maj 24 2021

De tre grottornas berg av Per Olov Enquist

De tre grottornas berg är något så spektakulärt som en barnbok av den fantastiske författaren Per Olov Enquist. Den börjar också spektakulärt med en tillägnelse som indicerar att berättelsen bygger på en verklig händelse. Det höjer spänningen, tycker nioåringen. Boken utsågs till årets bästa barnbok i Tyskland 2003 men den tycks inte ha uppskattats lika mycket i Sverige, (den har ingen (!?) svensk recension på Goodreads).

Det börjar storslaget med att Mina sex år drömmer om att en krokodil biter henne i häcken. Hennes föräldrar avfärdar hennes oro med att det bara var en mardröm.

”Det var första gången Mina blev biten av en krokodil, för hon var bara sex år. Hon vaknade och kände att det gjorde ont. Först låg hon och kände efter hur ont det gjorde, om det var jätteont eller bara lite, eller om det var nödvändigt att vråla som en tok så att pappa eller mamma kom. Hon kunde nästan inte bestämma sig, men sen mindes hon hur förfärligt det varit när den gröna krokodilen angripit henne och tuggat på hennes stjärt: då bestämde hon sig för att det var förfärligt, och började gråta.”

Minas morfar – i enlighet med Stina Wirséns illustration väldigt lik författaren – griper in. Han är lång och stilig, alltid snäll och har inte så mycket att göra för att han saknar ett riktigt jobb, han sitter mest och skriver. Morfar tar Minas rädsla på allvar och hans lösning är att genomföra en fruktansvärt farlig expedition så att ett angrepp från en krokodil ”känns som någonting skitsmått”. Han ska tillsammans med Mina och hennes kusiner och sin hund bestiga de tre grottornas berg.

Det här är riktigt roligt, kanske mest för vuxna ändå. Tonläget är smått sarkastiskt på gränsen till nedlåtande ibland, och det är kul. Jag skrattar högt flera gånger. Det är dock ganska många svåra ord för nioåringen att högläsa. Författaren tar ställning i vargjakten och han återkommer några gånger till feminism.

”Gunilla var feminist, hade morfar förklarat, och det betydde att morfar fick städa själv och aldrig fick fråga om han skulle ”hjälpa till” med hushållet, för det skulle vara så självklart att man inte fick fråga.”

Spännande är det också för expeditionen går inte helt enligt planen, och det blir verkligen så farligt som morfar utlovat. Det allra finaste i den här berättelsen är ändå hur kapabla barnen är, kloka och förståndiga.

Om P.O.E. bara har en gnutta av den sisu som morfar i boken har, så är jag djupt imponerad. Det här är verkligen en källa till inspiration för mor- och farföräldrar.

maj 21 2021

Gräset sjunger av Doris Lessing

1950 kom nobelprisade Doris Lessing med sin debutroman Gräset sjunger. Den utspelar sig tio år tidigare i den brittiska kolonin Sydrhodesia, (nuvarande Zimbabwe). Författaren växte upp i Sydrhodesia medan hennes pappa odlade majs med målet att bli förmögen (vilket inte lyckades).

När jag läser om Doris Lessing intressanta bakgrund står det klart att hennes debutroman på flera sätt speglar hennes erfarenheter, inte minst i protagonisten Mary. Hon är en intelligent och självständig kvinna som när hon flyttat från sitt fattiga barndomshem bor tillsammans med andra unga kvinnor i stan. Hon har stort socialt umgänge, försörjer sig själv, går på bio och trivs med livet. En i allra högsta grad kapabel kvinna. Men hon är inte ”giftasmaterial”, hon är varken vän eller moderlig. Hon gifter sig ändå mer eller mindre motvilligt (för vad är egentligen fri vilja?) med Dick Turner. Han är en snäll och passionerad farmare som behandlar jorden väl men lyckas sämre med förtjänsten. Han är kort och gott fattig.

Jag älskar dessa karaktärer som utan förenklingar eller klyschor lyfter den mänskliga komplexiteten och de tvingande könsrollerna. För med gamla traditionella mått mätt är Mary den som lämpar sig för att ansvara för försörjningen och Dick den barnkära. Mary är den aggressiva rasisten och Dick lugn och naiv. Att inte uppfylla de normerande kraven leder till självhat och psykisk ohälsa. Och som det så ofta tycks bli, är Mary helt plötsligt precis som sin föraktade mor.

Förutom den omställningen som äktenskapet innebär tvingas nu Mary förhålla sig till ”infödingarna” som arbetar för Dick. Det här är till väldigt stor del en roman som tar itu med kolonialismen. (Lessing fick inreseförbud i Sydafrika efter publiceringen.) Den brittiska kolonin huserade vita rika, vita fattiga och svarta. Det finns en regel om att vita ska hålla ihop mot de svarta och att något som ”vita fattiga” (makarna Turner) inte finns. De svarta, som enligt lag är fria behandlas mer eller mindre fortfarande som slavar. Lessing punkterar den så kallade postkolonialismen.

Författaren lägger korten på bordet redan från början. Vi får inledningsvis veta att Mary mördas. Sen berättas resten av diegesen i analeps om vad som lett fram till Marys död.

”När en vit man av en händelse ser en infödd i ögonen och märker att denne är en mänsklig varelse (den viktigaste regeln är att inte märka det) känner han sig skyldig, förnekar skuldkänslan och förvandlar den till ett vredesutbrott. Han tar till piskan.”

Det här är en otroligt välskriven och fint gestaltad roman om hur jordbrukets kapitalisering försvårar för småbönder, om postkoloniala raslagars bristande funktion och om hur könsroller plågar människor. Jag är gripen från första till sista sidan.

maj 20 2021

Pengar på fickan [#1] av Asta Olivia Nordenhof

Pengar på fickan är första delen i en heptalogi (sjudelad svit) med titeln Scandinavian Star. Båten med samma namn eldhärjades 1990 utanför Norges kust vilket orsakade 159 passagerares liv. Romanens berättarjag diskuterar i ett avsnitt huruvida branden var anlagd med syfte att få ut pengar på försäkringen. En fruktansvärd på samma gång otroligt intressant händelse att skapa skönlitterärt material runt, där klasskillnader och kapital åtminstone i den här första delen utgör fundamentet.

”När jag läser om affärer, om miljontals dollar som delas upp och växer, försvinner och växer, blir svindeln total.
Jag försöker ändå. Jag vill.
Jag vet att det är ett av affärsmannens verktyg. Det är hans triumf att han verkar på ett språk som manar till tystnad. Hans triumf att jag tror att jag är dum.”

I resterande avsnitt följer vi Kurt och Maggie. Två fattiga, olyckliga och krångliga karaktärer som var kära en gång. De har båda erfarenheter av att använda sina kroppar som varor på grund av fattigdom.

Jag tycker mycket om Nordenhofs täta prosa och jag älskar karaktärerna som bjuder motstånd. Hon låter läsaren komma nära personerna samtidigt som hon placerar dem i en samhällelig politisk miljö.

”…han har inte velat tänka på att döden börjar i en kropp som fortfarande lever. Han har tänkt livet och döden som två totalt olika saker som inte är sammankopplade.”

Jag är väldigt sugen på del två.

Tack Norstedts!

maj 19 2021

Spanska trappan av Birgitta Stenberg

Jag har lyssnat på Spanska trappan av Birgitta Stenberg, uppläst av Lo Kauppi (en favorituppläsare), utgiven första gången 1987.

Likt Kärleken i Europa och Apelsinmannen är det här en åtminstone delvis självbiografisk berättelse. Bara det att jag tycker inte att det är en berättelse, utan två. Den första handlar om Gullan, en skicklig skribent som svälter sig för att hennes alkoholiserade man ska älska henne mer, till mannens förtret som föredrar henne kurvig. Den andra handlar om Birgitta Stenberg i Rom. Givetvis gör Stenberg skäl för sitt rykte, hon sägs vara den som tog begreppet knark till Sverige. Vistelsen i Rom handlar om narkotika, sexualitet, skrivande och vänskap.

Det är en härlig atmosfär Stenberg skapar med sitt vågade och frigjorda leverne. För mig finns nästan ingenting att känna igen sig i. Stenberg framstår som en hjälte som alltid håller huvudet kallt och aldrig tappar ansiktet. Hon är verkligen inte den sortens författarinna som är bjussig och delar med sig av pinsamheter. Möjligen kan man tolka det öppenhjärtigt att hon berättar om sitt amfetaminbruk och det att hon vill leva monogamt med ”sin” tjej Vittoria.

Jag förstår inte uppbyggnaden med de här två skilda berättelserna i en. Men båda är i och för sig intressanta. Och språket är prima.

maj 18 2021

Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm

För Den amerikanska flickan fick Monika Fagerholm Augustpris 2005. I mitt projekt att läsa alla Augustprisade böcker i kategorin skönlitteratur (tillsammans med Mösstanten och Kicki) har jag märkt att de prisade romanerna håller en mycket hög nivå och faller mig i smaken. Men jag var rädd att Den amerikanska flickan skulle bryta den kedjan. Jag har läst två böcker av Fagerholm tidigare. Eller rättare skrivet, jag började läsa Diva men avbröt. Vem dödade Bambi, läste jag färdigt och den tyckte jag i och för sig var bra (den var lagom lång).

Hon har en mycket säregen stil Fagerholm, och jag älskar inte den. Hon skriver med karaktärernas eget språk. Det är mycket ordrikt med många upprepningar båda vad gäller språket men också scenerna som återkommer igen och igen ur olika karaktärers perspektiv och med någon ny detalj för var gång. Berättelsen går i cirklar som sakteligen närmar sig centrum.

Vi är i Trakten belägen i Finland. Det är 60-70-tal. Vi får inledningsvis veta att den amerikanska flickan drunknat och att självmord har begåtts och sen efter hand får vi lära känna karaktärerna. Det är som i de andra böckerna av Fagerholm unga kvinnor som står på scenen. De har varit och är med om hemska saker. Den amerikanska flickan är i kategorin feelbad. Men Fagerholms berättarteknik som påminner om magisk realism där fantasi, dröm, hallucination och fiktionens verklighet varvas gör att det mörka och hemska inte blir så påträngande. I alla fall inte för mig. Jag blir faktiskt inte så värst berörd alls. Och jag är inte särdeles spänd på hur det ska sluta.

Jag har inte något emot magisk realism, inte heller att diegesen berättas baklänges eller huller om buller. Men jag vill bli underhållen efter hand också, av språket. Det blir jag inte. Jag kämpade mig igenom den här boken. Den suggestiva början var lovande, och slutet var bra men de 400 sidorna i mitten var ganska långtråkiga. Jag kommer nog inte att läsa fortsättningen. Hon får dock en stor eloge av mig för hur flickornas sexualitet gestaltas.

maj 15 2021

En ensam plats av Kristina Sandberg

Kristina Sandberg blev sjuk i aggressiv bröstcancer 2016. I En ensam plats berättar hon om sina erfarenheter från tiden som sjuk och botad. I berättelsen avhandlar hon också resor hon gör med familjen, sina åtaganden som författare till den berömda trilogin om Maj och sin pappas och sina svärföräldrars bortgång.

Som psykolog och författare tycks hon tidigare i livet fokuserat intellekt och medvetande. Sen kom döden och den var kropp. Författaren närmast proklamerar kroppens betydelse. Kanske i första hand till sig själv. Tidigt in i läsningen upplever jag det som att textens viktigaste syfte redan är uppnått, skrivandet som en del i sorgebearbetningens process. Jag tror att det här är Sandbergs viktigaste bok, för henne själv.

Sjukdomen berövade henne språket. Att leva livets värsta drama kapade kopplingen till fiktionen. Hon vill ändå skriva, därför kommer texten till som handlar om sjukdomens trauma. Om man, som jag och säkert de flesta andra, brottas med skräck för dödliga sjukdomar är det här drabbande läsning. Det går inte att värja sig. Som psykolog vet hon hur människor tänker och bryter successivt ner mina försvarstankar, en efter en. Närmare 400 sidor om cancer är åtminstone 200 sidor för många i mitt tycke.

Fast det handlar inte bara om cancern och dess följder. Det spretar åt många håll och jag är inte helt säker på vilken som är den röda tråden, kanske är det livets sorger. Vi får läsa om den alkoholiserade pappan, den oförstående svärmorn, den allt sjukare svärfadern, semesterresan som inte uppfyllde förväntningarna. Jag är mindre förtjust i öppenhjärtiga nerskrivningar av äkta människor. Jag fördrar att kunna vila i fiktionens vagga.

Det är många upprepningar. Jag förstår att det speglar hur författarens ångestdrivna tankar spinner runt och runt och runt igen. Hon delar med sig av ganska explicita beskrivningar hur den fysiska kroppen påverkas av cancerbehandling. Jag skulle aldrig i nuläget frivilligt välja att läsa en bok med praktisk information om hur cytostatika påverkar kroppen. Jag hoppades att En ensam plats skulle handla mer om den förståndsmässiga och existentiella biten. För när den gör det, tycker jag mycket om läsningen.

Titeln kommer av den olustiga belägenheten som uppstår för att Sandberg upplever sig oförstådd av omgivningen. Hon som har kunna lita till sitt språk som en bro över till andra, befinner sig nu på en ensam plats. Hon upprörs över det lösningsorienterade bemötandet, den hurtiga inställningen, den som påminner om att det finns andra som har det värre. Eller uppmaningen att tappa håret väl är en världslig sak i förhållande till död. Och som botad borde hon ju vara glad, som klarade sig. ”Man blir omtyckt av omgivningen bara om man gör sig lik den” skrev drottning Kristina och denna maxim tänker jag kan förklara avståndet som uppstår mellan den sjuke Sandberg och den förhållandevis friska omgivningen. Hon som är allvarligt sjuk påminner alla om den stundande döden och detta tacklar människor illa. Det värsta exemplet är kompisen som ger hårlösa Sandberg schampo och balsam i julklapp.

Så hur ska man göra då, för att bemöta en allvarligt sjuk person? Lyssna. Man behöver inte säga så mycket. Försöka ta fasta på känslan som personen förmedlar. Spegla.

Hon hoppar fram och tillbaka i tiden och undviker i och med det ett spänningmoment. Det tycker jag är bra. Hennes livs värsta upplevelser ska inte omvandlas till något sensationellt. Tvärtom. Det här är en bearbetning av de psykiska och fysiska påfrestningar som cancern medförde. En typ av redovisning. Kanske för andra i liknande situation att lära sig av, finna tröst i och bli förstådda av.

Tack Norstedts!

maj 13 2021

Drömmegården av Ted Stenström

På Drömmegården – en institution för missbrukare – i Örnsköldsvik möts romanens två protagonister; Tom som klient och David som behandlingsassistent. Båda är adopterade från Sydkorea, båda är duktiga på judo. De har sedan barnsben utsatts för rasism, fördomar, stereotyper och nidbilder vilket präglat deras personligheter. Tom vars adoptivfamilj fungerat väldigt dåligt, tacklar övergreppen genom att agera utåt och missbruka. David, vänder hatet inåt mot sig själv vilket gör honom deprimerad och hämmad.

Parallellt med den nutida berättelsen löper återblickar från deras uppväxter och tidigare erfarenheter. Tom har strulat, knarkat, misskött skolan och slagit tillbaka när han blivit påhoppad. Han har dock funnit gemenskap med andra missbrukare. David har presterat, skött skolan och sin fysiska kropp, han har inte sagt ifrån när folk varit taskiga och varit väldigt ensam. Han känner sig misslyckad och ful.

Den här spännande berättelsen har flera lager och genomsyras av ett intersektionellt perspektiv på utsatthet och utanförskap. Författaren har själv asiatiskt påbrå och är enligt min mening en förträfflig apologet för att sprida kunskap i följande viktiga frågor. Romanen sätter ljus på premisserna kring internationell adoption. Att vara adopterad tycks medföra en extra sårbarhet. Alienationen från sitt biologiska ursprung och att inte ha någon i familjen som ser ut som en själv kan vara mycket svårt att tackla. Föräldrarna kanske saknar kunskap om rasism och försöker i värsta fall tona ner barnets intresse för födelselandet och de biologiska släktingarna. Stenström redogör också mycket väl för rasismens olika former och uttryck. Somligt avsett som skämt av de som inte vet bättre, somligt under kategorin hatbrott. Därtill lyfter författaren barnets utsatthet gentemot vuxenvärlden och den generella svårigheten med att vara ung och ”hitta sig själv”. Eftersom huvudpersonerna är pojkar/män är maskuliniteten en del av deras identiteter. Jag tycker att Stenström på ett väldigt moget och fint sätt skriver fram sina karaktärer utan att fastna i grabbiga stereotyper. De kvinnliga karaktärerna i boken är olika och komplexa, som människor är.

Jag tycker att Stenström har skrivit en riktigt bra debut. Jätteintressanta teman, realistiskt förlopp, komplexa karaktärer och det är bra driv i storyn. Språket är också ganska bra, bitvis en aning övertydligt för min smak. Jag tycker den skulle ha tjänat på att kortas ner.

Framsidan är vackert suggestiv med pojken instängd i dunklet seende ut mot ljuset. Kanske är det Tom – en av Sveriges ”svarta” – som tittar ut från sin cell? Eller är det en metafor för Davids upplevelser av instängdhet och mörker? Ljuset på andra sidan kan vara döden eller en upplyst värld fri från förtryck. Ted Stenström har med Drömmegården i alla fall gjort vad han kan för att göra världen lite mer upplyst.

maj 12 2021

Buddenbrooks av Thomas Mann

Jag har lyssnat på Thomas Manns genombrottsroman från 1901, fenomenalt uppläst av Irene Lindh och översatt av Ulrika Wallenström. Thomas Mann fick nobelpris 1929 för den här romanen.

Buddenbrooks är en släktkrönika som börjar in media res 1835, mitt i den traditionsenliga torsdagsmiddagen. Det är många personer att hålla reda på från början, men det ger sig. Håll ut, det är sannerligen mödan värt. Vi följer sen den borgerliga köpmannasläkten – som på flera sätt liknar författarens egen omgivning – över ungefär fyra decennier och lika många generationer. De föds, de gifter sig, de dör. Och det politiska klimatet förändras, det blir industriell revolution och vi lämnar Buddenbrooks när socialdemokratin står för dörren.

Det här är ett helt makalöst litterärt och tonsäkert hantverk. Vilken lysande stilist han var! Dialogen är underbart komisk och realistisk. Det är i första hand personporträtten som får bre ut sig, och som beskrivs med en varm och humoristisk ironi. Det komiska värdet förhöjs ytterligare av Irene Lindhs uppläsning. Det är en lång bok det här. Men jag är idel öra från början till slut. Om jag hade haft en sälmustasch hade jag tvinnat den frenetiskt mellan fingrarna för att då och då tvingas släppa den när jag brister ut i skratt och slår med handen på låret. Så bra är det.

Jag fastnar framförallt för karaktären Antonia ”Tony” som är den enda karaktär som finns med oss genom hela romanen. Hon är en bortskämd borgarbracka, fisförnäm och liksom alla andra framförallt styrd av konventioner och att hålla fasaden utåt. Kort sagt en romangestalt som bjuder motstånd. Men hon är också snäll och rolig och hon har självaktning. Tony har lite på känn att det kanske finns högre ting än materialistiska rikedomar här i livet. Hon hävdar sin egen rätt trots att det går på tvärs med familjens normer. Jag tycker att Buddenbrooks på flera sätt påminner om Tolstojs Anna Karenina, inte minst med tanke på det välkomponerade kvinnoporträttet.

Det här är en litterär uppgörelse med klassamhället och vad ett ”rikt liv” egentligen innebär. Brödersrivaliteten är ett annat intressant ämne. Thomas Mann kritiserar kapitalismen genom att med varm hand satirisera adel och handelsmän. Är kanske köpmän i grund och botten bedragare?

Därmed punktum.

maj 11 2021

mörkret som faller. av Willy Vlautin

Författaren David Ärlemalm rekommenderade mig Willy Vlautins böcker, på så sätt kom jag att läsa den här. Redan inledningsvis förstår jag vad Ärlemalm gillar och kanske också har inspirerats av. Det här är en tät berättelse utan onödiga beskrivningar eller sidospår. Stilen är krass och osentimental och får mig att känna starkt för huvudkaraktären Lynette. Det är en konst att framkalla känslor hos läsaren och bäst görs det, tycker jag, när författaren litar på läsaren och lyckas förmedla sig utan att tala om vad man bör känna.

Lynette, 30 år, bor med sin ensamstående mamma och handikappade bror. Hon kämpar oerhört hårt med flera jobb och att ta hand om sin bror samtidigt som hon studerar. Målet är att få ihop pengar för att kunna köpa ett boende.

Den här romanen gör upp med ”klassresan” i amerikansk kontext, det vill säga ”den amerikanska drömmen”. Alltså idén om att alla medborgare genom hårt arbete kan bli framgångsrika oavsett samhällsklass. Men varken i Sverige eller USA är det en lätt sak att ta sig ur fattigdom. Det räcker sällan med hårt arbete utan det krävs också talang och tur.

mörkret som faller. är en samtidsskildring om amerikansk arbetarklass. ”Bilen startade på andra/tredje/sjunde försöket” går som ett fattigdomens mantra genom romanen. Både bilens och Lynettes startmotor hänger på en skör tråd. Begrepp som arbetarklass och fattigdom förändras i takt med tiden, och Vlautin sätter fingret på nutidens premisser. Man kanske har en massa grejer, men för lånade pengar utan möjlighet att laga dem när de går sönder. Man har mat, men dålig mat vilket tillsammans med hopplöshetskänslor och frustration kan leda till övervikt, eller undervikt. Man mår dåligt på grund av oro och ångest som följer med fattigdom. På grund av den desperata situation man befinner sig i kanske man tar dåliga beslut som i sin tur leder till mer oro, ångest och självhat. Med dåligt självförtroende och i utevaro av hopp är det svårt att motivera sig att studera, spara pengar och sköta om sig. Kanske börjar man självmedicinera och fastnar i ett missbruk. Inget av detta är svårt att förstå efter att man läst Willy Vlautins enastående rapport från samhället skuggsida.

”Alltihop är bara skitsnack. The land of the free och all den där skiten. Det är bara en massa gubbar som tar vad de vill ha och rättfärdigar det så gott de kan för att kunna gå upp nästa morgon och ta ännu mer, och köpa en lyxbåt till och en tredje semestervilla och ett femte hyreshus och sen vräker de folk från deras hem så att de kan tjäna ännu mer, och åka på safari och döda giraffer och elefanter medan alla andra bara försöker betala av kreditkorten eller studielånen eller försöker få tillräckligt med timmar på jobbet för att inte behöva skaffa ett jobb till.”

Här står kvinnorna i fokus. Karaktärerna är väldigt realistiskt och komplext beskrivna med tonvikt på det som förenar oss människor. Jag gillar hur författaren helt sakligt konstaterar vilken betydelse yttre skönhet kan ha för unga kvinnor. Hur det framförallt kan hjälpa men på grund av manschauvinism också stjälpa.

Det är nog i princip omöjligt att stå emot mörkret när man är omgiven av det hela tiden. Det är förstås betydligt lättare att stå emot mörkret i ljuset.

Avslutningsvis berättar författaren om sina egna erfarenheter av fattigdom och hur möjligheten att bli husägare förändrade livet för honom. Jag tänker på Cicero som menade att med en trädgård och boksamling saknas intet.

maj 10 2021

Små katastrofer av Sarah Vaughan

De små katastroferna, det är barnen som åsyftas, skulle jag tro. Eller alternativt de små till synes banala händelserna som lätt kan inträffa och orsaka stor skada. Att läsa den här spänningsromanen – som tyvärr inte är särskilt spännande alls – ger mig en känsla av déjà vu. Jag läste nyligen den förträffliga Älskade barn som också handlar om förlossningsdepression. Något orättvis bedömning blir det nog av Små katastrofer då jag har svårt att låta bli att jämföra.

Redan i prologen möter vi en uppgiven mamma som är arg på sin skrikande bebis och tänker att hon längtar efter att bebisen ska tystna för alltid. Mamman heter Jess förstår vi kort därefter. Hennes man Ed är borta på jobb alternativt ölhak med kollegorna, 15 h per dygn. De har tre barn tillsammans, och den som är bebis nu heter Betsey. Hon föddes några månader tidigare i en dramatisk förlossning. Jess har tvångstankar och odiagnostiserad postpartum depression.

Liz är barnläkare och Jess vän. Hon har växt upp med en mamma som också hade förlossningsdepression. Hennes lillasyster dog som spädbarn och hennes lillebror var med om en olycka som barn.

Själva storyn handlar om att Betsey får en skallfraktur och frågan är hur den skadan uppkom och vem som bär skulden.

Jag gillar temat, även om jag nog läst lite för många böcker på kort tid om samma sak. Odiagnostiserad förlossningsdepression är allvarliga saker och att öka medvetenheten och minska tabut kring sjukdomen är naturligtvis jätteviktigt. Men en bra idé räcker inte.

Romanen är byggd av korta kapitel. En händelse introduceras och i nästkommande kapitel fokaliseras den personen och den händelsen. Datum och exakt tidpunkt anges i början av varje kapitel vilket gör läsningen lite ryckig. Jag uppskattar dock att historien inte är kronologisk. Alla kapitel utom de som handlar om Liz har en extern berättare, som med hög modalitet redogör för tankar och känslor. Liz berättar i jagform delvis genom att ställa sig frågor som; ”Tänker jag verkligen det värsta om Jess?” Hon berättar också om sin tidigare historia på ett sätt som för mig blir ologiskt med tanke på berättarperspektivet.

Jag känner ingenting för de här karaktärerna vara historier flätas samman på ett högst otroligt sätt. Författaren är väldigt tydlig med var läsarens sympatier bör ligga och då vaknar motvallskärringen i mig. Den feministiska agendan bygger framförallt på trötta stereotyper och klyschor. Jag saknar realism och gestaltning. Det som händer i den här romanen kan aldrig någonsin hända i verkligheten, så känner jag. Hela storyn men framförallt upplösningen är allt för tillrättalagd. En feelbadroman i feelgoodtappning. Människor är onda eller goda, och deras barn likaså. Språket lyckas inte bära upp känslorna.

”Han drämde näven hårt i sängen, med en ilska som drevs av uppdämd frustration och testosteron, även om han samtidigt såg ut som om han försökte låta bli att gråta.”

Hur kan berättaren veta att det är testosteron som gör att den åttaårige pojken drämmer näven hårt i sängen?

Vill man läsa en bok om odiagnostiserad postpartum depression- och det tycker jag man ska – rekommenderar jag Älskade barn.

Tack Albert Bonnier Förlag!