En bok – ett mysterium.
Shūsei Tokuda (1872-1943) föddes några år efter den japanska feodalismens fall in i det som varit en överklassfamilj. Översättaren Hans-Göran Ankarcrona hävdar att huvudpersonen Sasamura i Mögel (1911) är författaren själv och att han i den här första boken (av tre) berättar om det fattiga livet tillsammans med hustrun.
”Sasamura var född som tredje sonen till hustru nummer två i de utarmade huset. Hade vuxit upp i en anda av förfall och hade därför ganska dimmiga begrepp om saker som hushåll och familj. Överlevde han så fick han vara nöjd, hade han tänkt och fortsatt sina tafatta ansträngningar som författare.”
Men livet som Sasamura och hans fru o-Gin lever i början av nittonhundratalet framstår inte på något sätt som materialistiskt fattigt, åtminstone inte jämfört med obemedlade svenskar i samma tidsperiod. De sitter runt fyrfatet i sexmattorsrummet, spelar blomsterkort och delar sakekrus, äter hyvlad bonito (fisk) och mandariner, röker pipa gjord av hortensiarot. Sasamuras madrass är smutsig och o-Gin tycker att de ska köpa en ny i silke. De köper leksaker och presenter, syr upp kläder i eleganta tyger, har tillgång till smink, abortpiller, mentolcigarretter, tandläkare och sjukhusvård. Sasamura hankar sig fram som författare. Här finns inte ett ord om hårt kroppsarbete.
Jag lyssnar på den här boken som är uppläst av översättaren på ett väldigt originellt snarast märkligt sätt. Allt känns tveksamt inledningsvis men jag fortsätter lyssna för att jag intresserar mig för miljön. Jag stör mig på det här att Sasamura ska vara fattig, jag menar han har till och med personal som passar upp på honom. Det är så han möter o-Gin, som blir gravid och därför bestämmer de sig för att gifta sig (efter att Sasamura övertalats av en vän).
Så småningom förstår jag att det är känslomässig fattigdom som råder i detta naturalistiska verk. Jag börjar uppskatta den osentimentala, strama prosan som från början känns något osammanhängande och tråkig. Snart klarnar också bilden av karaktärerna. Författaren känns ärlig när han självkritiskt beskriver Sasamura som oengagerad, otrevlig, lynnig och trögtänkt. Han släpper fram sina mindervärdeskomplex, skriver ner sig själv utan att försvara eller moralisera. När o-Gin blir gravid tänker Sasamura att det är som när ens egen hund biter en i handen och han försöker skylla ifrån sig, att det inte är hans barn.
”Det värsta var emellertid att gå och tänka på att det skulle komma ett barn till världen som kanske skulle bli mer degenererat än han själv. O-Gin hade också för jämnan oroat sig för hur det skulle gå för barnet.
– Hur dant kommer barnet att bli tror du? Jag vill inte ha ett elakt barn.
– Ja med mina anlag lär det inte bli något märkvärdigt.”
Han lyckas trots inte dölja sin påfallande mjukhet vilken står i kontrast med O-Gins starka person. Det visar sig att vi har med en feminist att göra och det här är en bok om mjuka värden. Jag tycker det är högst anmärkningsvärt att det i ett sådant patriarkalt samhälle som Japans och dessutom för över ett sekel sedan fanns en man så intresserad av att vara med barnen, att kela med, bada, oroa sig för, berätta sagor för, byta på dem etcetera. Dessutom beskriver han sin hustrus graviditet, förlossning, kropp, brösten exempelvis helt utan att sexualisera. Han intresserar sig för amning! Han berättar också på ett bra sätt om hustruns tidigare man som misshandlade henne. Shūsei Tokudas skriver feministiskt och där i ligger hans storhet, menar jag. Märkligt nog nämns inget av detta i recensioner eller i Ankarcronas hyllningar.
Varför heter den här boken som handlar om hustrun Mögel (är det Sasamuras madrass som avses)? Bland annat det vill jag ta reda på. Jag är mycket nyfiken på att läsa fortsättningen.
Senaste kommentarer