Imre Kertész (1929-2006), från Ungern, nobelprisad 2002 och förintelseöverlevare. Mannen utan öde är en skönlitterär berättelse som först refuserades och inte mottogs speciellt väl när den publicerades 1975. Vilket jag inte alls har svårt att förstå, givetvis.
Det börjar in media res den dagen berättaren Gyurkas pappa ska resa till arbetsläger. De gula stjärnorna är redan på plats, affärslagret är sålt till en som ”ur rashänseende har sitt på det torra”. Guyrka, fjorton år, är besvärad inte för att hans pappa ska åka utan för att styvmor gråter. Naturligtvis.
”Ett tag försökte jag ha tålamod och ansträngde mig att tänka på min far, närmare bestämt på att han skulle åka bort i morgon och att jag antagligen inte skulle få träffa honom på länge; men efter en stund tröttnade jag på den tanken, och eftersom det inte fanns något mer jag kunde göra för min far började jag bli uttråkad.”
Så småningom förs också Gyurka till Auschwitz och vidare till Buchenwald och Zeit. Han kan varken acceptera eller undvika sitt öde som jude. Han frågar sig, något förnumstigt, vad en sekulariserad jude egentligen är. Förföljelsen gör juden så det är egentligen i lägret han blir jude, en svag och så småningom sjuk sådan, innan han släpps fri och fortsätter trotsa sitt öde och återvänder hem. Inget konstigt med det.
”Den dagen kände jag också att jag greps av samma förlägenhet, samma krypande osäkerhet som jag känner igen hemifrån, som om jag inte riktigt stämde överens med de vanliga idealen, med ett ord: lite grann som om jag vore jude, och det var ju ändå ganska konstigt, bland judar i ett koncentrationsläger, tyckte jag.”
Det är ett mycket originellt och märkligt opålitligt berättargrepp som Kertész använder sig av i sin holocaustskildring. Trots situationens allvar med människor som dör omkring berättaren, håller han en god och neutral ton. Han tolkar nazisterna välvilligt och säger nästan inget om att han är rädd, ledsen eller arg. Först uppfattar jag det som icke trovärdigt, konstlat och störande. Jag misstänker att författaren försöker påvisa hur det blir när gränser för vad som är normalt förskjuts steg för steg, hur anpassningsbar människan är, ”det finns inte den omöjlighet som vi inte naturligt lever oss in i”. Men det fungerar dåligt. Sen tänker jag att berättarjaget kanske är i chock. Att han försöker lugna ner sig själv genom att avdramatisera och tänka rationellt. Han är ju bara fjorton år och tolkar saker som händer utifrån sin erfarenhetsbank och kan därför kanske inte fatta hur fruktansvärt och fel det är som pågår. Men det tycker jag är att underskatta tonåringar. Visst att det är svårt att få syn på helheten när man är mitt i händelsernas centrum, men det här är överdrivet. Och ojämnt. Ibland för han ganska invecklade resonemang som inte stämmer med en naiv fjortonåring. Nästa gissning landar i att författaren helt enkelt hatar att känna och prata om känslor. Att de är ett nödvändigt ont som man ska försöka tränga undan. I så fall är Gyurka en mönsterelev. Mest troligt är det väl tvärtom tänkt att läsaren ska förstå greppet med hjälp av omvänd psykologi. Författaren vill kanske visa hur absurt det är att människor förnekar och bortförklarar, att inte förfasas utan ställa sig neutral till nazisternas handlingar, att ha förståelse för det som hände och hävda att överlevare överdriver sina berättelser. Det är så naturligt alltihopa så, förstås är det det.
Kertész utmanar mig som läsare, det älskar jag. Jag blir mycket riktigt upprörd av att läsa om hur Gyurka klankar ner på judar men uppfattar SS-soldaterna som trevliga när de dunkar honom i ryggen. De ser inte ett dugg farliga ut och att de har gevär känns naturligt. Piskorna de bär ser han aldrig användas. Han går till och med så långt att han pratar om lyckan som också finns i ett förintelseläger, självklart.
”.. jag skulle vilja leva lite till i det här vackra koncentrationslägret.”
Som idé får den här boken fem stjärnor. Men jag är inte helt imponerad av genomförandet. Prosan är omväxlande slående och överdriven. Författaren upprepar orden självklart, givetvis, naturligtvis och liknande för att bevisa sin poäng och det stör läsningen. (Inte sant?) Men ju närmare slutet vi kommer ju mer sänker jag min gard, blir berörd och börjar uppskatta den här romanen. Det är som att Gyurka tillslut är så sjuk och trött, nedbruten, att han lägger bort sitt tillgjorda sätt att berätta.
”I arbetet brydde jag mig inte ens om att hålla skenet uppe längre. Om de inte gillade det så gav de mig på sin höjd stryk och inte heller det gjorde mig illa längre, också det blev bara ett sätt att vinna tid: redan vid det första slaget kastade jag mig prompt på marken och sedan kände jag inte de andra eftersom jag somnade.”
Senaste kommentarer