Den här lilla boken har tjugo år på nacken, men den har tyvärr inte alls mist sin relevans. Bäst vore nog om jag läst den då, när jag själv var 21. Då hade den stackars huvudpersonen, som i panik över att inte veta vad hon ska arbeta med drar på sig en depression, kanske kunnat lätta min egen ångest. Inte för att jag trodde att jag var helt ensam om att mest ängslas över att ha ”hela livet” framför mig. Men igenkänningslitteratur är alltid av godo. Dranger lyckas med precision formulera problematiken och känslorna den ger upphov till. Att säga farväl till sina snorhöga förväntningar, mål och ambitioner kan vara ett sätt att ta sig ur. Jag bara valde en utbildning på måfå tillslut, så kan man också göra.
Att söka efter någon slags identitet, halvt duka under av prestationsångest och ständigt nedvärdera sig själv är vad fröken Märkvärdig håller på med och unga Nina känner igen sig. Att läsa den här boken var som bläddra bakåt i min egen historia, (bortsett från krävande föräldrar och illustrationsambitioner). Jag har en känsla av att vårt meritokratiska, nyliberala samhälle där man ska marknadsföra sig själv spinner vidare i fel riktning vilket gör att kraven på dagens unga är ännu högre idag än för tjugo år sedan. Efter gymnasiet räknade jag iskallt med arbetslöshet, men kunde i alla fall hitta boende. Idag står unga som saknar kontakter utan både arbete och bostad. Hepp!
Det finns säkerligen många (nyare) böcker på det här temat, men jag tycker ändå att alla tjugoåringar ska läsa den här. Eller varför inte se filmen.
Den passus som avhandlar hur föga troligt det är att psykologen kan lösa problemet gillade jag extra mycket.
Påminnelsen om att identitetssökande är ett problem för priviligierade, är viktig!
Augustprisade Skraplotter är tredje och sista delen av Kerstin Ekmans fantastiska berättelse om Hillevi (del ett),Myrten (del två), Risten/Kristin (alla delar) och Ingefrid (del tre). Kristin är mellangenerationen och det berättarjag som följer genom hela trilogin. Historien börjar med Hillevi på 1800-talet vid Svartvattnet i Jämtland och det är också där vi slutar, men nu i del tre har vi kommit fram till modernare tider och globaliseringen har tagit fart. Plötsligt är Europa och Indien platser som man faktiskt kan ta sig till.
Ingefrid, Myrtens bortadopterade dotter, är protagonist i en av berättelserna i Skraplotter. Hon är präst och har växt upp i Stockholm men när Myrten dör ärver hon mark och fastigheter i Jämtland varför hon åker dit. Hon har en son som är adopterad från Indien. På ett komplext och tankeväckande sätt lyfter Ekman spörsmål om biologisk tillhörighet och adoptionens olika sidor. Det inre sökandet som människan håller på med inkluderar biologi, relationer, konst, natur med mera. Ingefrid med erfarenheter från storstaden förändras när hon möter landsbygdens människor och leverne. Det är väldigt intressant och spännande att följa hennes tankegångar kring bland annat gudstro, tidens gång och psykologi:
”Ibland tyckte jag att man kunde bli så… ja att man kunde använda den där psykologin till att utöva makt. […] Man kunde manipulera helt enkelt. Så här, man får en fråga som gäller mycket, någonting alldeles avgörande för den som frågar. Man upprepar frågan, nästan ordagrant, fast med en liten liten manipulering. Är det så du frågar, säger man. Och så tystnar det igen. […] Och i den avgrunden, i den hemska tystnaden försöker den där människan hålla sig flytande. Inte gå under av alla självförebråelser, all skuld. Av skammen. Av allting hon inte orkar. Framför en människa som egentligen bara ska ge henne hjälp.”
Även Risten/Kristin – som nu har blivit gammal – har varit fosterbarn. Hon har samiskt påbrå och tack vare henne får vi höra om hur samerna blev/blir rasifierade och förtryckta. Här får vi andra sidans åsikter om rättigheten att skjuta varg jämfört med PO Enqvists.
På ett väldigt elegant sätt binder Ekman ihop säcken kring temat om att föda fram liv och livets gång genom att låta fåren ge nytt liv med hjälp av Myrtens dotter på på samma gång som Risten allt mer förlorar sitt liv. Och som hon skriver Ekman! Hon gestaltar, bygger komplexa karaktärer, väver in historia och lyckas skildra de värdsliga livens villkor med bravur. Hela tiden med en poetisk och vacker prosa. Bitvis också med humor. Jag vill varmt rekommendera denna trilogi, låt dig icke avskräckas av att den kan kännas rörig från början. Det ger sig!
”Att kalla en historia för en sann historia är en förolämpning mot såväl konsten som sanningen.”
Vladimir Nabokov slog igenom brett 1955 med den oerhört omtalade (och av mig älskade) romanen Lolita. Sju år senare publicerade han Blek låga, som jag vill påstå står i relation till den tidigare (eller snarare hur han behandlats på grund av den, uteblivet Nobelpris exempelvis). När jag nu skriver att Blek låga är ett skönlitterärt verk, är jag redan på väg att avslöja för mycket. Jag rekommenderar både Lolita och Blek låga till läsare som uppskattar metafenomen, krävande läsning, att klura och diskutera infallsvinklar, berättarnivåer, opålitliga berättare och andra litteraturvetenskapliga grepp. Ni ska nog inte läsa den här recensionen, för jag kommer att avslöja för mycket. För er andra som redan har läst eller som vill ha nycklar till Blek låga, kanske min text kan vara till någon nytta.
Då ska vi se. Nu gäller det behålla koncentrationen! Blek låga är titeln på Nabokovs bok. Blek låga är också titeln på en dikt som det här verket handlar om. Dikten är skriven av John Shade (fiktiv karaktär). Nabokovs bok inleds med ett förord, som presenterar dikten Blek låga. Förordet är inte skrivet av Nabokov utan av en fiktiv karaktär vid namn Charles Kinbote. Själva dikten som består av 999 rader indelade i fyra sånger, upptar bara ett femtiotal sidor. Resterande utgörs av Kinbotes förord, kommentarer och register.
Läsaren får alltså fundera på: vad menade Shade när han skrev sin dikt? Och, vad menar Kinbote när han skriver om Shade? Och, vad menar Nabokov när han diktar upp dessa två? Samt, hur dog Shade? Trots att Nabokov varnar läsaren för att tolka gör jag självklart det ändå. Min tolkning är att hela rasket givetvis handlar om Nabokov själv. Det han har behov av att få ur sig efter all denna dumhet han bemötts av.
Redan i Kinbotes förord får vi veta att Shade är död och att Kinbote otillåten har lagt beslag på Shades dikt Blek låga som han ger ut. Han är delvis på grund av detta osams med Shades änka. Kinbote framstår omedelbart som en osympatisk och skruvad person. Ganska snart har jag också dömt ut honom som författare. Han utger sig för att bombsäkert veta saker som han inte rimligtvis kan vara säker på. Han talar emot sig själv. Han tycks ha slarvat igenom både sin egen text och dikten som han senare kommenterar. Shades änka beskriver Kibote som en monstruösa parasit på ett snille, en fästing stor som en elefant, en spyfluga i kingsize.
Här har nu ett av verkets teman presenterats för oss: läsvåld. Läsare som feltolkar och/eller saknar kunskap och därför missförstår verkets innebörd. Översättare och förläggare som gör våld på författares texter. Kritiker som dömer ut böcker, kanske till och med utan att ha läst dem. Hur många har inte ”hört” om Lolita men inte läst den för att den ”verkar så snuskig”? Jag var själv en av dessa innan jag läste den. Nabokov lägger ut fällor för sina läsare som jag och många med mig tycks gå i dem. Imponerande är det att han trots stort motstånd fortsatt att behålla förtroendet för läsarna och vägrar redundans.
Å ena sidan är böcker speglar, du hitta bara det som redan finns i dig själv. (Det ska Lolita-läsaren tänka på!) Å andra sidan förstår jag inte hur man ska kunna läsa en bok utan att tolka och tyda symboler?
Om saker som som upprör honom säger Shade (enligt Kinbote):
”Att inte ha läst den behandlade boken. Att ha läst den som en idiot. Att leta efter symboler i den, till exempel: ’Författaren använder den slående bilden gröna löv eftersom grönt är symbolen för lycka och besvikelse.’ Jag har också för vana att drastiskt sänka en elevs betyg om han använder ’enkel’ och ’ärlig’ i avsikt att berömma – till exempel: ’Shelleys stil är alltid mycket enkel och bra’, eller: ’Yeats är alltid ärlig.’ Sådant är mycket ofta förekommande, och när jag hör en kritiker tala om en författares ärlighet vet jag att antingen kritikern eller författaren är en dumbom.”
En annan röd tråd som Nabokov tycks vurma för är sanningsanspråk. Han skyr enkelhet och ärlighet som endast verkar som illusioner.
”…ett avgörande faktum: att ”verkligheten” för den sanna konsten varken är subjekt eller objekt, eftersom den skapar sin egen speciella verklighet som inte har något att göra med den ordinära ”verklighet” som allmänhetens öga uppfattar.”
Dikten Blek låga är bra (väl översatt också). Den är välskriven, väcker känslor och eftertanke. Den är intressant. Men den utgör som sagt bara en liten del av den här boken.
Tyvärr. För de efterkommande kommentarerna av Kinbote framstår närmast som rappakalja (men förmodligen är det jag som läsare som inte räcker till, som saknar kunskap). På så sätt har den här boken ett knepigt grepp. Dess idé och teman uppskattar jag enormt mycket, men sidorna 69-315 är ingen rolig läsupplevelse eftersom vi redan tidigt förstår premissen. Kinbote är månen som reflekterar solen (Shade) som en blek kopia (låga). Shade men framförallt Kinbote är oväntat rigida karaktär för att vara skapade av Nabokov, kan jag tycka. Den ena är god, den andra är ond, typ. Kinbotes kommentarer handlar främst om den berättelse som han tyckte att Shade skulle skrivit om, Zembla. Den handlar om någon jakt på några jävla kronjuveler och en kung och skit. Föga fängslande.
Kinbote står för hållningen att poeter är hantverkare som man kan beställa jobb av. ”vore jag poet skulle jag…” Han skriver kommentarer i affekt, han ”stämplar en oskyldig människa i ett postumt manifest”. Och han tycks inte ens försöka förstå huvudtexten som han ska kommentera. Han blandar in sig själv konstant, och sin migrän. Inte kan han ta sig till biblioteket heller för att citera korrekt. Vidrig är han och jag skulle aldrig ha läst något av honom om han inte var påhittad av Nabokov.
Återigen låter alltså Nabokov en psykopat vara romanens protagonist. Utan att skriva rakt ut att det är en psykopat vi har att göra med. Det ska läsaren fatta ändå. I Blek låga framgår det kanske lite väl tydligt för min smak.
Ytterligare en fälla jag föll i: ifrågasättandet av varför Nabokov skapar Kinbote homosexuell? Visst kan bögar vara sjuka i huvudet och säkerligen var och ville Nabokov vara före sin tid och låta homosexuella inneha bredare karaktärsdrag än bara hjältar. Men ändå. Väl vågat på den tiden va? Om JAG vore författare skulle jag inte ha gjort Kinbote homosexuell. Haha! Människans dumhet är svårbotad.
Naturligtvis får vi inga enkla svar på slutet heller, eftersom de inte finns. Vem som hittar på, vad är sanningen, vilken var anledningen till Shades död? Han spelar oss ett spratt den ironiska Nabokov.
Att läsa den här boken en gång är som att nosa på den. För att säga att man läst den måste man nog minst ge den en omgång till. Får se om jag orkar med det. Vill helst inte veta av Kinbote något mer.
Kuriosa: Vladimir Nabokovs far dog av ett skott som var menat för en annan.
Den här romanen är närmast att genrebestämma som ett autofiktivt verk, förstår man av det uttömmande förord som författarens dotter har skrivit. De oskiljaktiga är de Beauvoir själv (Sylvie) och hennes barndomsvän Elisabeth som hon förälskar sig i, i diegesen namngiven Andrée. Berättelsen är skriven på femtiotalet men utgavs först dryga sextio år senare då den ansågs för avslöjande och intim. Den innehåller också autentiska foton och brev som de unga flickorna skrev till varandra.
De oskiljaktiga fick mig att tänka på min gamla M vän från gymnasiet. Hon som kom med (för mig) nya idéer och en ny sorts identitet. Hennes autodidaktiska intelligens och förmåga att gå mot strömmen imponerade stort på mig. Likt M har romanens Andrée mycket att streta med. Hennes stora till synes fria familj är djupt troende katoliker men kan ändå tillåtas trotsa auktoriteter. Andra auktoriteter än föräldrarna vill säga.
Det händer i början av 1900-talet. De båda unga, intelligenta och rebelliska flickorna lever i mer eller mindre borgerliga och religiösa familjer. Andrée tvingas förhålla sig till familjens traditioner vilket utgör ett stort lidande, framförallt för henne själv givetvis, men även för Sylvie.
Med de Beauvoirs fantastiska språk och förmåga att skriva fram livets verkliga villkor är det här mycket nöjsam läsning. Och sorglig. Det handlar om unga kvinnor, historia, kärlek, religion, normer, litteratur och filosofi – allt det bästa.
”…i böckerna förklarar folk sin kärlek och sitt hat, de vågar berätta allt som tilldrar sig i deras hjärtan; varför är det helt omöjligt i livet?”
Den här boken tror jag skulle vara en fantastiskt fin start för den som vill ta sig av de Beauvoirs författarskap. Här får vi grunden till varför liberalismen och existentialisten blir hennes politiska och filosofiska ben att stå på.
Det är en emotionellt laddad och spännande relation de har Sylvie och Andrée. Men i längden kanske deras oskiljaktighet hade blivit kvävande? Kanske skulle den livshungriga, impulsiva och emotionellt instabila Andrée dränerat Sylvie tillslut?
Med en mycket stark inledning om hur det är att arbeta på McDonalds börjar den här debuten om klass. Jag slungas tillbaka i tiden då jag själv arbetade i hamburgerrestaurang och kämpade med sega ketchupfläckar och krävande kunder. (Jag mindes plötsligt att vi medvetet serverade mögligt bacon.) Den utspelar sig mestadels i Stockholm, men den unga kvinnliga protagonisten åker också till släkten i Polen och där får vi något att jämföra den svenska arbetsklassen med.
Dalenglitter är som en mix av Beischers Jag ska egentligen inte jobba här och Schunnessons Dagarna dagarna dagarna. Arbetsplatsskildringen är exakt och jakten på pengar ett genomgående tema.
Med en fantastiskt fin gestaltning och utan att skriva läsaren på näsan berör Bendjelloul indirekt viktiga frågor om klass, feminism, hbtq, migration med mera. En politisk bok som inte direkt kommer in på politik. En samtidsskildring med bra tempo och en ömsint ton. Rörliga karaktärer och påtaglig realism. Språket är rappt och vissa av formuleringarna riktigt glittrar.
”Tunnelbanespåret ringlar sig som ett ihoptråcklat sår genom området. På ena sidan ligger Enskede med sina puderfärgade villor, på andra sidan Dalen med sitt gytter av gårdar. Fram till att vi började gymnasiet hade många av oss en ganska vag uppfattning om livet på andra sidan spåret. Den lilla information vi hade byggde på killarnas högljudda fantasier om de blonda tjejer de brukade spana på nere vid tunnelbanan och deras respektive instagramflöde. De bar alla exotiska namn som Märta, Stina och Sigrid och hade som regel långt, blont och blankt hår.”
Jag gillar hur författaren får fram den unga kvinnans ”möjlighet” att använda sexuellt kapital – makt för maktlösa. Hur hon gestaltar mellanförskapet. Mensens närvaro. Att hon synliggör de polska arbetarnas tillvaro och hur arbetsgivarna talar om dem. Och jag älskar slutet.
Mamma i soffa, en titel omöjlig att motstå, inleds med meningen ”Från början var det hela mycket enkelt”. Just som livet självt. Det blir kanske som det blir för en dussinmänniska, man kör på i gamla hjulspår och har en idé om hur saker ska te sig utifrån sina erfarenheter. Men medvetandet spelar oss ett spratt. För hur kan nu händelser inte utveckla sig? Och sen är livet plötsligt över.
David är jaget i berättelsen. Han åker till en affär tillsammans med sin mamma och halvbror som ska köpa en specifik sittmöbel. Helt normalt mänskligt beteende. Men affären ska stänga, allt som finns kvar är en grön soffa. I den sätter sig mamman, 71 år, för att sedan vägra att resa sig igen. Inte helt normalt beteende. Varför gör hon så? Undrar man.
Här utvecklar sig sedan den här underfundiga, absurda, bråddjupa och icke förutsägbara romanen. Medan mamman sitter och tittar ut genom fönstret kämpar hennes barn febrilt för att få upp henne ur soffan. Vi får små pusselbitar till vad det här är för typ av människor, hur deras historier och relationer ser ut.
Ganska snart börjar jag förstå att när mamman tar plats i soffan följer hon sin egen inre vilja och upphör att vara till lags enligt de konventioner som barnen (och hon själv?) känner till. Och vad kan väl vara mer omkullkastande för en människa än när det fundament man byggt sin existens på rasar, det vill säga när ens mamma plötsligt beter sig annorlunda. Hon skyr med en gång (de borgerliga?) artighetsfraserna och slår upp grinden till sin ”hemliga trädgård”. Får mammor egentligen göra så?
Till stor del tar den här romanen – på ett suggestivt och väldigt intressant sätt – itu med relationen mellan mamma (förälder) och barn. När barnen blivit vuxna är maktförhållandet förändrat. Davids mamma tycks trotsa sina barns gemensamma vilja och står emot både mutor och hot.
Det andra stora temat är existentiellt och framstår för mig som inspirerat av Kirkegaards uppmaning att leva innerligt och utnyttja vår fria vilja. Han som myntade uttrycket ”man förstår livet baklänges men måste leva det framlänges”. Man ska enligt honom inte låta dussinmänniskan inom sig ta över, inte låta livet rusa iväg med en utan känna efter inåt vad det är man själv vill. Varken auktoriteter eller normer ska bestämma livsvillkoren. Man bör reflektera, vara ärlig mot sig själv och hitta sin egen sanning och mening med livet. På det följer att göra sina egna val och ta sina egna beslut. Antagligen skulle Kirkegaard svara ja på frågan om mammor får prioritera ärlighet, (bara det inte gäller hans egen mamma kanske?).
”Åren bara rullar på, man hinner aldrig tänka efter. Jag jobbade med revisionen på firman i över trettio år, och vad handlade det om? Inte vet jag – ett sätt att känna sig delaktig i samhället… ett sätt att få självrespekt och tro att det man gjorde betydde något, på riktigt? […] ’Om du sätter karriären först ångrar du dig’, sa hon. ’Om du sätter barnen och familjen först ångrar du dig. Om du aldrig skaffar några barn ångrar du dig.'”
Tack vare Virdborg tänker jag dessutom en hel del på bortglömda tanter i soffor. Som tjänat, kämpat och låtit sin egen vilja stå tillbaka för andras. Låt oss inte glömma bort dem.
Mamma i soffa är en väldigt bra bok, väl passande för bokcirkel tror jag.
Vågorna (1931) sägs vara en av Woolfs mest nyskapande och djärva romaner. Jag förstår varför den omtalas på det här sättet. Jag som älskat allt annat jag läst av Woolf är inte lika betagen av denna modernistiska prosalyriska ”playpoem” som hon själv kallade den. Är det ens en roman?
Den har i vilket fall ett jättebra preludium av Lisbeth Larsson. Men pass upp, varning! Det avslöjar för mycket. Läs det gärna som efterord istället. Dock. Tack vare förordet är jag beredd på att jag behöver knäcka koden innan Woolf börjar prata med mig. Och just så blir det. De första 50 sidorna är förvirrande och frustrerande. Men sen rullar de igång.
Vågorna. Och här gäller det att bara följa med. Man får låta sig tumlas runt, hamna uppochner och tappa orienteringen. Precis som när allt för salt vatten svider i ögonen tvingar jag mig här att blunda. Inte bokstavligt, men för hur jag brukar läsa romaner. Jag låter ljudvågorna från de sex personerna som talar/tänker passera fritt och gå in i varandra.
Vi följer sex vänner via deras medvetanden eller utsagor. Susan, Jinny, Rhoda, Louis, Neville och Bernard (tre killar och tre tjejer). Det finns en sjunde person, Percival, som gestaltas endast genom de andras blick. Han är den fulländade som uppfyller de dåvarande normerna, och som i den här romanen fungerar som spegel för de andra. Likt en omvänd deus ex machina försvinner han från scenen ganska snöpligt. Han dör ingen martyrisk död som soldat utan trillar av en häst helt enkelt. Så slumpmässigt kan det vara! Woolf låter aldrig rostiga manliga machoegenskaper betala sig.
”Ansikten återvänder, ständigt ansikten – de pressar sina sköna drag mot min bubblas väggar – Neville, Susan, Louis, Jinny, Rhoda och tusen andra, vad det är omöjligt att få rätt ordning på dem; att lösgöra vart och ett för sig eller att få fram helhetsverkan – återigen som i musiken, vilken symfoni växte där inte fram med sina harmonier och disharmonier och sina melodier i överstämman och invecklade basteman i understämman! Var och en spelande sin egen melodi, fiol, flöjt, trumpet, trumma eller vad instrument det nu kunde vara.”
De sex personerna kan representera olika individer eller en människas olika sidor. (Den gudomlige sjunde har ingen plats.) Den filosofiska, den förälskade, den svartsjuka, den moderliga, den arbetsföra, den sensibla, den drömmande med flera. Jag tror att Woolf försöker fånga ett – eller flera – liv. Tidens gång. Som vågorna med samma vatten som kommer och går, slår till och drar sig tillbaka, cirkulerar och går runt, går dygnen, veckorna, åren, livet och döden, generationerna. Tiden och livets gång är centrala teman, skulle jag säga. Hur man blir till, hittar en slags identitet, i mötet med andra. Människans liv går i en sorts cykler och samtidigt linjärt, historiskt. Varje kapitel inleds med hur jorden cirklar runt solen under ett dygn. Naturens tid cirklar i alla oändlighet.
”Tisdag följer på måndag; sedan kommer onsdag. Ens sinne får års ringar; ens identitet växer till i styrka; smärtan absorberas av växandet. Medan våra mekanismer med allt större buller och styrka öppnas och sluts, sluts och öppnas, tas ungdomens brådska och hetsighet i deras tjänst till Dess att hela ens varelse tycks röra sig rytmiskt in och ut, fram och tillbaka som fjädern i en klocka. Vad strömmen rinner snabbt från januari till december! Vi förs vidare av denna fors av saker som har blivit så välbekanta att de inte kasta någon skugga. Vi driver med strömmen…”
Woolf försöker, och många verkar vara överens om att hon lyckas, fånga in det mänskliga livets premisser som cirkulerar kring den ontologiska frågan, identiteten, kroppen och själen men jag tycker faktiskt inte att det fungerar helt och hållet. För att det ska bli någorlunda begripligt för läsaren låter hon personerna återupprepa skeenden; Percivals död, Jinnys kyss, Susans svartsjuka med mera. Men jag tänker att det fungerar väl inte riktigt så, att ett fåtal minnen från barndomen väger lika tungt hela tiden, jag tycker det brister i realism. Det får mig att känna den där känslan av att nu läser jag en bok vilken skiljer sig från att vara i diegesens värld.
Här finns också det tvingande normstyrda kvinnolivet omskrivet, som sig brukar i Woolfs böcker, och det lyfter hon bra. Att författaren som skrivit den här boken drabbades av depressioner hade jag kunnat gissa även om jag inte visste det. Det vilar en tyngd över hela romanen.
Jag är ett fan av både herr och fru de Geer. De skriver smart och roligt, med ett positivt och normkritiskt, sunt men inte käckt, modernt och historiskt perspektiv, de är klassmedvetna och livserfarna. Jag tycker det är väldigt intressant att ta del av vad människor som levt dubbelt så länge som jag har att berätta.
Det jag inte begripit mig på är deras fotbollsintresse. Jag förstår att det finns något där som jag missat. Inte för att många människor gillar fotboll, utan för att just dessa människor gillar fotboll. Mycket lämpligt finns nu Att segra är banalt där sportjournalisten Johanna Frändén och Carl Johan De Geer brevväxlar, om fotboll förstås och lyckligtvis mycket annat.
Om Covid förstås. Frändén skriver från ett nedstängt Paris. Hon berättar bland annat om Frankrikes bostadspolitik (där det är tillåtet att ockupera) och högerextrema framgångar. De diskuterar samhällsfrågor, kultur, feminism, barndom, klimatet, terapi med mera. De Geer skriver om sitt vardagsliv som jag känner igen från Tvära kast.
Det är faktiskt intressant hela tiden. Avvägningen mellan personligt och strukturellt är lyckosam. Brevskrivarna har en fin ton som avslöjar respekten de hyser för varandra och också avståndet, och då avser jag inte det fysiska. Frändén skriver:
”De där nära kvinnliga vänskapsbanden utan några hemligheter som vi matas med i populärkulturen från barnsben tycker jag ofta gränsar till det toxiska. Att man måste harmoniera på något sätt. Vara allt för varandra. Lova bort sig. Som om inte vänskap präglas av både skratt och konkurrens, missunnsamhet och lojalitet samtidigt.”
Jag tycker att De Geer (både herr och fru) är mycket inspirerande. Att läsa deras ord gör mig mindre rädd för ålderdomen. Här förstår jag också att De Geer statuerar exempel på känd person som verkar må bra. Han blev mobbad som barn, han hade en trasslig barndom också på hemmaplan, men han mår bra idag. Jag visste knappt att dessa fanns.
Citat från hans fantastiska bok Jakten mot nollpunkten:
”Jag är ju ändå fullt frisk. Tänk på alla individer som drömmer om att kunna gå. Tänk på allt elände i världen överhuvudtaget. De flesta har inte ens möjlighet att tänka på så narcissistiska problem som trauman från barndomen.”
En fara med böcker som har två skilda trådar eller två skilda författare som i det här fallet är att den ena är överlägsen den andra. Men så är det inte här. Båda brevskrivarna faller mig i smaken. Johanna Frändén har jag inte läst mycket av tidigare av förklarliga skäl. Möjligen kommer det bli ändring på det nu. Hennes texter är minst lika kloka, intressanta och välskrivna som De Geers. Hon skriver:
”Däremot blir jag ofta direkt chockad över hur mycket pengar – och lyxiga vanor! – människor jag känner har i Stockholm. […] Det pågår något slags överklasslajvande som gör mig förbryllad och lite illa till mods. I denna livsstil smyger sig oundvikligen nya ideal in. Din generation kallade dem småborgerliga, ni förstod vikten av att sky dem. Mina jämnåriga tycks sakna den reflexen. Till slut är jag rädd att de sitter där och känner att de ”nog har jobbat lite hårdare än många andra ändå” för att förtjäna detta överflöd. Det är väl enda sättet att själsligt stå ut med den eskalerande ojämlikheten i hela västvärlden; intala sig att det är en fråga om ansträngning (och inte, vilket ofta är fallet, om ett bra start kapital och en på följande bostadskarriär). […] Man ska passa sig för att romantisera prekariatet, men ibland tror jag att livet blir lite större med lite mindre bekvämlighet.”
Så, begrep jag mig på varför kloka intellektuella vänstermänniskor gillar fotboll? JA! Sammanhållningen förstås, att sitta tillsammans med andra supportrar och förhöja glädjemomenten i grupp. Fotboll som mim alltså teater. Fotboll som listig inkörsport till andra djupare samtalsämnen. Att konversera om ett genuint intresse har stort värde.
”Fotbollen väcker ju enorma, för att inte säga gigantiska, kanske rentav vulkaniska, känslor, särskilt när det finns publik, och dessa känslor kan mycket väl vara det som Freud kallade överföring. […] genom att intensivt byta tankar, utan att ha en genomtänkt plan, dyker saker upp som skulle ha förblivit i det fördolda under det vanliga sammanbitna tysta livet.”
Om våren är skriven till ett du, som är familjens fjärde barn, tre månader gammalt. Berättelsen utspelar sig under en dag. En vanlig dag som utgörs av vanliga och ovanliga händelser. Han väcker och frukosterar barnen, sätter på diskmaskinen (förstås!), dricker en kopp kaffe i trädgården samt gör en resa för att hälsa på mamman som ligger på sjukhus. Dessa knappt tvåhundra sidor är också fyllda med tankar och minnen från tiden då barnet låg i magen. Med osannolik närvaro och närhet beskriver Knausgård det nakna livet som pågår i tid och rum, i kropp och medvetande. Och hur varje (olycklig) familj är olycklig på sitt eget vis.
”… eftersom tilltalet alltid var mer personligt i verket än i verkligheten och kommer mycket närmare där än det någonsin skulle göra vid ett möte. Vad annat var litteraturen ett uttryck för än en i övrigt oåtkomlig och i verkligheten icke-existerande närhet?”
Som jag ordat om tidigare är jag från att ha varit skeptiskt nu helt såld på herr Knausgård. Han är en författare så skicklig att han tycks kunna skriva om enklaste skitsak och ändå trollbinda mig. Hans språk är perfekt och han lyckas med hjälp av det ladda det vardagliga livet med stor betydelse. Jag blir rörd. Eftersom han skriver om ordinära saker som angår oss alla, gäller hans litteratur mig, dig, samtliga. Här finns inga hjältar eller skurkar, bara vanliga människor som kämpar på. Ibland går det bra och ibland handlar man på ett sätt man sedan ångrar.
När jag läser Om våren tänker jag på René Descartes metod att ställa sig tvivlande till allt vad vi känner som sanningar/kunskaper och även till sinnliga erfarenheter. Detta ifrågasättande skapar möjlighet att med en ny blick se på skeenden. Jag tycker att detta är vad Knausgård gör (även i Morgonstjärnan och Min kamp). På det sättet krossas gamla föreställningar, vi kan få syn på nya sidor av saken och livskänslan förhöjs. Anna Bjergers målningar bidrar också till emotionsraketen.
Nu kommer mängder med citat här, för att det går inte låta bli. Mest för min egen skull. Jag vill spara dem.
Om att bryta en familjs oskrivna regler. Här beskriver han på ett bra sätt hur den fria viljan inte erbjuder fria val.
”Och så har jag växt upp i en kultur som var försiktig med ord. Min mamma har aldrig sagt att hon älskar mig, och jag har aldrig sagt att jag älskar henne. Detsamma gäller för min bror. Skulle jag har sagt till min mamma eller min bror att jag älskade dem skulle de har blivit förskräckta. Jag skulle ha lagt en börda på dem, förskjutit balansen mellan oss på ett våldsamt sätt, ungefär som om jag skulle raglat omkring full på ett barndop.”
Kanske den mest träffande beskrivning av depression jag någonsin läst:
”Mellan den här yttre världen och den inre verklighet som din mamma levde i fanns det nästan ingen förbindelse längre. Det var det som skedde, förbindelsen bröts. Det som bara för ett par veckor sedan hade varit vackert för henne var inte längre vackert, det var ingenting. Det som bara för ett par veckor sedan hade varit bra för henne var inte längre bra, det var ingenting. Så var det därför att det vackra och det goda får mening i förbindelsen, i utbytet, i det som står öppet mellan oss och världen. I sig själva betyder inte tingen och händelserna något. Betydelsen får det i den genklang det är väcker. Det är I genklangen vi förbinder oss med världen, och det var det som hände med din mamma, världen väckte inte längre genklang inom henne. Förbindelsen var bruten, hon var utestängd från den.”
Komplexiteten att hålla liv i en relation bemästrar man inte på det här viset. Låter ju tjusigt att han jobbar på med hushållssysslorna men så enkelt är det inte.
”Jag ville inte väcka henne, jag ville inte säga att nu fick hon stiga upp och vara med, att vi var två om det här. För gjorde jag inte det, utan tog hand om allting själv, skulle jag kunna säga, se på mig, se på allt jag gör, medan du inte gör någonting. Det gav mig en god känsla. Ilska som sådan var ingen bra känsla, men ilska blandad med triumf var det. Satt jag med barnen och tittade på tv var triumfen liten. Gjorde jag däremot något som krävde ansträngning, och som gav synliga resultat, skulle triumfen bli större.”
Utifrånblicken på svenskarna:
”Det var valborgsmässoafton, kvällen när våren sjungs in i Sverige. Det var en sedvänja som jag inte hade känt till förrän jag flyttade hit till landet för tolv år sedan, och som förbryllade mig lika mycket varje år. Att just svenskarna, som ser på sig själva som de mest moderna människorna i världen och som inte vill ha något med det förflutna att göra, och inte heller med arkaiska, för vilka allt som står fast och orörligt är reaktionärt, till och med kroppen, som för dem inte är en biologisk påtaglighet som tillhör naturen utan en kulturell konstruktion, ett slags artefakt som de utarbetar riktlinjerna för på universiteten-att just svenskarna samlades en gång om året runt stora brasor, det mesta arkaisk av allt, och sjöng gamla sånger till vårens ära, där själva poängen var att det nya alltid också är gammalt, var svårt att begripa.”
Pia Koskelas debut är en grafisk collage-berättelse om det finska vinterkriget och fortsättningskriget (1939-1944) där hennes far deltog. Han föddes i finska Karelen och tvångsförflyttades därifrån när det blev ryskt. I modern tid, när pappan är död, reser Pia Koskela tillsammans med sin mamma till pappans hemby för att få reda på mer om det karelska ursprunget som pappan inte ville prata om.
Resan tillsammans med barndomsminnen, gamla foton, arkivbilder, dagböcker, efterforskningar, information från släktingar utgör stoffet till berättelsen. Formgivningen är ganska brokig, rörig och snygg. Det är mycket glädjande att även röriga personer kan ge ut böcker. Pluspoäng till Koskela som erkänner att hon tappat bort material. Jag tycker att den här lättsamma utformningen gifter sig fint med det tunga ämnet. Men så gillar jag ju serieromaner också! Det slår mig med full kraft hur oerhört meningslöst krig är. Säga vad man vill om den svenska ”neutraliteten” men att i första hand prioritera att undvika att befolkningen deltar i strid är av godo.
Karelen är ungefär som en finsk variant av Nora Krugs Heimat, inte riktigt lika stark dock.
Koskela infogar lite smårolig kuriosa om exempelvis den guidande munken som tittar på åhörarnas bröst, i övrigt är det mest sorgligt. Resan genom Ryssland går på dåliga vägar. Glädjande dock att läsa om Datja-kulturen.
Jag greps av den här berättelsen och fick mig en historielektion.
![MAN KAN INTE HINDRA ETT LITET ❤️ FRÅN ATT ÄLSKA av Claire Castillon ⭐️⭐️⭐️
Låt dig inte luras av omslagsflickans undersköna ansikte, änglalika uppsyn och lena hud, det till synes timida sättet att dölja munnen med handen. Bakom den där mjukt lockiga luggen vilar en intelligent och svartsynt författarpersonlighet. Claire Castillon hugger fram sin vassa och kalla prosa, som ur is.
”Jag skulle aldrig söka tröst hos någon av mina väninnor, eftersom vårt förhållande betraktas som så oerhört stabilt. Jag gillar att bli avundad.”
Det här är en liten samling som rymmer tjugotre korta noveller i genren feelbad. Precis som på bilden är det förförande och inte sällan vackert på ytan men därunder brinner det utan helvete. Temat är antiromantik. Här finns inga små och subtila känslor, det är pang på rödbetan och allt mänskligt sölas ner. Det handlar om den misslyckade kärnfamiljen, psykiskt och fysiskt våld, barnmisshandel, arvstvist, incest, otrohet med mera. Novellerna är på ett par tre sidor bara, ofta med en knorr på slutet. Alla är mer eller mindre makabra och sarkastiska. Kvinnorna är uslingar och männen är ännu värre.
”Min man är dum i huvudet. […] Ibland undrar jag om han har varit med om någon olycka som jag inte har blivit informerad om. Han har kanske krockat med en elstolpe och fått en stöt, utan att någon har fått reda på det. […] Det är inte lätt att hålla en hög nivå vid sidan av en man som råkar i extas över att en tvåpack är mycket mer ekonomisk än en tjugofyrapack när man inte äter så mycket yoghurt.”
Jag skrattar faktiskt när jag läser Tolerans tusen (citat ovan) men för resten kan jag hålla mig. Det är lite för mycket av det skruvade och onda, lite för övertydligt. Jag är dock glad att jag hittat Castillon, jag är sugen på att läsa hennes roman Insekt. Tipstack till bibliotekarien i Slite!
#mankanintehindraettlitethjärtafrånattälska #clairecastillon #novellsamling](https://karenina.se/wp-content/plugins/instagram-feed/img/placeholder.png)
Senaste kommentarer