Palliativsamhället av Byung-Chul Han

I Palliativsamhället argumenterar den kapital- och tillväxtkritiska filosofen Han för att det i vår tid råder algofobi (rädsla för smärta). Vi lever i samhällen som endast vill veta av positivitet. Som vi vore i det palliativa skedet skrivs opioider och andra läkemedel ut i syfte att göra människan till ”ett så okänsligt, prestationssubjekt som möjligt.” Samtidigt blir vi mer känsliga. Likt prinsessan på ärten beklagar vi ärtan, och försvinner den lider vi av de mjuka madrasserna. Enligt Han är det det prestationsinriktade livets – där hälsa och överlevnad har ett alltmer överordnat värde – meningslöshet som gör ont.

”Smärtan tolkas som ett tecken på svaghet. Den är något som det gäller att gömma eller optimera bort. Den rimmar dåligt med prestation.”

Som framsidan så snyggt påvisar har pandemin del i Hans dogm. Om pandemin skriver han att kapitalismen visserligen satts på paus vilket lett till ett nervöst stillestånd, men att motnarrativ saknas. ”Karantänen leder inte till ledighet, utan till påtvingad overksamhet.” Det smittande viruset ökar avståndet till den andre som på grund av nyliberalism och digitalisering redan är långt. Smärta och själslig nakenhet skapar sårbarhet vilket går förlorat i dag.

”Det nyliberala lyckodispositivet avleder oss från det rådande herraväldets sammanhang, eftersom det tvingar oss till själslig introspektion. Det ser till att var och en sysselsätter sig enbart med sig själv och sitt eget psyke, i stället för att kritiskt ifrågasätta samhällsförhållanden. Lidandet, som samhället skulle ta ansvar för, privatiseras och psykologiseras. Det som skall förbättras är inte samhälleliga tillstånd, utan själsliga. Kravet på optimering av själen, vilket i själva verket framtvingar en anpassning till herraväldets villkor, döljer samhälleliga missförhållanden. […] Inte revolutionärer, utan motivationscoacher intar scenen och ser till att det inte uppstår något missnöje, någon vrede.”

Det är oerhört intressanta och välskrivna argument som Han framför i elva korta men täta kapitel. Svårighetsgraden är medium, skulle jag säga. Det är nog en fördel, men inget måste, att ha läst Hans tidigare bok Trötthetssamhället.

”Lyckodisposivet ökar avståndet mellan människorna och leder till en avpolitisering och avsolidarisering av samhället. Alla måste själva bekymra sig om sin lycka. Den blir en privat angelägenhet. Även lidandet tolkas som ett resultat av egna misslyckanden. I stället för revolution uppstår depression. Medan vi pysslar om vår egen själ förlorar vi ur sikte de samhälleliga sammanhang som leder till sociala omvälvningar. När vi plågas av rädsla och osäkerhet ställer vi inte samhället till svars, utan oss själva.”

Utan några som helst förslag på hur vi skulle kunna bryta den nedåtgående spiral som människan hamnat i på grund av för långt gången nyliberalism, där narcissism och egoism slår ut omtanken om den andre, blir det här väldigt tung läsning. Å ena sidan känner jag mig bekräftad i min avsky till vår samtid, å andra sidan blir det en väldigt destruktiv känsla att bära.

”Självskadebeteendet ökar snabbt idag. Trenden att skära sig utvecklas till en global epedemi. Bilder av djupa skärsår som man tillfogat sig själv cirkulerar i de sociala nätverken. De är nya smärtbilder. De pekar på ett samhälle behärskat av narcissism, där alla är intill outhärdlighet nedtyngda av sig själva. Att skära sig är ett fåfängt försök att kasta av egotyngden, att bryta sig ut ur sig själv, ut ur de destruktiva inte spänningarna. Dessa nya smärtbilder är de blödande baksidorna av selfies.”

”Smärtan skärper självperceptionen. Den ger jaget kontur. Den tecknar dess form. Det ökande självskadebeteendet låter sig förstås som det narcissistiska och depressiva jagets förtvivlade försök att förvissa sig om sig självt, att förnimma sig självt. Jag känner smärta, alltså finns jag. Även känslan av existens har vi smärtan att tacka för. Bortfaller den helt, så söker vi efter ersättning. Artificiellt alstrad smärta råder bot på bristen. Extremsport och riskbeteenden är försök att förvissa sig om sin egen existens. På så vis frambringar palliativsamhället paradoxalt nog extremister.”

Avslutningsvis agiterar Han för hur framtiden kommer att betyda slutet för liberalismens frihetssträvan då den digitala övervakningsregimen kommer ta över. ”Den mänskliga personen degraderas till en vinstbringande databas.” Människans hälsohysteri leder till att hon ständigt övervakar sig själv och upprättar en inre kontrollregim.

”Kampen för överlevnad bör ställas mot omsorgen om det goda livet. Det samhället som domineras av överlevnadens hysteri är ett samhälle av odöda. Vi är för levande för att dö och för döda för att leva.”

”Människan avskaffar sig själv för att överleva. Hon kommer möjligen att uppnå odödlighet, men till priset av livet.”

Tack Ersatz!

Kommentera