Helle Helle är en genial prosaist, Danmarks Hiromi Kawakami. När hon skriver skapar hon fönster och dörrar för läsaren att titta ut och förflytta sig igenom. Jag är med Bente, författaren med skrivkramp, hos John och Putte i en liten dansk by vid vattnet. Jag har känner kylan, vinden och granntantens cigarettrök. Jag är med ner till hundarna, kallar in dem med visselpipan. Att läsa Helle är att vara alkemist då hennes text förvandlas till guld. Eller egentligen till något långt mycket bättre, den mest fantastiska känsla. Den som jag försökte beskriva häromdagen, ett lugn och en tillfredställelse som kommer ur en acceptans över att livet är vad det är och att allt är i sin ordning. Prosan öppnar dörren in till ett rum utanför tiden och det vanliga rummet, där bara jag och Bente ligger på soffan i kontemplation och tittar in i eldens sken. Där finns ingen ångest eller rädsla, ingen mat som ska lagas eller diskmaskin som ska tömmas, inget besvärligt förflutet eller oroande framtid. Jag vill aldrig att det ska ta slut men måste ändå sträckläsa.
”Bjornvig är också en skicklig simmare, hans långa kropp skjuter nästan fram genom vattnet. En gång satt jag på en strand med en cigarett och fick sandkon i munnen medan han simmade.”
Bente vet inte riktigt vad hon känner eller vad hon ska göra. Hon funderar inte så värst mycket på det heller. Men träffa sin gamla väninna som gråter för att det är så jobbigt att ha en deprimerad granne, vill hon inte. Förmodligen inte gå tillbaka till sin man läkaren som fryser bort vårtor, heller.
”Jag tänker på hur ofta jag tänker på vädret när jag sitter i vardagsrummet innanför den grå pläden som jag har hängt upp framför fönstret vid soffan.”
Denna enkla prosa tycks visa en skymt av själva kärnan i det sublima. Utan att kräva någon som helst ansträngning, som att få en injektion intellektuell näring. Varje ord känns helt perfekt och ändå finns inte ett spår av pretentioner. Det är helt otroligt bra. Och roligt också.
Varför väljer jag gång på gång att läsa böcker om ofrivillig barnlöshet? För att det varit min stora rädsla en gång? Jag har också (under ett år) klafsat omkring i den ofrivilliga barnlöshetens träsk där avundsjukan blir till missunnsamhet. För att jag tänker mig att det är bland det värsta som kan hända? Det vet jag ju att det inte är men det kan kännas så.. För att jag är intresserad av om man kan acceptera livet och gå vidare med öppna sår men utan barn? Eftersom adoption visat sig vara ett knepigt alternativ och surrogatmoderskap inte är ett alternativ alls, kanske hund kan vara lösningen?
Jag har frågor och debutanten Frida Blom svarar. Med en vacker och berörande prosa berättar hon om F och maken P som först gör abort och sen kämpar i flera år med IVF, utomkvedshavandeskap och missfall. Att ställa klockan för sex, uppleva mensblodet gång på gång, att ta emot oombedda råd och palla möta andras graviditet- och bebislycka är att hamna utanför och trampas under ångestens hovar. Jag kvider högt av medlidande.
”Vi som bär döden som en tunn slöja över axlarna, ständigt närvarande, vi vet. Vi är de som lever mitt i livet och ändå står utanför. Vi är alla Flickan med svavelstickorna, tittar in genom de lyckliga familjernas fönster när mörkret faller.”
Saker jag lärt mig om sorg är som en mer personlig variant av Vuxna människor. Här aviserar Blom texten till ett ”du” som är alla de ofödda barn som aldrig blivit. Vi får ta del av poetiska stycken, journalanteckningar och drömmar. Jag uppskattar speciellt hur Blom skriver om jakten på de ”mjuka händerna” med vilka hon står i kontakt med omgivningen, städjobbet, tankarna som inte kan uttalas av rädsla att de ska bli till sanningaroch hur man när man undviker sociala sammanhang i syfte att stänga ute det onda också stänger ute det goda. Men efter ungefär halva tycker jag det blir lite tjatigt ändå. Jag gillade historien om ginkoträdet och ”den vita platsen” första gången men upprepningarna urvattnar upplevelsen.
”Jag har väntat på den som vågar säga; du behöver inte vara stark, allt ska hända dig oavsett, det onda och det goda, det vackra och det fula och inget av det kommer att vara ditt fel.”
Men vad ÄR det som den här författaren (och andra Japanska författare för den delen) gör så enormt bra, funderar jag? Prosan är lugn, osentimental och tystlåten, diegesen långsam och vardaglig och det är ju trevligt visst. Karaktärerna realistiska, inget är explicit, det sexuella ljuder framförallt i underton på samma sätt är det med humorn, gott så. Beror det på att detaljerna är många, alltså precis lagom många och av rätt typ..? Men så kommer jag på det! I den här secondhandbutiken (och i portföljen) är min sämsta genre feelgood och min bästa genre feelbad kombinerade på ett unikt och mycket gynnsamt sätt. Jag påstår att feelbad får mig att må bra, det har aldrig varit så sant som när jag läser Kawakamis älskade prosa.
”Jag tog ut en burk med tomatjuice ur kylskåpet och öppnade den med en klickande ljud. Istället för att hälla upp innehållet i ett glas drack jag direkt ur burken, men glömde att först skaka om burken. Juicen var därför först lite vattnig och därefter plötsligt väldigt tjockflytande.”
Jag dricker inte gärna tomatjuice men den här renhåriga, liksom enkla men ändå djupa, dialogdrivna berättelsen törstar jag efter som en obehandlad diabetiker trängtar efter vatten. Den handlar om Nakanos som är föreståndare för secondhandbutiken (berättelsens scen), hans syster, chauffören Takeo och jagberättaren Hitomi (observera att bara en bokstav skiljer från författarens förnamn). Hitomi närmar sig trettio, lever ensam och kliver inte ”upp ur sängen” hon kliver ”sakta upp ur sängen”. Jag älskar det.
När jag sitter invirad i en filt, äter körsbär och läser den här boken är allt bara helt bra. Jag är lugn och tillfreds och har det jävligt mysigt. Det är en väldigt speciell känsla, som att jag plötsligt accepterar verkligheten. Ungefär som att vara precis lagom full, men ingen alkohol behövs när Hiromi Kawakami finns.
Kanske beror det på att människorna hon skriver om är långt ifrån perfekta, de är inte coola men inte heller lever de i misär. De är väl som folk är mest under den polerade ytan, de har alla svårt med relationer. Nakanos är gift för tredje gången och har en älskarinna. Han är en något sexfixerad, rökande och pratsam entreprenör. Han syster är också extrovert. Allt detta prat är svårt att förstå sig på för motsatsparet; de anställda, Hitomi och Takeo. De är istället introverta, osäkra och tystlåtna. De tycker livet är svårt och att människor är läskiga. De vet inte vad de ska göra eller varför de gör som de gör. De vet inte vad de ska säga, och när de väl sagt något glömmer de kanske att stänga munnen efteråt. Istället för att prata om sig själva speglar de personen de samtalar med och ställer frågor, inte sällan svarar de på frågor med nya frågor.
Det här passar mig som handen i handsken eftersom jag funderar mycket på människans språk och sociala förmåga, varför man väljer att prata om sig själv och hur författandet hör samman med detta. (Ser nu serien Conversations with friends som handlar om samma ämne.) Jag själv läcker känslor som ett såll och romantiserar gärna de mer tillslutna personligheterna. De verkar ha det lugnt och skönt, tryggt och enkelt bakom sin höga mur. Men förstås finns baksidor med att vara otillgänglig. Denna närhetens rädsla och konsekvens gestaltar Kawakami. Utan att förklara låter hon människor bete sig mer eller mindre märkligt. Kanske är någon autistisk, kanske inte. Folk får vara som de är utan psykologisering eller diagnostisering. Det är ljuvligt.
Sen är det maten och drycken med förstås. Kycklinglever på spett, kycklingskinn i vinäger, salta aprikoser, saké. Det är exotiskt och liksom eggande att läsa om denna – för mig – främmande mat och dryck.
Det finns en kärlekshistoria här också, en i min smak. Och apropå kärlek, om min man skulle vara en bok skulle han vara Nakanos secondhandbutik. <3
Strax efter andra världskrigets slut går järnridån ner mellan Sovjetunionen och resten av Europa. I det ockuperade Estland finns mannen (sovjetanhängare), bilen (en Pobeda), en sexårig pojke, kvinnan (pojkens mamma) och hans pappa (som försvinner). Mannen lurar pojken att avslöja hemligheter om sina regimkritiska familjemedlemmar.
Jag intresserar mig stort för hur människorna hade det i det ockuperade Estland på den här tiden. Min mormor kom till Gotland från Estland på trettiotalet. Men tyvärr förstörs den här tidsskildringen av stela och helt orealistiska karaktärer. Ilmar Taska försöker sig på att berätta ur pojkens perspektiv men det fungerar inte alls, barnets resonemang är helt osannolika. Det finns en ointressant kärlekshistoria här också, därtill är språket ofta dumt och ibland självmotsägande, men det som slutligen sänker det här sjunkande skeppet är våldtäktsromantiken och den ruttna kvinnosynen.
”Många av husen i stadens utkanter stod fortfarande i ruiner och trots det milda vårvädret låg smutsig sörja kvar efter vintern. Överallt syntes spår av kriget. Det var som om det inte hade tagit slut. Staden såg ut som en härjad kvinna.”
Staden såg ut som en härjad kvinna URSÄKTA!? Att använda ”kvinna” som metafor för land/stad är ett gammalt grepp som bygger på den konservativa och nationalistiska tropen att kvinnan är passiv och ska försvaras från invasion. Och vem ska försvara lilla fredliga kvinnan, tror ni, vem ska skydda moder Svea? Jo det ska den maskulina militärmakten fylld av gamla cowboyschabloner. Snälla låt oss lägga detta bakom oss.
Men håll i er, det bli värre:
”Jag ger mig inte åt honom, jag kopplar bara bort min kropp. Mannens grepp var hårt. Han tryckte sina läppar mot hennes halsgrop. Hon besvarade inte hans kyssar men ändå lyckades han tränga in i henne. Kvinnan ville fly men förmådde inte röra sig. Jag har inte ens kontroll över min egen kropp längre. Jag är totalt viljelös. Hela hon började pulsera ofrivilligt. Allt det förfärliga som hade hänt hade inte gjort mannen mindre attraktiv. Hon kände hur doften av hans förrädiska eau de cologne hade en berusande verkan och hur skön beröringen från hans hatade händer var.”
Av de kvinnor som söker akut vård efter våldtäkt (som bekant är ett vanligt vapen i krig) uppger långt över hälften att de drabbats av handlingsförlamning, så kallad frozen fright. Genom historien har våldtagna kvinnor blivit misstrodda – av flera orsaker – bland annat om de på grund av rädsla inte gjort aktivt motstånd. (Sedan 2018 har vi i Sverige tack och lov ett tillägg i sexualbrottslagstiftningen som gäller samtycke.) I Estland är det lagligt för en tränare att ha sex med en fjortonårig så om jag tillåter mig gissa har de ingen samtyckeslag. Det Ilmar Taska gör sig skyldig till i citatet ovan är inte bara frustrerande utan farligt för att han medverkar till en idé om att kvinnor tänder på att bli dominerade sexuellt – även i de fall de inte alls medverkar.
Vilket språk! Genren är grotesk realism och här flyter orden fram på vågor av whisky och vomering. Den måleriska prosan kastar mig in i sinnesrörelse där orden ögonblickligen förbyts i en känsla. När han beskriver huvudpersonen Fågels kräkningar får jag varmt saliv i munnen. Kenzaburo Oes språk är högt stående, sublimt och öppet för tolkning men samtidigt enkelt och lättillgängligt. Mardrömmen är en helhetsupplevelse.
Exempel på charmigt tugg:
”den dröm som skimrade högt på hans tankars himmel” ”den plockade sparv till lem han sett en skymt av i morse då han klädde sig” ”sömnens vallmo höll på att dränka honom i våg efter våg” ”Vad söker du? Du liknar en björn som jagar en krabba” ”ljus starkt som ättika” ”Fågel dränktes i sin fruktans fostervatten” ”alla psykologiska trick föll i smulor som mördeg”
Oe fick Nobelpris 1994. Det här är hans genombrottsroman från 1964. Den bygger delvis på hans egen erfarenhet av att få en hjärnskadad son (sonen var med på Nobelfesten), vilket gör den till ett slående exempel på hur litteratur alltid är större än det biografiska. Här undersöker han modigt det skamliga i att döda barn samt manlig problematik och sexualitet (otrohet, våldtäkt, impotens). Läsaren måste uthärda misogyni och inte döma för snabbt, Fågel är en protagonist som bjuder motstånd, minst sagt. Det skaver ordentligt och är i gränslandet. Läsare som älskar Nabokovs Lolita kommer älska den här. Läsare som uppskattar genial prosa kommer också att älska den här.
”Men det tycks vara så att verkligheten tvingar en att leva anständigt om man lever i verklighetens värld.”
Hans smeknamn är Fågel, han flyger högt över verkligheten, men han vill vara ett lejon och gå med rejäla steg på marken. Drömmarna hans handlar om att äventyrsresa i Afrika. Han är språkläraren som håller läseboken och kritasken framför bröstet som till självförsvar mot eleverna. Medan hans hustru plågas i födslovärkar fantiserar han om att supa sig full. Han är en mycket rädd liten man som tar sig genom livet med hjälp av flykt och självbedrägeri.
”Vad fanns det inom honom själv som han var så förtvivlat angelägen om att försvara? Svaret var fasaväckande – ingenting! noll!”
Fågel är sårbar och har trauma i bagaget, men han är sannerligen inte ensam om sina rädslor för döden, att inte duga, att inte vara manlig nog, att inte uträtta något. Han är som många andra män i kulturen rädd för att binda sig. Barnet kan tolkas som en falang av honom själv, Fågel behandlar sitt barn som han vill behandla sig själv. Oe tycks mena att rädslan är en del av manlighetens trop och förnekandet gör att den tar sig uttryck som skräck för det kvinnliga könsorganet, kvinnohat och våldtäktsfantasier. Rädda män har behov av att förnedra kvinnor. Den enda kvinnan som är aktiv i den här berättelsen är Fågels gamla flickvän, Hikimo. Hon har sorg men, snäll och smart, blir utnyttjad. Oes budskap lyser klart humanistiskt, pacifistiskt och feministiskt i mina ögon. Hikimo säger saker som:
”Alltid när jag upplever någonting skrämmande tänker jag på hur mycket värre det skulle vara om det var jag som skrämde någon annan, det ger mig psykisk kompensation. Tror du att du någonsin har skrämt någon annan lika mycket som det värsta du själv blivit skrämd?”
Det här är en varnande berättelse om självbedrägeriets gift, öppna icke dess flakong. Det är inte bättre att fly än illa fäkta! Även om du saknar värja, florett och sabel. Vi måste alla ta oss genom våra känslors labyrint och för att kunna göra det behöver vi gå med öppna ögon och passera förnuftets mörka hörn. Lycka till!
”Fjällsidorna bildar en vid famn att låta oss vara små i.”
I Mikael Berglunds värld är människan bara en liten del av det stora hela. Just så liten som hon i realiteten är men själv har svårt att komma till insikt om. Han skriver om norra Sveriges natur på ett sätt som gör att läsaren verkligen upplever hur den gröna ljungen knastrar under skorna och luften svartnar av mygg.
Det handlar om fröken Oskar från Lycksele som är ung vuxen och jobbar på förskola och den jämnåriga renskötaren Eija som när hon hämtar sin lillebror väcker känslor i Oskar som verkar som romanens dynamo. Med en personlig presensprosa, suggestioner, realism, dialekt och samiska bygger Berglund upp en lågmäld, dunkel och lockande stämning. Människor är just så tysta som en gotlänning med fördomar förväntar sig. Ofta hörs bara myggen. Författaren beskriver människors spretande hår, hud med lakansveck och ögonvrår med fårgråt. Normer och värderingar lyser med sin frånvaro. Det å ena sidan originella språket är å andra sidan lite märkligt bitvis. Prosan är i mitt tycke något ojämn.
Det är däremot inte Oskars kärlek till Eija. Åren går men dragningen till Eija består, hon väntar dock barn med en annan man. Oskar och Eija är båda diffust tecknade, de framstår nästan mer som andeväsen som svävar snabbt förbi när de behagar. Men det lilla läsaren uppfattar sätter igång medvetandets förmåga att fylla luckorna och det som står helt klart är att Oskar är en man med gott om ”feminina” egenskaper. Manligheten som jag förväntar mig ska brisera i svartsjuka, aggression, hävdelsebehov och avståndstagande från den feminina kommer aldrig. Det värsta – och roligaste – är när Oskar berättar för barnen att han kanske ska ta ett arbete i skogen, och alla börjar skratta. ”Så jävla kul var det inte”.
Men nu förstör jag alltsammans. Förlåt. Det verkligt fina som Bergström gör bra är att undvika banaliserande och omilda ord som feminin/maskulin. Dessa ord skär i människor, stympar och förstör. Att Oskar är mjuk, känslig, omhändertagande och fin med barn framförs inte med begrepp, det gestaltas på ett realistiskt sätt. Om en ung person läser Ovanjorden kanske hen inte tänker i termer av manligt/kvinnligt…? Om någon äldre tvivlar; jag kan gå i god för att det finns män som Oskar. Att läsa Ovanjorden är att fyllas med hopp om att könsrollerna numera är begravda under jord.
”Låt familjen spreta, om jag så är den minsta bäck rinner också jag till älven.”
Precis som Oskar är en främmande fågel i Ammarnäs cirklar jag på hög höjd. Jag vill komma närmare men jag lyckas aldrig landa på den tunna is som utgör gränsen mellan ovan och nedom, därför känner jag heller aldrig hotet av det som finns där under. Det sticker visst upp några benbitar vilket enligt mig är i onödan.
Men hallå, vilken kanonbok! Som fläsk och potatis för själen. Kort sagt är det här Olofs jakt på hatt, bildning och fruntimmer. Men aldrig skimrar brösten så vackert som i drömmen.
Romanen om Olof är Eyvind Johnsons (1900 – 1976) självbiografiska romansvit i fyra delar: Nu var det 1914, Här har du ditt liv!, Se dig inte om!, Slutspel i ungdomen. De handlar om den fattiga ungdomen i Norrbotten och vägen därifrån. Proletärförfattaren Eyvind Johnson skrev berättelsen på trettiotalet och han fick Nobelpriset 1974. Jag har lyssnat på radioföljetongen uppläst av Lennart Jähkel, tillgänglig tom 18/8.
Den första boken är den ”den krokiga ryggens och de röksura ögonens förtvivlan som skriks ut.” Olof är fjorton år och lämnar sin snälla fosterfamilj för att sälla sig till de blå arbetsblusarnas läger. I allt sämre vadmalskläder passerar sedan arbetsdag efter arbetsdag med timret, spriten, kraftproven, slagsmålen och skrytet. Jobbet är livsfarligt, folk och fingrar lämnar in. Storbasar och överingenjörer pressar på och säger saker som ”med försiktighet händer inga olyckor, om nu inte olyckan är framme.” Olof är en tänkare och han läser allt han kommer över. Att bara äga den mörka biten av dygnet är inget liv, känner han. Allt han tjänar går till mat för att orka arbeta är ohållbart. Han vill inte fortsätta gå hand i hand med döden, han måste bort från det riskfyllda och slitsamma arbetet.
”Man får inte klaga för orden räcker ändå inte att uttrycka vad vi alla kan känna när vi är olustiga och har vårt ögonblick. Du har ingenting för att du klagar. Vi har ingenting för att vi säger att vi inte trivs med det här. Vi är så illa tvungna att vara här. I helvete får vi frihet.”
Fem år går och kampen består. Han kämpar med vuxenblivandet, manligheten, gråten, sexualiteten, litteraturen, politiken, filosofin, försörjningen, bildningen, klassklyftorna och fruntimmer. Men tyvärr – för Olof – är det betydligt mer av annat timmer. Gång på gång säger han upp sig från ett trä(l)igt arbete för att snart börja ett nytt. Förutom arbetsplatsolyckor hotar tuberkulosen och ångesten över hur han ska kunna stå ut med verkligheten.
”Djupt inne i människorna växer apelsinträd. […] Apelsinträdet blommar inne i människan. Hennes dröm är mer än stenväggarna hon känner med sin handflata.”
Romanen om Olof är ett genreöverskridande verk, nära på allomfattande. Den raka prosan är smyckad med ålderdomlig sirlighet och dialekt och den är varvad med dikter och fabler. Här finns humor, självdistans, intelligens och värme, men också sorg och längtan efter en annan rättvisare värld. En jättelång feberdröm om litteraturhistoriens hjältar får mig att tappa intresset lite, för övrigt är jag idel öra. Porträttet av den aspirerande författaren är fylligt, realistiskt och komplext. Olofs funderingar om meningen med livet, arbetet, societeten, revolutionen och hjältedrömmar roar och väcker tankar. Johnson håller sig inte sällan på en transcendent nivå och det gör han väldigt bra. Det finns mycket för en nutida läsare att njuta och lära av. Att ge fan, be chefen dra åt helvete, våga slå igen en dörr för att kunna öppna en annan.
”Själva denna hemliga läsning – den var hemlig därför att han inte talade med någon om den och aldrig skulle erkänna att han verkligen fick ut något av den – var ett slags förräderi. Det var förräderi mot Larsson och Johansson och många andra.”
Jag är väldigt förtjust i hur han återkommer till hatten som metafor för klassresan. Han vill ha en hatt! Men att jaga efter kunskap och ikläda sig den bildades persona kommer med för- och nackdelar.
Det här är en prisvinnande historisk antikommunistisk roman som översatts till över trettio språk. Den börjar jäkligt starkt med berättelsen om Zulejcha och hennes femton år äldre man samt en elak svärmor. De är tatarer (muslimsk turkbefolkning) och kulaker (markägande jordbrukare) och det är trettiotal. Jag förstår tidigt att protagonisten är en hjältefigur och att fler av karaktärerna är ensidiga och överdrivna. Men jag är ändå alldeles uppslukad inledningsvis.
Efter ungefär hundra sidor blir läsaren bekant med Ignatov – kommunisten som deporterar Zulejcha med flera till Sibirien – och ju djupare in i tajgan (ryska urskogen) vi kommer desto svalare blir mitt intresse. De bor i jordkojor (jag ser rumpnissarnas håla framför mig), de svälter, fryser och stöter på vilda djur. ”Avkulakiseringen” pågår, ett arbetsläger byggs upp och blir till kolchos. Jag och Zulejcha glider isär, det kommer en massa andra karaktärer emellan. En förvirrad professor, alkoholiserade män med makt som begår övergrepp, en konstnär, ett barn. Jag kommer inte någon av karaktärerna nära. Berättelsen är tjatig då samma händelser upprepas med olika fokalisatorer, det är spretigt och romantiskt på ett sätt som inte faller mig i smaken. Men då och då kommer några gripande scener som får mig att haja till exempelvis när Zulejcha med flit skär sig själv och låter barnet suga i sig hennes blod som tröst/mat.
”Under hela sitt föregående liv hade hon inte uttalat ordet ”jag” lika många gånger som under denna månad i fängelset. Blygsamhet är en dygd – det anstod inte en respektabel kvinna att gå runt och bräka ”jag, jag, jag” utan orsak. Till och med det tartariska språket självt var så funtat att man kunde leva ett helt liv utan att en enda gång uttala ordet ”jag”: i vilket tempus man än talade om sig själv räckte det med att verbet antog rätt form, skiftade ändelse.”
Det pågår något slags käbbel i stil med Romeo och Julia här också, men det finns en annan sak som stör mig mer än den ”omöjliga-kärleken-med-den-starka-passionen” och det är romantiserandet av vapen som uppstår när det visar sig att Zulejcha har talang för att skjuta och jaga vilt.
”När hon höjde den långa raka pipan, stödde kolven mot axeln och kisade genom siktet var det som om hon flöt samman och växte ihop med geväret. Hon kunde känna hur det spände sig i väntan på att skottet skulle avlossas. Hon kunde känna hur de tunga kulorna höll andan, redo att flyga ut ur mynningen – var och en ett stycke död av bly. Utan brådska, med lätt hand, med kärlek tryckte hon in avtryckaren.”
Jag upprepar ”med kärlek tryckte hon in avtryckaren”..? Zulejcha tycks öppna ögonen mer för geväret än annat.
Alltså jag är inte den som är den, men att läsa Åsnesommar för mitt elvaåriga barn krävde sin möda. Berättaren och hennes vän Isora är runt tio år, så jag tänkte det skulle passa bra. Men Andrea Abreu vägrar att låta sig hämmas. Det är nästan så man kan tro att hon inte vill ha några läsare. Men det har hon, för den här debuten har gjort succé i Spanien. Och det gläder mig mucho! Djuret i människan kan vara mer framträdande när hon är barn varför läsaren bör ställa in sig på en explicit och hyperrealistisk roman. Strax före att berättarjaget bajsar i en plastlåda ger jag upp högläsningen och fortsätter själv.
Som vuxen tolkar jag skildringen som queer, realistisk, explicit och utmanande – på ett bra, närmast befriande sätt. Jag skulle vilja rekommendera den här boken till tjejpappan (Alex Schulman) som tror att det bara är killar som är snuskiga och sexfixerade. Det jag gillar mest är beskrivningen av den häftiga dragningen berättarjaget känner till Isora. Varken kär, förälskad eller imponerad räcker. Jag tycker inte att besatt är helt bra heller men det är någonstans besatthet hennes lustkänslor resulterar i. Minus det negativa. Att få vara med i protagonisternas råa värld är att få vara barn igen för en stund. Ni som uppskattat Ferrantes vänner och Melchors språk kommer att gilla den här.
Vi är på Teneriffa, 2005. Isora är i berättarens ögon smart, säker, tjock, modig och alldeles underbar. Isora leder och berättarjaget följer. De leker med Barbie, sexchattar och äter godsaker som grannar och släktingar tröstar ”lillungen” Isora med. Hennes mamma är död. Det är fattigt och eländigt, kvävande hett och tre timmar till stranden från byn där de bor. Ingen har tid att köra dem till havet eftersom de vuxna måste arbeta för turisterna.
”..stinkturisterna brukade äta kvällsmat redan klockan sex på eftermiddagen.”
Det här är en slående inifrånskildring. Jag älskar att Abreu skriver om barns sexualitet och jag älskar turismkritiken. Språket är väldigt intensivt (slang) och otrevligheterna är väldigt många. Men summa summarum; Åsnesommar är en mycket bra bok. För vuxna. Och barn. Men inte att högläsa kanske..
Simmarna börjar – till min stora glädje – med samma ovanliga kollektiva berättarperspektiv som i Vi kom över havet. Vi:et i den här berättelsen är ett gäng som regelbundet besöker en underjordisk bassäng. Inom bassängens fasta ramar råder tydliga regler för individerna som tillsammans utgör ett litet parallellsamhälle till det ovan jord. Bassängen är ett slags simtagens rike, där råder varken meritokrati eller kapitalism. Utan den statusen som gäller på land, anonymiserad med badmössa och simglasögon är det bara hur snabbt du simmar som har betydelse. I vattnet flyter alla och möts på samma nivå. Här räknar man längder istället för dagar, med stabila och makliga simtag gör du det du måste: simmar vidare, vänder och fortsätter. Vissa stannar helst på den grunda delen andra föredrar djupt vatten.
”There is a crack in everything, that’s how the light gets in.” /Leonard Cohen
När sedan en spricka uppstår i bassängbotten, en spricka som både lockar och skrämmer, ringar Julie Otsuka in människans föreställningsförmåga. Experter analyserar och mäter, jämför med tröskelvärden, det skvallras och gissas, några misstänker en konspiration. Om bassängen är en metafor för livet, är sprickan döden? En väg ut? Ett slut? En påminnelse om avsaknaden av perfektion?
”En av oss gör som hon gör med i princip allting – förväxlar den [sprickan] med sig själv.”
Den underjordiska simbassängen tycks ha en sublim mening, här finns underlag till diskussion. Men när den berättelsen är slut och Diem perdidi om en dement mamma tar vid, misstänker jag att Simmarna är en löst sammansatt roman. Är det rent av en novellsamling jag håller i?
Otsukas särpräglade stilism innehåller ofta upprepningar vilket är effektfullt men också aningens tjatigt varför det är tur att hon håller varje format kort och sedan växlar hon perspektiv. Jag saknar resten av simmarna först när jag läser om den dementa Alice och hennes dotter. Men snart är jag uppslukad igen samt mycket berörd. Och sen får vi träda in i ett annat parallellsamhälle; demensboendet Belavista. Det är privatägt och just så obehagligt som man tänker sig att vinstdrivande vårdinstanser med ”långsiktig lösning och smidig placering” kan vara. Här finns en ”mood manager” och språkregler:
”Här säger vi […] Folk ’därute’ är ’de ickedrabbade’.”
Simmarna är en liten och kärnfull – väl sammansatt – bok, vacker, vemodig och lite ironisk. Otroligt snygg autofiktion. Den undersöker främst demensens oregelbundna mönster och förlusten av en mamma men också den tyngdlösa simningens magi, migrationens erfarenheter och vågspelet mellan individ och samhälle. Demens är som en långsamt växande spricka i minnet som kan tvinga saker upp till ytan.
Senaste kommentarer