Anna Karenina av Leo Tolstoj

Låt mig presentera fjädern i hatten, Boken med stort B, grädden på moset, stjärnan i toppen. Tänk er boken i Platons idévärld som alla andra böcker i sinnevärlden är ofullständiga kopior av. Den är guttare än kräm, och kräm som är så herrans gutt. Den är roligare än att leka med poliser eller dansa mazurka. Utan att ens risker att darra på manschetten utlovar jag en läsupplevelse utöver det vanliga. Bloggen är drygt två och ett halvt år gammal och nu kommer dess magnum opus; Anna Karenina i egen hög bok (runt tusen sidor).

Varför är det värt att läsa en så lång berättelse från 1877? För att Anna Karenina av Leo Tolstoj (1828-1910) är livets bok om människans ständiga kamp – förnuftet mot känslan. Boken har otroliga dimensioner, den försöker – och lyckas bannemig – vara lika komplex som livet självt. Tolstoj bjuder in oss till en värld befolkad av levande människor och vi får veta vad de verkligen tänker och tycker och hur det skiljer sig från hur de försöker framstå utåt. Anna Karenina är samtida och händelserik som en dokusåpa, lärorik som en historiebok och utvecklande som en filosofikurs. Med humor och ironi skriver Tolstoj enkelt, pedagogiskt och slående, aldrig banalt eller störande övertydligt. Nästan sllt jag behöver veta om människan finns i Anna Karenina.

Har jag övertygat er? Följ då med mig in i tidsmaskinen.

Vi landar i Moskvas societet i slutet av 1800-talet. Efter den berömda inledningen: ”Alla lyckliga familjer är varandra lika, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt” möter vi Dolly och Stiva Oblonskij. Stiva har varit otrogen med guvernanten och frågan är om den olycka hans fru Dolly känner verkligen är originell. Det är nog knappast ovanligt att rika män försummar sina familjer för arbete och älskarinnor. Den lättsinnige Stiva är den enda person som är glad genom hela boken. Han hade ansetts vara en fallen man om det fanns sådana. Varken hans arbete eller det faktum att han sårat sin fru påverkar hans sangviniska temperament. Stiva är författarens svar och exempel på frågan om man kan leva utan tvivel och bekymmer, utan att tyngas av frågor kring moral och meningen med livet. Så här säger han:

”Ettdera av två: antingen erkänner man att den rådande samhällsordningen är rättfärdig och förnuftig, och då håller man på sina rättigheter, eller också vidgår man att man åtnjuter orättfärdiga privilegier, som jag exempelvis, och njuter ändå med förnöjelse av dem.”

Hans fru Dolly Oblonskij är en balanserad karaktär som resonerar vettigt och sant mot sig själv. Efter otroheten älskar hon inte längre sin man som hon vill älska honom. ”.. att leva med honom måste nu bli en plåga för mig just därför att jag älskar min forna kärlek till honom” Hon känner lycka ibland och när hon inte gör det lämnar hon festen istället för att låtsas vara glad. Hon är sliten av att ha fött och tagit hand om tre barn och frågar sig vad hon egentligen fått ut av det. ”..jag har nött ut mig i hans tjänst och nu behagar honom naturligtvis en tom men ungdomlig varelse mer”. Hon fortsätter dock tillsammans med sin man, kanske för att det är mest gynnsamt för henne och barnen i den viktorianska tid som hon lever i.

Det är först drygt 70 sidor in i boken som självaste Anna Arkadjevna Karenina gör entré, klädd i svart med fylliga armar och kraftig hals. Detta sker ombord på ett tåg. Anna är Stivas syster och hon kommer från Sankt Petersburg till Moskva för att tala med Dolly och övertala henne att stanna hos Stiva. Läsaren blir varse hennes intelligens, elegans och vänlighet men också hennes förmåga till skådespeleri – en viktig egenskap i överklasskretsar. Hon lever med den högt uppsatte Aleksei Karenin i ett kärlekslöst konvenansäktenskap, har sonen Serjozja som är åtta år. Det här är förvandlingarnas bok och Anna är en av dem som ska förändras. Hennes första fas är Förälskelsens; och det är Alexej Vronskij som får henne på fall. Deras kärlek är en klyscha som uppfattas som sann. Förälskelsen påverkar Anna så starkt att den största kärleken hon kände till innan – till sonen – nu bleknar och hans uppsyn gör henne besviken. ”Hon hade tänkt sig honom finare och sötare än han verkligen var, hon blev tvungen att sänka sig ner till verkligheten för att njuta av honom..” Det stämmer nog som man brukar säga att kärleken är störst av allt och överlägsen förnuftet. Anna längtar efter kärlek och passion, men hon tycks också ha ett bekräftelsebehov. Kanske blir hon kär i Vronskij för att han sätter henne som medelpunkt i sitt liv. Det är något besvärligt men också mänskligt med bekräftelsebehov som vi alla behöver kämpa med, mer eller mindre. Kvinnliga 1800-talskaraktärer som inte är helt slut i huvudet brukar inte få ha det. Tolstoj var troligen särartsfeminist men jag tror också att när han skapade Anna plockade han delvis från sig själv. Kanske fick hon en del av de egenskaper som han själv stretade med.

Författarens nemesis torde vara Annas man Alexei Karenin. Hans röst är pipig och han gillar Shakespeare (det gjorde inte författaren). Alexei är kall och korrekt, prioriterar sin lyckosamma karriär och sin ställning. Han har absolut inte tid eller lust att vara med Anna. Alexei representerar förnuftet och börjar ett förspel, efter att ha tvättat och kammat sig, med att säga till Anna att ”nu är det dags”. Man tycker först väldigt illa om herr Karenin men när Anna blir dödssjuk får läsaren möta även honom som en dynamisk karaktär.

Alexeis nemesis är Levin Konstantin, 32 år, som är författarens alterego och på flera sätt också Annas motsats. Dock rodnar de båda ganska ofta. Anna Karenina handlar bitvis onödigt mycket om Levin och hans intresse för jordbruk, ekonomi och gudstro. Men han är också en intressant och dynamisk karaktär. Levin är handlingskraftig, bra på sport, gillar jakt men dålig på att småprata. Han trivs bäst på landet och varken kan eller vill spela det sociala spelet. Stiva säger till Levin: ”Du är en mycket helgjuten människa, det är din tillgång och din brist. Du äger själv en helgjuten karaktär och du vill att hela livet ska bestå av helgjutna företeelser. Men så är det ju inte. Hela mångfalden, hela tjusningen, hela skönheten i livet skapas av ljus och skugga.”

Levin ser sig själv som en ful kuf, fördrar ostmacka framför ostron och fördömer otrohet, det gäller också honom själv. Otrohet är som att efter ett restaurangbesök gå till ett bageri och köpa kringlor. Färska kringlor kan vara svåra att motstå, men motstå bör man. Dollys syster Kitty, 18 år, är föremål för hans kärlek, hon ger honom först korgen då hon satsar ”högre”, på Vronskij, men senare hittar de varandra. Levin skriver en bok och brinner för att förändra de ryska böndernas situation, men detta förefaller helt oväsentligt när Kitty är inom synhåll. Efter att han fått ja på sitt frieri vill han gifta sig dagen efter, eller max efter en vecka. När bröllopet väl blir av kommer han sent för att han saknar en ren skjorta. Levin är en grubblare som hittar gudstron mitt i livet, precis som författaren gjorde.

Tolstoj, liksom Levin vägrar blunda för obehagligheter, han ser livet i ögonen och det är motsägelsefullt. Den psykologiska skärpa med vilken författaren framför karaktärernas introspektion är imponerande och den största behållningen med verket. Dialogerna är inte direkt realistiska, de speglar inte hur folk talar, men de är ändå alldeles underbara. Ibland är texten så detaljrik att tiden stannar, eller snarare att jag glömmer bort att det finns sådant som tid.

Levin har en bror, Nikolaj, vars politiska åsikter går på tvärs med Levins vilket leder till hätska diskussioner om individen kontra kollektivet, avseende lantbruk, skatt, skola och sjukvård. Nikolaj går från hånad munk till att umgås med slödder, författaren gjorde själv en omvänd resa. Tolstoj spelade bort pengar i ungdomen för att till sist bli kristen och full asket. Han dog faktiskt på en järnvägsstation efter att ha lämnat sitt gods och sin fru på sin resa mot eremitlivet, 82 år gammal. Detta gjorde han trots att han hade ”hittat Gud”. Nikolaj dör på ett sätt som måste inspirerat Lindgren till Skallepers dödsscen, och hans död kommer med vad jag tycker är två stora poänger i berättelsen. En är att Levin och Kitty får träffa hans partner som är en prostituerad och trevlig kvinna och det andra är att Levin hamnar i existentiell kris:

”Här han hade just bringat lite klarhet i hur han skulle leva och så dyker denna nya olösliga fråga upp; döden.”

Döden spelar en viktig roll i Tolstojs roman. Den är sorglig och skrämmande men bringar också klarhet i livets villkor. Döden kan föra levande människor samman. Den påverkar människors känslor och indirekt handlingar och roller. Kitty får agens och växer i Levins ögon vid broderns dödsbädd. Människan använder döden i sin fantasi, som tröst och hämnd, men det är bara ordet döden och tanken på döden och rädslan inför döden. Dödens verkliga innebörd kan inte människan greppa.

”Levin hade plötsligt känt sig som en människa som i vinterkylan får sin päls utbytt mot en bomullsdräkt, och då kölden i all sin stränghet slog honom till mötes kände han för första gången, inte sitt förnuft utan fullständigt omedelbart, med hela sitt väsen, att han i detta tunna hölje var så gott som naken och att han ohjälpligt var hemfallen åt en kvalfull död.”

Alexej Vronskij framstod, innan han nobbade Kitty och bjöd upp Anna till sista mazurkan, som en svärmorsdröm. Han är mörk och stilig i uniform, världsvan, bra på att föra sig, har tydligen räddat någon från att drunkna och försökt överlåta ett arv till sin bror. En jesusgestalt, en ridderlig typ, militär som håller på med hästkapplöpning. Hans häst heter Frou-Frou (det betyder prydnadsföremål), och den är som metafor för Anna. Beskrivningen av hästkroppen är oerhört objektifierande. Frou-Frou tar Vronskij och sig själv över hinder efter hinder, Vronskij jagar på stoet för att vinna men han driver henne för hårt. På en tävling ser Anna genom en kikare hur hans häst brakar omkull i hög fart och Vronskij flyger av. Frou-Frou bryter ryggen och Vronski bär hela skulden. Anna befarar hans död och blir otroligt rädd. Men han reser sig upp utan en skråma. Detta mentala möte med döden får Anna att sluta låtsas och kasta sig ut. Hon avslöjar att hon är en person med sexuella begär, hon berättar om kärleksaffären för sin man. Alexei vägrar låta henne träffa sonen som hämnd. Han vill inte skiljas för att rädda sitt eget anseende. Anna är gravid. Hon och Vronskij åker till Italien tillsammans, men Anna saknar sin son, en sorg Vronskij inte kan begripa. Men det är först när paret återvänder till Moskva som Anna går in i fas två: Konflikten. Överklassens konventioner kan inte tillåta en kvinnas otrohet, det kan Anna heller inte själv. Överallt är också herr Karenin.

”..ingenstans vågade man gå utan att riskera att möta honom – så föreföll det i varje fall för Vronskij. Det var som med ett svullet finger: vad man än gör, hur försiktig man än är tycker man hela tiden att man stöter emot med det.

Observera att bokens enda lyckliga person Stiva – som är notoriskt otrogen, utan samvetskval, behåller sin frihet, ställning, sina vänner, sitt goda humör och sin fru. Anna straffas hårt och förlorar allt. Hon krossas mellan sin äkta man och sin älskare som båda heter Alexei/j. Namnet betyder ”till försvar för mannen”.

”Han såg på henne som någon ser på en vissnad blomma som han själv har pockat, och i vilken han med svårighet kan känna igen den skönhet för vars skull han har brutit och fördärvat den.”

Vronskij tycker att Anna ska hålla sig borta från det sociala livet för att inte förnedra sig, men Anna vill inte skämmas och gömma sig. Hon försöker att tänka förnuftigt, att inte bry sig om vad andra tycker. Författaren fångar kvinnans öppenhet, glasnost, förmåga att visa sig sårbar. Hon lider svårt nu och börjar knarka (morfin). Precis som Kitty efter att ha blivit nobbad av Vronskij kom över sina sorger med hjälp av samtal och systerskap, söker Anna upp Dolly för att söka tröst. Men det är för sent och tåget rusar vidare in i sista fasen: Katastrofen.

Tåget ja. Det tuffar på som en röd tråd genom berättelsen och är en symbol jag tycker mycket om. Annas resa börjar på tåget när hon möter Vronskij. Som pånyttfödd börjar hon livets resa. Tyvärr har tåget en slutstation.

”nu blir jag mig själv igen! Nu förstår jag allting igen, sade hon till sig själv så snart vagnen började rulla…”

Men Anna blir aldrig mer sig själv. Hon har sjunkit djupt ner i depressionen, hon känner inte igen sig själv i spegeln. På tågstationen letar hon efter Vronski men hittar honom inte. Vronskij är som en metafor för Gud i det att Anna söker efter tröst i Vronskij men enligt författaren borde hon ha sökt tron istället. Hon hittar till sist inget annat än mörker och då slänger hon ifrån sig sin symboliskt röda väska och kastar sig in under tåget. Hon vill bli fri från sig själv och hon vill straffa Vronskij. På sätt och vis straffar hon också Gud som enligt bibeln inte vill att människorna ska fly obehaget, det är en synd att begå självmord.

Anna är död men Vronskij lever vidare. Glansen han speglat sig i är borta och han står blek i jämförelse med den för tillfället storsinte Alexei. Detta får Vronskij att försöka skjuta sig, men han missar (kanske avsiktligt). Senare går han ut i strid – för att återupprätta sin manlighet – och man kan misstänka att hela affären med Anna handlat om äregirighet, Vronskij som utmatar Alexei.

Berättelsen fortsätter ett stycke till med Levins filosoferande kring meningen med livet och hur man bäst ska leva det. Han och Kitty grälar och brottas med svartsjukans onda ande. Detta överraskar först Levin som idealiserat Kitty och kärleken, inte heller att bli förälder motsvarar förväntningarna.

”Vad han kände för den lille var inte alls vad han väntat. Det fanns i denna känsla inte någonting av glädje, tvärtom – den innehöll en ny, alldeles säregen fruktan, erkännandet av en ny sårbar punkt. Och detta erkännande var i början så plågsamt, fruktan för att detta hjälplösa väsen skulle lida något ont var så stark att han själv inte märkte den meningslösa glädje, ja, stolthet som grep honom när hans lille son nös.”

Men Levin lär sig att acceptera livets förutsättningar med hjälp av gudstro. Om samhället inte hade olika regler för kvinnor och män hade Anna säkert också kunnat acceptera livet och kanske motstå frestelsen som hon ju visste skulle leda till skandal.

Anna Karenina är delvis ett romantiskt kärleksdrama i stil med Den unge Werthers lidanden, men samtidigt går Tolstoj i polemik med romantiken och gör verket till en realistisk tragedi. Hans budskap är glasklart: Människan måste tänka förnuftigt och stå emot känslornas infall. ”Lyckan ligger inte i tillfredställelsen av en åtrå.” Tolstoj intresserar sig också för klass och likt Proust ironiserar han över den ytliga och idiotiska adelns skenhelighet. Det är tjänstepersonalen som är de verkliga hjältarna. Om människan ska ha någon chans att må bra måste hon undvika storstaden och bo på landet, verkar författaren mena. Karriär och pengar gör ingen lycka det gör däremot mänskliga kärleksrelationer som bygger på kommunikation och ärlighet. Men för mig är det här mest av allt en utmärkt allegori över patriarkala strukturer. Kitty och Dolly är namn som påminner om dockor men beskrivningen av dem vittnar om att författaren såg dem som människor, som trots att de är kuvade under ett orimligt regelverk behärskar mänsklighetens viktigaste funktioner som empati, omvårdnad, kärlek och samtal.

Här kommer vi nu till varför jag känner så starkt för Anna Karenina. Anna är mannens drömkvinna, hon är vacker och intelligent, älskvärd och viktigast av allt – hon har med mina moderna mått hämningar. Män älskar kvinnor med hämningar. Hon skäms över att ha orsakat sin man skam och smärta, för att hon inte orkar älska sin dotter när livet är för tungt. Hon vill vara modig och gå sin egen väg bort från Alexei som hon inte älskar – och hon tar sig en liten bit när hon låter sig dras med i passionen för Vronski. Men sen knäcker patriarkatet henne. Det är både kvinnor och män som dömer Anna, men kvinnorna har inget val. Att stödja en fallen kvinna före emancipationen är att själv falla. När Tolstoj låter Stiva leva livets glada dagar och tar livet av Anna tolkar jag det som att han tar ställning mot samhällets misogyni. Någon kanske tolkar Anna som en passionerad hora-gestalt som Tolstoj vill straffa. Men om Anna är en hora så är Vronskij en djävul. Fast absolut, det ligger en hel del i den kopplingen med tanke på att idealhustrun Dolly (den heliga Madonnan) som strikt sköter sina plikter i hemmet får leva. Men om Anna påminner om en horagestalt är hon ingen stereotyp sådan, utan en mänsklig och komplex människa, som gör fel men som också har många fördelar – kanske faktiskt precis så som de flesta av oss är.

P.s. Jag tänkte att jag skulle se filmerna innan jag skrev den här texten men insåg att det är hela 17 stycken, bland annat en med lyckligt slut för amerikanarna. Jag såg i alla fall filmen från 1935 med Greta Garbo där Anna ser ut som Karin Forss i Varuhuset, som ju också dog förresten.