Patient av Sofia Dahlén

Sofie Dahléns prosalyriska debut Patient vars framsida vackert pryds av Antigone och hennes döda bror Polykleitos, handlar om två systrar. Den ena har gjort fyra självmordsförsök och är tvånginlagd på psyk, den andra är där bredvid – både fysiskt och i tanken, maktlös. Sjukvården erbjuder mediciner i mängder och elbehandling, utan önskat resultat. Storasystern skulle gärna ta på sig ansvaret för att hålla sin lillasyster vid liv, men hur gör man det? Hon försöker dock, med alla medel, allt mer desperat. Logiken, fysiken, litteraturen, religionen, filosofin, myter, skrock, inget hjälper. Vartefter storasystern i sin gagnlösa kamp vindlar fram som genom Dantes helvetestratt smälter hon alltmer samman med systern öde och det blir oklart vem som drabbas av vad. Det förstärker förnimmelsen av hur den anhöriges eget liv utplånas, trots att hon fysiskt är kvar i livet.

”jag sa
-hade du tänkt att det var sista gången jag skulle få se dig
nyss när jag gick där ifrån dig nyss tänkte du så? farväl inte hej då det kunde du inte svara på”

Det här är oerhört drabbande om en av människans värsta mardrömmar, att vara anhörig till en älskad som inte vill leva. Huden knottrar sig när jag läser. Författaren lyckas förmedla den panikartade klaustrofobiska känsla som jag förstår att det handlar om.

”och de hade varnat mig du hade skurit dig men jag var inte där för att ta farväl den här gången heller jag var en banderoll i färg g r a t u l e r a r t i l l d i t t m i s s l y c k a n d e
-så roligt att du stannade”

Stilistiskt tonsäker och bitvis alldeles glimrande vacker, men också lite ojämn.

”ja det fanns en idé om att det vore en lättnad för dig om du var död förlåt oss för det”

Tack Albert Bonnier Förlag!

Två scener ur ett konstnärsäktenskap av Märta Tikkanen

”-Jag är svårälskad, sa Henrik en gång med en grimas.
Det är möjligt.
Men han var trots allt ännu svårare att sluta älska.”

Två scener ur ett konstnärsäktenskap (2004) är den självbiografiska varianten av den fantastiska diktsviten Århundradets kärlekssaga (1978), tillika berättelsen om Märta och Henrik Tikkanens tre decennier långa liv tillsammans. Den intelligenta, borgerliga och välutbildade Märta ingår likt Rödluvan äktenskap med Vargen och måste hela tiden kämpa mot att bli en skugga av sig själv. En av anledningarna till att jag älskar att läsa det Märta Tikkanen skriver är att hon, åtminstone i böckerna, aldrig förlorar sin agens och sin rättmätiga plats som huvudperson i sitt eget liv.

”Kärleken vissnar när hon inser att hon inte är arbetskamraten, intellektet, personligheten utan enbart trösterskan, orgasmen, applåderna.”

För mig handlar den här boken om kampen för kärleken. Med betoning på kampen. Inte för att hon accepterar normer som att man bör hålla ihop ett äktenskap, gömma undan det som är privat, inte överge någon som är döende eller tankar på omgivningen reaktioner, utan just för kärleken. Märta Tikkanen har en imponerande självtillit till sina egna känslor. Hon vet att hon älskar Henrik och hon vill kämpa. Därför stannar hon frivilligt i deras gemensamma helvete.

”Det fanns delar av mig som fortfarande lyssnade och inte genomskådade, tillvaron där mitt enda namn var Mamma och min enda funktion att tillfredsställa andras behov hade urholkat min identitet på ett sätt jag idag inte kunde tro var möjligtvis jag inte själv hade upplevt det. Trots att jag hade svårt att hitta motargument dröjde det länge innan jag slutade försöka. Också om det jag gjorde inte betydde nånting för någon annan så betydde det liv och död för mig, det räckte.”

Henrik är omnipotent och sårbar, initiativrik och i behov av omhändertagande, elak och kärleksfull. Han är otrogen, opålitlig och han låter Märta stå för hela markservicen och barnansvaret. Inte minst är han är alkoholist. Han dricker och Märta får huvudvärken. 1984 dör han i leukemi.

”…ansvaret var inte mitt, varken skulden för att han drack eller förtjänsten för att han inte gjorde det var mina. Vi hade varsitt liv hur nära varandra vi än levde.”

Jag är, som bekant, ett stort fan av Kerstin Thorvall. Märta Tikkanen är en författare som intresserar mig i samma höga grad. Dessa två har mycket gemensamt förutom att de är normbrytande, feministiska, modiga författare i ungefär samma ålder. De delar intresset för att utveckla barnkulturen som grundar sig i medvetenhet om barns kompetens. De lever med män och får kämpa för sin respekt och arbetstid samtidigt som de står för hela ansvaret för barn och hushåll (Thorvall dessutom för försörjningen). De har humor, intelligens och samhällsengagemang. Både vet de innerst inne sitt värde, de är geniala författare och vägrar låta sig tystas även när opinionen är emot dem.

”Är det så sällsynt att skapande kvinnor klarar att kombinera sitt yrke med en traditionell kvinnoroll, om en partner ingår i konstellationen? /…/ Var ska starka självständiga kvinnliga konstnärer hitta sina partners frågar jag mig, män som är beredda att stå i bredd med sina kvinnor och som inte översätter vår styrka till konkurrensbehov, vår självständighet till maktkamp, vår trygghet enbart till funktionen som morsa och blomkruka.”

Märta Tikkanen skriver ledigt med pondus. Jag njuter av hennes välkomponerade vindlande meningar även om de i den här boken i överkant fokuserar detaljer och namn. Utan att skygga delar hon med sig av privata pinsamheter, just som en självbiografi enligt mitt tycke ska. Hon lyckas ändå med bravur att komma åt den heterosexuella allmängiltiga konstruktionen och svårigheten med att leva jämställt.

”-Så mycket onödigt, sa han näst sista dagen. Du fanns ju där hela tiden. Att jag inte vågade tro på det.
Jag saknar honom ofta. Inte ett ögonblick har jag önskat honom tillbaka.”

Anteckningar om sorg av Chimamanda Ngozi Adichie

”Sorgen var en hyllning till kärleken, de som kunde känna äkta sorg kunde skratta sig lyckliga över att en gång ha älskat.”

Jag har uppskattat alla Chimamanda Ngozi Adichies tidigare böcker så självfallet ville jag läsa den här. Även om jag egentligen känner mig ganska mätt på ämnet sorg efter Kristina Sandbergs senaste.

”Sorgen är en obarmhärtig utbildning. Man lär sig hur omilt sörjandet kan vara, hur mycket vrede det rymmer. /…/ Man lär sig hur mycket av sorgen som handlar om språk, om hur språket fallerar, hur man famlar efter det.”

Det här är vacker och genomklok och precis lagom tjock liten bok som handlar om sorgen efter att Adichies pappa – som hon verkligen avgudade – dog 10 juni 2020. Den värsta dagen i hennes liv. Den är aforistisk, välskriven med ett språk att njuta av. Väl avvägd angående detaljer. Varken praktiska ting eller ingående sjukdomsbeskrivningar innefattas. Adichie har kvar sin formidabla formuleringsförmåga när hon nedtecknar sorgens olika dimensioner.

”Det finns en nåd i förnekandet /…/ Det är en tillflyktsort, det här förnekandet, denna vägran att se efter. Ansträngningen blir förstås ett eget sörjande, därför icke-tittar jag i seendets dunkla skugga, men jag föreställer mig katastrofen som skulle följa på en rak och orubblig blick.”

”Under resten av livet kommer jag att leva med händerna utsträckta efter saker som inte längre finns där.”

På dessa 90 små sidor finns mycket att tillgodogöra sig, om Igbokultur, om kärlek, sorg och att inte skjuta viktiga saker på den osäkra framtiden. Det är inte säkert att den kommer.

Tack Albert Bonniers Förlag!

Nikki av Malin Skogberg Nord

Malin Skogberg Nord debuterar med en jättefint illustrerad ”coming-of-age” serieroman om Nikki som börjar gymnasiet.

När man läser om Nikki kan man kanske tro att hennes problem är att hon är tjock. Men problemet är verkligen inte hennes stora kropp, utan ångesten – väl underhållen av hennes mamma – som kommer av att vara tjock.

Man kan leva med en känsla av värdelöshet på (minst) två sätt:
1. Må skit, hata sig själv och undvika andra människor för att man vill förskona dem.
2. Må skit, hata sig själv och ty sig till andra människor grundat på att man får kompisarna att känna sig bättre för att de får glänsa i jämförelse med en själv.

Nikki klarar inte alternativ två på grund av social ångest, så hon kör på alternativ ett. Det leder till utanförskap och en ond cirkel som gör att hon mår ännu sämre. Jag hade möjlighet att välja alternativ 2. Det ledde till att jag insåg att jag var en rolig person att vara med och att fanns mycket att tycka om mig för. Det satte i sin tur fart på en god spiral. När tonåren var över förstod jag att anledningen till självhatet var ogrundad.

Jag tycker att det här är en mjuk och vacker roman om att hitta den där knepiga identiteten, åtminstone för stunden. Ett väldigt härligt sätt att göra det – tror jag- är att slippa de binära könskategorierna. Jag tror att jag hade älskat att läsa den här när jag var i Nikkis ålder. Den inger hopp och kommer med flera bra tips; att söka sig till likasinnade, våga stå upp för sig själv och att välja estetiskt program på gymnasiet, (man måste inte ha någon talang).

Talang har dock Skogberg Nord, blyertsteckningarna är fantastiska och smäller högre än texten.

Den afrikanska farmen av Karen Blixen

”Jag hade en farm i Afrika, vid foten av Ngong-bergen.”

Mitt Afrika – vem har inte sett den prisade filmen från 1985? Jag, visade det sig. När jag började läsa Den amerikanska farmen så fattade jag inte att det var boken bakom den kända filmen, som jag hört talas om flera gånger. Jag trodde rent av att jag hade sett den. Senast jag hörde om den var när Lena Andersson berättade att hon sett Mitt Afrika mellan 30-40 gånger och att den filmen ”förändrade hennes liv”. Nu har jag läst boken och sett filmen, båda är riktigt bra.

Så blev jag konfunderad igen. Att Karen Blixen kunnat gå förbi mig, genom genusvetenskapliga och litteraturbaserade studier. Jag har i år läst Babettes gästabud, med stor behållning. Men först nu när jag också sett filmen Mitt Afrika förstår jag vilken gigant vi har att göra med här. Danska Karen Blixen, 1885-1962, en enormt fascinerande person, en livsförebild, en feministisk hjälte rent ut sagt.

Men nu till boken, som publicerades 1937. Den består av en samling självbiografiska berättelser från hennes tid i Afrika, Kenya närmare bestämt. Hon åker dit tillsammans med sin man som hon ingått ett resonemangsäktenskap med. Han ska driva en kaffefarm, men det blir i själva verket hon som driver den. Hon är med om gräshoppsinvasioner, kaffeprisets fall, syfilis, barn som vådaskjuts med mera.

Det tog ett tag innan jag accepterade att läsa den här boken i sin kontext. Den speglar sin tid och har på vissa sätt inte åldrats väl. Sedan länge vet vi att inte referera till Afrika som ett land. Här möter herrefolket ”infödingarna”, civilisationen möter vildmarken. Det är en romantiserad beskrivning av den blodiga och grymma kolonialismen ur den vita rika kvinnans perspektiv. Stereotyperna haglar. Det är rasistiskt, ofta i form av exotifiering. Författaren kritiserar visserligen kolonialmakten Storbritannien och försöker förbättra för folket. Men på vissa sätt framstår hon lika dum som sin samtid.

Det finns dock mycket att tycka om här också. Det poetiska språket om avvägningen mellan vad människor kan påverka och inte. Vad som är människans vilja och behov. Vad kan vi äga och vad som är sitt eget. Vattnet exempelvis ”bor i Mombasa”, det är vad kikuyuer, somalier och massajer förhåller sig till. Efter att ha försökt fördämma ett vattendrag ger Blixen upp och inser att vattnet bor i Mombasa och flödar som det vill.

Blixen kommer till Kenya och är i stort behov av alla sina lyxiga saker. Hon blir tillsagd att bara umgås med britterna för de svarta kan man inte tala med. Eftersom vi har att göra med en egensinnig och modig person så lär hon sig att tala amor fati. Hon allierar sig med folket, arbetar och försvarar sig mot vilda djur. Hon lär sig att älska sitt öde. Den röda tråden är hur människorna och naturen i Kenya förändrar henne – till det bättre. Hon lär sig att bemöta omgivningens svårigheter med lugn och humor.

”Man måste gilla ormar för varje gång man ber Gud om en fisk får man en orm.”

Sen blir hon förälskad också. Boken handlar inte alls lika mycket om kärlek som filmen gör. Boken å andra sidan innehåller mer humor än filmen. Men snälla nån vilken fantastisk kärleksfilm Mitt Afrika är (eventuellt ny favorit tillsammans med Dirty Dancing). Meryl Streep gör en fantastisk insats. Även kärleken genomsyras av samma intressanta frågeställningar om äganderätt och om att hitta sin egen väg.

Det mest fantastiska som både filmen och boken ger mig är att få vetskap om personan Karin Blixen. Vilken livsglädje. Vilket mod. Hennes mål är utan tvivel att leva ett rikt liv och då är material bara en del. Filmen tolkar jag som en hyllning till henne. Boken är en hyllning till Afrika med dess människor och natur. Och till konsten, vikten av berättelser.

”Jag går alltid fram till avgrundens kant, jag ser ner i den och sen mår jag bättre.”

Hjärtlinjer av Brit Bennett

Tvillingarna Desiree och Stella bor i den lilla staden Mallard i Louisana tillsammans med sin mamma. Det är en stad där många svarta med ljus hy bor och där rasism i form av ”coloring” går hårt fram. Deras pappa har blivit dödad av en grupp vita män. Systrarna är tvungna att sluta skolan för att städa åt vita vilket får dem att rymma till New Orleans. Inom kort smyger Stella iväg även från Desiree och deras vägar skiljs åt. Vi följer tvillingarna på varsitt håll mellan 1968 – 1988 och sedermera deras barn Jude och Kennedy.

Hjärtlinjer har ett narrativ med framåtanda. Det handlar om flera olika intressanta personer i växlande tider så det händer ganska mycket. Men bäst av allt är själva andemeningen som strålar fram mellan raderna.

Det verkligt intressanta temat i Hjärtlinjer är nämligen identitet och identitetspolitik i förhållande till ras, kön och klass. Till vilken sociokulturell grupp hör en svart person som passerar som vit? En transman före och efter korrigering? En fattig flicka som gifter sig rikt? Jag hör ibland att begreppet identitetspolitik används som skällsord (att det skulle vara något dåligt att tala ” i egen sak”). Men om vi tänker på arbetarna som skapade sin sociokulturella grupp när de organiserade sig och engagerade sig politiskt för att kunna förhandla sig till bättre villkor, eller svarta, kvinnor, homosexuella, transpersoner och så vidare så förstår vi att identitetspolitik är något fantastiskt bra och absolut nödvändigt.

Identitet är knepigt. Identiteten är kanske något man ska ”hitta” för att kunna definiera sig själv men det är också beroende av biologi, arv, miljö och konventioner det vill säga omständigheter vi inte kan styra över. Vi kan alltså välja fritt att sälla oss till en identitet som arbetare, politiker eller förälder. Problemet är att gränserna som innesluter också kommer att stänga några ute. En man med könsdysfori uppfattar sin identitet som kvinnlig. Jag uppfattar det som att Brit Bennett sticker ut hakan här som vågar öppna upp för jämförelser mellan identiteter gällande ras, klass och kön.

En svart flicka som Jude, mobbad för att hon är den enda med riktigt mörk hud, kan hon känna sig som en ljusare person? Hon försöker göra sin hud ljusare med olika preparat vilket inte fungerar. Jude tvingas acceptera hur hon ser ut. Transmannen injicerar steroider och opererar sig för att kroppen ska matcha identiteten. Stella är en svart person som passerar som vit, lurar sin omgivning och lever som vit. Gör det henne vit? Nej, det gör inte det för hon glömmer inte själv sitt ursprung. Hon känner sig hela tiden falsk.

Ibland är det lite väl orealistiskt, och lite spretigt. Författaren har fått in väldigt mycket i en och samma bok. Men det är mestadels väldigt bra och intelligent. Utan att skriva på näsan öppnar författaren upp för ett rejält tankearbete. Det här är en bok som lämpar sig väl för diskussioner. Som vanligt är originaltiteln mycket bättre än den svenska: The Vanishing Half. HBO ska tydligen göra tv-serie av den.

Tack Albert Bonniers!

Men fatta då! Tonåringar i familjen av Jesper Juul

Jag har läst de flesta av Jesper Juuls tidigare böcker om barn. Hans föräldrafilosofi passar mig; att man ska sträva efter att vara en autentisk människa (ej professionell pedagog) med sina barn, visa vad man känner, berätta vad man tänker med ett personligt språk (som börjar med jag). Lita på att barnet är kompetent, och att det gynnar barnet när en förälder visar sina egna behov (i rimlig utsträckning förstås). Straff och fördömanden ska undvikas eftersom det på lång sikt är kontraproduktivt. Det bidrar mest troligt till att barnen lever ”dubbelliv” och ljuger mycket.

I den här boken är tonåringarna i fokus. Eller egentligen föräldrarna och hur de måste släppa kontrollen. Först och främst proklamerar Juul att tonåringar är människor som ska respekteras. Att prata ner tonåringar som att de är galna, hormonmoster eller egoister är givetvis inte ok och inte heller sant. De gör precis det de ska, tränar på att bli självständiga och ansvarsfulla. De flesta (alla?) barn och tonåringar tar hänsyn till sina föräldrar på olika sätt, förhoppningsvis minskar detta i tonåren varför vi föräldrar felaktigt kan bli provocerade.

Det som är grejen med tonåren är att uppfostringsfasen är över och att vi som har barn i den åldern måste fatta det. Det vi har förmått lära våra barn upp till att de är tolv år, ska nu barnen själva lära sig att applicera i livet. Vi föräldrar har lyckats – menar Juul – om barnen klarar att ta reda på vad de själva vill, vågar testa sig fram och göra fel, vågar lita till sig själva och ta egna beslut. Tonåringar som aldrig överträder föräldrarnas gränser eller regler kan ha bristande självtillit. Barn som vågar gå emot sina föräldrar är dels självsäkra, dels säkra på att föräldrarnas kärlek är konstant även om regler bryts eller prestationer uteblir.

”Ungdomsåren består av tusentals experiment, och ungdomar mognar bara om det också finns plats och möjlighet att dela de misslyckanden de gör med sin familj. Ju mer isolerade, straffade, undervisade och kritiserade de unga blir, desto mindre lär de sig om sig själva, om sina starka och svaga sidor.”

Det föräldraansvar som kvarstår gäller relationen till tonåringen. Juul menar att föräldern fortsatt ska verka som sparringpartner och stöttepelare. I det samspelet kan de vuxna med fördel fråga barnen hur vi kan hjälpa dem. Kanske vill de inte ha vår hjälp utan prova att ta eget ansvar. Då accepterar vi det, och sen kan vi fråga efter ett tag igen. Om vi fortsätter med uppfostran i en tid när barnet ska prova sina vingar riskerar vi att bli dess fiende.

Boken börjar med en introduktion där Juul presenterar sina tankar om hur föräldrar måste ställa om från uppfostran till relation. Sen kommer ett avsnitt med brev från rådvilla föräldrar som Juul svarar och där upprepas egentligen bara samma filosofi som redan presenterats i introduktionen. Frågorna gäller skärmtid, ansvar för skolarbete, fult språk, alkoholkonsumtion och att hjälpa till med hushållssysslor – saker som jag tror alla tonårsföräldrar känner igen sig i. Sista avsnittet består av dialoger från ett seminarium där tio familjer träffade Jesper Juul och samtalade om sina problem. Och samma råd kommer från Juul igen. Egentligen har Juul samma svar på alla frågor, vilket blir långrandigt i en bok kan man tycka men när det gäller föräldrafilosofi som i det här fallet känns det väldigt enkelt plötsligt. Det här ska jag klara, tänker jag.

Inget välmående barn valde en väg någonsin för att en förälder sa det. Barnet måste alltså av egen lust välja den väg vi vill att de ska välja. Ha ha! Eller en annan lika bra väg.

”Strategier hör ihop med krig och reklam!”

Guds barmhärtighet (Vargskinnet #1) av Kerstin Ekman

Guds barmhärtighet från 1999, är den första delen i trilogin Vargskinnet.

Hillevi, född 1860, är berättelsens huvudsakliga protagonist. Hennes mamma dör i barnsäng och hon växer upp som fosterbarn i en borgerlig familj i Uppsala. Ett gripande möte med en skicklig barnmorska får henne att utbilda sig till detsamma. På grund av kärleken till Edvard flyttar hon till en fjällby i Jämtland. Där ställs hon inför det fattiga Sverige, glesbygdskulturen, patriarkalt våld, dialektalt språk (tigandet!) och det som förstås drabbar henne hårdast; kvinnor och barns utsatthet. Armodet i början av 1900-talets första halvsekel gäller inte minst de samer som också bor i området. Undanskuffade och förtryckta kämpar de för sin rätt.

Hillevi är en litterär karaktär som är väldigt lätt att tycka om. Hon har en positiv drivkraft som vill mer än att bara bli gift. Hennes självtillit är inspirerande. I mötet med mörkret och hopplösheten i byn brottas hon med att värna sin egen person och bli en del av miljön. Vi följer henne under två decennier och hon utvecklas på ett trovärdigt och intressant sätt. Jag tycker lite extra om hur hennes lust skildras.

Romanen har tre olika spår som varvas. På samma gång som Hillevis liv som ung barnmorska pågår vid Svartvattnet rymmer Elis från sin våldsamme far. Vi får följa hur pojken med konstnärsdrömmar bekämpar kyla, hunger och tuberkulos. Det tredje spåret utgörs av Ristens blick. Det är Hillevis fosterbarn som i modern tid delar sin syn på Hillevi med flera och mera.

Guds barmhärtighet är vad jag misstänker början på en fantastisk släktkrönika. Det är en gripande berättelse där läsaren kommer nära personerna, en historisk översyn och stor litteratur som rör sig kring livets stora frågor. Vad är meningen med livet? Hur talar man kärlekens språk? Vad innebär förlåtelse? Kring detta dividerar Ekman med sin poetiska prosa, ständigt med fötterna på jorden. Den bifokala blicken håller hela tiden naturen OCH människorna i fokus, tillsammans och i samspel.

Den är inte helt lättläst dock. Berättartekniskt lite rörig med många namn. Dialekt och norska gör att jag måste googla (storsa=tjej). Men bara avsnittet med den 13-åriga flickan vars barn Hillevi hjälper att förlösa, gör mödan värd. Jag gråter sällan när jag läser böcker, men då grät jag.

En bön för de stulna av Jennifer Clement

Jennifer Clement, född i USA men uppväxt i Mexiko, har under tio års tid lyssnat på kvinnor som berättat om hur våldet på grund av Mexikos narkotikakultur fördärvat deras liv. Enligt amerikanska utrikesdepartementet smugglas mellan sexhundratusen och åttahundratusen människor över nationsgränserna årligen, antalet kvinnor som utsätts för trafficking i Mexiko är mycket stort. Utifrån detta faktabaserade helvete skrev Clement romanen En bön för de stulna.

”Jag var en mellanstor mörkbrun blandning av spanskt och aztekiskt blod från mexikanska Guerrero, med krulligt lockigt hår som visade att jag även hade lite afrikanskt slavblod i mig.”

Huvudpersonen Ladydi är en av flickorna som bor i den gudsförgätna bergsbyn Guerrero, ett argt hörn i världen vars samhälle förstörts av knarkkartellernas härjningar. Här bor främst kvinnor och barn då männen flytt Mexiko och utvandrat till USA. Fattigdomen är så stor att Ladydis mamma syr i knappar med sina egna hårstrån. Förutom faran med hettan, giftigt ogräsmedel från skyn, skorpioner och bitande myror finns den överhängande risken att som flicka bli kidnappad och används som sexslav. För att undvika att få sina tonårsflickor stulna gräver mammorna gropar i marken där barnen måste gömma sig för knarkkartellens medlöpare. De svärtar sina döttrars tänder med tusch, klipper deras hår kort för att de ska likna pojkar och försöker få dem att gå raka vägen hem efter skolan till huset med det stampade jordgolvet.

Det är här så mycket feelbad det kan bli. Och jag tycker Clement gör det väldigt bra. En bön för de stulna är sträckläsningsmaterial. De litterära karaktärerna är psykologiskt trovärdiga och mångsidiga. Här finns varken hjältar eller titaner, bara vanliga människor. Vissa är både offer och förövare. Kvinnorna är otroligt utsatta men har agens i sina prekära situationer. Ladydi är romanens berättare och hennes röst är personlig och autentisk den lilla utsikt över världen som en enskild ung kvinna kan ha.

Det ligger nära till hands att jämföra den här romanen med Amerikansk jord som också utspelar sig i Mexiko och är skriven av en ”utomstående” som förkovrat sig via research. Debatten om huruvida författare får framställa berättelser om ämnen de själva saknar koppling till, tycks inte ha blossat upp i det här fallet. Jag tycker att författare får skriva om allt, men de får vara beredda på kritik framförallt om de inte skriver bra. Jeanine Cummins bok innehåller klyschor, rasistiska stereotyper, fåniga karaktärer, dåligt språk och en förutsägbar och tvivelaktig story. En bön för de stulna är en bra roman, det är den stora skillnaden enligt mig.

Det jag gillar mest av allt är hur Clemens får fram systerskapets lysande starka kraft. Genom hela romanen går en röd tråd av klassmedvetenhet och feministisk dito.

”Det alla visste var att kön med besökare som väntade på att få komma in i kvinnofängelset var kort. Kön med besökare till männens fängelse var lång och ringlade nedförvägen i minst tio kvarter /…/ Ingen besöker kvinnorna. Alla besöker männen. Behöver vi veta något mer om världen än så?”

Modersakter av András Forgách

”Lögner är en sorts diplomati.

Det här är ett genreöverskridande verk av András Forgách som han skrev efter att i vuxen ålder fått reda på att hans mamma Bruria Forgách (alias Fru Pápai) arbetat som hemlig informatör för det kommunistiska styret i Ungern.

Den första delen är en skönlitterär berättelse försedd med rikliga fotnoter vilka baseras på den autentiska akt som nedtecknats under 70-80-talen. Narrativet rör Fru Pápais uppdrag som inkluderar rapporter om hennes egen familj. Hon övertar rollen som angivare efter att hennes man Marcell insjuknat i debilitet. Som utvandrad från Israel (eller Palestina som hon själv föredrar att kalla det) har hon relevanta kunskaper och vänskaper därtill talar hon både hebreiska och ungerska. Makarna Pápai är judar, patrioter och kommunister som vill bekämpa sionismen.

Del två består av dikter utformade på samma tema och egentligen med samma information som vi redan fått i del ett.

Tredje och sista delen är författarens egen berättelse där han med egna ord kommenterar och reflekterar över aktens innehåll.

Det som slår mig starkast är hur oerhört besynnerligt det måste kännas för författaren att få den här informationen i vuxen ålder, när föräldrarna inte finns kvar att fråga. Jag förstår att han ville skriva en bok om detta. Den har rönt stor uppmärksamhet i Ungern. Kanske saknar jag tillräckligt intresse, jag fick nämligen kämpa mig igenom den här. Den första delen är en slags spionroman, inte min förtjusning. Jag saknar gestaltning och psykologiskt fokus. Det känns torrt och jag kommer inte karaktärerna nära. Det framgår tydligt hur övervakningssystemet som den kommunistiska regimen använde sig av är oförsvarbart och gränsar till hjärntvättning men i övrigt handlar boken (tyvärr) väldigt lite om kommunistisk ideologi.

Det är rörande att följa författarens varma känslor för sin moder som på vissa sätt svikit honom stort. Jag uppskattar avsnitten som handlar om relationer, men tyvärr tyckte jag de var för få.

”De [författarens föräldrar] var inte hemma någonstans, varken ungrare, judar, utlänningar, kamrater eller patrioter. För kamraterna var de förvisso judar, och för judarna kommunister, för kommunisterna var de ungrare, och för ungrarna främlingar.”

Tack Albert Bonniers förlag!