Londonflickan är en fortsättning på Bomullsängeln. Nu har det blivit femtiotal och Hildas dotter Greta Varjola vill inte, som sin mor, arbeta på bomullsfabriken därför lämnar hon Finland och åker till sin vän Aili i Stockholm, och sen vidare till Bloomsbury i London.
Vidare möter vi Gretas bror Jonni och Maija som engagerar sig i (svenska) fackföreningsrörelsen. De har sitt säte i textilstaden Borås. Förstås får vi också hälsa på Hilda och Helli i Vasa.
Älskar släktkrönikor och det historiska temat. Jag lär mig mycket av Alakoski. Det är speciellt att läsa om Sveriges historia när Finlands står som fond, och tvärtom. Det breddar förståelsen av svensk och finsk mentalitet och kultur. Karaktärerna är intressanta även om jag har lite svårt att få grepp om dem. Bitvis tycker jag att berättelsen tappar farten alldeles.
Alakoskis prosa fungerar men hon tenderar upprepa vissa stilgrepp. Exempelvis beskriver hon Jonni som Sir Lancelot så många gånger att jag tröttnar. Hilda och Hellis knuffande i varandras sidor går till överdrift. Ett vitt draperi eller en väv skymmer många olika sorters sikt. Och sen blir det faktiskt nästan plågsamt med allt detta fettförakt som karaktärerna brottas med, vilket förstås är meningen.
Alakoski ringar in hur ett kvinnoliv kan inkludera pigarbete, olaglig abort, bantning, att vara lågavlönad, migrän, mensskydd, skönhetstävlingar, onani, att bli förminskad och sexualiserad, åtrå och lust, klimakteriebesvär, grusade framtidsdrömmar, socialt ansvar, vårdnadstvister, mor-och-dotter-relation, generationskrockar, skamkänslor med mera. Romanen antar helt igenom ett klassperspektiv och handlar också om religion, politik och migration.
”…sedan undrade Kathrine var skattesystem var för något. […] …i stort sett så handlar det om att baka bullar och ge halva bullen till staten, men när vi gör det får vi sju sorters kakor tillbaka.”
Sunne i Värmland (författarens hemort) firar jubileum och lanthandlare Stellan Jonsson Lök blir ombedd att skriva en bok om berömda män som har koppling till platsen. Men Stellan – liksom många andra – tenderar skriva för mycket om sig själv. Dock skriver han en hel del om konstnären som inte kan måla, prästen som inte tror på Gud, en astronaut som vill dra sig undan med flera.
Boken som jag lyssnar på är uppläst av den fenomenala Reine Brynolfsson, berättarjaget är Stellans. Likt en lök skalas lagren av honom ett efter ett och först mot slutet har jag som läsare fått en hyfsat klar bild av vad Stellan är för en person.
Den börjar enormt starkt. Jag var idel öra den första tredjedelen när bilden av Stellan sakteligen klarnar, men sen glider Tunström iväg på stickspår och det glappar i vår kontakt.
Göran Tunström har ett fantastiskt poetiskt språk. Romanen tar itu med existentiella spörsmål och människans olika sidor. Det är uppenbart att författaren ser världen som den är och inte som den borde vara. Karaktärerna är komplexa och det finns en suggestiv kraft.
”När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken.Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta.När mammor dör, då växer det sly överallt.”
Jag har inte läst Jularoriet än, men det blev jag väldigt sugen på att göra.
Det här är min 26:e bok i listan med böcker som vunnit Augustpriset i kategorin skönlitteratur. Det är totalt 32 böcker som utgivits mellan 1989 och 2020. Jag har antagit den här utmaningen #augustprisprojektet tillsammans med Mösstanten och Kicki.
Ulf Norrstig (med sitt passande namn) är protagonist och jaget i den här berättelsen. Han är sjuttio år, bor i Hälsingland och pensionerad jägmästare. Han fångar omedelbart mitt intresse med sina funderingar, minnen och kritiska blickar på moderniteter och på sina tidigare övertygelser. Jag känner en hoppfullhet av att läsa om människor som lär sig nytt, omprövar sina kunskaper och ändrar inställning. Men samtidigt en stor vemodighet över hur människan behandlar andra djur och vår gemensamma natur.
”Frostrosor slog ut på verandans fönsterglas. Saltkristaller klättrade och blev till kvistar och utskott. Alla ville bli något: kvist, mossa, ros, vinge. Den vita bläsen på en hästpanna blev en stjärna. Men människoverk var något annat. Ljusmöglet av stora städer bredde ut sig formlöst och erövrade planeten. Man såg det när man flög. Som fåglar flyger vi inte.”
Jag tycker mycket om hur Ekman väver in tankar om språk, natur, klimat, glesbygd och om skillnader och likheter mellan människan och andra djur. Miljöbeskrivningarna är en fröjd som alltid när Ekman håller i pennan. Givetvis kretsar handlingen också kring hundar. Ekman måste vara en av våra mest hundälskande författare.
”Hundar med sina korta intensiva liv har alltid gett mig stor glädje. De vet ingenting om döden och inget om utdöende heller. De har fått mig att förstå och att känna deras glädje i nuet. Glädjen i att springa. Att vara hemma i stora områden. Att hitta vatten. Jag sitter och ser på drivande skyar och moln medan jag väntar på honom. Jag tillhör en art som kan urskilja en form som aldrig upprepar sig.”
Det här är förstås också ett inlägg i debatten om jakt i allmänhet, och om vargjakt i synnerhet. Om ouppklarade jaktbrott och att på små orter håller man kanske inne med vittnesbörd om grannen.
Ulf lever med Inga vars tankar och känslor vi inte får veta något om, men kan föreställa oss. Jag gillar förstapersonsperspektivet då det lämnar luckor i texten och öppnar för tolkningar. Ekman genomför det med bravur.
Jag känner vördnad inför att läsa Ekmans intelligenta prosa som är präglad av livserfarenhet. Exempelvis hur hon skriver om otrohet som en bagatell (ur Ulfs synvinkel). Det låter konstigt och hade jag läst det för 20 år sen hade jag inte tyckt om det, men nu uppfattar jag det som fullständigt realistiskt. Det mesta pågår ju i gråzonerna.
En roman, en släktkrönika eller tre långa noveller med mormor, dotter och barnbarn isbjörn som huvudpersoner. Eftersom berättarjaget är isbjörn får vi ta del av dennes blick på människan. Ett utifrånperspektiv som grottar ner sig i människans göranden och låtanden. Människans kulturella seder som för oss kan te sig normala, men som genom författaren blick och välvalda ord framstår som mer eller mindre galenskap. Det handlar bland annat om djurrätt, adoption, identitet, nationalitet i förhållande till migration, hudfärg, domesticerade djur, om hur människan ser på stress och det avancerade i att kunna beteckna sig själv som ”jag”.
”Motsägelsefullheten är människans enda natur.”
Den första delen utspelar sig i Sovjet och resten av romanen förhåller sig ironiskt till socialismen. Överhuvudtaget är det en ganska humoristisk och ironisk ton Tawada håller. Ibland tycker jag det är kul, ibland tappar hon mig. Den mittersta delen som också har en mänsklig djurtränare som berättare går mig förbi.
Mormor isbjörn som inleder berättelsen gillar jag bäst. Hon migrerar, är en vit Björn bland bruna och skriver.
”Människor som bara tänker på människor hade uppfunnit begreppet mänskliga rättigheter. Ingen maskros har mänskliga rättigheter, ingen daggmask, inget regn, ingen hare. Kanske en val. Jag kommer ihåg en text som jag tidigare hade läst inför en konferens med temat ’valfångsten och kapitalismen’. De större däggdjuren hade givits fler rättigheter än de små djuren som exempelvis musen, och det beror förmodligen på smaken hos vissa människorgrupper, som värderar det lite större högre än det lite mindre. Bland dom djuren som inte är några vegetarianer och inte lever i vatten är vi isbjörnar de största. Annars kom jag inte på någon anledning till att man förföljer mig för att ge mig mänskliga rättigheter.”
Tawada undersöker frågan om vem som får skildra vilkas erfarenheter. Det är väldigt intressant. Det är mycket som är intressant, men den absurda historien är som helhet lite för konstig för min smak.
”Homo sapiens är inte skapad för strid, alltså skulle hon hellre, som haren och rådjuret, lära sig flyktens vishet och konst. Men hon älskar strid och krig. Vem har skapat denna dumma varelse? Det finns människor som påstår att de är Guds avbild. Det vore en förolämpning mot Gud. Det finns i norra delen av vår jord små folk som kan minnas att Gud har sett ut som en björn.”
Sista delen handlar om den avkomma som dottern Tosca försköt och som hamnar på djurpark. Han har en manlig moder (skötare) i Matthias. Feminism är ett ämne bland många andra som både jag och författaren vurmar för.
”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.” Så skriver Hjalmar Söderberg i Doktor Glas. Jag fick upp det här citatet i huvudet när jag läste En stark nolla eftersom jag tycker att budskapet är detsamma.
Det är en otroligt bra idé som Lövestam utvecklat här. En utstött kille, Texas, skaffar ett fejkat instagramkonto – pseudonym Amy som är en tiopoängare utseendemässigt – får med hjälp av Amys utseende kontakt med André, en populär kille i klassen, som Texas är kär i. De textar till varandra, öppnar sig, är mer äkta än med andra. Texas får chans att möta André som människa, utan statusjakt och yta. André tror visserligen att han textar med en som ser ut som Amy. Vad är egentligen fejk och vad är sanning? Hur relaterar egentligen kön, utseende och personlighet till kärlek?
Fenomenal diskussionsbok för ungdomar. Dels hur man kan bli lurad på nätet – boken är en varning för ”fula gubbar” – men också hur människan, kanske ännu mer i ungdomen, spelar roller.
Lövestam håller som alltid hög nivå när det kommer till språkglädje, humor, intelligens, en gnutta filosofi, stort allvar förmedlat på ett lättillgängligt sätt.
Som vuxen tycker jag att slutet är väl sockersött, men jag förstår att författaren inte vill släcka ungdomars eventuella hopp. Här är andemeningen att själen får kontakt när man är sig själv. Fint ju!
Astarte är Boyes debutroman, utgiven 1931. Jag upprepar NITTONHUNDRATRETTIOETT! Det är omvälvande hur långt före sin (och vår!) tid hon var i sin kritik mot konsumtion, ytlighet, mode, globaliseringens baksidor och inte minst den kvinnliga könsrollen.
Astarte är namnet på en mytologisk gudinna. I boken bär en skyltdocka i guld samma namn, vilken tillbeds som vore den en gud. Reklamexperter menar att dockan ska få kunden att köpa kläder hon inte behöver. Boye lyfter problematiken med att shoppa sig lycklig. Det gör hon alltså 1931 ja, för drygt 90 år sedan.
Det är en väldigt mörk och tung liten roman det här. Boyes misantropiska inställning pulserar från början till slut.
”…dikten är kulturens kärna. Därför att kulturen är en enda stor dikt. Men den är en dikt i dyrbarare materia än ord – en dikt i kött och blod, i levande människors levande själar. Världen är i denna stund – och har väl alltid varit det, liksom den alltid kommer att så förbli – en strömmande flod av plågor och orenlighet. Väl den, som inte ger sin själ till spillo genom att sammanblanda sin inres vita dröm med den yttre världens mörker.”
Boye kullkastar inte bara reklamexperter, utan också en redaktion för en veckotidning och den romantiserande filmen. Tydligast och mest drabbande blir det när vi möter den kinesiska åttaåriga flickan Pih-li som arbetar med att göra silke till plaggen som ska säljas här sen.
Om det inte vore för kvinnorollen hade jag inte kunnat tagga den här romanen som historisk, det är otroligt mycket som är lika aktuellt idag. Och visserligen lider fortfarfarande många av snäva könsroller, förväntningar med mera men jag menar ändå att här har feminismen gjort fina framsteg. Boye utvecklar hur man inte föds som kvinna utan blir det. Kvinnan som en krydda. Kvinnlig konkurrens. Kvinnliga erfarenheter i relation till kroppen, skönhetsideal, sex, oönskade graviditeter, prostitution med mera.
Den känns inte helt sammanbunden i sin struktur utan mer som ett gäng essäer. Språket är bitvis mycket poetiskt och vackert, men uppläsningen tar tyvärr död på varje rytm och ton.
I Palliativsamhället argumenterar den kapital- och tillväxtkritiska filosofen Han för att det i vår tid råder algofobi (rädsla för smärta). Vi lever i samhällen som endast vill veta av positivitet. Som vi vore i det palliativa skedet skrivs opioider och andra läkemedel ut i syfte att göra människan till ”ett så okänsligt, prestationssubjekt som möjligt.” Samtidigt blir vi mer känsliga. Likt prinsessan på ärten beklagar vi ärtan, och försvinner den lider vi av de mjuka madrasserna. Enligt Han är det det prestationsinriktade livets – där hälsa och överlevnad har ett alltmer överordnat värde – meningslöshet som gör ont.
”Smärtan tolkas som ett tecken på svaghet. Den är något som det gäller att gömma eller optimera bort. Den rimmar dåligt med prestation.”
Som framsidan så snyggt påvisar har pandemin del i Hans dogm. Om pandemin skriver han att kapitalismen visserligen satts på paus vilket lett till ett nervöst stillestånd, men att motnarrativ saknas. ”Karantänen leder inte till ledighet, utan till påtvingad overksamhet.” Det smittande viruset ökar avståndet till den andre som på grund av nyliberalism och digitalisering redan är långt. Smärta och själslig nakenhet skapar sårbarhet vilket går förlorat i dag.
”Det nyliberala lyckodispositivet avleder oss från det rådande herraväldets sammanhang, eftersom det tvingar oss till själslig introspektion. Det ser till att var och en sysselsätter sig enbart med sig själv och sitt eget psyke, i stället för att kritiskt ifrågasätta samhällsförhållanden. Lidandet, som samhället skulle ta ansvar för, privatiseras och psykologiseras. Det som skall förbättras är inte samhälleliga tillstånd, utan själsliga. Kravet på optimering av själen, vilket i själva verket framtvingar en anpassning till herraväldets villkor, döljer samhälleliga missförhållanden. […] Inte revolutionärer, utan motivationscoacher intar scenen och ser till att det inte uppstår något missnöje, någon vrede.”
Det är oerhört intressanta och välskrivna argument som Han framför i elva korta men täta kapitel. Svårighetsgraden är medium, skulle jag säga. Det är nog en fördel, men inget måste, att ha läst Hans tidigare bok Trötthetssamhället.
”Lyckodisposivet ökar avståndet mellan människorna och leder till en avpolitisering och avsolidarisering av samhället. Alla måste själva bekymra sig om sin lycka. Den blir en privat angelägenhet.Även lidandet tolkas som ett resultat av egna misslyckanden. I stället för revolution uppstår depression. Medan vi pysslar om vår egen själ förlorar vi ur sikte de samhälleliga sammanhang som leder till sociala omvälvningar. När vi plågas av rädsla och osäkerhet ställer vi inte samhället till svars, utan oss själva.”
Utan några som helst förslag på hur vi skulle kunna bryta den nedåtgående spiral som människan hamnat i på grund av för långt gången nyliberalism, där narcissism och egoism slår ut omtanken om den andre, blir det här väldigt tung läsning. Å ena sidan känner jag mig bekräftad i min avsky till vår samtid, å andra sidan blir det en väldigt destruktiv känsla att bära.
”Självskadebeteendet ökar snabbt idag. Trenden att skära sig utvecklas till en global epedemi. Bilder av djupa skärsår som man tillfogat sig själv cirkulerar i de sociala nätverken. De är nya smärtbilder. De pekar på ett samhälle behärskat av narcissism, där alla är intill outhärdlighet nedtyngda av sig själva. Att skära sig är ett fåfängt försök att kasta av egotyngden, att bryta sig ut ur sig själv, ut ur de destruktiva inte spänningarna. Dessa nya smärtbilder är de blödande baksidorna av selfies.”
”Smärtan skärper självperceptionen. Den ger jaget kontur. Den tecknar dess form. Det ökande självskadebeteendet låter sig förstås som det narcissistiska och depressiva jagets förtvivlade försök att förvissa sig om sig självt, att förnimma sig självt. Jag känner smärta, alltså finns jag. Även känslan av existens har vi smärtan att tacka för. Bortfaller den helt, så söker vi efter ersättning. Artificiellt alstrad smärta råder bot på bristen. Extremsport och riskbeteenden är försök att förvissa sig om sin egen existens. På så vis frambringar palliativsamhället paradoxalt nog extremister.”
Avslutningsvis agiterar Han för hur framtiden kommer att betyda slutet för liberalismens frihetssträvan då den digitala övervakningsregimen kommer ta över. ”Den mänskliga personen degraderas till en vinstbringande databas.” Människans hälsohysteri leder till att hon ständigt övervakar sig själv och upprättar en inre kontrollregim.
”Kampen för överlevnad bör ställas mot omsorgen om det goda livet. Det samhället som domineras av överlevnadens hysteri är ett samhälle av odöda. Vi är för levande för att dö och för döda för att leva.”
”Människan avskaffar sig själv för att överleva. Hon kommer möjligen att uppnå odödlighet, men till priset av livet.”
Del tre i Knausgårds kamp-serie, hur mycket kan det finns att skriva när jag redan skrivit så mycket om Knausgårds böcker? Mycket visar det sig.
För när Knausgård med sina höga anspråk på autenticitet skriver om sin barndom som utspelade sig på 70-talet, är det mycket som slår an i mig. Den har en hel del gemensamt med min egen och flera gånger tänker jag att han detaljbeskriver något självklart. Barn som lekte och utforskade utomhusmiljön, man såg dem genom fönstret och då hoppade man snabbt i skorna, slet åt sig jackan, ”jag går ut” och sen smällde dörren igen efter en. Man klättrade i träd, cyklade runt, samlade saker, smög, hittade porrtidningar och hoppade hage. Det var ett visst område man rörde sig inom, som under en glaskupa, man kände det utan och innan, visste vilka folk som bodde var. Vad som fanns utanför glaskupan var man omedveten om. Men så tittar jag upp ur boken och ser mina egna barn sitta bredvid mig i soffan med sina skärmar och hörlurar, och det slår mig, att det är sannerligen inte självklart med en barndom utomhus, den utspelade sig anno dazumal, preinternet. Det här som Knausgård beskriver är historia.
”Allt det som mödrar göra för sina söner gjorde hon för oss. […] Hon fanns alltid där, det vet jag, men jag kan inte komma ihåg det. […] hon fanns där, pappas mörker fick en motvikt, jag lever, och att jag inte gör det med glädje har inget med balansen i barndomen att göra. Jag lever, jag har egna barn, och med dem har jag i stort sett bara försökt uppnå en enda sak, nämligen att de inte ska vara rädda för sin pappa. […] Om de har komplett glömt bort att jag fanns när de själva blir fyrtio, ska jag tacka och buga och ta emot.”
Mamman intresserar mig väldigt mycket. Hon satte stopp för serietidningsläsandet och tog med Knausgård till biblioteket. Hon bytte tillbaka till sitt efternamn. Hon skulle ta hand om raketeuppskjutningen en nyårsafton. Jag hoppas hon kommer få ta större plats i följande böcker. Ibland tycker jag författaren med lite väl stor säkerhet tillskriver andra personer och även sig själv som barn, känslor. Han kan väl omöjligen veta hur mamman kände exempelvis?
Läsningen kastar mig tillbaka till min egen skoltid. Hur det var djungelns lag som rådde i något som liknade Robinson dvs man var hela tiden tvungen att vara på sin vakt för att inte hamna utanför. Man kunde absolut inte under några omständigheter bara ”vara sig själv”. Man fick ständigt akta rygg, vara förutseende och undvika allt som eventuellt kunde föranleda att man blev taskigt bemött. Skulle man bli retad för vilka kläder man hade eller hur kroppen såg ut. Skulle man hitta en kompis att vara med? Skulle någon kasta något i huvudet på en, eller skulle man bli bortgjord på något annat sätt? Det var fruktansvärt ansträngande, minns jag. För mig var det vila att komma hem. Så var det inte för Knausgård.
Jaget i Min kamp har tyvärr en kontrollerande och grym pappa. Rädslan för pappans reaktioner och handlingar blossar upp emellanåt, för läsaren blir det något som hela tiden men för barnet är det en naturlig del av vardagen. Han skildrar väldigt väl barnets förmåga att vara i nuet.
Ibland tycker jag ändå att den sinnliga textkroppen brister i trovärdighet. Han medger att minnet är bedrägligt men tillstår också att hans minnen är exakta och precisa, ”som med ett slags minnenas absoluta gehör”. Det är ju trots allt en vuxen man som tecknar ner en barndom trettio år senare. Det stör mest när det kommer till hur åtta- och nioåriga Knausgård förtjusas av flickornas doft (äpple), läppar (röda), ögon (glittriga) hår (svart). Det känns som att den vuxna blicken har grumlat barnablicken. Röda nariga läppar hade ju alla barn och det känns osannolikt att det var något lilla Knausgård tjusades av.
När jag är inne på det här med tjejer – vilka upptar Knausgårds unga medvetande och många av bokens sidor – måste jag tillstå att jag blir väldigt illa berörd. Jag fattar att konsekvenstänket är outvecklat, han är i tonåren, har fullt upp med att tänka på sig själv och han saknar självinsikt. Men att läsa om hans tankar om tjejer och hur han och hans kompisar överfaller, tafsar och brutalt drar undan kläder på tjejerna är smärtsamt. Han menar att de som utsätts sänder ut signaler att de vill bli tafsade på, att de sa/skrek nej men menade ja. Jag tror att han fått det hela om bakfoten. Tjejerna kanske önskade kontakt, men inte på det sättet. Knausgård problematiserar inte detta. Detta har han med all rätt blivit kritiserad för.
Jag får en känsla av att Knausgård har behov av upprättelse och det är en drivkraft i skrivandet. Den vuxne författarens ilska gentemot fadern och klasskamraterna vibrerar genom texten. Det känns som att boken kommit till mer på grund av hans behov av att skriva än att jag ska läsa. Lite uttråkad blir jag av det här introspektiva barndomstugget, det känns uttjatat.
Sen måste jag bara skriva något om gråten också. Jag förstår lite mer efter att ha läst den här boken, varför Knausgård motsätter sig idén om genus och varför han reagerade så starkt över att delta i barnrytmiken. Knausgård gråter ofta och mycket som barn. Han blev strängt åthutad att det var inte ok. Men hur han än försöka hejda det, gick tårarna inte att stoppa. Hans kropp är en som gråter, precis som min är, kanske mer som materiell verklighet än kulturfaktor. Han blev retad och kallades ”femi”.
I den här ”lättsamma” debutromanen finns två parallella historier; Caroline i nutid samt giftmakerskan Nella och Eliza från 1790-talet. Genomgående teman är hämndlystna kvinnor, otrogna och sviniga män samt barnlängtan.
Jag har svårt för grundidén – kvinnor som mördar män – som tycks vilja vara feministisk men mest känns konstig. Den patriarkala analysen berörs knappt. För mig framstår kvinnornas handlingar som psykopatiska samtidigt som karaktärsdragen påvisar något helt annat. Barnkaraktären Elizas röst är inte alls trovärdig. Konstigt också att den här Nella inte blir uppfylld av alla fantastiska kvinnor hon träffar istället för att ägna hela sitt liv åt att giftmörda som hämnd. Caroline är irriterande som vill be om ursäkt när hennes man blir sjuk. Nej det här var inte för mig. Jag hänger upp mig på klyschor och motsägelser och ordalydelser som ”jag rodnade inombords”.
Jag gillar däremot att mensen finns representerad och den historiska ansatsen. Det hade kunnat bli intressant om det var en liten pojke som behövde Nellas hjälp. Eller med djupare funderingar kring etik och hämnd. Nu blev det bara platt och förutsägbart.
Det här var ju riktigt läseggande läsning. Åtminstone de första 84 sidorna som består av lättsam litteraturkunskap, bättre än rent guld om man frågar mig.
Hon skriver intelligent med en ironisk underton. När jag läser hör jag hennes myndiga röst i huvudet. Första texten är förordet till en översättning av Madame Bovary. Danius analyserar Flauberts form och stil. Fick väldigt stor lust att läsa om den.
I nästa essä avhandlas Gruppen av Mc Carthy. Hon som inte ville beteckna sig som feminist men som med sin bok bidrog till progressiva feministiska tankar. Fick väldigt stor lust att läsa om den.
Nobelprisade Svetlana Aleksijevits och hennes Kriget har inget kvinnligt ansikte hyllas rättmätigt. Fick väldigt stor lust att läsa om den.
Naturligtvis är Prousts romancykel På spaning efter den tid som flytt inkluderad i Danius samlingsvolym. Jag har försökt läsa den en gång men gav upp. Men jag ska på den igen.
Bob Dylan tar plats givetvis. Sara Danius välvalda ord om honom och priset, har jag dock läst tidigare i en längre version (Om Bob Dylan).
Sen kommer en hyllning av Camilla Thulins feminina stil som omfamnar det naturligt kvinnliga, alltså inte det ”naturliga” (=sminka dig så att det inte syns att du är sminkad – skiten) utan det naturliga, som accepterar åldrandet, gäddhäng och grått hår. Så blev jag intresserad av Camilla Thulin också.
De följande texterna om haute couture (sömnadskonst) och Christian Dior med flera intresserar mig inte alls. Inte heller de om fotografer, som tyvärr är ganska många. Bara jag ser namnet Vogue svalnar min glöd, här nämns det inte mindre än femton gånger. De fem stjärnorna jag planerat för i betyg slocknar en efter en.
Nu har vi kommit fram till Svenska Akademien och författarens erfarenheter av denna, ledamöterna exempelvis Selma Lagerlöf och kläderna förstås. Lite uttjatat. Men så vaknar jag till igen när berättelsen om hur Danius inte själv får av sig klänningen efter en Nobelfest. Klänningen som pryder framsidan och gett boken sitt namn.
Avslutningsvis finns Danius tre sommar- och vinterprogram. Det sista från 2018 är pulshöjande läsning (trots att jag hört det förut) om totalhaveriet med kulturprofilen då Danius styrde skutan genom Gehenna med heder och moral i behållning.
Senaste kommentarer