulle vara att döda dem en andra gång” sa Elie Wiesel, Nobelpristagare och Förintelseöverlevare. Det är vad makteliten i Litauen gjort sig skyldiga till. Litauen har inte öppet erkänt förintelsen trots att nästan alla judar (96%) i landet utrotades. Krigsförbrytare hyllas fortfarande som hjältar, gator och torg är uppkallade efter mördare. Man har deporterat skyldiga till USA där de kunnat leva fria och ostraffade. Under den nazityska ockupationen 1941–1944 deltog ungefär 20000 litauer ”frivilligt, märkta med vita armbindlar mördade de över 210000 män, kvinnor och barn (även i Vitryssland).

Rūta Vanagaité är en av Litauens mest kända författare, vars släktingar förföljde judar. Tillsammans med den i Litauen illa omsedda judiska ”nazistjägaren” Efraim Zuroff skriver de boken om vårt folk – som innefattar både litauer och litvaker (litauiska judar). Författarna intar en slags krystad roll som fiender då de representerar olika åsikter. Vanagaité hävdar att litauerna som mördade var lika mycket vanliga människor som judarna som blev mördade. Hon tycker inledningsvis synd om sitt stackars folk. Litauerna har en tradition av att vara och känna sig som offer. Zuroff vill avkläda henne offerkoftan men tackar för hennes erkännande. Han berättar att under 25 år i Litauen är Vanagaité den första han hör erkänner det förflutna. Han påtalar att länder som Frankrike och Danmark skickade iväg sina judiska grannar och bekanta, litauerna mördade och grävde ner sina. De har således en större skuld att erkänna. Han påminner om att traditioner av mänskliga rättigheter och rättvisa saknas i Litauen och jämför med Frankrike som tog femtio år på sig att erkänna sin skuld.

”I Litauen utrotades 90-95 procent av judarna under den tyska ockupationen. I Danmark räddades samtidigt 90 procent av judarna.” De flydde till Sverige med hjälp av anti-nazistiska motståndsrörelsen.

Författarna gör en gemensam resa till de 227 platser gropar, diken där judar sköts. De pratar med professionella, präster och människor som minns, både mördare och överlevare, de läser gamla anteckningar och dagböcker, förhör och domar. Den mest sprängande punkten menar jag är huruvida man kan beteckna litauernas mördande som frivilligt, en fråga vars svar är komplext och tudelat. En historiker menar att brottslingarna ville anpassa sig till de nya makthavarna (tyskarna). Man belönades för att visa brutalitet (mer pengar för att mörda än att gräva gropar) och straffades för barmhärtighet (dödsstraff för att rädda judar). Regeringen, samhällsledarna och kyrkan var alla eniga och slöt sig till lagen ”ner med judarna”. Litauen ville göra sig fri från Sovjetunionen och judarna sammankopplades med sovjetaktivister. Propaganda, gruppnarcissism och plikt. Någon berättar om hur han avstod från att skjuta mer än ett skott, frågan är om det var sant..

Den här boken är makalös, förmodligen den viktigaste jag någonsin läst. Förutom några få undantag av hur judar gömdes och räddades är det här en fruktansvärt tung bok om människans grymmast sidor. Jag gillar inte alltid författarnas krystade samtal, men att de lyckas förvalta den gemensamma fienden – apatin, likgiltigheten för både tragedin och de dödade människornas minne – och med det här verket lyckas få Litauen att gråta till sist, det betyder allt. Boken sålde bra först. Vanagaité fick utstå hat och hot, förstås. En tv-reporter krävde att få se hennes födelsebevis för att bevisa att hon inte är judinna. Men 2017 slutar förlaget att sälja hennes böcker. Litauen har varit självständigt i 26 år, är medlem i EU sedan 2004 och där förstörs böcker. ”Orden är horor.”

Den katolska kyrkan som har stor auktoritär makt i landet, har inte fördömt folkmordet på judarna offentligt. Katolicismen tror jag är anledningen till att Vanagaité ger uttryck för en del konservativa idéer som att abort är en mordisk ideologi. Hon återkommer till att de litauer som sköt var obildade. Vilket verkar stämma så långt att analfabeter var överrepresenterade bland mördarna men Zuroff påpekar att det också fanns intellektuella, präster, bokhållare och försäkringsagenter bland mördarna.

”Det är ju på mig det ankommer om min mordisk ideologi ska komma tillbaka eller ej. På mig, idag. Det spelar ingen roll om jag är en enkel människa eller en politiker, obildad eller bildad. En bödel behöver alltid offer. Ju slöare offret är, desto aggressivare angriper bödeln. En förslöad människa är alltid en kugge i maskineriet. Hur många system finns det inte som bygger på sådana kuggar! Så hur kan jag sova lugnt om jag ser att det runt omkring mig börjar bildas sådana kuggar och att det finns människor som håller på att sätta ihop dem till ett maskineri?”

maj 16 2023

Skäret av Cilla Naumann

”Man ångrar aldrig ett bad säger hon högt och skrattar till för sig själv. Ursprungsfasen att man aldrig ångrar ett barn har ingen i den här familjen någonsin velat kännas vid, särskilt inte pappa.”

Skäret är ett familjedrama i dova färger, med sorgtyngda huvudkaraktärer. Mamma Marianne är konstnär, hon sörjer att hon blivit gammal, att hennes man dött och att hennes lilla tvillingflicka dog som bebis. Anna är den vuxna tvillingflickan som sörjer sin partner Lasse. Han lämnade henne och blev ihop med den mycket yngre lillebrorsan Jakobs fru. Jakob sörjer sin fru Nike och att hans mamma inte har brytt sig om honom.

Romanens berättare är den döda bebisen. Fast som berättare är hon vuxen och allvetande. Jag hade svårt för det här greppet inledningsvis, men Cilla Naumann inte bara sätter mig i båten. Hon ror mig i land och gör det på ett mästerligt sätt. Det här är en mycket detaljrik, realistisk och stämningsfull bok. Det finns många scener som får mig att hålla andan. Efter ett tag älskar jag valet av berättare. Det tydliggör hur vi människor kan styras och påverkas av medvetandet, minnen, känslor och tankar.

”Det händer inte mycket runt mig längre. Inte alls som förr då jag hölls vid liv och i ständig rörelse av mammas sorg. Nu har hon så mycket annat att tänka på att hon knappt vill veta av mig längre. Om jag inte håller mig stilla och tyst när hon arbetar blir hon sur som vilken mamma på vilken barnunge som helst.”

Skäret är en ö där en familj tillbringar somrarna. Skäret är också en skåra i tiden där den döda bebisen Clea finns kvar. Skäret är en vass egg som hotar skada Marianne varje gång hon tar sig ut ur sitt stängda skal. Gång på gång skär hon sig, kanske också med flit för att inte såret ska läka.

”Barn vet mer om sina mödrar än både de själva och deras mödrar är medvetna om. Liksom mödrar vet mer om sina barn än barnen förstår.”

Det handlar om hur nära relationer är svåra och livsviktiga, att de aldrig upphör. Hur det är att vara nära kreativa människor som ständigt värderar och samlar intryck från sin omvärld. I Skäret är det främst mor-och-dotter-relationen som närstuderas. Det handlar om hur olika vi människor kan uppfatta saker och ting. Hur medvetandet hela tiden pockar på, både hjälper och stjälper oss. Men mest handlar det om sorg, hur det kan påverka direkt och indirekt och göra människor barnsliga, trötta, skuldtyngda, stängda och aviga. Anna måste exempelvis lägga energi och engagemang på att mota skuldkänslorna för de vinster hon hade som barn på grund av den döda systern.

”Men nu mera tänker hon att just detta, dessa nederlag, skevheter och till och med antipatier är delarna av djup kärlek. Och hon vet att svåra erfarenheter till sist brukar upphöra att såra och smärta. Men det förstår man inte förrän man är gammal.”

maj 15 2023

Förlåtelsens arkitektur av Anna Derwinger Hallberg

”Lär dig livets stora gåta – älska, glömma och förlåta.”

Anna Derwinger Hallberg är psykolog (och boende på Gotland). Hon har tidigare skrivit en bok om minnets möjligheter vilka ligger ganska nära förlåtelse. Minnen som fastnat och håller en kvar i förfluten tid, orsakar lidande och kan lindras med förlåtelse. Det handlar inte om att glömma (som i det gamla ordspråket) utan om att transformera minnet. Hon menar att förlåtelsens arkitektur är en osynlig arkitektur vars byggstenar är minnen, relationer, tankar, känslor, ord, handlingar och medvetandet. Förlåtelse är själens immunförsvar mot ältande, uppgivenhet, skuld, och hämnd. Hon funderar kring hur vi bygger rum för förlåtelse och vilka förutsättning krävs (resiliens – förmågan att möta förändringar med livskraften i behåll).

”Ett öga för ett öga gör hela världen blind.” /Mahatma Gandhi

Fornsvenskans ”forlata” betydde ”låta fara”, ”släppa efter” och ”överge”. Förlåtelse är ett komplext begrepp som berör skeenden både inom och mellan människor. Det kan delas in i tre nivåer; dels en beslutsmässig beteendenivå (att bestämma sig för att förlåta, man kan säga förlåt utan att mena det), dels en känslomässig relationell nivå (förändra känslorna som orsakar lidande; sorg, vrede etc), dels transformation (den man blir när man förlåtit en svår sak, en annan än innan). Förlåtelsen kan ha två riktningar, den kan ges eller sökas. Förmågan att förlåta är avgörande för hälsan. Det förutsätter ett samspel mellan öppenhet, lyhördhet, kreativitet och lärande. Motsatsen till förlåtelse är hämnd, (att fantisera om hämnd inledningsvis behöver däremot inte vara fel).

”Låt oss förlåta varandra – endast då kan vi leva i fred.” /Leo Tolstoy

Förlåtelsens arkitektur handlar om existentiell hälsa hemma och på jobbet. Arbetsrelaterade grejer intresserar inte mig, men familjen och vännerna är ju också en form av organisation, tänker jag. Dock saknar jag tips som gäller pågående relationer där oförrätter upprepas och där man behöver jobba med sin förlåtande inställning alltefter.

Men ska man ens förlåta allt? Ja, för sin egen skull tycks författaren mena. Den inre världen blir trevligare om vi kan förlåta (acceptera?) vad som hänt. Det viktiga är inte (alltid) att förlåta någon annan utan att kunna trivas i sin egen kropp.

Anna Derwinger Hallberg lutar sig mot den begränsade forskning som finns . Bland annat föreslår hon Reach-modellen som innefattar:
Recall – minnas objektivt.
Empathize – försöka förstå den andra.
Altruism. Sträva efter att ge förlåtelse.
Commit – Stå upp för personen du förlåtit.
Hold on – Påminn dig själv om att du valt att förlåta så att du inte börjar älta igen.

Förlåt, men jag lärde mig faktiskt ingenting nytt. Trevligt att läsa om hennes cykeltur vid kusten dock.

maj 14 2023

Rödby-Puttgarden av Helle Helle

”Tine kunde bli så översvallande att min egen glädje ebbade ut. Hon hoppade upp och ned i soffan, klappade i händerna, hennes röst blev hög och gäll. […]
Ibland såg jag på mig själv som en silo vid en åker. Jag visste inte riktigt vad den innehöll. Kanske ingenting. Jag funderade också över hur andra såg på mig. De fick gärna lägga märke till mig, men helst inget mer. Jag sa det till Tine:
– Jag känner mig som en silo.
Hon höjde på ögonbrynen:
– Har du gått upp i vikt nu igen? Vi får äta råkost ett tag.”

Jag tror inte man kan gestalta människor mer tonsäkert än vad Danmarks främsta prosaist gör i detta mästerverk. Jaget – silon – heter Jane, hon är Tines lillasyster. De är båda unga vuxna och saknar samma föräldrar, de bor ihop och arbetar på samma färja. Tine dundrar fram, hon lämnar ingen oberörd. Efter kommer lillasyster Jane. Ändå verkar de båda stå och stampa på samma ställe, i samma skor. Trots sina olikheter tycks livsbanorna i detta drama redan utstakade – och de sammanfaller med en tredje; deras mors. De åker fram och tillbaka mellan danska Rödby och tyska Puttgarden, men de sitter samtidigt fast. Tine har försökt peppa Jane att läsa vidare, men utbrytningsförsöket misslyckas, hon hoppar av utbildningen.

Med en noga avvägd balans mellan vardagsrealism och bråd död skriver Helle Helle en minimalistisk och perfekt prosa med nerv. Hon skriver om livet som det är; banalt och komplext. Texten är ren från förklaringar och övertydligheter, den är öppen för läsaren fri att tolka.

Jag kan känna igen mig i Tines ansvarskänslor och försök att styra upp saker, storasyster som jag är. Mest mestadels känner jag inte alls igen mig. Därför är det med största nöje jag tar plats i deras huvuden när de inte vet vad de vill, saknar magkänsla, rör till det, håller inne med sina tankar och låter situationen styra. Det är som att livet lever med dem, istället för att de lever livet.

Det handlar om att inte komma ifrån sitt arv. Jag tänkte ett tag att de var i sorg och därför saknar mål och mening. Men sen kom ett fantastiskt slut, och jag tänkte om.

Otrolig bra bok.