Min kamp (#3) av Karl Ove Knausgård

Del tre i Knausgårds kamp-serie, hur mycket kan det finns att skriva när jag redan skrivit så mycket om Knausgårds böcker? Mycket visar det sig.

För när Knausgård med sina höga anspråk på autenticitet skriver om sin barndom som utspelade sig på 70-talet, är det mycket som slår an i mig. Den har en hel del gemensamt med min egen och flera gånger tänker jag att han detaljbeskriver något självklart. Barn som lekte och utforskade utomhusmiljön, man såg dem genom fönstret och då hoppade man snabbt i skorna, slet åt sig jackan, ”jag går ut” och sen smällde dörren igen efter en. Man klättrade i träd, cyklade runt, samlade saker, smög, hittade porrtidningar och hoppade hage. Det var ett visst område man rörde sig inom, som under en glaskupa, man kände det utan och innan, visste vilka folk som bodde var. Vad som fanns utanför glaskupan var man omedveten om. Men så tittar jag upp ur boken och ser mina egna barn sitta bredvid mig i soffan med sina skärmar och hörlurar, och det slår mig, att det är sannerligen inte självklart med en barndom utomhus, den utspelade sig anno dazumal, preinternet. Det här som Knausgård beskriver är historia.

”Allt det som mödrar göra för sina söner gjorde hon för oss. […] Hon fanns alltid där, det vet jag, men jag kan inte komma ihåg det. […] hon fanns där, pappas mörker fick en motvikt, jag lever, och att jag inte gör det med glädje har inget med balansen i barndomen att göra. Jag lever, jag har egna barn, och med dem har jag i stort sett bara försökt uppnå en enda sak, nämligen att de inte ska vara rädda för sin pappa. […] Om de har komplett glömt bort att jag fanns när de själva blir fyrtio, ska jag tacka och buga och ta emot.”

Mamman intresserar mig väldigt mycket. Hon satte stopp för serietidningsläsandet och tog med Knausgård till biblioteket. Hon bytte tillbaka till sitt efternamn. Hon skulle ta hand om raketeuppskjutningen en nyårsafton. Jag hoppas hon kommer få ta större plats i följande böcker. Ibland tycker jag författaren med lite väl stor säkerhet tillskriver andra personer och även sig själv som barn, känslor. Han kan väl omöjligen veta hur mamman kände exempelvis?

Läsningen kastar mig tillbaka till min egen skoltid. Hur det var djungelns lag som rådde i något som liknade Robinson dvs man var hela tiden tvungen att vara på sin vakt för att inte hamna utanför. Man kunde absolut inte under några omständigheter bara ”vara sig själv”. Man fick ständigt akta rygg, vara förutseende och undvika allt som eventuellt kunde föranleda att man blev taskigt bemött. Skulle man bli retad för vilka kläder man hade eller hur kroppen såg ut. Skulle man hitta en kompis att vara med? Skulle någon kasta något i huvudet på en, eller skulle man bli bortgjord på något annat sätt? Det var fruktansvärt ansträngande, minns jag. För mig var det vila att komma hem. Så var det inte för Knausgård.

Jaget i Min kamp har tyvärr en kontrollerande och grym pappa. Rädslan för pappans reaktioner och handlingar blossar upp emellanåt, för läsaren blir det något som hela tiden men för barnet är det en naturlig del av vardagen. Han skildrar väldigt väl barnets förmåga att vara i nuet.

Ibland tycker jag ändå att den sinnliga textkroppen brister i trovärdighet. Han medger att minnet är bedrägligt men tillstår också att hans minnen är exakta och precisa, ”som med ett slags minnenas absoluta gehör”. Det är ju trots allt en vuxen man som tecknar ner en barndom trettio år senare. Det stör mest när det kommer till hur åtta- och nioåriga Knausgård förtjusas av flickornas doft (äpple), läppar (röda), ögon (glittriga) hår (svart). Det känns som att den vuxna blicken har grumlat barnablicken. Röda nariga läppar hade ju alla barn och det känns osannolikt att det var något lilla Knausgård tjusades av.

När jag är inne på det här med tjejer – vilka upptar Knausgårds unga medvetande och många av bokens sidor – måste jag tillstå att jag blir väldigt illa berörd. Jag fattar att konsekvenstänket är outvecklat, han är i tonåren, har fullt upp med att tänka på sig själv och han saknar självinsikt. Men att läsa om hans tankar om tjejer och hur han och hans kompisar överfaller, tafsar och brutalt drar undan kläder på tjejerna är smärtsamt. Han menar att de som utsätts sänder ut signaler att de vill bli tafsade på, att de sa/skrek nej men menade ja. Jag tror att han fått det hela om bakfoten. Tjejerna kanske önskade kontakt, men inte på det sättet. Knausgård problematiserar inte detta. Detta har han med all rätt blivit kritiserad för.

Jag får en känsla av att Knausgård har behov av upprättelse och det är en drivkraft i skrivandet. Den vuxne författarens ilska gentemot fadern och klasskamraterna vibrerar genom texten. Det känns som att boken kommit till mer på grund av hans behov av att skriva än att jag ska läsa. Lite uttråkad blir jag av det här introspektiva barndomstugget, det känns uttjatat.

Sen måste jag bara skriva något om gråten också. Jag förstår lite mer efter att ha läst den här boken, varför Knausgård motsätter sig idén om genus och varför han reagerade så starkt över att delta i barnrytmiken. Knausgård gråter ofta och mycket som barn. Han blev strängt åthutad att det var inte ok. Men hur han än försöka hejda det, gick tårarna inte att stoppa. Hans kropp är en som gråter, precis som min är, kanske mer som materiell verklighet än kulturfaktor. Han blev retad och kallades ”femi”.

Ser fram emot del fyra!