Löpa varg av Kerstin Ekman

Ulf Norrstig (med sitt passande namn) är protagonist och jaget i den här berättelsen. Han är sjuttio år, bor i Hälsingland och pensionerad jägmästare. Han fångar omedelbart mitt intresse med sina funderingar, minnen och kritiska blickar på moderniteter och på sina tidigare övertygelser. Jag känner en hoppfullhet av att läsa om människor som lär sig nytt, omprövar sina kunskaper och ändrar inställning. Men samtidigt en stor vemodighet över hur människan behandlar andra djur och vår gemensamma natur.

”Frostrosor slog ut på verandans fönsterglas. Saltkristaller klättrade och blev till kvistar och utskott. Alla ville bli något: kvist, mossa, ros, vinge. Den vita bläsen på en hästpanna blev en stjärna. Men människoverk var något annat. Ljusmöglet av stora städer bredde ut sig formlöst och erövrade planeten. Man såg det när man flög.
Som fåglar flyger vi inte.”

Jag tycker mycket om hur Ekman väver in tankar om språk, natur, klimat, glesbygd och om skillnader och likheter mellan människan och andra djur. Miljöbeskrivningarna är en fröjd som alltid när Ekman håller i pennan. Givetvis kretsar handlingen också kring hundar. Ekman måste vara en av våra mest hundälskande författare.

”Hundar med sina korta intensiva liv har alltid gett mig stor glädje. De vet ingenting om döden och inget om utdöende heller. De har fått mig att förstå och att känna deras glädje i nuet. Glädjen i att springa. Att vara hemma i stora områden. Att hitta vatten.
Jag sitter och ser på drivande skyar och moln medan jag väntar på honom. Jag tillhör en art som kan urskilja en form som aldrig upprepar sig.”

Det här är förstås också ett inlägg i debatten om jakt i allmänhet, och om vargjakt i synnerhet. Om ouppklarade jaktbrott och att på små orter håller man kanske inne med vittnesbörd om grannen.

Ulf lever med Inga vars tankar och känslor vi inte får veta något om, men kan föreställa oss. Jag gillar förstapersonsperspektivet då det lämnar luckor i texten och öppnar för tolkningar. Ekman genomför det med bravur.

Jag känner vördnad inför att läsa Ekmans intelligenta prosa som är präglad av livserfarenhet. Exempelvis hur hon skriver om otrohet som en bagatell (ur Ulfs synvinkel). Det låter konstigt och hade jag läst det för 20 år sen hade jag inte tyckt om det, men nu uppfattar jag det som fullständigt realistiskt. Det mesta pågår ju i gråzonerna.

Tack Albert Bonniers!

2 kommentarer

    • lena kjersén edmanseptember 2, 2021 kl. 5:08 e m
    • Svara

    Den gamle mannen har ju alltmer kommit att se sig själv som ett djur bland andra djur – med parningslekar som något naturligt. Ett fint inslag i romanen.

    • Ninaseptember 2, 2021 kl. 5:30 e m
      Författare
    • Svara

    Visst. Och är det inte på samma gång att känna sig mer mänsklig? Människan är ett djur bland andra djur, ett intellektuellt sådant visserligen.

Kommentera