maj 26 2021

En bön för de stulna av Jennifer Clement

Jennifer Clement, född i USA men uppväxt i Mexiko, har under tio års tid lyssnat på kvinnor som berättat om hur våldet på grund av Mexikos narkotikakultur fördärvat deras liv. Enligt amerikanska utrikesdepartementet smugglas mellan sexhundratusen och åttahundratusen människor över nationsgränserna årligen, antalet kvinnor som utsätts för trafficking i Mexiko är mycket stort. Utifrån detta faktabaserade helvete skrev Clement romanen En bön för de stulna.

”Jag var en mellanstor mörkbrun blandning av spanskt och aztekiskt blod från mexikanska Guerrero, med krulligt lockigt hår som visade att jag även hade lite afrikanskt slavblod i mig.”

Huvudpersonen Ladydi är en av flickorna som bor i den gudsförgätna bergsbyn Guerrero, ett argt hörn i världen vars samhälle förstörts av knarkkartellernas härjningar. Här bor främst kvinnor och barn då männen flytt Mexiko och utvandrat till USA. Fattigdomen är så stor att Ladydis mamma syr i knappar med sina egna hårstrån. Förutom faran med hettan, giftigt ogräsmedel från skyn, skorpioner och bitande myror finns den överhängande risken att som flicka bli kidnappad och används som sexslav. För att undvika att få sina tonårsflickor stulna gräver mammorna gropar i marken där barnen måste gömma sig för knarkkartellens medlöpare. De svärtar sina döttrars tänder med tusch, klipper deras hår kort för att de ska likna pojkar och försöker få dem att gå raka vägen hem efter skolan till huset med det stampade jordgolvet.

Det är här så mycket feelbad det kan bli. Och jag tycker Clement gör det väldigt bra. En bön för de stulna är sträckläsningsmaterial. De litterära karaktärerna är psykologiskt trovärdiga och mångsidiga. Här finns varken hjältar eller titaner, bara vanliga människor. Vissa är både offer och förövare. Kvinnorna är otroligt utsatta men har agens i sina prekära situationer. Ladydi är romanens berättare och hennes röst är personlig och autentisk den lilla utsikt över världen som en enskild ung kvinna kan ha.

Det ligger nära till hands att jämföra den här romanen med Amerikansk jord som också utspelar sig i Mexiko och är skriven av en ”utomstående” som förkovrat sig via research. Debatten om huruvida författare får framställa berättelser om ämnen de själva saknar koppling till, tycks inte ha blossat upp i det här fallet. Jag tycker att författare får skriva om allt, men de får vara beredda på kritik framförallt om de inte skriver bra. Jeanine Cummins bok innehåller klyschor, rasistiska stereotyper, fåniga karaktärer, dåligt språk och en förutsägbar och tvivelaktig story. En bön för de stulna är en bra roman, det är den stora skillnaden enligt mig.

Det jag gillar mest av allt är hur Clemens får fram systerskapets lysande starka kraft. Genom hela romanen går en röd tråd av klassmedvetenhet och feministisk dito.

”Det alla visste var att kön med besökare som väntade på att få komma in i kvinnofängelset var kort. Kön med besökare till männens fängelse var lång och ringlade nedförvägen i minst tio kvarter /…/ Ingen besöker kvinnorna. Alla besöker männen. Behöver vi veta något mer om världen än så?”

maj 25 2021

Modersakter av András Forgách

”Lögner är en sorts diplomati.”

Det här är ett genreöverskridande verk av András Forgách som han skrev efter att i vuxen ålder fått reda på att hans mamma Bruria Forgách (alias Fru Pápai) arbetat som hemlig informatör för det kommunistiska styret i Ungern.

Den första delen är en skönlitterär berättelse försedd med rikliga fotnoter vilka baseras på den autentiska akt som nedtecknats under 70-80-talen. Narrativet rör Fru Pápais uppdrag som inkluderar rapporter om hennes egen familj. Hon övertar rollen som angivare efter att hennes man Marcell insjuknat i debilitet. Som utvandrad från Israel (eller Palestina som hon själv föredrar att kalla det) har hon relevanta kunskaper och vänskaper därtill talar hon både hebreiska och ungerska. Makarna Pápai är judar, patrioter och kommunister som vill bekämpa sionismen.

Del två består av dikter utformade på samma tema och egentligen med samma information som vi redan fått i del ett.

Tredje och sista delen är författarens egen berättelse där han med egna ord kommenterar och reflekterar över aktens innehåll.

Det som slår mig starkast är hur oerhört besynnerligt det måste kännas för författaren att få den här informationen i vuxen ålder, när föräldrarna inte finns kvar att fråga. Jag förstår att han ville skriva en bok om detta. Den har rönt stor uppmärksamhet i Ungern. Kanske saknar jag tillräckligt intresse, jag fick nämligen kämpa mig igenom den här. Den första delen är en slags spionroman, inte min förtjusning. Jag saknar gestaltning och psykologiskt fokus. Det känns torrt och jag kommer inte karaktärerna nära. Det framgår tydligt hur övervakningssystemet som den kommunistiska regimen använde sig av är oförsvarbart och gränsar till hjärntvättning men i övrigt handlar boken (tyvärr) väldigt lite om kommunistisk ideologi.

Det är rörande att följa författarens varma känslor för sin moder som på vissa sätt svikit honom stort. Jag uppskattar avsnitten som handlar om relationer, men tyvärr tyckte jag de var för få.

”De [författarens föräldrar] var inte hemma någonstans, varken ungrare, judar, utlänningar, kamrater eller patrioter. För kamraterna var de förvisso judar, och för judarna kommunister, för kommunisterna var de ungrare, och för ungrarna främlingar.”

Tack Albert Bonniers förlag!

maj 24 2021

De tre grottornas berg av Per Olov Enquist

De tre grottornas berg är något så spektakulärt som en barnbok av den fantastiske författaren Per Olov Enquist. Den börjar också spektakulärt med en tillägnelse som indicerar att berättelsen bygger på en verklig händelse. Det höjer spänningen, tycker nioåringen. Boken utsågs till årets bästa barnbok i Tyskland 2003 men den tycks inte ha uppskattats lika mycket i Sverige, (den har ingen (!?) svensk recension på Goodreads).

Det börjar storslaget med att Mina sex år drömmer om att en krokodil biter henne i häcken. Hennes föräldrar avfärdar hennes oro med att det bara var en mardröm.

”Det var första gången Mina blev biten av en krokodil, för hon var bara sex år. Hon vaknade och kände att det gjorde ont. Först låg hon och kände efter hur ont det gjorde, om det var jätteont eller bara lite, eller om det var nödvändigt att vråla som en tok så att pappa eller mamma kom. Hon kunde nästan inte bestämma sig, men sen mindes hon hur förfärligt det varit när den gröna krokodilen angripit henne och tuggat på hennes stjärt: då bestämde hon sig för att det var förfärligt, och började gråta.”

Minas morfar – i enlighet med Stina Wirséns illustration väldigt lik författaren – griper in. Han är lång och stilig, alltid snäll och har inte så mycket att göra för att han saknar ett riktigt jobb, han sitter mest och skriver. Morfar tar Minas rädsla på allvar och hans lösning är att genomföra en fruktansvärt farlig expedition så att ett angrepp från en krokodil ”känns som någonting skitsmått”. Han ska tillsammans med Mina och hennes kusiner och sin hund bestiga de tre grottornas berg.

Det här är riktigt roligt, kanske mest för vuxna ändå. Tonläget är smått sarkastiskt på gränsen till nedlåtande ibland, och det är kul. Jag skrattar högt flera gånger. Det är dock ganska många svåra ord för nioåringen att högläsa. Författaren tar ställning i vargjakten och han återkommer några gånger till feminism.

”Gunilla var feminist, hade morfar förklarat, och det betydde att morfar fick städa själv och aldrig fick fråga om han skulle ”hjälpa till” med hushållet, för det skulle vara så självklart att man inte fick fråga.”

Spännande är det också för expeditionen går inte helt enligt planen, och det blir verkligen så farligt som morfar utlovat. Det allra finaste i den här berättelsen är ändå hur kapabla barnen är, kloka och förståndiga.

Om P.O.E. bara har en gnutta av den sisu som morfar i boken har, så är jag djupt imponerad. Det här är verkligen en källa till inspiration för mor- och farföräldrar.

maj 21 2021

Gräset sjunger av Doris Lessing

1950 kom nobelprisade Doris Lessing med sin debutroman Gräset sjunger. Den utspelar sig tio år tidigare i den brittiska kolonin Sydrhodesia, (nuvarande Zimbabwe). Författaren växte upp i Sydrhodesia medan hennes pappa odlade majs med målet att bli förmögen (vilket inte lyckades).

När jag läser om Doris Lessing intressanta bakgrund står det klart att hennes debutroman på flera sätt speglar hennes erfarenheter, inte minst i protagonisten Mary. Hon är en intelligent och självständig kvinna som när hon flyttat från sitt fattiga barndomshem bor tillsammans med andra unga kvinnor i stan. Hon har stort socialt umgänge, försörjer sig själv, går på bio och trivs med livet. En i allra högsta grad kapabel kvinna. Men hon är inte ”giftasmaterial”, hon är varken vän eller moderlig. Hon gifter sig ändå mer eller mindre motvilligt (för vad är egentligen fri vilja?) med Dick Turner. Han är en snäll och passionerad farmare som behandlar jorden väl men lyckas sämre med förtjänsten. Han är kort och gott fattig.

Jag älskar dessa karaktärer som utan förenklingar eller klyschor lyfter den mänskliga komplexiteten och de tvingande könsrollerna. För med gamla traditionella mått mätt är Mary den som lämpar sig för att ansvara för försörjningen och Dick den barnkära. Mary är den aggressiva rasisten och Dick lugn och naiv. Att inte uppfylla de normerande kraven leder till självhat och psykisk ohälsa. Och som det så ofta tycks bli, är Mary helt plötsligt precis som sin föraktade mor.

Förutom den omställningen som äktenskapet innebär tvingas nu Mary förhålla sig till ”infödingarna” som arbetar för Dick. Det här är till väldigt stor del en roman som tar itu med kolonialismen. (Lessing fick inreseförbud i Sydafrika efter publiceringen.) Den brittiska kolonin huserade vita rika, vita fattiga och svarta. Det finns en regel om att vita ska hålla ihop mot de svarta och att något som ”vita fattiga” (makarna Turner) inte finns. De svarta, som enligt lag är fria behandlas mer eller mindre fortfarande som slavar. Lessing punkterar den så kallade postkolonialismen.

Författaren lägger korten på bordet redan från början. Vi får inledningsvis veta att Mary mördas. Sen berättas resten av diegesen i analeps om vad som lett fram till Marys död.

”När en vit man av en händelse ser en infödd i ögonen och märker att denne är en mänsklig varelse (den viktigaste regeln är att inte märka det) känner han sig skyldig, förnekar skuldkänslan och förvandlar den till ett vredesutbrott. Han tar till piskan.”

Det här är en otroligt välskriven och fint gestaltad roman om hur jordbrukets kapitalisering försvårar för småbönder, om postkoloniala raslagars bristande funktion och om hur könsroller plågar människor. Jag är gripen från första till sista sidan.

maj 20 2021

Pengar på fickan [#1] av Asta Olivia Nordenhof

Pengar på fickan är första delen i en heptalogi (sjudelad svit) med titeln Scandinavian Star. Båten med samma namn eldhärjades 1990 utanför Norges kust vilket orsakade 159 passagerares liv. Romanens berättarjag diskuterar i ett avsnitt huruvida branden var anlagd med syfte att få ut pengar på försäkringen. En fruktansvärd på samma gång otroligt intressant händelse att skapa skönlitterärt material runt, där klasskillnader och kapital åtminstone i den här första delen utgör fundamentet.

”När jag läser om affärer, om miljontals dollar som delas upp och växer, försvinner och växer, blir svindeln total.
Jag försöker ändå. Jag vill.
Jag vet att det är ett av affärsmannens verktyg. Det är hans triumf att han verkar på ett språk som manar till tystnad. Hans triumf att jag tror att jag är dum.”

I resterande avsnitt följer vi Kurt och Maggie. Två fattiga, olyckliga och krångliga karaktärer som var kära en gång. De har båda erfarenheter av att använda sina kroppar som varor på grund av fattigdom.

Jag tycker mycket om Nordenhofs täta prosa och jag älskar karaktärerna som bjuder motstånd. Hon låter läsaren komma nära personerna samtidigt som hon placerar dem i en samhällelig politisk miljö.

”…han har inte velat tänka på att döden börjar i en kropp som fortfarande lever. Han har tänkt livet och döden som två totalt olika saker som inte är sammankopplade.”

Jag är väldigt sugen på del två.

Tack Norstedts!

maj 19 2021

Spanska trappan av Birgitta Stenberg

Jag har lyssnat på Spanska trappan av Birgitta Stenberg, uppläst av Lo Kauppi (en favorituppläsare), utgiven första gången 1987.

Likt Kärleken i Europa och Apelsinmannen är det här en åtminstone delvis självbiografisk berättelse. Bara det att jag tycker inte att det är en berättelse, utan två. Den första handlar om Gullan, en skicklig skribent som svälter sig för att hennes alkoholiserade man ska älska henne mer, till mannens förtret som föredrar henne kurvig. Den andra handlar om Birgitta Stenberg i Rom. Givetvis gör Stenberg skäl för sitt rykte, hon sägs vara den som tog begreppet knark till Sverige. Vistelsen i Rom handlar om narkotika, sexualitet, skrivande och vänskap.

Det är en härlig atmosfär Stenberg skapar med sitt vågade och frigjorda leverne. För mig finns nästan ingenting att känna igen sig i. Stenberg framstår som en hjälte som alltid håller huvudet kallt och aldrig tappar ansiktet. Hon är verkligen inte den sortens författarinna som är bjussig och delar med sig av pinsamheter. Möjligen kan man tolka det öppenhjärtigt att hon berättar om sitt amfetaminbruk och det att hon vill leva monogamt med ”sin” tjej Vittoria.

Jag förstår inte uppbyggnaden med de här två skilda berättelserna i en. Men båda är i och för sig intressanta. Och språket är prima.

maj 18 2021

Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm

För Den amerikanska flickan fick Monika Fagerholm Augustpris 2005. I mitt projekt att läsa alla Augustprisade böcker i kategorin skönlitteratur (tillsammans med Mösstanten och Kicki) har jag märkt att de prisade romanerna håller en mycket hög nivå och faller mig i smaken. Men jag var rädd att Den amerikanska flickan skulle bryta den kedjan. Jag har läst två böcker av Fagerholm tidigare. Eller rättare skrivet, jag började läsa Diva men avbröt. Vem dödade Bambi, läste jag färdigt och den tyckte jag i och för sig var bra (den var lagom lång).

Hon har en mycket säregen stil Fagerholm, och jag älskar inte den. Hon skriver med karaktärernas eget språk. Det är mycket ordrikt med många upprepningar båda vad gäller språket men också scenerna som återkommer igen och igen ur olika karaktärers perspektiv och med någon ny detalj för var gång. Berättelsen går i cirklar som sakteligen närmar sig centrum.

Vi är i Trakten belägen i Finland. Det är 60-70-tal. Vi får inledningsvis veta att den amerikanska flickan drunknat och att självmord har begåtts och sen efter hand får vi lära känna karaktärerna. Det är som i de andra böckerna av Fagerholm unga kvinnor som står på scenen. De har varit och är med om hemska saker. Den amerikanska flickan är i kategorin feelbad. Men Fagerholms berättarteknik som påminner om magisk realism där fantasi, dröm, hallucination och fiktionens verklighet varvas gör att det mörka och hemska inte blir så påträngande. I alla fall inte för mig. Jag blir faktiskt inte så värst berörd alls. Och jag är inte särdeles spänd på hur det ska sluta.

Jag har inte något emot magisk realism, inte heller att diegesen berättas baklänges eller huller om buller. Men jag vill bli underhållen efter hand också, av språket. Det blir jag inte. Jag kämpade mig igenom den här boken. Den suggestiva början var lovande, och slutet var bra men de 400 sidorna i mitten var ganska långtråkiga. Jag kommer nog inte att läsa fortsättningen. Hon får dock en stor eloge av mig för hur flickornas sexualitet gestaltas.

maj 15 2021

En ensam plats av Kristina Sandberg

Kristina Sandberg blev sjuk i aggressiv bröstcancer 2016. I En ensam plats berättar hon om sina erfarenheter från tiden som sjuk och botad. I berättelsen avhandlar hon också resor hon gör med familjen, sina åtaganden som författare till den berömda trilogin om Maj och sin pappas och sina svärföräldrars bortgång.

Som psykolog och författare tycks hon tidigare i livet fokuserat intellekt och medvetande. Sen kom döden och den var kropp. Författaren närmast proklamerar kroppens betydelse. Kanske i första hand till sig själv. Tidigt in i läsningen upplever jag det som att textens viktigaste syfte redan är uppnått, skrivandet som en del i sorgebearbetningens process. Jag tror att det här är Sandbergs viktigaste bok, för henne själv.

Sjukdomen berövade henne språket. Att leva livets värsta drama kapade kopplingen till fiktionen. Hon vill ändå skriva, därför kommer texten till som handlar om sjukdomens trauma. Om man, som jag och säkert de flesta andra, brottas med skräck för dödliga sjukdomar är det här drabbande läsning. Det går inte att värja sig. Som psykolog vet hon hur människor tänker och bryter successivt ner mina försvarstankar, en efter en. Närmare 400 sidor om cancer är åtminstone 200 sidor för många i mitt tycke.

Fast det handlar inte bara om cancern och dess följder. Det spretar åt många håll och jag är inte helt säker på vilken som är den röda tråden, kanske är det livets sorger. Vi får läsa om den alkoholiserade pappan, den oförstående svärmorn, den allt sjukare svärfadern, semesterresan som inte uppfyllde förväntningarna. Jag är mindre förtjust i öppenhjärtiga nerskrivningar av äkta människor. Jag fördrar att kunna vila i fiktionens vagga.

Det är många upprepningar. Jag förstår att det speglar hur författarens ångestdrivna tankar spinner runt och runt och runt igen. Hon delar med sig av ganska explicita beskrivningar hur den fysiska kroppen påverkas av cancerbehandling. Jag skulle aldrig i nuläget frivilligt välja att läsa en bok med praktisk information om hur cytostatika påverkar kroppen. Jag hoppades att En ensam plats skulle handla mer om den förståndsmässiga och existentiella biten. För när den gör det, tycker jag mycket om läsningen.

Titeln kommer av den olustiga belägenheten som uppstår för att Sandberg upplever sig oförstådd av omgivningen. Hon som har kunna lita till sitt språk som en bro över till andra, befinner sig nu på en ensam plats. Hon upprörs över det lösningsorienterade bemötandet, den hurtiga inställningen, den som påminner om att det finns andra som har det värre. Eller uppmaningen att tappa håret väl är en världslig sak i förhållande till död. Och som botad borde hon ju vara glad, som klarade sig. ”Man blir omtyckt av omgivningen bara om man gör sig lik den” skrev drottning Kristina och denna maxim tänker jag kan förklara avståndet som uppstår mellan den sjuke Sandberg och den förhållandevis friska omgivningen. Hon som är allvarligt sjuk påminner alla om den stundande döden och detta tacklar människor illa. Det värsta exemplet är kompisen som ger hårlösa Sandberg schampo och balsam i julklapp.

Så hur ska man göra då, för att bemöta en allvarligt sjuk person? Lyssna. Man behöver inte säga så mycket. Försöka ta fasta på känslan som personen förmedlar. Spegla.

Hon hoppar fram och tillbaka i tiden och undviker i och med det ett spänningmoment. Det tycker jag är bra. Hennes livs värsta upplevelser ska inte omvandlas till något sensationellt. Tvärtom. Det här är en bearbetning av de psykiska och fysiska påfrestningar som cancern medförde. En typ av redovisning. Kanske för andra i liknande situation att lära sig av, finna tröst i och bli förstådda av.

Tack Norstedts!

maj 13 2021

Drömmegården av Ted Stenström

På Drömmegården – en institution för missbrukare – i Örnsköldsvik möts romanens två protagonister; Tom som klient och David som behandlingsassistent. Båda är adopterade från Sydkorea, båda är duktiga på judo. De har sedan barnsben utsatts för rasism, fördomar, stereotyper och nidbilder vilket präglat deras personligheter. Tom vars adoptivfamilj fungerat väldigt dåligt, tacklar övergreppen genom att agera utåt och missbruka. David, vänder hatet inåt mot sig själv vilket gör honom deprimerad och hämmad.

Parallellt med den nutida berättelsen löper återblickar från deras uppväxter och tidigare erfarenheter. Tom har strulat, knarkat, misskött skolan och slagit tillbaka när han blivit påhoppad. Han har dock funnit gemenskap med andra missbrukare. David har presterat, skött skolan och sin fysiska kropp, han har inte sagt ifrån när folk varit taskiga och varit väldigt ensam. Han känner sig misslyckad och ful.

Den här spännande berättelsen har flera lager och genomsyras av ett intersektionellt perspektiv på utsatthet och utanförskap. Författaren har själv asiatiskt påbrå och är enligt min mening en förträfflig apologet för att sprida kunskap i följande viktiga frågor. Romanen sätter ljus på premisserna kring internationell adoption. Att vara adopterad tycks medföra en extra sårbarhet. Alienationen från sitt biologiska ursprung och att inte ha någon i familjen som ser ut som en själv kan vara mycket svårt att tackla. Föräldrarna kanske saknar kunskap om rasism och försöker i värsta fall tona ner barnets intresse för födelselandet och de biologiska släktingarna. Stenström redogör också mycket väl för rasismens olika former och uttryck. Somligt avsett som skämt av de som inte vet bättre, somligt under kategorin hatbrott. Därtill lyfter författaren barnets utsatthet gentemot vuxenvärlden och den generella svårigheten med att vara ung och ”hitta sig själv”. Eftersom huvudpersonerna är pojkar/män är maskuliniteten en del av deras identiteter. Jag tycker att Stenström på ett väldigt moget och fint sätt skriver fram sina karaktärer utan att fastna i grabbiga stereotyper. De kvinnliga karaktärerna i boken är olika och komplexa, som människor är.

Jag tycker att Stenström har skrivit en riktigt bra debut. Jätteintressanta teman, realistiskt förlopp, komplexa karaktärer och det är bra driv i storyn. Språket är också ganska bra, bitvis en aning övertydligt för min smak. Jag tycker den skulle ha tjänat på att kortas ner.

Framsidan är vackert suggestiv med pojken instängd i dunklet seende ut mot ljuset. Kanske är det Tom – en av Sveriges ”svarta” – som tittar ut från sin cell? Eller är det en metafor för Davids upplevelser av instängdhet och mörker? Ljuset på andra sidan kan vara döden eller en upplyst värld fri från förtryck. Ted Stenström har med Drömmegården i alla fall gjort vad han kan för att göra världen lite mer upplyst.

maj 12 2021

Buddenbrooks av Thomas Mann

Jag har lyssnat på Thomas Manns genombrottsroman från 1901, fenomenalt uppläst av Irene Lindh och översatt av Ulrika Wallenström. Thomas Mann fick nobelpris 1929 för den här romanen.

Buddenbrooks är en släktkrönika som börjar in media res 1835, mitt i den traditionsenliga torsdagsmiddagen. Det är många personer att hålla reda på från början, men det ger sig. Håll ut, det är sannerligen mödan värt. Vi följer sen den borgerliga köpmannasläkten – som på flera sätt liknar författarens egen omgivning – över ungefär fyra decennier och lika många generationer. De föds, de gifter sig, de dör. Och det politiska klimatet förändras, det blir industriell revolution och vi lämnar Buddenbrooks när socialdemokratin står för dörren.

Det här är ett helt makalöst litterärt och tonsäkert hantverk. Vilken lysande stilist han var! Dialogen är underbart komisk och realistisk. Det är i första hand personporträtten som får bre ut sig, och som beskrivs med en varm och humoristisk ironi. Det komiska värdet förhöjs ytterligare av Irene Lindhs uppläsning. Det är en lång bok det här. Men jag är idel öra från början till slut. Om jag hade haft en sälmustasch hade jag tvinnat den frenetiskt mellan fingrarna för att då och då tvingas släppa den när jag brister ut i skratt och slår med handen på låret. Så bra är det.

Jag fastnar framförallt för karaktären Antonia ”Tony” som är den enda karaktär som finns med oss genom hela romanen. Hon är en bortskämd borgarbracka, fisförnäm och liksom alla andra framförallt styrd av konventioner och att hålla fasaden utåt. Kort sagt en romangestalt som bjuder motstånd. Men hon är också snäll och rolig och hon har självaktning. Tony har lite på känn att det kanske finns högre ting än materialistiska rikedomar här i livet. Hon hävdar sin egen rätt trots att det går på tvärs med familjens normer. Jag tycker att Buddenbrooks på flera sätt påminner om Tolstojs Anna Karenina, inte minst med tanke på det välkomponerade kvinnoporträttet.

Det här är en litterär uppgörelse med klassamhället och vad ett ”rikt liv” egentligen innebär. Brödersrivaliteten är ett annat intressant ämne. Thomas Mann kritiserar kapitalismen genom att med varm hand satirisera adel och handelsmän. Är kanske köpmän i grund och botten bedragare?

Därmed punktum.