Skönheten av Gabriela Mistral

Hon hette egentligen Lucila de María del Perpetuo Socorro Godoy Alcayaga (1889-1957) och föddes i Chile. 1945 fick hon Nobelpriset i litteratur. Hon arbetade som lärare och hade ett stort samhällsengagemang i huvudsak gällande barn. Arbetet la grunden till det som blev Unicef. Hon stod nära två unga män som tog livet av sig, hennes älskare och hennes skyddsling. Några egna barn fick hon aldrig varför hennes dikter bland annat handlar om sorg, smärta och längtan.

Ur Bild av jorden
”Jag börjar känna den moderliga sidan av tingen. Berget som betraktar mig är också mor, och om kvällarna leker dimman som ett barn kring hennes skuldror och knän.”

Skönheten utgörs av ett trettiotal dikter i urval, från verken Desolación, Ternura och Tala, tolkade av Hjalmar Gullberg. Hennes mest centrala dikt sägs vara Sången om en son (Poema del hijo) som handlar om den ofrivilliga barnlösheten, drömmen om sonen hon aldrig fick. Den är otroligt stark och omskakande och den sliter upp det lilla paket av känslominne jag förvarar väl inslaget, från en tid när jag ville bli gravid.

Ur Sången om en son
”Nu är jag tretti år. Min mörka tinning
har dödens askfärg redan kommit åt.
Tårarnas bitterhet som blev min vinning,
droppar sitt salta nattregn i min gråt. […]

Hell detta bröst, där jag de mina dränker!
Hell detta sköte, där min ras blev dömd.
Min moders blick ej mer på jorden blänker,
i vindens klagan hennes röst blir glömd.

Det växer skog, där skogar blevo brända,
som åter hundra gånger yxan slår.
Men jag skall skördas och ej återvända:
min ätt går in i natten som består.”

Jag älskar att hon skriver om moderskapet på liv och död annars är det lite väl religiöst och konservativt för min smak. Men i Drömmen nedan tycker jag att man kan byta ut Gud mot något annan transcendental kvalitet (godhet, skönhet, sanning, konst).

Ur Drömmen
”Gud sade till mig: -Det enda jag har lämnat dig är en lampa för natten. De andra skyndade sig i väg, i sällskap med kärlek och nöjet. Jag har lämnat dig Drömmens lampa och du ska leva i dess milda sken. […]
Den har en låga som skapar lugn. […]
Om du spinner, om du väver ull eller lin, ska den förstora ulltotten eller lintotten med en bred gloria.
När du talar, ska dina ord falla med större mildhet än deras ord har, som tänker i dagens brutala ljus.”

På det stora hela en medioker upplevelse för en motvillig poesiläsare som jag. Känns lite knepigt också med en översättning på rim, hur långt från originalet är den?

Nu har jag läst 38 av 120 stycken Nobelpristagare.

Lämna ett svar