”Samtalet verkade intressant och han stannade kvar i väntan på att själv få säga vad han tänkte, såsom unga män gärna vill.”
Som förväntat är Leo Tolstojs (1828-1910) beundransvärda ambition att skriva om hur människor är på riktigt, hur de egentligen känner och tänker, vad människors egentliga agenda är oavsett miner och ordval. Tyvärr tycker jag inte att han lyckas lika väl som i böckernas bok Anna Karenina. Komprometterande för den här romanen från 1868 är också att den håller vad den lovar, den handlar verkligen om krig.
”Om han hade berättat sanningen för sina lyssnare, vilka likt han själv många gånger hade hört berättelser om attacker och därför hade en klar bild av vad en attack var och nu väntade att få höra om en sådan, då hade de inte trott honom eller, ännu värre, kanske ansett att han själv var skuld till att det inte gått för honom såsom det brukade gå i kavalleristernas berättelser om stridsanfall. Inte kunde han berätta hur alla ridit fram i trav, hur han nästan fallit av hästen, stukat armen och sedan allt vad benen höll sprungit in i skogen undan fransmännen.”
Det börjar bra. Stämningen är väldigt likt den i På spaning eftersom den tid som flytt då vi träder in på en bjudning där societeten språkas, (delvis på franska) om vem som är rikast, vem som ska gifta sig med vem och huruvida Napoleon är en hjälte eller djävul. Lakejer i frack och silkesstrumpor, hovdamer i färgade sidenklänningar, furstar med pudrade peruker och yviga mustascher samlas runt harpan och klaveret. Någon bär hatt med plym, en annan sammetsrock med sobelkrage. Tolstojs smått ironiska ton när han beskriver (de onödigt många) karaktärerna och låter de syna och lura varandra, skrävla och göra bort sig roar mig. Men han tenderar upprepa sig och uppnår inte sin fulla belletristiska potential i detta verk.
”Det är lättare för en kamel att komma genom nålsögat än för en rik att komma till Guds rike. Stackars Pierre, så ung och redan tyngd av rikedom.”
I andra delen hörs inte längre ljuden från musikkapell, sorlande gäster och skrapande bestick. De ersätts av skramlande kärror, galopperande hästar, skrik och kanonmuller. Året är 1805 och de ryska soldaterna som Stroganov, Tolstoj med flera krigar mot Napoleon Bonapartes Frankrike. Ibland ser jag framför mig karabinjärerna och vad de heter som går i led i filmen Tjuren Ferdinan, men mest är det bara sorgligt och hemskt. Tolstoj beskriver hur mäns idé om ära faller lika platt till marken som liket från hästens rygg. Författarens egna erfarenheter av krig och hans religiösa dogmer bildar fundamentet som bär även en sekulariserad läsare.
”Vi älskar andra inte för det goda som de gjort oss, utan för det goda som vi gjort dem.”
Det blir tydligt att krig bygger på fantasier, hierarkier, hyckleri, alienation, egoism. Att en soldat aldrig ska fråga varför, bara var, när och hur. Att handla utan att tänka, på långsiktiga konsekvenser, på döden, på motståndarna som människor. Epikuros sa att ”där döden finns, finns inte vi och där vi finns, finns inte döden. Därför är döden ingenting för oss.” Ingen vet vad döden är, men männen inser inte heller vad livet egentligen är värt, förrän det är för sent.
”Just då bröt solen fram ur molnen, en solstråle blixtrade till och då kanonen samtidigt mullrade, uppstod hos alla en morsk och munter stämning.”
Tolstoj är en av mina favoriter varför jag givetvis vill läsa Krig och fred, men jag har lite svårt att motivera varför man egentligen ska göra det. Nästan alla barn och kvinnor vet att krig är det värsta som finns, men män fortsätter ändå att kriga. Kanske trodde Tolstoj att hans antikrigsroman kunde påverka män att bli mer fredliga. Jag som lever nästan 150 år senare tror det inte.
”Död, sår, förlust av familj, inget är jag rädd för. Hur kära de mina än är för mig, min far, min syster, min hustru, hur underligt och onaturligt det än är, så är jag beredd att offra dem för ärans ögonblick, för triumfen, för kärleken från andra människor som jag inte känner eller ens kommer att känna.”
Känslan av hopplöshet är brutal. Men visst, jag vill absolut veta om den fula Maria ska fortsätta vara ogift, om tjocka rika Pierre och sköna Helena kommer att gifta sig och hur det ska bli.
Senaste kommentarer