En isbjörns memoarer av Yoko Tawada

En roman, en släktkrönika eller tre långa noveller med mormor, dotter och barnbarn isbjörn som huvudpersoner. Eftersom berättarjaget är isbjörn får vi ta del av dennes blick på människan. Ett utifrånperspektiv som grottar ner sig i människans göranden och låtanden. Människans kulturella seder som för oss kan te sig normala, men som genom författaren blick och välvalda ord framstår som mer eller mindre galenskap. Det handlar bland annat om djurrätt, adoption, identitet, nationalitet i förhållande till migration, hudfärg, domesticerade djur, om hur människan ser på stress och det avancerade i att kunna beteckna sig själv som ”jag”.

Motsägelsefullheten är människans enda natur.”

Den första delen utspelar sig i Sovjet och resten av romanen förhåller sig ironiskt till socialismen. Överhuvudtaget är det en ganska humoristisk och ironisk ton Tawada håller. Ibland tycker jag det är kul, ibland tappar hon mig. Den mittersta delen som också har en mänsklig djurtränare som berättare går mig förbi.

Mormor isbjörn som inleder berättelsen gillar jag bäst. Hon migrerar, är en vit Björn bland bruna och skriver.

”Människor som bara tänker på människor hade uppfunnit begreppet mänskliga rättigheter. Ingen maskros har mänskliga rättigheter, ingen daggmask, inget regn, ingen hare. Kanske en val. Jag kommer ihåg en text som jag tidigare hade läst inför en konferens med temat ’valfångsten och kapitalismen’. De större däggdjuren hade givits fler rättigheter än de små djuren som exempelvis musen, och det beror förmodligen på smaken hos vissa människorgrupper, som värderar det lite större högre än det lite mindre. Bland dom djuren som inte är några vegetarianer och inte lever i vatten är vi isbjörnar de största. Annars kom jag inte på någon anledning till att man förföljer mig för att ge mig mänskliga rättigheter.”

Tawada undersöker frågan om vem som får skildra vilkas erfarenheter. Det är väldigt intressant. Det är mycket som är intressant, men den absurda historien är som helhet lite för konstig för min smak.

”Homo sapiens är inte skapad för strid, alltså skulle hon hellre, som haren och rådjuret, lära sig flyktens vishet och konst. Men hon älskar strid och krig. Vem har skapat denna dumma varelse? Det finns människor som påstår att de är Guds avbild. Det vore en förolämpning mot Gud. Det finns i norra delen av vår jord små folk som kan minnas att Gud har sett ut som en björn.

Sista delen handlar om den avkomma som dottern Tosca försköt och som hamnar på djurpark. Han har en manlig moder (skötare) i Matthias. Feminism är ett ämne bland många andra som både jag och författaren vurmar för.

2 kommentarer

  1. Den här boken har jag varit intresserad av ett tag nu. Verkar vara en så speciell berättelse.

      • Ninaaugusti 19, 2021 kl. 10:12 e m
        Författare
      • Svara

      Speciell var ordet! Dock med sina poänger.

Kommentera