”Tine kunde bli så översvallande att min egen glädje ebbade ut. Hon hoppade upp och ned i soffan, klappade i händerna, hennes röst blev hög och gäll. […] Ibland såg jag på mig själv som en silo vid en åker. Jag visste inte riktigt vad den innehöll. Kanske ingenting. Jag funderade också över hur andra såg på mig. De fick gärna lägga märke till mig, men helst inget mer. Jag sa det till Tine: – Jag känner mig som en silo. Hon höjde på ögonbrynen: – Har du gått upp i vikt nu igen? Vi får äta råkost ett tag.”
Jag tror inte man kan gestalta människor mer tonsäkert än vad Danmarks främsta prosaist gör i detta mästerverk. Jaget – silon – heter Jane, hon är Tines lillasyster. De är båda unga vuxna och saknar samma föräldrar, de bor ihop och arbetar på samma färja. Tine dundrar fram, hon lämnar ingen oberörd. Efter kommer lillasyster Jane. Ändå verkar de båda stå och stampa på samma ställe, i samma skor. Trots sina olikheter tycks livsbanorna i detta drama redan utstakade – och de sammanfaller med en tredje; deras mors. De åker fram och tillbaka mellan danska Rödby och tyska Puttgarden, men de sitter samtidigt fast. Tine har försökt peppa Jane att läsa vidare, men utbrytningsförsöket misslyckas, hon hoppar av utbildningen.
Med en noga avvägd balans mellan vardagsrealism och bråd död skriver Helle Helle en minimalistisk och perfekt prosa med nerv. Hon skriver om livet som det är; banalt och komplext. Texten är ren från förklaringar och övertydligheter, den är öppen för läsaren fri att tolka.
Jag kan känna igen mig i Tines ansvarskänslor och försök att styra upp saker, storasyster som jag är. Mest mestadels känner jag inte alls igen mig. Därför är det med största nöje jag tar plats i deras huvuden när de inte vet vad de vill, saknar magkänsla, rör till det, håller inne med sina tankar och låter situationen styra. Det är som att livet lever med dem, istället för att de lever livet.
Det handlar om att inte komma ifrån sitt arv. Jag tänkte ett tag att de var i sorg och därför saknar mål och mening. Men sen kom ett fantastiskt slut, och jag tänkte om.
”Tänk att en pappa kan älska sitt barn, tänkte jag. Det var helt omöjligt att föreställa sig men jag visste att det var just det som jag såg framför mig. En pappa som älskade sitt barn. Det fanns sådana pappor. Pappor som skulle dö för sina barn. Pappor som gick att knuffa på och som stod kvar.”
Det här är en ganska bra men spretig debutroman. En triptyk som vill lite för mycket och som för mig är en ojämn läsupplevelse.
Spela roll har tre berättare, den första möter vi på åttiotalet i kalla krigets Riga. Huvudperson nummer ett är en trettonårig pojke som vill bli författare. Den här delen upplever jag som seg och lite barnslig faktiskt. Andra delen är min favorit. Då möter vi Élodie, en svensk svart kvinna. Nu växer romanen och blir realistisk och intressant. Del två handlar om rasifiering, faderslängtan och att söka sina rötter. När Christensen skriver om hur ”färgproblematik” kan ta sig olika uttryck, brinner det till och känns på riktigt (vilket det också är). Den tredje delen om en amerikansk man som rekryteras av KGB är tråkigast av alla. Han hamnar i Sovjetunionen och så sammanlänkas de tre protagonisterna och det blir kärlek i den fjärde och avslutande delen.
Jag gillar hur Lisa Christensen dryftar att det i princip inte går att vara en person som inte väljer – det är också val. Livet är ungefär som dokusåpan Robinson, tänker jag. Vissa går in för att pakta och vinna, andra med avsikten att vara vän med alla. Men så kastar livet skruvbollar (Anders kommer med tävlingar/regeländringar) som tvingar en ur kurs. Så står man där på darriga ben och har gjort val ändå – fast man inte ville – som gläder somliga och irriterar andra.
”Om jorden hade varit platt hade Frank och Kim stått med tårna utanför kanten. Så brukade fru Darija föreställa sig sönernas position på jorden.”
Fru Darija är mamma till två snart vuxna söner. Det finns även en make, och kanske är det honom de knepiga sönerna brås på. Fru Darija ser familjen som en misslyckad klump. De platsar inte i ljuset utan håller till på södermalms skuggsida, där våldet, kriminaliteten, utsattheten och drogerna är. De är där turen inte är.
Turen var däremot med mig när jag läste Sogand Sasanpours andra bok Skalbaggens död, en otrolig läsupplevelse. Den här, debuten, tycker jag är så pass misslyckad att jag förmodligen hade gett upp Sasanpours författarskap om jag inte redan visste att hon har förmågan att skriva prosa med hög densitet och kvalitet. Man ska aldrig döma en författare efter debuten!
”Frank e storebror. Han e störst. Kan ru säga te dom att han e snäll fast man ente sere.”
Diegesen är till stor del driven av dialog och gossarna talar en slags imbecill slang, närmast plågsam att läsa. Jag tycker inte att det naivistiska perspektivet känns realistiskt och därför inte heller intressant. Karaktärerna är helt och hållet stela och förstås utom allt hopp. Hennes söner är en lång golgatavandring genom närmare trehundra sidor. Det skits i brallor, luktar avlopp ur munnar och kräks alldeles för många gånger för min smak.
Hanna Nordenhök är doktor i litterär gestaltning så inte är det något besvär att upprätthålla intresset trots att jag efter hundra sidor fortfarande inte fattar vad den fragmentariska Underlandet handlar om. Jag läser nämligen inte baksidestexter. Här är molnen riven bomull och mörkret som gyttja i ansiktet. Stämningen är förtätad och hoppet obefintligt.
Hela amsagan utspelar sig i vår samtid som hon hävdar är postsanningens tidevarv. Den röda tråden är en slips som dras åt runt strupen på bedragaren – den som finns i oss alla. När jag väl hittat mönstret i handlingen ser jag att det är tre huvudspår och resten är korta fallbeskrivningar. Dels följer vi fotografen som avslöjar en prisbelönt journalist som visar sig fejka sina reportage (i stil med #spiegelgate), dels lyxhustrun/influencern i huset på slätten som blundar för sin mans hemligheter samt en hemlös medelålders kvinna som låtsas att hon är ett barn i nöd (finsk dito?). Därtill möter vi ett barn som fejkar skador, doping, ekonomisk brottlighet, en politikers arbete, fillers och låtsasbröst med mera.
Nordenhök undersöker lögner, bedragare och självbedrägeriet, dess olika skepnader, konsekvenser och avslöjandets mekanismer. Kanske mer nu än någonsin – när vi kan skapa bilder av oss själva i sociala medier – tvingas flertalet att bära känslan av att vara osanna. Sociala medier ljuger, reklam ljuger, politiker ljuger och det finns nyheter som är lögner. Samtidigt som vi måste förhålla oss till att själva brista i autenticitet reagerar vi väldigt starkt på andras lögner. Som att vi gärna tar chansen att skjuta ifrån oss skulden vi själva känner. Människan har många ansikten och det är naturligt att ljuga för att passa in i sociala mönster och säkra grupptillhörigheten. Den avvikande bedragartypen är jag mindre intresserad av däremot eggas jag mer av vardagliga lögner och normaliseringsprocesser. Underlandet hjälper läsaren att rannsaka sig själv, fundera på var gränser går och vilka följderna blir av att leva efter devisen ”fake it till you make it”.
Jag känner själv att jag håller på att utveckla en inställning som innebär att jag inte tror på någonting. Därför älskar jag skönlitteratur, som aldrig utger sig för att vara sanningen.
Lögnen är tung att bära och Nordenhök funderar på om inte bluffandet kan smitta också. Människorna som ljuger mår piss och anhöriga som drabbas likaså. Men även den som gör sig ett namn på att avslöja någon annans lögn får sitt samvete frestat. Det råder en undergångsstämning i Underlandet, som att något när som helst ska brista, att karaktärerna ska rasa ner i mörkret. Det är genial feelbad som undviker explicita övergreppsbeskrivningar.
Jag älskar temat i Underlandet och jag älskar prosan men inte kompositionen, den är alltför upphackad. Jag kommer aldrig riktigt nära karaktärerna. Fallbeskrivningarna fladdrar bara förbi, jag har redan glömt dem. Läsupplevelsen får stå tillbaka för kärnfrågan. Sen är det lite väl mycket tvättande, många schampoflaskor och hårsnoddar. En gång för mycket lyser det blåaktiga skenet, zoomar hon in en porig yta, svävar de vita ovalerna i rummet.
Titeln är lyckad. Den är för mig laddad med misstankar. Jag tycker mycket om hur författaren skildrar den avslöjande fotografen och hur han har svårt att vara nära sin mamma. Som om hon likt en moralisk sensor när som helst kan börja signalera. En annan sak som fångar mig är hur influencerns panoramafönster bjuder en vy över den flacka slättens oändliga landskap. Detta konnoterar frihet vilket står i skarp kontrast till hennes fängelse, huset där lögnerna bor. Det är oerhört intressant med människans förrädiska medvetande. Vi kan förtränga, förvrida, glömma, minnas, fantisera, drömma, göra lögner sanna och ljuga om sanningen.
Att vara med om den här f a n t a s t i s k a boken är något jag rekommenderar alla. Den rammar mig och utlöser hela känsloregistret. Kärlek på svenska är läsning som hjälper mig i acceptansen av vad ett mänskligt (svenskt) liv får, kan och bör vara.
”’Du skulle träffa den här killen nedanför Arvidsjaur. Han hade du passat bra ihop med. Gud, vilken frän kille vi har sett till dig.’ Nej, har jag sagt. Ingen idé. Jag stannar kvar här. Men kommer det nån över fjället, här till Parenjarka och den personen har varit ute i en annan sfär, inte i det här samhällstjohejet. Då tror jag jag åker dit.”
Den bygger på intervjuer med Staffan Julén, till en dokumentärfilm med samma namn.Idén kommer ursprungligen från Svetlana Aleksijevitj och Lyubov – kärlek på ryska som kom 2017. De som berättar är mellan åttio och tjugo år gamla, från Karesuando till Ystad och flera stycken är boende här på Gotland. Den röda tråden är kärlek och allt vad den innebär, men det handlar också om barnlängtan, dans, dubbeltäcke, döden, ensamhet, glesbygdsliv, konst, kristendom, kärnfamilj, saknad, sex, sorg, synd, tacksamhet, Tinder, trygghet, tvåhetsnorm.
Den första berättaren får mig att gråta en skvätt när han berättar om sin fru som flyger genom rummet (i lyft) och hur hon ler med sina spruckna läppar och hugger efter vätskepinnen. Kvinnan från Bolivia berättar också otroligt starkt om hur hon kommer ur dåliga relationer och börjar bry sig om sig själv. Jag ler brett när Aslat som enligt egen utsago inte är mycket av en romantiker, smider sin älskling en ros i koppar. André som aldrig haft någon långvarig relation påverkar mig också häftigt. Han säger:
”Jag tycker illa om kärleken egentligen. Kärleken är bara ett gissel. Oftast känner jag att jaget försvinner när man möts i två. Man måste lämna över sitt eget jag till en annan person. Jag tappar taget. Jag försvinner in i kärleken. Jag går in så hårt i henne, i hennes värld. Jag släpper allting annat. Jag blir osynlig. Jag blir en toffel. Och då blir jag ganska ointressant tillslut. Jag visar allt. Efter det blir man ganska ointressant. Var det inte mer?”
Jag gapar inför denna kör av röster som uttrycker sig oavbrutet intressant och kärnfullt. Förtjänsten är förstås också Staffan Julén som intervjuat och Marit Kapla som valt och gjort poesi av utsagorna, men jag får i alla fall känslan av att människor är fantastiska. Underbart när misantropen i mig får på käften! De är så öppna och modiga som delar med sig och visar sig sårbara, de är väldigt kloka och fina. Jag känner att jag tycker om dem. Det ska bli kul att se filmen och se om jag känner samma.
”Det som jag tror är farligt, det är att man när man är äldre har gått på en massa minor så man vill inte let go. Man pallar inte vara en idiot som blir kär. Som bara är som en unge. Som bara embracar allt. Men det är det kärlek är, att våga ta de där riskerna.”
På frågan vad kärlek egentligen är finns det kanske lika många svar som det finns människor. Kärlek är både ock. Varken varken eller eller, som Gunnar Ekelöf sa. Kärlek är både känslor och handlingar. Den går inte att förutse, kontrollera eller planera. Kärlek kan vara att göra kaffe i rätt tid, utan att man blivit ombedd. Svartsjuka är inte ett mått på hur mycket man älskar en person. Man ska inte underskatta slumpen heller, att man faktiskt kan ha tur i kärlek också.
”De starka känslorna, det är dem jag tror på. Jag tror inte på det här sättet att långsamt kliva ner i någon sorts källartrappa i en annan människa och långt där inne i mörkret och fukten så ska det finnas något som går att gripa tag i. Eller som ska dra tag i den. Utan jag tror att det känns direkt.”
Någon menar att man kan bli mer sig själv med rätt sorts livskamrat, det är jag dock tveksam till. Men att kärleken och en partner ligger tätt inpå det egna jaget står klart. Jag tycker att när man älskar älskar man å då älskar man rejält. Men man får för den skull inte ge upp sig själv heller. Det handlar om att kompromissa och anpassa sig, att vilja göra det är kärlek tänker jag. Kärlek är lite som att gå, knäsvag, på en lina som ens partner håller sträckt – förhoppningsvis. Det är en balansakt att träna på.
”Förälskelsen, den kanske inte uteslutande är i den här människan som jag har mittemot mig utan det är vad den människan gör med mig. Vem blir jag i den här situationen.”
”En morgon vaknade Anders, en vit man, och upptäckte att han hade blivit mörk och omisskännligt brun.”
Mohsin Hamid inleder i samma stil som Franz Kafka i världslitteraturens kanske mest kända novell Förvandlingen. Det är en absurd start som öppnar läsaren – även den som inte läst något av Hamid tidigare – och varskor henne om att här är allt möjligt. Jag är beredd!
Med det surrealistiska greppet lyckas författaren lyfta ett oerhört väl genomgånget ämne på ett sätt som känns både nytt och ganska spännande. Hamid tar ett gediget grepp om rasismens trop och diskuterar skarpsynt hur idén om ras påverkar hela det komplexa jaget. Det behöver inte vara våld inblandat, även subtila förhållandevis små saker har betydelse. Blickarna Anders med vit hud får, skiljer sig från dem han får som brun, även blickarna i spegeln. Människor agerar annorlunda runtom Anders vilket i sin tur förändrar hans eget beteende och synsätt på sig själv och omvärlden. Inte enbart till det sämre. Om man som Proust tänker sig att ”jaget består av alla de tillstånd man i tur och ordning befunnit sig i, lagrade på varann” är det självklart att Anders är en karaktär som utvecklas och det gör han på ett trovärdigt sätt.
Det är oklart var och när diegesen utspelar sig, och det är bara skönt att slippa veta. Den sparsmakade scenografin lämnar plats åt essensen. Ord som vita privilegier, rasism och fördomar nämns inte, det tycker jag är snyggt. Vi slipper pedagogiken och inte heller går Hamid in på varför det blivit grupperingar i samhället. Vi får istället följa med Anders och ta del av hur han i konkreta situationer på grund av sin hudfärg inverkar på andra och sig själv, hur han både medverkar till och utsätts för rasifiering.
”..att ses som ett hot, så mörk som han var, var att riskera att en dag bli utplånad.”
Givetvis ballar högerextrema ur totalt när alltfler människor blir bruna (jämför vår verklighet med islamofober som tror att muslimer ska ta över Europa). Det blir våldsamt upplopp, osäkerheten som råder i Anders samhälle verkar föra redan bekanta människor närmare varandra – bakom stängda dörrar. Det blir tydligt att ett samhälle med många individualister som lever singelliv är ett tryggt dito.
Det är absolut inte bara våld och tråkigheter i Den siste vite mannen, det finns kärlek också. Mellan man och kvinna, mellan förälder och barn. Kärleken är alls icke problemfri, däremot ömsint och realistiskt skildrad vilket stärker läsarens övertygelse om att de här människorna är som vi. De behöver – liksom vi – förhålla sig till döden och manlighet också.
Det finns mycket att tycka om här; temat, språket, nyanserna, realismen, komplexiteten, tankekraften och att boken bara är på drygt 150 sidor. Precis när jag avslutat boken, är bokhälsan visserligen på topp, men jag tycker ändå att romanen saknar den extra lilla knorren för fullt betyg. Men sen smäller det till i topplocket och jag inser att det är ju en utopi Hamid skildrar. Min tolkning förstärks av det ystra omslaget. Han löser ett världsproblem med en ny idé: Utan vithet, ingen vit makt, inga vita privilegier, ingen vit skuld, inga vita räddare, inga vita kränkta män, ingen rasism. Med bonus: Mindre risk för hudcancer. Mohsin Hamid skänker mig en dröm att vila i.
Man blir väl aldrig för gammal för sagor, tänkte jag och såg det också som ett sätt att bättra på allmänbildningen när jag tog mig an det historiska dokumentet Tusen och en natt. Tyvärr visade det sig ganska snabbt att jag visst blivit åt helvete för gammal.
Det går nämligen inte att imponera på mig med våldsamheter eller övergrepp, slaveri eller prostitution, vackra prinsar eller prinsessor, djinner eller feer, trollkarlar, enucker, svartkonst, ebenholtshästar som kan flyga eller drakar som kan spruta eld. Inte heller pärlor, guld, kristaller, sidentyger, oljor eller rökelse entusiasmerar. Däremot går jag igång på vinet, frukterna och blommorna.
Tusen och en natt har ingen namngiven författare, den antas vara från 800-talet med ursprung i Iran. Det är en samling berättelser varav jag (och säkerligen många med mig) känner igen Aladdin och den underbara lampan samt Alibaba och de fyrtio rövarna (sesam öppna dig). Här får jag också kännedom om Magnetberget, Fågeln Rock, Sinbad sjöfararens resor, Visiren Nuraeddin och hans bror med flera.
Ramberättelsen handlar om den galna och sadistiska kungen Shahriar (för tanken till Sharia) som tar sig en ny fru varje kväll, och avrättar henne varje morgon. Scheherazade är hjälten som med sagornas hjälp får kungen att sluta halshugga unga kvinnor. I natt efter natt berättar hon skickligt sammanvävda sagor och efter 1001 nätter vill kungen gifta sig med henne och samla hennes utsagor i en bok.
Med andra ord är berättarperspektivet en dödshotad kvinnas som försöker underhålla en förövare, vilket kan förklara att innehållet inte imponerar på mig. Det är vackra jungfrur med vit hud, rosenfärgade kinder och korallröda läppar. Salarna är stora och Allah är störst. Slavarna är vita och/eller kvinnor, juden är snål och dvärgen har puckelrygg. Det handlar väldigt lite om att vara god som i snäll och mer om att bli rik, tala sanning, att motstå frestelser, att lyda hierarkier.
”Vanan lägrar sig över oss med en börda tung som kölden och djup nästan som livet.” /Wordsworth
Så har jag hittat både in och ut genom den sjätte dörren i Proust labyrint. Jag har lärt mig att Proust skulle dissa Tinder (han tycker att ”brev innehåller så litet av en människa”), blivit stärkt i min övertygelse att han avfärdar snobbism och att han var en oväntat god feminist för sin tid. Här har jag strövat trogen berättarens blick, med instrumentialiserade sinnen och förnuftet i off-läge. Tekniken går ut på att hela tiden vara lojal förnimmelserna, inte vetskapen. Proust stilkonst förvekligar John Ruskins konstlära: ”Konsten bör eftersträva en ögats oskuld, ett barnsligt seende som ger sinnesförnimmelserna svängrum innan vanetänkandet lagt sin kalla hand över världens friskhet.” Om det handlar om något berättaren ser så förmedlar han först ett gäng röriga synintryck så som de landat på hans näthinna. Snart börjar skeenden ordna sig i mönster, förnuftet städar upp bland hypoteserna och synintrycken blir så småningom till ett säkerställt vetande. Denna perceptionsteknik äger en enastående komplexitet och rikedom och lär ha inspirerat bland andra Knausgård.
”Att bestå bara av en samling ögonblick är förvisso en stor svaghet för en människa, men det är också en styrka; hon är underordnad minnet, och minnet av ett ögonblick vet ingenting om vad som har hänt därefter; det ögonblick det har inregistrerat varar alltjämt, lever alltjämt, och med det människan som en gång avtecknade sig mot det. Och denna spjälkning ger inte bara liv åt den döda, den mångfaldigar henne. För att få tröst hade jag måst glömma inte en Albertine, utan otaliga. När jag väl lyckats uthärda sorgen över att ha förlorat just denna, måste jag börja om på nytt med en annan, med hundra andra.”
I den sjätte delen av À la recherche du temps perdu rymmer den fångna, Albertine, ur sitt fängelse, hon lämnar sin gevaldiger (berättaren) och reser tillbaka till Balbec. Detta orsakar en vånda som kräver ett par hundra sidor att knåda. ”Man älskar bara det som man inte äger helt” skrev han i den tredje delen. Att det är avståndet till det begärda som gör det begärligt visar han med all tänkvärd tydlighet, samt lite till, när han tragglar om Albertinas försvinnande som vore det en fantomsmärta. Att han själv varit inne på att göra slut spelar ingen roll när stoltheten fått sig en törn. Han går igenom hur medvetandet bearbetar smärtan avseende omvänd psykologi, önskningar, längtan, vanan, glömska, minnen, drömmar. Han gråter mycket i Rymmerskan och så åker han med sin mor till Venedig. Han debuterar också – äntligen! Inledningen på berättarens författarbana sker med en publikation i Le Figaro, en artikel som i verkligheten speglar Impressions de route en automobile från 1907. Den handlar om honom själv och hans kära chaufför Agostinelli (Albertes förebild) som åker bil genom småstäder. Han skildrar ett öga i rörelse vilket ger den livlösa omgivningen mänsklig skepnad. ”I Prousts värld slår farten upp dörren till ett nytt universum” skriver Sara Danius i Prosts motor och påminner om att den modernistiske Proust var en av de allra första författarna att skildra nyskapelser som telefonen, automobilen och flygmaskinen.
Stoffet i Rymmerskan består av kunskapsteoretiska och filosofiska problem som rör sanning och minne och hur detta står i relation till fotografikonsten. Fotografiet förmår bryta upp vaneseendet men är enligt Proust ingen konstart och inget som kan möta sig med det mänskliga minnet. Fotograferna sätter press på målarna, de sistnämnda representerade via Elstir, då fotograferna är överlägsna i avbildandet av natur- och stadslandskap. Målarna börjar utforska en ny estetik som utmynnar i impressionismen, vägen dit är den samma som Prousts, den rena perceptionens väg, det vill säga att låta de sinnliga intrycken gå före intellektet.
”Ty våra minnen tillhör oss visserligen, men de gör det på samma sätt som en fastighet med små lönndörrar som man ofta själv inte vet om men som en granne öppnar för en, varför det kan inträffa att man kommer in i sitt hus från åtminstone en alldeles ny sida.”
Det är egentligen inga nyheter och inget som överraskar här. Mitt sug efter att läsa en skildring med Albertine som protagonist slår ut i full blom. Jag ser att Anne Carson har skrivit Albertineutredningen, den lär jag ju läsa efter att jag läst den sista och avslutande delen av På spaning efter den tid som flytt, förstås. Hoppas att den kommer med något lite nytt.
I Mansfield Park från 1814 får vi ta del av Jane Austens intressanta diskussion huruvida människans egenskaper beror av arv eller miljö. Författaren intresserar sig för om kön, ras och klass är centrala determinanter för en människas personlighet och hur utbildning, religion, förväntningar och normer inverkar och förmår förändra en människa.
Det är 1806. Fanny Price är som första dotter tillkommen i ett fattigt äktenskap initierat av kärlek. Hennes två mostrar prioriterade framför kärlek att klättra på den sociala stegen och blev lady Bertram och mrs Norris. De åtar sig vårdnaden om Fanny som kommer till sir Thomas Mansfield Park när hon är nio år. Där växer hon upp som en kuvad och olikvärdig passopp.
Fanny är utformad som en askunge-hjälte och det är ingen hejd på hennes goda egenskaper. Hon är respektabel, artig, oförstörd, med starka och sunda åsikter (att man ska gifta sig av kärlek exempelvis), hon älskar att läsa och skriva berättelser. Läsaren fattar omedelbart tyckte för henne och står på hennes sida genom hela berättelsen. I den dumma överklassens ögon är hennes rationella och vetgiriga sida manhaftig. Hon vågar stå upp för sig själv och sin övertygelse mot patriarken sir Thomas som försöker påverka henne att gifta sig med den bigotta smörbullen Henry Crawford (han är en sådan som vill bli älskad, inte älska). Fanny svimmar inte trots att det är 1800-tal, hon tål regn, hon är inte barnslig utan allvarlig och uppmuntrar ilska. Hon har ett ”kärleksfullt hjärta och rent sinne”.
I princip alla andra är dumma i huvudet, förutom Fannys manliga motsvarighet; Edmund. Han är den andra sonen på Manfield Park och han vill bli präst. Edmund är visserligen lite halvförtjust i en annan böna först men man vet ju hela tiden att det är Fanny som gäller. Det är bara de som är dygdiga både vad gäller karaktär och intellekt, bara de har därför möjlighet att bli lyckliga ”på riktigt”. Dessutom delar de intresset för god litteratur.
Det här är en i sin 1800-talskontext feministisk, idealistisk och revolutionerande roman. Fanny och Edmund proklamerar religiösa värden, jämlikhet, asketism, systerskap, att leva sunt och sant och utan att exploatera andra människor (slavar, kvinnor). Visst skriver Austen med skarpsinne, humor och stor formuleringskonst och inte förnekar jag att det är uppfriskande att läsa om dygdighet vilket jag faktiskt saknar i vår samtid. Jag tycker ändå inte att det är jätterolig läsning på grund av förutsägbarheten, de stela och stereotypa karaktärerna och den i överkant krångliga texten. Då är faktiskt filmen avsevärt roligare. Men även den slutar klassiskt (och tråkigt) med att vi lämnar det lyckliga kärleksparet Edmund och Fanny när de precis får varandra. Vad ett äktenskap faktiskt innebär mellan dessa två hjältar kan vi bara fantisera om.
Utan förväntningar börjar jag läsa boken som på sextiotalet fick författaren dömd för förtal. Jag intresserar mig för hur böcker i genren autofiktion förhåller sig till sanningsanspråk och tryckfrihet. Domen för Ing-Marie Eriksson och förlaget blev dagsböter, men det är inte det mest uppseendeväckande med Märit.
”Alla hade varit tvungna att ha besvär med henne [Märit], avsky henne, söka henne, slå henne eller tycka synd om henne och inför henne grubbla över livets lidande gåta. Men min syster och jag hade älskat henne.”
Det är trettiotal i en liten by (Sikås) i Jämtland. Märit är en vuxen kvinna med intellektuell funktionsnedsättning som bor granne med två små flickor; författaren och hennes yngre syster. Berättarperspektivet är flickornas ”vi” vilket ger en särskild klang i förhållande till Märit som är ensam. Hon är idioten som luktar och hennes beteenden är bortom normen vilket gör henne till en främling. De lite skälmska systrarna låter fascinationen överstiga rädslan och blir hennes lekkamrat. I ett böljande maktspel kan de ömsom styra henne, ömsom är de ”stumma vittnen i våldets rike”.
Det här är en djupt drabbande, realistisk och brutal debutbok som tack vare det naivistiska perspektivet skakar om bland fördomar och tabun. Det blir extra laddat när lekkamraterna ger uttryck för sina sexuella lustar i en kroppens sexualitet. Barnen är som rena, raka och enkla, mer natur än kultur, mindre självmedvetna och oförstörda än vuxna varför deras handlingar är mer talande för människan i stort. Eriksson är en duktig hantverkare som bygger upp ett verk som jag utan störningsmoment flyttar in i. Min blick växlar mellan att tillhöra barnens svartvita och min egen mer nyanserade. Det är ett jäkla rännande mellan horisonter, men jag har en fantastisk vy där jag springer. Språket är aldrig så skimrande när Eriksson skriver om den gäckande barndomens mystik, livets förunderlighet och skogens idyll. Jag känner klöverängarna under mina fötter, ser den gröna tjocka väggen av bladverk från vilken det droppar klara regndroppar som tårar, doften från det nybakade brödet kittlar min näsa, jag hör ledarkossans bjällra och barnens kvillrande skratt. Det är vansinnigt vackert.
Men det är fult också precis som det ska vara. För Märit blir i andras ögon en överkvinnlig kvinna. För att hon är mindre kultur blir hon mer natur, mer djurisk, mer sexuell, med tjockare hud, starkare och smutsigare. Hon jämförs med en hund och jag ser systrarna som hennes valpar när de suger på hennes bröstvårtor. Märit är ett naturelement med intelligens som en växt, ett träd och ostoppbara drifter som ett djur, en vildhäst som i vild galopp flyr torparområdet.
Märit är en feministisk skildring med komplexa feminina karaktärer, de få män som finns verkar genom våld i periferin, det är uppseendeväckande. Det är en comin-of-age-berättelse om en annorlunda kvinna som bland annat genomgår det vi idag kallar könsdysfori, det är uppseendeväckande. Prosan är oavbrutet fängslande och är det är mest uppseendeväckande med Märit.
Livet sår sitt frö där det ser en bädd, skriver Ing-Marie Eriksson vackert och vidare att livet väljer inte efter klarhet i huvudet.
Ing-Marie i nioårsåldern. Intill henne sitter »Märit«, som i verkligheten hette något annat.
Senaste kommentarer