Astarte av Karin Boye

Astarte är Boyes debutroman, utgiven 1931. Jag upprepar NITTONHUNDRATRETTIOETT! Det är omvälvande hur långt före sin (och vår!) tid hon var i sin kritik mot konsumtion, ytlighet, mode, globaliseringens baksidor och inte minst den kvinnliga könsrollen.

Astarte är namnet på en mytologisk gudinna. I boken bär en skyltdocka i guld samma namn, vilken tillbeds som vore den en gud. Reklamexperter menar att dockan ska få kunden att köpa kläder hon inte behöver. Boye lyfter problematiken med att shoppa sig lycklig. Det gör hon alltså 1931 ja, för drygt 90 år sedan.

Det är en väldigt mörk och tung liten roman det här. Boyes misantropiska inställning pulserar från början till slut.

”…dikten är kulturens kärna. Därför att kulturen är en enda stor dikt. Men den är en dikt i dyrbarare materia än ord – en dikt i kött och blod, i levande människors levande själar. Världen är i denna stund – och har väl alltid varit det, liksom den alltid kommer att så förbli – en strömmande flod av plågor och orenlighet. Väl den, som inte ger sin själ till spillo genom att sammanblanda sin inres vita dröm med den yttre världens mörker.”

Boye kullkastar inte bara reklamexperter, utan också en redaktion för en veckotidning och den romantiserande filmen. Tydligast och mest drabbande blir det när vi möter den kinesiska åttaåriga flickan Pih-li som arbetar med att göra silke till plaggen som ska säljas här sen.

Om det inte vore för kvinnorollen hade jag inte kunnat tagga den här romanen som historisk, det är otroligt mycket som är lika aktuellt idag. Och visserligen lider fortfarfarande många av snäva könsroller, förväntningar med mera men jag menar ändå att här har feminismen gjort fina framsteg. Boye utvecklar hur man inte föds som kvinna utan blir det. Kvinnan som en krydda. Kvinnlig konkurrens. Kvinnliga erfarenheter i relation till kroppen, skönhetsideal, sex, oönskade graviditeter, prostitution med mera.

Den känns inte helt sammanbunden i sin struktur utan mer som ett gäng essäer. Språket är bitvis mycket poetiskt och vackert, men uppläsningen tar tyvärr död på varje rytm och ton.

Kommentera