Dyksommar av Sara Stridsberg

Jag går en kortkurs om att skriva kritik. Vi har läst och diskuterat vad kritik egentligen är och jag har landat i att jag tycker bokrecensioner med rätta får vara allt; rationellt informativa och källa till kunskap samt personliga och känslostyrda vidareskrivningar, egna små konstverk gärna. Ingen press alls. Den här ska jag läsa upp i morgon.

Om Sara Stridsberg finns att välja, väljer jag alla gånger henne. Men nu är det också två intensivt blå ögon som väljer mig. Tjejerna som flyter ovanpå omslaget heter Zoe och Sabina. Jag dyker utan minsta betänklighet ner i deras värld. Och väl där känner jag igen mig, det här är Stridsbergs Beckomberga – ode till min familj i barnformat. Här finns också simningen som i Happy Sally, feminismen som i Drömfakulteten, längtan till havet och galenskapen som genomsyrar hela hennes välrenommerade författarskap. Tillsammans med Sara Lundbergs stämningsfulla målningar (snygg parafras på Den döende Dandyn bla) sällar sig Dyksommar till de andra mästerverken. Den nominerades till Augustpriset 2019.

Zoe som kanske för att intyga sanningsanspråk tittar upp till vänster, är vår berättare. Nu är hon vuxen men historien återberättar hon ur barnets perspektiv. Det börjar den dagen hennes pappa försvann. ”..det var ett hål där han brukade sitta vid frukostbordet.” Han visar sig vara på det som kallades mentalsjukhus, där finns också Sabina som blir en vän till den handlingskraftiga och modiga Zoe. Sabina är sjukhusets drottning, hon kan gå i alla riktningar och passera gränser mellan fantasi och verklighet. ”En flicka kan göra allt hon vill”, säger hon. Sabina fäster sin stadiga blick på läsaren och kräver att bli sedd och respekterad som en människa bland andra med fördelar och brister. Hon må vara inlåst men gömma sig tänker hon icke göra. Hon är blå som sin badrock men glöder också som sin röda baddräkt. När jag möter hennes blick är mina ögon fuktiga. Zoe somnar ibland när hon och Sabina ligger i gräset, barnet är tryggt, men hon har förstås också sina funderingar…

”En dag vill inte min pappa att vi ska komma längre.
’Hej då’, skriver han på en liten lapp som han skickar ut under dörren när vi kommer för att hälsa på.
Vi hör hur han gråter där inne.
’Vill han inte bli frisk längre?’ frågar jag.
’Jag tror att han har glömt vad frisk är’, säger mamma.
Hur kan man glömma frisk?
Hur kan man glömma mig?”

Språket är om vartannat tilltalande poetiskt och naivistiskt precist. Pappan säger att han har förlorat sina vingar, Zoe berättar att han inte vill leva längre och att folk på sjukhuset verkar ”skitkonstiga”. Hennes berättelse är trovärdig, osentimental, rolig och hoppfull, men förstås också mycket berörande eftersom ämnet är mörkast tänkbara. Det är dystert (men inte ovanligt och verkligen inte alltid kopplat till sjukdom) när ett barn får söka sin pappas uppmärksamhet, istället för tvärtom. Men å andra sidan, intygar Zoe som vuxen, gick det ganska bra för honom ändå.

Det här är en barnbok för vuxna att läsa med eller utan barn. En berättelse om hur sjuka vuxna påverkar barn. Det är en normalisering av vemodet. En fördomsfri och avdramatiserad skildring av psykisk sjukdom. Det är en tröst för anhöriga och en förklaring om att svar till relevanta frågor ibland saknas. En hyllning till fantasin och en konstnärlig källa vars vatten är djupt och lockande men också obehagligt.

Jag är nöjd och lättad att efter ett snabbt dopp kunna bryta trollbindningen, kliva upp, torka av mig och lämna deras verklighet. Men jag lämnar förmodligen blöta spår efter mig.