Det tredje ljuset publicerades 2009 och har blivit en modern klassiker på Irland. Jag vill påstå att det är en perfekt långnovell.
Ett barn skickas till fosterföräldrar och det är hon som står för berättandet i första person singular. Det är spännande att dela hennes naivistiska blick på omvärlden. Kanske att realismen får stå tillbaka något för språkliga extravaganser och kloka inpass, men det är bara förtjusande.
”Ingen av oss säger något, så där som folk tiger ibland när de är lyckliga. Så fort jag tänkt tanken slår det mig att motsatsen också stämmer.”
Läsarens bild av flickans verklighet klarnar långsamt, också genom välskrivna dialoger. Detta litterära hantverk visar prov på gestaltning i mästarklass. Jag sträckläser och blir så besviken när slutet kommer, även fast det är fenomenalt.
Stackars människor som har behövt vänta i elva år på den fristående fortsättningen. Jag bläddrar bara vidare till Små ting som dessa.
Jag landar några decennier framåt i tiden på 80-talet. Vi är kvar på den irländska landsbygden där katolicismen har har invånarna i sitt grepp. Bill Furlong är protagonist i den här diegesen. Han är en priviligerad man som jobbar med att leverera kol och när han besöker ett kloster i det ärendet, möter han en instängd flicka. Hon heter Enda (som Irlands tidigare premiärminister Enda Kenny).
Furlong förlorade sin mor som tolvåring och vet inte vem hans far är. Kanske är det anledningen till att han som vuxen värdesätter mjuka värden och känner tacksamhetsskuld. Han funderar mycket över små ting som sammantaget utgör ett helt liv.
Den här kortromanen är intressant, spännande, välskriven och gripande, men det är inte en lika fantastisk läsupplevelse som Det tredje ljuset. Jag letar efter flickan från den första novellen och hittar henne faktiskt.
Tack vare den här berättelsen fick jag lära mig om att Irland använde sig av Magdalenahem ända in på 90-talet. I olika kloster runt om i landet förvarades ”fallna kvinnor”.
Två helt olika men mycket bra verk utan ett enda onödigt ord.
2 kommentarer
Håller med dig.
Undrar, var hittar du flickan från första berättelsen i små ting som dessa?
Författare
Jag vill minnas att jag tänkte att det var hon i bok två som öppnade dörren när den manliga protagonisten knackar på och ber om… minns inte vatten kanske? Och varför jag tror att det är pga av att hon var rödhårig och hade ett barn som åt Weetabix-kex. Kanske är helt fel, vad tror du?