Vad tycker vi om den här då? Många av oss älskar den, andra irriterar sig på det ovanliga berättarperspektivet första person plural. Kanske saknar vi att komma en enskild karaktär nära. Eller så uppskattar vi att för en stund vara en del av det kollektiv som kommer över Stilla havet. Vi som aldrig tidigare läst något om den japanska diasporan i USA blir upplysta.
”På båten bar vi våra makars fotografier i små ovala medaljonger som hängde i långa kedjor runt våra halsar. Vi förvarade dem i små sidenväskor och i gamla teburkar och i röda lackskor och i de tjocka bruna amerikanska kuvert som de ursprungligen hade skickats i. Vi lade dem i press mellan boksidorna i Kom, japanska! och i Guide för Amerikaresan och i Tio sätt att behaga en man…”
”Vi” är japanska flickor och kvinnor mellan mellan 12 och 37 år, så kallade ”postorderbrudar” som i 1900-talets mellankrigstid lämnade våra fattiga förhållanden och det traditionstyngda Japan. ”De” är vita amerikaner, ”de” reser i första klass, ”de” är de japanska sedan tidigare utvandrade manliga besvikelserna – som vi ska gifta oss med – varken rika, snygga eller unga som utlovat.
”Motsatsen till vitt var inte rött utan svart.”
Det här är en kort, stark och intressant mosaikroman som bygger på historiska källor. Den originella formen och det poetiska språket gör avtryck. Jag älskar det kollektiva greppet som bjuder in mig som läsare att få vara del av deras vi. Så här nära känslan av att bli utsatt för rasism har jag nog aldrig varit. Det är otroligt drabbande att ta del av hur ”vi” reduceras till ”japanerna”, inledningsvis den bästa rasen att ha som arbetare, billiga i drift, tystlåtna och skötsamma. Vi tvingas arbeta hårt, vi utsätts för övergrepp, vi blir gravida. Vi respekteras inte som individer, vi får inte ens behålla vårt namn. Efter det japanska anfallet på Pearl Harbor misstänkliggörs vi, kallas förrädare och många av oss interneras i fångläger.
Det är oerhört effektivt när Otsuka i sista kapitlet låter läsaren landa i de amerikanska familjerna som blir kvar när japanerna tvingats lämna vad de byggt upp . Detta perspektivskifte gör att vi nu plötsligt är en del av ”dom”.
Vi kom över havet är en kraftfull uppgörelse med Vi och Dom – tänkande. Drabbande trots (eller tack vare) sin osentimentala ton. En brutal skildring som undviker att frossa i hemskheterna.
I 70-talets Chicago i ett USA präglat av krig, möter vi fyrabarnsfamiljen Hildebrandts (med svenska rötter precis som författaren). Den som vill kan följa dem i tre fristående romaner, jag tror jag nöjer mig med den här första.
Det här är en familjeroman av mastodonta mått (640 stora sidor) som behandlar kruxet med relationer, mänsklig psykologi, makthierarkier, religiösa, existentiella och moraliska spörsmål. Huvudrollerna innehas av föräldrarna och de tre äldsta barnen som omväxlande håller låda i egna kapitel. Pappa Russ är en gubbsjuk pastor som bland annat engagerar sig för ursprungsfolket Navajo. Överviktiga mamma Marion hemlighåller delar av sin historia och hamnar i kris. Den förstfödda Clem inser med hjälp av sin tjej att det är orättvist att han på grund av studier slipper delta i kriget mot Vietnam. Becky 17 år är den snygga och populära, hon får ensam ett arv av en moster och Perry 15 år är ett depraverat supersnille som knarkar.
Ämnesvalen får fullt betyg och jag älskar familjeromaner lika mycket som Jonathan Franzen som helt säkert tagit inspiration av Dostojevskij och Bröderna Karamazov. Författaren verkar tycka att hur människor fungerar och varför vi är som vi är, våra rädslor och hemligheter, affektioner och tankar är tillräckligt spännande. Han lägger inte in några orealistiska spänningsmoment utan hänger sig fullt ut att grotta in sig i det realistiskt mänskliga. Jag borde tycka väldigt mycket om Vägskäl, men det gör jag tyvärr inte.
Jag saknar gestaltning, det är en herrans massa ord som hela tiden säger hur det är. Det märks att Franzen har många kloka och intressanta uppslag men jag upplever att han saknar den där rätt knycken som författare. Inte minst när det kommer till att skriva om kvinnor. Till stor del är vardagliga maktstrukturer i fokus men jag tycker han mest upprepar epiteten ”de populära tjejerna” och ”de tuffa killarna”. Det är nästan hela tiden aningens förenklat eller övertydligt. Jag känner aldrig riktigt för någon av karaktärerna, de lever inte upp för mig.
Som bäst är han dock när han beskriver grälets praktik. När kärlek bryskt vänds ut och in och människan uppgår i överväldigande sinnesrörelse och självömkan. Jobb, vänner, grannar och partner kan vi byta men inför familjen är vi – på gott och ont – ofria, vi kan inte välja den, inte fly den. Med hjälp av Kantiansk filosofi beskriver han hur omoralisk Russ är som gör goda handlingar för sin egen skull. Franzen skriver väldigt mycket om gudstro, vilken ökar ju sämre människorna mår. Gud finns i skuld och skam och eftersom kristendomen lotsar sina anhängare att tänka i termer av gott och ont – vilket går på tvärs med mänsklig psykologi – uppstår dubbelmoral och med det ökad skam och skuld. Här proklameras moraliska pekpinnar i kristendomens namn för att sedan bryta mot dem i smyg.
Det här är den första boken jag läser av Franzen, så vad vet väl jag. Men känslan jag får av att läsa Vägskäl är att den är skriven av en person som ännu inte kommit över att han som ung var varken populär, snygg eller tuff. Jag upplever att han (likt Knausgård) både beundrar och är rädd för kvinnor och därför har svårt att inkludera oss som en del av mänskligheten. Franzens kvinnor är upptagna av stereotypt feminina grejer som utseende, vikt, uppmärksamhet från män etcetera. Det tycks inte vara välvilja eller engagemang det faller på, han titulerar sig säkerligen som feminist, det är i hantverket det brister. Jag saknar finess.
En gudabenådad berättare var hon och hennes spännande berättelser förmår än idag underhålla och fängsla och väcka lusten hos läsaren att gräva lite i texten efter sensmoraler och förkunnelser.
Det här är en spökhistoria om general Löwenskölds ”precious” ring vilken han absolut vill ha med sig i graven. Från hans döda kropp blir den stulen vilket väcker frågor om liv efter döden och huruvida det är omoraliskt att stjäla från någon som är död. Generalen fick ringen för sina krigiska insatser under svenska stormaktstiden, det vill säga för att han tagit livet av andra. Det sistnämnda fortgår genom hela den här berättelsen, generalen spökar och bringar ringens olika ägare i olycka. Gengångaren representerar manlighet, materialism, krig, hat, död och hämnd som fortgår i generationer och som inte viker undan för något.
Marit Eriksdotter blir hårt drabbad av gengångaren, hon förlorar hela sin familj. Hon genomför först en hämndplan men starkare än hämndbegäret visar sig kärleken vara. Tillsammans med pigan Malvina representerar hon (icke felfri) kvinnlighet och kärlek som en stark välgörande kraft som kan ställa till rätta vad exempelvis hämndlystna män ställt till med.
Jag tycker att den här sagan känns som en fredligare variant av Judit som tillsammans med pigan tar livet av Holofernes. Lagerlöf har också ett mörkt och realistisk synsätt på hur orättvist livet kan vara. Huruvida det är det onda (hämnden) eller det goda (kärleken) som vinner är en tolkningsfråga.
Det här är första delen i en trilogi, utgiven 1925. Ser fram emot del två.
Vad har hänt med Sverige? Kanske man frågar sig. Andreas Cervenka hjälper läsaren att realisera bilden av vårt forna folkhem som numera är ett paradis för miljardärer. Sverige är det land i västvärlden som minskat beskattningen på förmögenhet och tillgångar mest sedan början av 90-talet. Här kan miljardärer betala mindre skatt (procentuellt) än städare. Sverige (AB) har 542 miljardärer som tillsammans äger 3514 miljarder kr. Andelen av ekonomin som ägs av den rikaste promillen är högre än i USA, och Sverige har fler dollarmiljardärer än Japan och Brasilien. 1996 fanns det 28 miljardärer i Sverige, idag är de 542. Vi har idag varken fastighetsskatt (maxavgiften är drygt 8500kr), arvsskatt, gåvoskatt, förmögenhetsskatt därtill lägre skatter för företag än exempelvis USA. Aktieutdelningar är i princip skattefria tack vare investeringssparkonton (ISK) och vi har riskkapitalägda skolor. Samtidigt är andelen svenska hushåll med relativt låg ekonomisk standard den högsta någonsin. Vi har fastnat i en ond spiral där rika blir rikare och jämlikheten minskar. Hepp!
Detta går naturligtvis att förändra. Med politik. Om man vill. Givetvis vill inte högern göra det – det är deras paradis (tror de men inkomstklyftor drabbar alla negativt i och med ökad frustration och kriminalitet, minskar hopp och moral). Vad som är fruktansvärt deppigt är att de politiker som säger sig vara för jämlikhet inte heller vill göra det. Den socialdemokratiska stadsministern har inga planer på att återinföra exempelvis fastighetsskatten trots att flera forskare pekar på att den har en utjämnande effekt.
Det här är alltså en populärvetenskaplig bok i genren extremt sorglig feelbad som handlar om pengar, inflation, svenska bostadsmarknaden, Silicon Valley, obegripliga uppstartsbolag som gör vinst trots förlustaffärer (enhörningar exempelvis elscooterbolag), politiker och andra storpampar inom finans- och näringslivet, pensionsfonder, 3:12-reglerna, lån och krediter (Klarna), spel, tillväxt… Det är många siffror som väl mest går in i ena örat och ut ur det andra, men på det stora hela tycker jag Cervenka tar ett brett och bra grepp om dagsläget och hur vi kommit hit. Han har en bra ton, gör innehållet intressant, förklarar tydligt (vissa grejer är ganska svåra att begripa).
Svenskarna är ett sparande folk som tillber Mammon. Vi är det land i världen där störst del av befolkningen är med på börsen. Åtta av tio svenskar äger fonder, det är fler än som är medlemmar i svenska kyrkan.
Med det är inte bara aktiesparande som gjort medelklassen rikare utan också bostadsaffärer tack vare hävstångseffekten. Finansvärldens svar på domkraft är lån. Exempel: En lägenhet köps in för en miljon. Hälften betalas med egen insats, resten lånas. Några år senare säljs bostaden för två miljoner kronor. När lånet betalas tillbaka kvarstår en och en halv miljon. Priset på lägenheten har ökat med 100% (1 till 2) medan insatsen ( växt med 200% (0,5 till 1,5). Ju högre belåning desto större blir denna effekt.
Det är alltså för mycket pengar belägna i den finansiella delen av ekonomin, där de rika befinner sig, och för lite i produktion och arbete. Konsekvenserna av detta fångas väl i ett brev som en läsare skickat till författaren:
”Jag känner mig rånad och missledd. Jag har jobbat stenhårt i skolan och gjort allt som man blivit tillsagd under uppväxten för att få bra förutsättningar. Utbildat mig till civilingenjör och min sambo är chef. Ändå har vi inte råd att köpa ett hus där våra barn kan växa upp. Priserna stiger snabbare än man kan spara till en insats. Det går inte längre att jobba sig till det. Man hade varit tvungen att åka med i uppgången genom att redan äga. Väldigt demoraliserande för alla unga.”
Roligare kan man ju ha det. Eller? Är det kanske så här vi vill ha det i Sverige?
Den här debutromanen som utspelar sig i Stockholm publicerades 1895 och handlar om tjugoårige Thomas Weber (jag tänker på Goethes Werther). Han är en läkarstuderande flanör med livsleda, han strövar utan mål och mening mellan krogarna, röker cigarr och dricker sprit, lever över sina tillgångar och träffar två flickor samtidigt varav en blir gravid. Boken väckte häftig debatt på grund av dekadens, erotiska skildringar och protagonistens omoraliska karaktär. Författaren Hjalmar Söderberg kallade den själv pikant moralisk.
Det är en utvecklingsroman vars syfte tycks vara att säga hur det är istället för hur man (kyrkan) vill att det ska vara. Den påvisar en människans svaghet inför samhällets normerande krav på exempelvis karriär och familjebildning. Det finns inga idealiska människor med vita själar, bara levande människor av kött och blod. Dessa spörsmål förlorar förmodligen aldrig sin aktualitet, kanske inte heller den här romanen. Söderberg har en fantastisk förmåga att i sitt skrivande blanda vemod och lekfullhet, allvar och kvickhet, melankoli och skärpa vilket sammantaget gör det här är till en riktigt bra bok.
”Tomas tänkte på Märta Brehm. Han behövde endast sluta ögonen för att känna hennes mjuka flickgestalt glida in i rummet, sjunka ned på soffan vid hans sida och linda armarna om hans hals. Om några år skulle han vara en berömd läkare med en tjugotusen kronor om året; men han kunde mycket väl gifta sig redan när han hade fyra eller fem tusen. Vilka kvällar i skymningen, helst på vintern, då snön yrde kring gathörnen! Han vågade icke ens tänka på bröllopsnatten. Och vilka middagar de skulle ge… Märta skulle presidera i violett sammet. Kanhända skulle han också kasta sig in i det politiska livet, skriva tidningsartiklar, bli riksdagsman, kanske minister.”
Staty Hjalmar Söderberg i Humlegården, Stockholm
Jag älskar metaforerna som döljer sig i väderomslag, en inburad kanariefågel, de röda handskarna som lyser trotsigt och den gröna absintens förvillande förmåga. Med färgerna röd förmedlar han kärlek, liv och lust men också skam, medan grön tycks stå för ungdom, vårlig grönska, rus och dekadens, avund och ångest. Stämningen går parallellt med årstiderna. Den är munter i april då Thomas köper de röda handskarna för att bli alltmer vemodig då vintern närmar sig och han inhandlar en revolver.
”Thomas iakttog, att hon ännu hade en fin rödaktig strimma på halsen efter kattens rispa. Men han kunde inte ta ögonen från hennes armar. Dessa armar, nakna, vita… – Hur mycket är klockan? Frågade Elle. Han hörde henne icke. Han smög sig tätt intill henne och viskande bönfallande i hennes öra: -Era armar – jag vill se era armar…”
Kärleken skildras kraftfullt, som ett andrum där livskraft och positiva känslor slår ut livsledan. Men bloddroppen som rinner på den åtrådda kvinnas hals implicerar det korta avståndet mellan erotik och fara. När han är kåt tappar han omdömet helt enkelt. Oavsett om det är menat som en ursäkt för män som inte förmår äska samtycke eller inte, är det realistiskt. Män tvingar sig på kvinnor och därför bör det också representeras i litteraturen.
Kan man ha överseende med att kvinnan skildras som ”flicka” med ”flickmage”, att hon menar ja fast hon säger nej, att övergrepp begås utan att det diskuteras om det var ett övergrepp ”nästan med våld” – då rekommenderar jag den här romanen om starka känslor och stora drömmar som går i kras.
Passionen är historisk fiktion med klassikerstatus från 1987, som utspelar sig bland musher, vitt puder, piratskjortor och ansiktsmasker (1800-talets början). Den romantiska eran gör sig gällande med en känslans estetik, hjärta och smärta, äventyr och diktaren själv som subjekt. Mystik, myter och fantasi lämpar sig väldigt väl i Wintersons texter då hon också utmanar stereotypa uppfattningar om kön och sexualitet. Hennes ton är varken sedelärande eller moralistisk, snarare magisk. Trots titeln och en manlig och en kvinnlig protagonist är berättelsen varken förutsägbar eller klyschig. Här är det över herrarnas bakdelar jackorna stramar.
En tråd drivs framåt av franska Henri som av kärlek till den store lille ledaren tar värvning och blir Napoleon Bonapartes kock. Han avhandlar kyckling och ond bråd död, Napoleons uppgång och fall. Henri upptäcker att det saknas både monster och djävlar i krig, det som finns är människor.
En annan tråd följer italienska Villanelle, hon är en bisexuell croupier och missbrukande jesusgestalt med simhud mellan tårna som får sitt hjärta stulet av en kvinna och tvingas prostituera sig. Henri och Villanelles trådar nystas samman, de drar till Venedig där bra och dåliga saker händer.
”Nånstans mellan skräck och sex finns passionen. Passion är inte så mycket en känsla som ett öde.”
Det handlar om filosofiska och religiösa oriktigheter, om risk, tro och förstås om passion. Passion kan som bekant vara kopplad till kärlek, men här gestaltar den sig också som en drivkraft, ett begär efter makt, efter närheten till gud eller mammon, efter kunskap, berömmelse, nationalism såväl som feminism. Den kan slå ut förnuftet och bli till besatthet. På grund av passion riskerar vi det som är värdefullt, inget liv utan risk. Passionen kan foga in oss i ett sammanhang, eller få oss uteslutna. Den är människans livslust och den kan bli hennes död. Inför passionen är alla människor lika.
Precis som den makalösa Fyrväktaren var en hyllning till fantasin och berättelserna är Passionen, dock inte riktigt lika bra. Det röda hårburret, katolicismen, utanförskapet, föräldralöshet och en både stark och skör frihetsivrande kvinnlig protagonist är exempel på andra saker som förekommer i båda böckerna. Jag älskar att Winterson skriver en roman som utspelar sig i Venedig – en plats hon aldrig besökt annat än i just fantasin, och att hon ror det i land. Skrivandet är det som gör något verkligt, säger postmodernisten.
Jag tycker jättemycket om att läsa om modiga, självsäkra kvinnor (Karin Blixen, Birgitta Stenberg, Mia Kankimäki exempelvis) vars liv påminner om ett äventyr. Dock är de för mig inga källor till igenkänning. Maja Ekelöf (1918-1989) är inte en av dem. Mod och skinn på näsan hade hon visserligen men hon hade också ensamt försörjningsansvar för fem barn (mannen lämnade familjen för en yngre kvinna). Trots att hennes hårda låglöneliv skiljer sig stort från mitt, vi tillhör olika generationer, känner jag igen mig i självkritiken, ängsligheten, vetgirigheten och läshungern. Förklaringen finns i klasstillhörigheten.
Maja Ekelöf är städerskan som över en natt 1970 blir rikskändis då hon vinner en romantävling med sin bok Rapport från en skurhink (rekommenderas). Den här biografin handlar om hennes liv, texter och engagemang. Om hennes förfäder, uppväxten i Karlskoga – den blomstrande industristaden vars framgångar berodde av Bofors vapentillverkning, militärskjutningen i Ådalen, andra världskriget, folkhemmets framväxt, abort, resan till DDR, USAs bombanfall i Vietnam, kommunismen och vägen fram till författarskapet.
”En ovilja till artigt kallprat ställde krav på omgivningen, och gav Maja en aura av integritet och auktoritet. I hennes närhet blev människor tvungna att skärpa sina sinnen, det gick inte att komma undan med klyschiga fraser. Maja Ekelöf var intresserad på riktigt av andra människor.”
Den tysta fattigdomen tog sig ton genom Maja. Hon blottlade maskorna i Sveriges utåt sett perfekta välfärdsnät genom vilka ensamstående mödrar – strävsamma eller ej – föll (faller) igenom. Maja hade flera jobb men kunde ändå inte klara sig utan bidrag.
Nina van den Brink skriver väldigt klokt och bra. I några korta personliga avsnitt får läsaren förklaringen till den empatiska inställningen. Jag får en hel del goda uppslag som exempelvis värdet i att sjunga för sina barn och ge dem en visskatt – oavhängigt sångröst. Eller att en blick för det sociala spelet gör det enklare att smälta in men svårare att uthärda.
Berättelsen om Maja implicerar nästan inget om kärlek, sex eller manliga partners. Här är narrativet istället sådant att barnen är en tillgång för den ensamstående mamman. De stöttar hennes skrivande, är hennes danspartners, de är politiskt intresserade och diskussionspartners som hjälper sin mamma framåt. En annan sak som inte heller finns och som inte saknas i berättelsen är förbarmande. Det här är inte en bok i genren feelbad, tvärtom. Majas glöd värmer läsaren.
Apropå påståendet om att polariseringen i samhället är större än någonsin: ”det fanns en politisk laddning i kvällstidningarna. De som handlade på Konsum läste Aftonbladet, medan de som handlade på ICA läste Expressen.”
Vi hade behövt Majas röst idag. Och 2007 när bidraget för Rengöring, Underhåll och Tvätt kom. RUT-bidraget motverkar jämlikhet och finansieras av skattebetalarna. Klasskampen måste fortsätta!
”..jag inbjuder er till en liten underhållning, inträde endast för förryckta, priset är förståndet, är ni med på det?”
Vill jag yla? Ja faktiskt! Jag har hittat min stora kärlek. Eller ja, en kärlek TILL. Den här är från 1927, lite grå, flummig och dekadent – alls icke perfekt. Men vem bryr sig om perfektion när upplevelsen av att förstå och bli förstådd äger rum, och inte minst: epifani. Detta sker när han bjuder upp, stäppvargen. Oohh jag ryser, säg det igen. S t ä p p v a r g e n ! Han hänger mestadels i de ryska bergen, att träffa på honom är en ynnest.
Okej, ska försöka komma till sans. Det här är en expressionistisk klassiker, en idéroman marinerad i existentiell nihilism, kryddad med ett mästerligt språk. Herman Hesse var en citatmaskin. Stäppvargen är en förhållandevis kort roman med ett svindlande innehåll om letandet efter andlighet och om utanförskap. Som en antik grekisk komedi, fast tysk. Ett tankeexperiment i tre delar som tar itu med nationalism, dualismen kropp (varg/instinkter) och själ (medvetande/människa) och hur man ska leva. Det är en så kallad menippeisk satir som förenar löje och moralisk sanning. Givetvis finns här gott om utrymme för tolkningar, för mig är Stäppvargen en hyllning till livet, sinnlighet, konst och kärlek samt en uppgörelse med skuldkänslor, romantik, idealism och regelstyrd fromhet.
Det handlar om en femtioåring; Harry Haller, svinlik författaren. Han skild och ensamvarg, han är plågad och lider av livsleda, är självmordsbenägen. Det är mellankrigstid. Men så träffar han en tjej, Hermine, hon lär honom dansa och totar ihop honom med en ung vacker Maria (icke jungfru). Intellektet förlorar en brottningsmatch mot sinnligheten och vinsten är livslust. Harry lär sig skratta och njuta (=meningen med livet enligt Hesse).
Eller vänta, egentligen handlar det om en man som också är utgivaren. Han hittar ett manuskript hos sin fasters besynnerliga hyresgäst, honom de brukade kalla Stäppvargen. Den texten innefattar i sin tur ”Traktat om stäppvargen” som Harry har hittat. Traktatet tycks handla om honom själv (precis som den här boken delvis tycks handla om mig). En berättartekniskt imponerade labyrint som lockar till att springa flera varv.
”Stäppvargens blick trängde igenom hela vår tid, hela dess beskäftiga strävan och tomma fåfänga, all den självbelåtna och osunda intellektualismens ytliga narrspel – ack, den gick ännu djupare, gällde inte bara vår tids brister och hopplöshet, tomheten i vår kultur och vårt andliga liv. Den trängde ända in i mänsklighetens hjärta, och i en enda sekund talade den länge om en tänkares, kanhända en verkligt vetande människas hela tvivel på människolivets värdighet och meningen överhuvudtaget. Denna blick sade: ”Titta, sådana narrar är vi! Sådan är människan.””
Harry har en borgerlig bakgrund vilket medför inre motsättningar eftersom borgerlighet naturligtvis är något att förakta. Borgaren med sitt blott rudimentärt utvecklade jag försöker leva i ljum medelmåtta. ”Aldrig ger han [borgaren] upp sig själv eller ger sig hän, varken åt sinnesruset eller askesen, aldrig blir han martyr, aldrig går han med på sin egen förintelse – tvärtom, hans ideal är inte jagets hängivelse utan dess hävdande, hans strävan går varken ut på helighet eller motsatsen, det absoluta är honom motbjudande, han vill visserligen tjäna Gud, men också sinnesruset, han vill nog vara dygdig men också göra det lite trevligt och bekvämt för sig. Kort sagt, han försöker slå sig ner mittemellan ytterligheterna, inom ett område av måttfullhet och trevnad, fritt från stormar och häftiga oväder, och det lyckas honom också, fast på bekostnad av den livets och känslans intensitet, som ett liv inriktat på absoluta och extrema mål skänker. Leva intensivt kan man bara på bekostnad av jaget.”
Det är uppenbart en villrådig person vi har att göra med här. Är det dubbelmoral? Är det schizofreniskt att känna sig kluven, att infoga sig i ett samhälle som man samtidigt kritiserar? Nej, jag tänker att det är mänskligt. Människan är i vilket fall inte en dualistisk varelse utan mycket mer komplex, snarare som ett schackspel med många personligheter. Att cyniskt betrakta det tyska samhället i en tid mellan två krig, och att med samma misantropa blick titta på sig själv som fåfängd vit man, tycker jag verkar tyda på sundhet. (Det skulle också kunna vara så att HH har ångest på grund av att han valt bort sin familj.) Flockdjuret människan kan inte må bra varken i eller utanför ett samhälle som premierar ytlighet, pengar och makt och som utestänger mer otämjda dimensioner. I alla fall inte utan droger – enligt Hesse. Man kan dock komma en bra bit på vägen med kärlek, konst och musik. Det handlar om att hitta sin väg, att göra sig oberoende av normer och religiösa dogmer. Värna fred, frihet och mellanmänskliga relationer.
”Människan besitter ingen överväldigande grad av tankeförmåga. Och även den mest bildade och intelligenta människa betraktar alltid världen och sig själv genom naiva, förenklade och förfalskade formlers glasögon. Men allra mest sig själv. Det förefaller nämligen vara ett medfött och absolut ofrånkomligt behov hos alla människor, att föreställa sig sitt eget jag som en enhet. Man må aldrig så ofta eftertryckligt slå ner på denna vanföreställning, alltid sticker den upp huvudet igen. Domaren som har mördaren framför sig, och ser honom in i ögonen, och för ett ögonblick hör honom tala med sin egen, domarens röst, och känner igen alla hans reaktioner, förutsättningar, möjligheter från sitt eget inre, är i nästa ögonblick åter ett, han är domare, drar sig blixtsnabbt tillbaka inför skalet i sitt inbillade jag, gör sin plikt och dömer mördaren till döden.”
Innehållet i all ära (tankarna går till Kafka), men egentligen är det i första hand språkets stilistiska briljans som överväldigar mig. Och hur Hesse lyckas förmedla känslan av ensamhet och förtvivlan. Det euforiska teaterbesöket i slutet imponerar inte, drogliberalism tilltalar mig inte. Däremot gillar jag att det finns utrymme för vänskap mellan kvinna och man och att Hermine tycks representera den kvinnliga sidan av Harry. Hesse leker med könsstereotyper och sexualitet på ett sätt som imponerar stort (bortsett från hur han behandlar prostitution) med tanke på kontexten. Hermines död tolkar jag (feministiskt) som ett ratande av kvinnliga värden, förlust av människans fredsbevarande sidor vilket mycket riktigt resulterar i ett andra världskrig.
Det som allra mest slår an i mig är hur ungdomens naiva ideal i takt med åldrandet byts ut mot cynism och misantropi. När perfekt musik (Conserto Grosso av Händel) strömmar ur den bristfälliga radioapparaten representeras avståndet mellan idévärlden och den riktiga världen. Vi måste alla acceptera att ideal och romantik är illusioner. Verklighetens människor är inga hjältar utan banala borgar-wannabes. Humorn kan hjälpa oss att hantera den absurda existensen, vi bör skratta åt eländet. Och det har jag gjort tillsammans med min kärleksmums Stäppvargen.
”Ack, det är så svårt att finna detta gudaspår mitt i det liv som vi lever i, mitt i denna belåtna, borgerliga, andefattiga tid, med denna arkitektur, dessa geschäft, denna politik och dessa människor ständigt för ögonen! Hur skulle jag kunna vara annat än en stäppvarg och avsigkommen eremit mitt i en värld av vars mål jag inte ett enda, av vars glädjeämnen inget enda tilltalar mig! (Jag håller inte ut länge vare sig på en teater eller en biograf, kan knappt läsa en tidning, sällan en modern bok, jag kan inte förstå vilken lust och glädje människorna söker i överfulla järnvägskupéer och hotell, i överfulla kaféer med kvalmig och påträngande musik, i de eleganta lyxstädernas barer och varietéer, på världsutställningar, praktgator, idrottsplatser och föredrag för bildningstörstande – jag kan inte förstå, inte dela alla dessa nöjen, som ju finns inom räckhåll och omkring vilka tusentals andra människor knuffas och trängs.) Och vad som däremot händer mig i mina få glädjestunder, vad som för mig är hänryckning, upplevelse, extas och uppbyggelse, det känner och uppsöker och älskar världen på sin höjd i dikten, i livet finner man det förryckt. Och när allt kommer omkring, om världen har rätt, om denna kafémusik, dessa massuppbåd i den amerikanska stilen av människor med så små anspråk har rätt, då har jag orätt, då är jag förryckt, då är jag verkligen Stäppvargen som jag ofta kallat mig själv, djuret som förirrat sig in i en för honom främmande och oförståelig värld, som inte längre kan finna sitt hem, sin lust, sin föda.”
Pass opp! Nytt begrepp coming up: postfeminism. Tokigt att jag inte tänkt på det tidigare när jag tafflande försökt beskriva hur mina tankar skiljer sig från exempelvis Bianca Kronlöfs. Begreppet som sådant är förstås inte nytt, men det är nytt att jag känner igen mig i det. Tack för det Anna Björklund!
Inledningsvis tror jag att Björklund och jag inte har en enda likhet (bortsett från det uppenbara). Hon är född på Östermalm, ett decennium efter mig, hon är en mediaprofil som tar snygga selfies, gillar mode och skönhetsprodukter, Kardashians, knäppa personer och Kringlan Svensson.
”det var en sorts tjej som gått ut gymnasiet med bra betyg, pluggat, gjort rätt, presterat på jobbet, varit duktig duktig duktig, och sedan någon gång under resan förstått att nej, så himla mycket fetare än såhär blir det inte.”
Men sen minskar avståndet mellan oss. Jag inser att det här är en kritisk genomgång av det moderna samhället inklusive feminismen och några kommer säkert att uppfatta Björklund som bakåtsträvande (vilket jag också uppfattar mig själv som). Vi var båda i ungdomen likhetsfeminister och högpresterande som ”siktade på karriär”. För henne gick likhetsfeminismens idéer i stöpet när hon blev mamma och jag har också landat i att det inte går att socialisera bort någonting. Barn och familj fick oss att inse meningen med livet.
Kvinnomanualen består av åtta essäer om: mat (alla är ätstörda), sex (ensam är inte stark), arbete (kan göra människan till ett monster), kläder (syr hon själv), moderskap (viktigare än karriär), skönhet (betyder allt), hushåll (kvinnorna gör fortfarande mest men det gör typ ingenting) och lycka (kan uppnås om livet innehåller problem som går att lösa). Hon tar avstamp i egna erfarenheter och jämför med moderna, historiska och bibliska ideal.
”jag är knappast ensam om att försöka hitta ett sätt att, genom hårt arbete, ta mig ur modernitetens svek. Den som lockade med förenkling men flyttade det svåra in i huvudet, den som skulle ge trygghet och tillväxt men som också gjorde väldigt många människor svårt sjuka.”
Kvinnomanualen är smart och rapp, rolig emellanåt, men framförallt ungdomlig och liksom modern på ett sätt som inte faller mig helt i smaken. Jag är nog för gammal (eller övermätt och less) för syntetdiskursen där filtrerad internetpersona och Kardashians fejkade operabla skönhet anses mer jämlik än att bara de som haft tur i genlotteriet ensamma ska vinna fördelarna av ett vackert utseende. Den här tanken att alla kan vara snygga är nyliberal och problematisk. Dels för att det gör samhället mer ytligt och fokuserat på just utseende, dels för att utseendet ju ändå beror av plånboken. Det är dyrt med nyttig mat, kan vara dyrt och tidskrävande att träna, dyrt med säkra operationer och produkter. I klassperspektivet går Björklund vilse tycker jag. Det är i och för sig kul och kaxigt när hon ynkar sig själv som tvingades bära prassliga skidkläder i fjällen, men ändå. Det är som att hennes värld enkom består av medelklassens mediamänniskor i centrala Stockholm och på internet.
Och det är nog främst till människor i den sfären eller de som vill dit som den här boken riktar sig. Hennes krassa samtidssyn som visserligen är realistisk men som jag gör allt för att fly, lider jag faktiskt av att läsa om. Jag gillar bitarna om hur vi kan minska avstånd mellan kropp och själ, hur vi vill svepas iväg av en mänsklig helhet och hur vi ska kunna få fler mått på stocken än bara tillväxt och effektivitet. Och jag älskar att hon påminde mig om unabombaren.
”om man inte läser Proust har man dåliga förutsättningar att uppfatta mer än skummet av den litteratur som skrivs i västerlandet idag.”
Under året 2022 – hundra år efter Prousts död – satsar jag på att läsa På spaning efter den tid som flytt. Jag har bara läst tre av sju delar så här långt men Olof Lagercrantzs bredvidläsning är tyvärr redan slut. Det är väl inte att föredra, jag tycker nog att man ska läsa verket innan man läser verket om verket.
Men jag kunde inte hålla mig. Det är nämligen ren lyx att få smaska i sig de välvalda russinen som Lagercrantz plockat ur kakan; intressant och ibland ganska snaskigt stoff i en lättläst och välstrukturerad form. Av läsaren krävs ingen ansträngning. Jag älskar ofta verk om verk och det här är inget undantag. Den hade gärna fått vara längre än dess 210 sidor. Jag är mycket glad för att Lyckans gåta ännu ligger framför mig.
Lagercrantz bästa spaningar:
Céleste Albaret (en flicka berättaren möter i Balbec i del fyra) bär samma namn som Prousts vårdare. Hon har gett ut en bok om hur det var att arbeta med den tyranniska herren.
Markis Robert Saint-Loup har samma förnamn som Prousts bror och ”loup” betyder varg vilket var smeknamnet brödernas mamma hade på sina söner.
Robert och Alberte är samma person.
Vinteuil är tillsammans med baron de Charles och Albert Bloch förhemligade porträtt av Proust.
Dödade Proust sin mor? Fick hon ett slaganfall då hon bevittnade Proust i armarna på en man?
Kärlek blir till idel smärta hos Proust, svartsjukan kan aldrig stillas. Älskaren (Swann i del ett, berättaren i del två) begär det ouppnåeliga – något utanför tid och rum. Är det svartsjukan älskaren älskar?
Den alltjämt blonda berättaren har plötsligt svart hår i fjärde delen.
Proust skriver i något av alla sina brev angående sin ”bristande moral” som alltid allierar sig med den i underläge ”det mest triumferande ögonblick förstörs därför att det alltid är någon som lider.”
Jag hade hoppats på att Lagercrantz skulle våga sig på någon negativ kritik, men här finns bara hyllningar och geniförklaringar.
Senaste kommentarer