jul 30 2021

Kvinnor jag tänker på om natten av Mia Kankimäki

Mia Kankimäki, 40+ utan man, barn, jobb beger sig iväg på resor i historiska kvinnors spår. Kvinnorna hon tänker på om natten. Under tiden skriver hon drygt 400 förtrollande sidor om sina upplevelser, litteratur, kvinnohistoria och feminism. Nyckelordet är frihet!

”Visst, i bokstavlig mening är upptäcktsresor naturligtvis inte längre möjliga att göra, varenda vrå på hela klotet är redan genomletad, men för mig är upptäcktsresandet mer av en ståndpunkt, min egen personliga mission, ett vidgande av gränserna för min tillvaro som medelålders kvinna.”

Kvinnor jag tänker på om natten inleds med ett äventyr i Tanzania och Kenya, där Karin Blixen uppehöll sig ungefär 100 år tidigare. För läsaren blir det en angenäm mix av reseskildring och litteraturfördjupning. Jag läste Den afrikanska farmen tidigare i år och instämmer i Kankimäkis hyllningar (av Blixens mod!) och kritik (eftersom hon ju ändå var kolonisatör samt sköt mängder med lejon och andra vilda djur). Utan att varken idealisera eller dömma ger Kankimäki en bredare mer mänsklig bild av Blixen. Mycket mycket intressant!

Jag blir omedelbart stormförtjust i den introverta, kloka och roliga Kankimäki. Hur hon fäster blicken vid naturen och kulturen, att hon låter saker få vara komplexa och att hon bjuder på sina egna tillkortakommanden och självtvivel. Hon delar med sig av sådant jag vill veta och hon håller en fin balans mellan fakta och att berätta om sig själv. Hennes brinnande intresse för kultur, historia och konst överförs till mig via hennes sprudlande text.

”Vad kan en kvinna fyrtio plus utan familj göra med sitt liv när hon lämnat ifrån sig sitt hem och sitt arbete?” Denna frågeställning inkluderar ett norm- och samhällskritiskt synsätt och går som en röd tråd genom hela boken. Det tjusiga här är att Kankimäki inte bara teoretiserar kring frihet utan faktiskt också praktiserar den. Hon härmar sina kvinnliga förebilder som på 1800-talet vände ryggen åt normer och hysteridiagnoser, och som inte utan motgångar och bakslag, ändå lyckades uppfinna sig själva på nytt. Det är otroligt inspirerande läsning. Jag får en känsla av att allt går, hoppet finns, det är möjligt att vara fri.

I del två tar Kankimäki itu med upptäcktsresande 1800-talskvinnor; Isabella Bird, Mary Kingsley, Nelly Bly med flera. Och det är rent märkvärdigt spännande. De trotsade all världens motstånd och snäva normer och gav sig i väg i sina långa kjolar och korsetter. De skrattade (kanske) misstycket och dödsfaran i ansiktet, samlade in zoologiskt material och skrev sedan bästsäljande reseskildringar. Jag blir närmast euforisk av att läsa om dessa superhjältar och att få följa med på deras resor.

Sista delen behandlas nattkvinnor av typen konstnärer. Den otroliga Yayoi Kusama! Kankimäki åker till Florens och beundrar konstverk av bland annat Sofonisba Anguissola och Artemesia Gentileschi. Genom sitt feministiska filter silar hon renässansens konsthistoria och levererar den i en lättsmält och högintressant form.

Jag vill aldrig att boken ta slut. Men tyvärr gör den det och det är bara att hoppas på att Kankimäki skriver fler kvinnohistoriska skildringar. Precis som nattkvinnorna är en spruta inspiration rätt in i blodet för Kankimäki är hennes bok för mig. Hon har för mig blivit en nattkvinna.

Tack Wahlström & Widstrand!

jul 28 2021

Otämjbar av Glennon Doyle

Kortrecension: Jag jag jag plattityd jag klyscha jag jag jag jag jag jag jag galenskap jag jag religiöst dravel jag jag jag smetigt jävla tjafs jag jag jag jag jag jag jag jag filantropi jag jag jag osv.

Den svenska versionen av Otämjbar inleds med ett förord av Alexandra Pascalidou. Det drar ner mina förväntningar rejält, (dock inte tillräckligt ska det visa sig). Pascalidou berättar personliga anekdoter i ganska klyschiga ordalag om hur hon kämpat sig fram i uppförsbacke på patriarkatets berg. Inte för att jag vill bagatellisera hennes erfarenheter, jag är bara mätt på den typen av självcentrerade berättelser à la sommarprat.

Efter följer Doyles förutsägbara prolog om en gepard i bur kombinerad med beskäftiga barn. Sen kommer en sliskig kärleksbeskrivning vars normbrytande sort inte kan väga upp beskrivningar som ”drunknade i hennes bottenlösa blå ögon”. Detta följs av berättelsen om hur Doyle började livet som en så pass duktig flicka att hon ”höll andan konstant”. När hon refererar till vad jag antar är välsmakande livsmedel som ”kalorier” är min gräns vida passerad. Och då har jag bara tagit mig igenom en tiondel av boken. Hon fortsätter sen att leta och hitta ”nycklar”, släppa ut sin själ ur buren, ge fingret åt ”spökena”, hitta den kvinna hon var innan världen sa till henne hur hon skulle vara, riva ner för att bygga upp igen osv osv. Lite dravel om Gud och sen om vilken förträfflig förälder hon är till sin dotter som hon kallar familjens profet (ingen press). Mina låga förväntningar var alldeles för höga för detta banala skräp till bok. Plötsligt framstår förordet som genialt.

Med tanke på att hon hämtar all sin kunskap inifrån, bara håller sig till ”sanningen”, aldrig sviker sig själv och endast lyssnar till sin inre röst är det jävligt konstigt att boken är fullklottrad av klyschor som sagts av tusentals andra så kallade livscoacher (alltså såna som först misslyckats totalt med livet för att sedan tjäna pengar på att berätta om hur bra allt är nu). Det stör mig att hon framstår som omedveten om sina privilegier även om hon nu på sistone förstått att rasism finns. Hon tycks tro att hon är ensam om att slås av nya insikter och bättre självkänsla med åldern. Hon hänvisar inte till feminismen som teori utan får det att verka som att hon uppfunnit hjulet själv. Och sen, kanske det värsta av allt, är att hon uppmuntrar kvinnor att helt låta sig uppfyllas av bara sig själva och bränna resten. Galenskap, eftersom egoismen är ett av västvärldens stora problem.

Men ok! Jag fattar att hon åtminstone delvis har goda intentioner men kanske otur med formuleringarna (eller översättningen?). Jag gläds med Doyle som blivit drogfri, frisk från bulimi och hittat både ”sig själv” och kärleken. Förhoppningsvis varar det. Otämjbar är dock inte för mig. Oklart för vem. Bokens feministiska budskap är i nivå med en ”feministisk” reklamjingel för en butik som nu säljer kläder sydda av barn i ”alla storlekar” där modellerna är retuscherade.

Varför slutar jag inte bara att läsa amerikanska bästsäljare?

jul 27 2021

Underdog av Torbjörn Flygt

Jag lyssnade till Underdog uppläst av författaren själv med skånsk dialekt. Det bidrog till en genuin känsla för malmöpågen Johan, som är vår protagonist och just underdog. Tillsammans med sin mamma Bodil och storasyster Monika utgör de familjen Kraft som står i centrum för denna uppväxtskildring.

Flygt tecknar fantastiskt fina och respektfulla personporträtt av den superbegåvade Monika som begraver sig i skolarbete då hon är mobbad, och av den närvarande mamman som sliter på en strumpfabrik. ”Pappa” Folke gästspelar bara med ett taffligt försök att ta upp kontakten med sin son.

Det här är i första hand en stark klasskildring. Den handlar om vad livet för barnen tillhörande ”stenkickarklassen” kunde innebära på 70-80-talen, och än idag. Hur klasstillhörighet förhåller sig till ambitioner, meritokrati och självförtroende. Det är exempelvis svårt för Monika från arbetarklassen att trivas i akademiska kretsar trots sin stora begåvning. Flygt lägger också stor vikt vid könsroller och feminism. Mamma Bodil som står ensam med ansvar för barn och försörjning, och som alltid håller rent omkring sig, tar också hand om sin egen mamma vilket hennes bror Leif förstås struntar i. Johan har sjå med att hitta rätt bland roller och attityder för att passa in som pojke och man. Att människan är en kollektiv varelse skriver Flygt fram snyggt genom att låta ett myller av bifigurer göra avtryck i huvudpersonerna. Det är mycket intressant och givande. För mig finns det också mycket att känna igen mig i.

Språket är intensivt och osentimentalt, maximalistiskt med en humoristisk underton. Det är härligt med berättarglädje men jag tycker stundvis att det blir lite för babbligt och för många övertydliga förklaringar.

Underdog är den 24:e Augustprisvinnaren jag läser i utmaningen augustprisprojektet som jag genomför tillsammans med Mösstanten och Kicki bokmal.

jul 26 2021

De sista tanterna av Fatima Bremmer

Det här är en jättefin genomgång av tanters olika sidor och perspektiv. Roligt att Bremmer tagit sig bort från Stockholm ut i landet till olika intervjuobjekt. Jag tycker författaren hittat en balans mellan att berätta om tanterna som individer och som del i ett politiskt samhälle. Med varm hand ger hon tanterna den upprättelse de så väl förtjänar.

Efter att i första kapitlet gått igenom vad en tant är för något – det vill säga en äldre kvinna i 40-årsåldern (!) och uppåt – återstår sju kapitel som avhandlar tantens förhållningssätt till kläderna, köket, håret, familjen, fritiden, jävlaranammat och tingen. Dessutom får vi en beskrivning av kvinnornas historia, folkhemmet, hemmafruideal och familjepolitik. Vi får möta några tanter som berättar om sina liv och se vackra foton på tanter tagna av fotograf Magnus Wennman.

På flera sätt kan jag känna större samhörighet med dessa tanter på 80+ än jag gör när jag läser om kvinnor (tanter?) i min egen ålder. De föredrar sparsamhet, artighet, rättvisa, långsiktighet, trygghet, enkelhet, tacksamhet, familjeliv och frikostigt med fikabröd.

Tanten är associerad med lågmäldhet och blygsamhet, att det är fult att framhäva sig själv. Bremmer menar att så är det lyckligtvis inte längre. Synd, tycker jag. Visst förtjänar tanterna att synliggöras och ska absolut inte tvingas slita i det tysta. Men inte är det något eftersträvansvärt med självhävdelse. Jag saknar tidigare generationers moral i vår samtid när det plötsligt har blivit okej att armbåga sig fram och skryta.

”När man blivit uppskattad för sin duktighet bryr man sig inte om att man blir rynkig”, säger en av tanterna. Feminister har rasat mot normen duktiga flickor, med goda intentioner förstås men vad gav det? Att kvinnor ska vara mer ”som män” men samtidigt mycket ”feminina” och snygga (dvs inte rynkiga). Jag tror dock mer på att hetsa efter prestationer än operationer om man måste välja, och det måste man tydligen.

Kul var det att läsa om frufridagen som inföll den 24 januari 1954, initierad av Lennart Hyland. Tanken var att alla hemmafruar skulle få ledigt en hel dag och att deras män skulle sköta barn och hushåll. Ett recept på köttfärslimpa lästes upp i radio som hjälp till männen, och det sägs att köttfärsen tog slut i affärerna. Kvinnorna fick köpa tågbiljetter för halva priset. Initiativet föranledde naturligtvis debatt och protester. Tyvärr blev det ingen tradition.

Jag blev enormt upplyft och inspirerad av att läsa om de här kloka och kunniga tanterna med båda fötterna på jorden. Jag vill också bli tant.

jul 25 2021

Väderfenomen av Anna Fock

Väderfenomen är den först boken jag läser av Anna Fock. Men kanske inte den sista. Den här romanen är en släktkrönika och spänningsroman i ett, som kretsar kring kärnavfallsolyckan i Majas 1957..

Vi kommer in i diegesen 1982, då ska protagonisten Igor 14 år möta en vän som visar sig ligga död i skogen. Parallellt i korta analpeser redogör Fock för hemligheterna kring arbetet med kärnavfallet från 50-talet och framåt. Vi följer Igor som utbildar sig, blir kär, brottas med normer och Sovjetiska levnadsvillkor.

Anna Fock säger dig vara besatt av Ryssland, och det är uppenbart att gedigen research föregått nedtecknandet av den här romanen. Det är jätteintressant att läsa om Majak, jag gillar både idén och utförandet. Kul att följa många olika personer i olika generationer.

Men jag blir aldrig helt fängslad. Karaktärer och händelser ter sig bitvis förutsägbara och orealistiska. Igor är vår hjälte och hans kärleksrelation med Ljuba är idealiserad på ett sätt som inte faller mig i smaken. De blir aldrig irriterade på varandra, deras kroppar ”förändras i synk så att deras former passar varandra”. Va?

Skildringen av Ryssland upplever jag som typiskt utifrån. Jag saknar målande miljö- och kulturbeskrivningar. Det är mest ortsnamn och ryska personnamn som står för det ryska. Exempelvis beskrivs den lokala flygplatsen som ”sliten”, det är ingen vidare gestaltning och skapar inte inifrånkänsla.

Vidare är det små bagateller som stör mig, exempelvis: ”…handslaget var något fastare än det hade varit åtta år tidigare…” (sånt minns ingen).

På det stora hela en spännande berättelse med intressant huvudtema och fina karaktärer. Men den är lite onödigt lång och när alla trådar knyts samman avslutningsvis sker det på ett väl tillrättalagt sätt.

jul 19 2021

Är det barnen, baby? Av Kristofer Folkhammar

Men åh! Är det du, Kristofer Folkhammar? Är du min själsfrände? Eller är du bara fruktansvärt bra på att förstå och beskriva hur människor kan känna?

”Det var så typiskt mig att låta en vilja till respekt slå över i passivitet.” (Mig med.)

Jag har inte läst något av honom tidigare, men nu vill jag läsa allt han skrivit.

”Att skriva är att omsluta ensamhet och en längtan efter att ingå.” (Att läsa också kanske.)

Är det barnen, baby? är en ömsint historia om bögars villkorade liv och relationer, om att bli förälder, om kärlekens beskaffenhet. Folkhammar berättar om någon som ”lyckats omvandla det homosexuella begäret från skam till njutning. Från sår till känslighet. Från mobbing till gemenskap”. Det är en brevroman där jaget skriver till en vän, ett du. Det är mycket intimt med känslor i fokus. Jag älskar det! Dessutom är den poetiska prosan helt underbar.

”När vi kom tillbaka till Malmö frågade en vän hur vi haft det. Julia rablade museer, en restaurang i Neukölln hon gillat, något om hur vädret varit. Jag berättade om hur trött respektive hur pigg jag hade varit, att vi inte varit helt i sync men att vi är så pass avslappnade med varandra att det inte gör något om vi emellanåt delar upp oss.”

Det finns så många passager i den här som jag vill minnas, och citera här. Men det blir alltför många. Den här boken borde jag inte lånat på bibblan, det här är en bok att äga. Läsa igen. Bläddra och slå upp i.

”Jag har hört många människor med generell ångestproblematik uttrycka sig så, hur det att få barn fick dem att sluta vara så upptagna av sina egna känsloliv. På sätt och vis har jag känt igen mig i det.” (Jag med.)

(Andra boken i rad där filmen Moonlight nämns. Måste se den.)

”Kärlek till ett litet barn är ett hantverk. Hygien och rutiner, som hela tiden måste förskjutas och göras om. Ett arbete som tar tid och energi i anspråk. Sandra [bebisen] överlever inte för att jag sitter och är kärleksfull.”

jul 17 2021

Flicka, kvinna, annan av Bernardine Evaristo

Flicka, kvinna, annan är som en novellsamling snyggt sammanflätad till en roman. 12 olika kvinnor (varav en transperson) står som protagonister i varsitt kapitel. De kommer alla ur den afrikanska diasporan men de tillhör olika generationer både åldersmässigt och som invandrare. Den nutida scenen är England. Fördelarna med många olika protagonister är att läsaren får träffa flera olika intressanta och i och för sig komplexa karaktärer, hur de och deras livsvillkor relaterar till varandra och att vi också får ta del av andras utifrånblickar på dem. Nackdelen är att mötena blir aningens forcerade. Det avgörande och mest storslagna i deras liv avhandlas, vardagsrealismen ryms inte. Jag saknar att känna starka känslor, komma nära och karaktärsutveckling.

Den börjar starkt med revolutionära lesbiska kvinnor vars mål är att leva som slampor. Men sen dalar mitt intresse successivt för att mot slutet vara väldigt svalt faktiskt.

Det jag har mest problem med är att texten är i för hög grad sedelärande. Författarens tycks sträva efter samma position som romanens första protagonist Amma som likt en ”överprästinna i Samhällsförändringarnas kapell predikar från Den politiska osynlighetens predikstol för De marginaliserade och redan omvändas församling”. Vi får lektioner i hur det är att vara svart i England, om rasifiering, feminism och vad vi bör tänka om transfrågan. Viktiga ämnen, och för all del delar jag författarens åsikter, men det kräver stor finess att kunna väva in informationen i en spännande dieges. Jag tycker nog att författaren lyckas sådär. Hon är lite för konstaterande gällande vad som är rätt och fel. Inga luckor för läsaren att fylla i själv så att säga.

Språkligt helt ok, punktering saknas, inget att klaga på men heller inget himlastormande.

Jag gillade framförallt läraren Shirley/mrs King (kallad Fuckface av eleverna). Hon kommer som nyutexaminerad på 1980-talet med höga ambitioner att hjälpa de eleverna som behöver det bäst, att motverka ojämlikhet. Sen kommer styrdokumenten, grupperna ökar i storlek, mängder med formulär för lärarna att fylla i, digitaliseringen, de alldeles för många mötena och sen Thatcher, friskolorna och där någonstans är vi inne på 2000-taket och hon hatar sitt jobb och många av eleverna. De elever som möter henne som luttrad, bitter och barsk förstår ju inte hennes historia.

På ett ställe lyckas författaren plita ner en bra sammanfattning vad som är mina bästa råd: att bli en person med kunskaper, inte bara åsikter. Studera nu och skörda fördelarna resten av livet. Sök en partner som behandlar dig som en jämlike, som är ansvarsfull och har en försörjningsplan, som inte dricker för mycket, är rök- och drogfri, och som inte spelar om pengar. En som inte tror på att ta risker.

Plus för mångsidiga skildringar av lesbiska relationer. Minus för de sista två kapitlen där säcken på ett föga realistiskt sätt knyts ihop.

Tack Albert Bonniers Förlag!

jul 12 2021

Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren

Jag har läst den här boken som en del av #augustprisprojektet, som också Kicki och Mösstanten deltar i, vilket innebär att läsa alla Augustprisade böcker i kategorin skönlitteratur. Det är totalt 32 stycken. De 23 jag läst hittills har hållit en otrolig hög kvalitét.

Dock är Den vidunderliga kärlekens historia (2002) den första som jag inte älskat. Genren kärleksroman, som utspelar sig på 1800-talet, med hög abstraktionsgrad, enormt ordrik med långa adjektivapäckade meningar och dess råhet faller mig inte i smaken.

En slags mix av Skönheten och odjuret, Dvärgen och Frankensteins monster är det. Jag får känslan av att ha läst det här förut. Och kan inte låta bli att fundera på hur en berättelse om en missbildad ful kvinna som trånar efter en oerhört vacker man skulle te sig.

Den börjar dock väldigt starkt. Hercule Barefuss föds samma natt som Henriette Vogel, deras båda mammor var prostituerade. Hercule är missbildad, dövstum och han kan läsa tankar/förflytta sitt medvetande in i andra varelser. Han älskar den vackra Henriette, som naturligtvis är storslagen och välskapt helt igenom. De kommer ifrån varandra och Barefuss söker efter Henriette samtidigt som han utstår stor grymhet. Men historien som utlovas handla om kärlek tycks mest fokusera hämnd. Efter ungefär 100 sidor har jag tröttnat på brutaliteten och det bombastiska språket. Demoner, osynliga och enögda eggar mig föga. Karaktärerna är stumma och jag känner ingen längtan efter att få veta hur det slutar.

Inslagen av religion, vetenskap och filosofi uppskattar jag mest. De bibliska allusionerna är av godo. Barefuss kan möjligen liknas vid Jesus. En annan bra sak är att teckenspråket får ta plats. Men de absurda inslagen ökar tyvärr vartefter diegesen närmar sig sitt slut.

jul 11 2021

Vänta på vind av Oskar Kroon

Vänta på vind vann Augustpris i kategorin Barn & ungdom 2019. Såklart gjorde den det!

Jag skulle vilja påstå att det här är en perfekt bok som innehåller allt jag kan önska presenterat på ett närmast genialt sätt. Dramaturgin, karaktärerna, miljöbeskrivningarna, det lilla mänskliga livet i förhållande till det stora världsliga. Kroons inlevelseförmåga möjliggör ett språk som når hela vägen in i läsaren. Paradoxalt nog eftersom det handlar om svårigheten att klä tankar i ord. Det är poetiskt och vackert, charmigt och stämningsfullt.

Vinga är vår protagonist som befinner sig i stormens öga. Hon håller på att växa ur barndomen, hennes föräldrar är mitt i en skilsmässa och hon ska börja i en ny skola. Men nu är det sommarlov och det spenderar Vinga tillsammans med sin morfar på en ö omringad av det spännande havet. Vinga har ingen bästis, hon opererar inte på samma våglängd som de normstyrda klasskompisarna, men av sin morfar känner hon sig förstådd. På ön möter hon den jämnåriga Rut som eggar Vinga nästan lika mycket som ensamheten och havet.

Den där fantastiska morfadern får mig att fälla en tår. Jag är djupt betagen av mor/farföräldrar som har starka relationer till sina barnbarn. Kanske är det så att dessa relationer kommer ur bristande närhet mellan förälder och barn? Som en plan B.

Det här är en sådan vacker hyllning till naturen – havet, fåglarna och vinden. Till det praktiska arbetet, att ha något för händer. Till arbetaren som utan akademisk skolning men med stor praktisk erfarenhet besitter all klokhet man behöver. Till den tysta inåtvända personen som har ett vindlande eldorado på insidan. Samt till det kompetenta barnet, som exempelvis vet att det inte är hennes fel att föräldrarna skiljer sig.

Hur kan man tackla förändringens vindar, den skrämmande urladdningen som alltid kommer tillslut? Åskan och stormen som kommer efter värmeböljan, uppbrottet som kanske kommer efter grälet, eller att sommaren är slut och man ska börja i nya skolan. Vissa menar att väntan är värre än när det jobbiga faktiskt händer. Snacka om att människans medvetande kan straffa sig.

När livet är tryggt kan tanken på det till synes eviga havet och himlen te sig skrämmande. Men när ens trygga vardag är i gungning kan oändliga vidder ge tröst. Så är det för Vinga.

Extra plus får Kroon för att han lyfter problemet med vuxna som pratar bebisspråk med stora barn. Och svordomarna.

Jag blev så till mig över den här läsupplevelsen att jag fick lust att bjuda på en bonusbild på min egen favoritö; Lillgraut.

jul 10 2021

Att leva med hund av Per Jensen

Per Jensen är professor i etnologi, och han har ett sätt att uttrycka sig som jag faller pladask för; Ödmjukt, med reservationer och medvetenhet om allt vi inte vet. Dessutom verkar han vara en typ av hundägare (om det nu finns olika typer) som jag gillar. Det är inte så jäkla noga med lydnad alltid, han har hunden i sängen och tycker det är spännande att iaktta hundens ursprungliga beteenden.

Det här är en bok som i första hand avhandlar den forskning som finns kring hundars beteenden. Bara i små inslag nämner författaren sina egna erfarenheter. Det lyser ändå väldigt väl igenom vilken kärlek och glädje han finner i samvaron med hundar, vilket smittar av sig på läsaren. Om jag hade läst den här boken innan jag hade hund hade jag nog velat skaffa mig en. Nu har jag en valp (Sonja) på fyra månader och är redan kär och förtrollad.

Boken är indelad i fjorton kapitel som går igenom hunden från spermie till dess död samt vad det innebär att äga en hund, olika raser samt problem som kan uppstå. Eftersom jag inte längre är helt novis åtminstone när det kommer till teoretiska kunskaper kring hundar var det väl inte så jättemycket nytt för mig.

Jag lärde mig att överge den gamla mytomspunna idén att hundar ska veta vem som är överhuvudet och att de kommer att försöka klättra i rang om man inte sätter dem på plats. Jag fick lust att aktivera mig och Sonja efter att ha läst om Jensens presentation av rallylydnad och så fick jag tips på fler övningar att göra med valpen.

Det här är en perfekt första-bok för den nyblivna hundägaren.