I den här ”lättsamma” debutromanen finns två parallella historier; Caroline i nutid samt giftmakerskan Nella och Eliza från 1790-talet. Genomgående teman är hämndlystna kvinnor, otrogna och sviniga män samt barnlängtan.
Jag har svårt för grundidén – kvinnor som mördar män – som tycks vilja vara feministisk men mest känns konstig. Den patriarkala analysen berörs knappt. För mig framstår kvinnornas handlingar som psykopatiska samtidigt som karaktärsdragen påvisar något helt annat. Barnkaraktären Elizas röst är inte alls trovärdig. Konstigt också att den här Nella inte blir uppfylld av alla fantastiska kvinnor hon träffar istället för att ägna hela sitt liv åt att giftmörda som hämnd. Caroline är irriterande som vill be om ursäkt när hennes man blir sjuk. Nej det här var inte för mig. Jag hänger upp mig på klyschor och motsägelser och ordalydelser som ”jag rodnade inombords”.
Jag gillar däremot att mensen finns representerad och den historiska ansatsen. Det hade kunnat bli intressant om det var en liten pojke som behövde Nellas hjälp. Eller med djupare funderingar kring etik och hämnd. Nu blev det bara platt och förutsägbart.
Senaste kommentarer