När bror dör av Emilia Aalto

”han kan inte värja sig
han är också
ett barn
det är det bästa med min bror
det är det värsta för min bror ”

Emilia Aalto skriver, eller skriker snarare, om sin älskade omöjliga bror, sin ”lilla björn” Miska. Hennes prosalyrik med tusen radbrytningar försätter läsaren i samma tillstånd av mal dans sa peau som hon själv är i. Man vill krypa ur sitt eget skinn. Jag blir som förstenad med bara fokus på att bläddra vidare till nästa sida. Trots att jag ju vet hur det slutar. Verket inleds med en exposition som förklarar smärtans obarmhärtiga arv och hur det följer Miska genom hela hans 39-åriga liv.

”min bror ger mig
en horisont att blicka mot
hans är grumlig
kanske rentav utsläckt
så han ställer sig i vägen
jag får inte se att det är svart
sedan klär han ut sig till solen
för mig”

När Miska var tio år (1989) föddes Emilia. Han var hennes trygghet under uppväxten när pappa misshandlade mamma. De bodde på skyddat boende och sen blir Miska tretton år och där kommer brytpunkten. Han börjar dricka alkohol, skippa skolan och snart också ta andra droger. En helvetesspiral inleds och han mår sämre och sämre. Varken kärleken från kvinnorna som älskar honom eller stödboende räcker till. Han hoppar ut genom ett fönster från tredje våningen.

”så vårdslöst bär de
min brors liv
i sina händer”

Miska hade erfarit trauma, han hade autism samt missbruksproblematik och psykisk sjukdom i släkten på sin fars sida. Han var inte rik och fick därför hålla till godo med den otillräckliga vård som erbjuds psykiskt sjuka som också har beroendeproblematik. Den här boken kan kännas hopplös men här finns ett frö av framtidstro; kanske skulle man kunna fånga upp dessa personer som hamnar mellan stolarna om psykiatrin och socialtjänsten istället för att bolla runt patienterna kunde sammanstråla. Sanne som hamnade på gatan är ett annat exempel på detta haveri. När Miska själv sökte vård fick han nobben med motiveringen att han verkade för frisk. När anhöriga senare sökte vård för honom fick de nobben för att han var tvungen att själv efterfråga hjälp.

Jag saknar både kunskap och erfarenhet men kan ändå inte låta bli att tänka på de stora institutioner som fanns för dessa människor tidigare. Sara Stridsbergs Dyksommar handlar om positiva upplevelser av Beckomberga. Det måste ju gå att hitta ett mellanläge mellan å ena sidan ingen hjälp alls, å andra sidan inspärrning och tvångssterilisering.