Barnet jag aldrig av Jenny Danielsson

Barnet jag aldrig är en debutroman som handlar om att närma sig fyrtio och vara ofrivilligt barnlös. Den bygger på delvis självupplevda erfarenheter.

Jenny Danielssons är journalist och hennes skrivvana är uppenbar. Hon lyckas förmedla den förtärande smärtan, osäkerheten och rädslan det innebär att inte kunna få barn. Med sin rappa, poetiska och bitvis underfundiga prosa kvalar den här romen in som feel-bad med svart humor. Min andning befinner sig högt upp i bröstet, bokjagets stress blir min när jag läser om upprepade missfall, IVF-behandling och det pregnanta yttrandet ”tick-tack tick-tack”.

Hon har rest, utbildat sig, hunnit med det fria singellivet och träffat en man hon vill ha barn med. Tyvärr visar han sig vara en kanskeman. Kanskemannen sätter henne i relationslimbo och är en tragisk figur som Danielsson närmar sig med humor och härlig ironi.

Danielsson skriver mycket bra, men det kan finnas ytterligare en förklaring till att jag känner så starkt när jag läser den här boken. Igenkänning. Jag var 25 år när jag började längta efter barn och sen tog det några år innan mitt liv som mamma blev en realitet. Tiden däremellan led jag helvetets kval. Mina tankar skiljde sig dock ganska mycket från bokjagets. Hon tar (till till en början) för givet att det finns tid, att det kommer att lösa sig, att det är lätt att bli gravid när man väl bestämt sig. Hon kallar det senare en naiv inställning. Jag började i samband med första mensen sörja att jag förmodligen är infertil. Jag antar att det kallas pessimistisk inställning. Utifrån min förförståelse tolkar jag bokjagets naivitet som sprungen ur sundhet. Hon är positiv och tror att det ska lösa sig, som antagligen mycket annat i hennes liv gjort. Och det här finner jag en aning motsägelsefullt med tanke på att hon har en missbrukande mamma och vandrat på livets väg i uppförsbacke. Hon är adopterad och beskriver att hela hennes liv har gått ut på att städa sig bort och springa från.

Hennes erfarenheter som adopterad intresserar mig, men skymmer aldrig huvudtemat som är barnlöshet. Romanen innehåller ingen uttalad adoptionskritik men hon skriver om svårigheter adopterade kan uppleva. Jag hade önskat att den delen utvecklades mera. Anledningen att den inte gör det kan mvara förträngning hos karaktären. Jag får aldrig klarhet i huruvida jaget var i obalans sedan tidigare eller om hon blivit det på grund av den prekära situation hon nu befinner sig i.

”Jag läste någonstans att det underlättar att tänka att det inte finns någon rätt eller felaktig väg utan att de flesta beslut man fattar ofta blir bra, bara annorlunda från de andra alternativen. Kanske var det så mamma och pappa resonerade när de bestämde sig för mig, medan mormor aldrig riktigt kunde förlika sig med det. Hon är verkligen fantastisk er lilla jänta, men det kan ju aldrig bli samma sak som om ni hade fått ett riktigt barn.”

En barnlös kvinna jämförs med en vingklippt flygmyra. Romanen tar itu med kvinnors längtan efter barn och stabila heterosexuella förhållanden i stil med Beyoncés sångtext: If you liked it then you should have put a ring on it. Hon önskar en man att hålla ihop med oavsett om relationen är tjafsig och trist. Det är generöst och modigt av författaren att skriva om dessa känslor som inte alls passar in i det ”moderna” feministiska narrativet. Hur kan jag då tagga den boken som feministisk? Jo, utan att erkänna mig som särartsfeminist påstår jag att feminism handlar om att varje individuell kvinna (människa) ska ha möjlighet att drömma om och sträva efter att uppnå de önskningar som hon har. Några vill ha barn andra inte. Jag uppskattar att författaren beskriver osäkerheten kring vad hennes barnlängtan kommer ur; konventioner, biologi, kultur?

Det här är en jättefin debut och jag skulle gärna läsa mer av Danielsson. Jag hoppas att hon har fler böcker i sig och att hon då ska använda sin tjusiga prosa till att utveckla delar som rör strukturer. När det kommer till känslorna kring barnlängtan är författaren knivskarp. När det gäller samhälls- och normkritik, rasifiering och skildringen av mamman är hon lite mindre övertygande.

Man bör kanske se Barnet jag aldrig som en varning: vänta inte på det perfekta tillfället att ”skaffa barn” för det kanske inte kommer, Machu Picchu ligger kvar.

Tack för recensionsexemplaret.

Kommentera