Efterliv är en fristående fortsättning på Paradiset, som jag tyckte mycket om. Den stora behållningen med Abdulrazak Gurnahs böcker, skulle jag säga, är att vi får ta del av kolonisationens grymheter inifrån. Tyvärr gör Gurnah i Efterliv avkall på gestaltning och levande karaktärer till förmån för historiska fakta. Den här berättelsen är fragmentarisk – till hans försvar är det nog så han menar att människor är, inte minst människor som präglas av ofullständiga berättelser. Det är i och för sig värdefullt att få lära sig om det Tyska Östafrika som senare blir Engelskt och idag är Tanzania. Tidsintervallet börjar där Paradiset slutade och sträcker sig från tidigt 1900-tal till 60-talet.
Det handlar om föräldralösa Afiya som trotsar regelverket som gäller för kvinnor och lär sig läsa. Hennes bror Ilyas och Hamza (liksom Yusuf) deltar som askarier tillsammans med tyskarna (Schutztruppe) i utrensningen av ursprungsbefolkningen. Vi får också följa senare generationer som möjligen har likheter med författaren själv, men jag vill inte avslöja mer av handlingen för det här är en berättelse som till stor del drivs framåt via storyn. Gurnah är i vilket fall en manlig nobelpristagare som kan skriva om kvinnor utan att fastna med skägget i brevlådan – det är ett som är säkert.
Författaren sätter med sin lågmälda prosa ljus på hur krig skadar alla, både direkt och indirekt inblandande i stunden och även efterkommande generationer. Jag gillar när han utvecklar sina komplexa karaktärer med psykologisk ansats, men tyvärr är Efterliv lite för mycket en krigsskildring för min smak. Men det är ändå en läsupplevelse jag rekommenderar inte minst för att den ger en tillfredställande avslutning på Paradiset.
Naima som bor med sin mamma, får en ny granne i Lisen. De är båda runt nio år och älskar käpphästar. Snacka om flyt! Dessutom visar det sig snabbt att de trivs ihop. Lisen ska välja ett rum i nya huset och för att göra det måste hon provsova dem alla. Tillsammans med Naima. Sen sover de i en massa olika rum och rider runt på sina käpphästar dag och natt.
Förutom en lillasyster som kommer bort och en hink med sniglar som mosas är det inga yttre händelser som väcker känslor i Ett rum för Lisen. Det är inuti Naima det brinner för hon blir kär i Lisen. Pluspoäng för lesbisk kärlek. Eller snarare barnkärlek – som jag har svårt med eftersom jag aldrig sett/hört någon uppleva det i verkliga livet. Kärleken framstår här som väldigt angenäm och problemfri, pirrig och skön. Det är positivt att karaktärerna slipper förhålla sig till störiga pojkar. Här finns bara en irriterad pappa, hans små utbrott är det som är mest realistiskt.
Jag saknar vardagsproblem, humor, sinne för verklighet och täthet i texten. Boken är för lång och tråkig tycker både jag och min tioåring. Jag saknar däremot inte pojkarna.
” – Jag har tvivelaktig moral, förstår du. – Vad betyder det för dig? – Att man tvivlar på andras moral.”
En fransk skådespelerska och en japansk arkitekt spenderar ett passionerat dygn tillsammans i Hiroshima. Det är intrigen i detta filmmanus som Marguerite Duras skrev som ett beställningsjobb, 1958. Det var tal om att göra (ännu) en dokumentärfilm om Hiroshima, men regissören Alain Resnais sa nej. Han lät Duras skriva något mycket större. Utan att ge vika för den dokumentära verklighet som atombomben medförde får Hiroshima min älskade i sin metakonstruktion också med japanernas synvinkel på just dokumentärfilmerna. Man kan läsa, tala, se bilder och filmer för att försöka förstå. Men det är i brist på annat, det räcker inte till. ”Du har ingenting sett i Hiroshima.” Säger han till henne, eftersom hon aldrig kan förstå hur det var att vara där när bomben fälldes. Om valet av den japanske skådespelaren skriver Duras:
”Valet av en japansk skådespelare av västerländsk typ bör tolkas på följande sätt: En japansk skådespelare av utpräglat japansk typ skulle medföra risken att man tror att det i synnerhet är för att hjälten är japan som fransyskan dras till honom. Då skulle man, vare sig man vill eller inte, åter falla i exotismens fälla och i den ofrivilliga rasism som är en ofrånkomlig beståndsdel av all exotism. […] Om åskådaren aldrig glömmer att det handlar om en japan och en fransyska, existerar inte längre filmens djupare betydelse. Om åskådaren glömmer det, uppnås denna djupare betydelse.”
Jag läste manuset först, blev helt till mig. Sen såg jag filmen (från 1959), blev ännu mer till mig. Det här är en upplevelse jag varmt vill rekommendera. En av de komplexa teman som Duras angriper är språkets begränsningar. Jag har sällan upplevt det så starkt själv när jag nu ska skriva den här texten. Hur många ord jag än använder lyckas jag inte göra upplevelsen rättvis. Jag skulle lika gärna kunna skriva bara ett ord, vilket i så fall skulle vara: avstånd.
I staden förknippad med ond bråd död får de uppleva kärleken. Hon är där för att spela in en dokumentärfilm om freden. De är båda lyckligt gifta, men när kärlek uppstår framstår otrohet som en bagatell. Den kortvariga förbindelsen som kommer att upphöra när hon lämnar Hiroshima gör att hon vågar berätta om sitt trauma. Duras sätter fokus på människans villkor att leva med minnen, språk, drömmar och känslor samt hur vi tvingas förhålla oss till den outgrundliga tiden. En hel människa är både vacker och ful, Duras är väldigt bra på att skapa karaktärer som lever upp som hela motsägelsefulla människor. ”Du dödar mig. Du gör mig gott.” ”Jag ljuger. Jag talar sanning.” Säger fransyskan till sin japanska älskare.
Duras sätter ljus på hur språket ger oss begränsade möjligheter för att förstå varandra och hur exotismens problematik kan vara en del av det. Fransyskan ler när hon uttalar Hi-ro-shi-ma. När japanen med rynkade ögonbryn frågar henne hur hennes bild av staden var innan hon upplevde den, svarar hon att den hör samman med slutet på kriget. När han sedan njuter av att uttala hennes hemort Nevers och påtalar hur vackert det låter, blir hon illa till mods eftersom hon förknippar Nevers med sitt trauma. Jag blir yr när tänker på att nästan alla ord har olika konnotationer för olika människor. Fransyskan menar att vad kunde en internationell film som spelas in i Hiroshima annars handla om, om inte freden. Men för honom som är född där, som förlorat sin familj där, som lever sitt liv där är uppfattningen förstås en annan.
Här sätter författaren ord på en känsla som jag ju äldre jag blir, får allt svårare att slå undan: viljan av att beundra människan är berövad. Jag tror att andra världskriget berövade Duras denna vilja.
”Att kunna se på riktigt, det är något man kan lära sig.”
Och det var uppenbarligen något Duras lärt sig. Ett geni var hon. GENI!
Den fruktansvärda grönskan syftar kanske på det moln av klorgas som tyskarna använde under första världskriget. Det är med spännande fakta om gas och gifter som Benjamín Labatut inleder sin populärvetenskapliga bok om besatta män och vetenskapliga upptäckter. Det här är en ganska osammanhängande skara essäer presenterade i skönlitterär skrud.
”Atombomberna som slet sönder Hiroshima och Nagasaki utlöstes inte av någon generals flottiga fingrar, utan av en samling fysiker beväpnade med en handfull ekvationer.”
De fanatiska männen som det handlar om lever i vår tid eller tillhör tidigare generationer; Albert Einstein (relativitetsteorin), Shinichi Mochizuki (a+b=c), Alexander Grothendieck (matematiker som blev miljökämpe), Werner Karl Heisenberg och Erwin Schrödinger (kvantmekanik) med flera. Mestadels handlar det om förhållandet mellan Einsteins relativitetsteori och kvantmekanikens slumpmässighet som ledde fram till Schrödingers katt.
Författaren håller en fin balans mellan själva vetenskapen och fantasier kring geniernas närmast övernaturliga egenskaper. Det är en snärtig och rolig text, en fin kombination av naturvetenskap, filosofi och språk. Tyvärr existerar kvinnor inom den här bokens ramar enkom som fruar eller sexobjekt.
Hög intelligens verkar ligga nära vansinne, ”varje nytt framsteg […] tog honom längre bort från den verkliga världen”. Tyvärr är det inte bara desillusion som är baksidan av framgångsrik vetenskapsforskning utan också förgörelse. Denna bistra sanning tycker jag Labatut framför rättså snyggt.
När jag läser Duras fantastiska gestaltning ÄR jag där protagonisterna är. På ett överfullt hotell i en liten stad i Spanien, en sen sommarkväll. Såar av vatten slår ner mot glastaket, luften är fuktig och doftar av lera, fotogenlampor sprider ett varmt ljus som ibland avbryts av blixtskenets vassa vithet. Dundret från åskan matchar Marias sinnesstämning. Hon ligger i en korridor tillsammans med sin man Pierre, deras barn samt Claire – Pierres älskarinna. På stadens i övrigt tomma gator patrullerar poliser på jakt efter en mördare; Rodrigo Paestra har skjutit sin unga hustru och hennes älskare. Han har begått ett crime passionnel – ”lidelsebrott” – en mans rätt att döda sin hustru om hon är otrogen. (Fram till 1970 kunde en man ostraffat döda sin otrogna hustru i Frankrike, men samma rätt gällde inte för en kvinna i samma situation.)
Vad som egentligen händer i den här alkoholindränkta feberliknande drömmen som dessutom utspelar sig i högsommarhetta står inte helt klart. Glasklar är däremot Duras blick för stämning och spänning som ger puls genom hela den här minimalistiska kortromanen. Hon dyker rakt in i en brännande situation och trots att läsaren blir utan bakgrundsinformation lever karaktärerna upp som realistiska människor. Jag känner mig som en fluga på väggen i rummet där människor upplever passion, hämndbegär, dödslängtan och det är alldeles underbart.
Det är alltså två parallella triangeldramer som filmiskt spelas upp här. Hur de relaterar till varandra kan man fundera mycket på, författaren lämnar det åt oss. Marias olycka och oklarhet inför vad framtiden innehåller med tanke på Pierre och Claires kärlek försöker hon hålla stången genom att koncentrera sig på mördaren. De är av olika kön nota bena, men båda försmådda. Att – i manlig stil – döda den som svikit tycks meningslöst. Det handlar egentligen om att stå ut med sina känslor, vilket berusningen underlättar. Jag skulle vilja påstå att hela boken, egentligen hela det mänskliga livet handlar om känslor och hur vi hanterar dem.
Läs den här, men hoppa över förordet (av Artur Lundkvist) som avslöjar för mycket.
Julius Rodhe, född 1938, är vår berättare och han öser ur sin barndomsbrunn belägen på Österlen. Där finns hans belästa och språkkunniga far och hans tvåldoftande mor. Pojkarna som mobbar honom. Irma som bär kärlekens budskap men som inte vill kännas vid honom i skolan.
Julius ramlade ner genom en lucka till källaren som liten och spräckte skallen. Den kunde lagas med en silverplatta men det förlorade talet och motoriken måste tränas på nytt.
Jag har inte läst något av Björn Ranelid tidigare, och hade kanske inte gjort det om inte Synden vunnit 1994 års Augustpris. Ranelids persona som jag har en ironisk inställning till, gör sig påmind inledningsvis men efter ungefär femtio sidor är jag inne berättelsen. Prosan är Ranelidsk och poetiskt högtravande – som väntat – men den låter sig också sjunka hela vägen ner till den skånska myllan och den realistiska fysiska kroppen.
Ranelid implicerar det immanenta och transcendenta, kropp och själ, människa och Gud och natur. Hans fascination av ålar, äpplen, språk, kärlek och kvinnor brer ut sig över sidorna i metafortäta rader. Hela den bombastiska texten är som ett försvarstal för den udda, utsatta, fördömda människan. Han ger Julius värdighet trots att han pratar och går konstigt.
Men karaktärerna lever tyvärr aldrig riktigt upp för mig. Jag tröttnar på de formelartade upprepningarna och saknar gestaltning. Sexskildringarna är krystade. Andemeningen att det finns goda och onda människor känns daterad och platt.
Jag ÄLSKAR dock att han påminner läsaren om tiden när krämaren alltså försäljaren var någon man enligt norm skulle vara misstänksam emot.
Jag har antagit en utmaning tillsammans med Mösstanten och Kicki att läsa alla böcker som vunnit Augustpriset i kategorin skönlitteratur. Det är 33 böcker som utgivits mellan 1989 och 2021. För mig återstår det fyra böcker att läsa (se lista).
In media res och på samma gång från allra första början blixtrar vi in i Monas medvetande, precis när hon föder sitt barn. Hon vet inte var hon är eller varför. Hon förstår inte vad köttklumpen eller mannen med den inträngande blicken vill henne.
Det här är en berättelse – i tredje person, presens – om Mona som fått en förlossningspsykos. Hennes medvetande är i en återvändsgränd och vägen bakom henne är höljd. Med skärpt perception och en slags utifrånblick, som att hon är ny i världen, möjliggörs det söndertjatade carpe diem, fast för Mona är det snarare gehenna som carpas.
Hon kommer hem till vad hon uppfattar som ett fängelse, med mannen som fångvaktare. Innergården blir hennes rastgård och tillflyktsort. Där träffar hon grannbarnet Terese vars blick är ofarlig och med henne kan Mona slappna av för en stund.
Jag älskar idén och temat med alienation från jaget, omgivningen och sin . Förfrämligande brukar ses som något sjukligt och skadligt. Men under tiden man är gravid – man utgör hölje åt en annan kropp – är det ju faktiskt oundvikligt. Rohi skapar en klaustrofobiska stämning med sin suggestiva prosa som dessutom är både välformulerad och vacker. Här finns gott om utrymme för läsarens egen tolkning. En av trådarna tycker jag slutar tvärt i ingenting (Yeter, som betyder ”det räcker” kanske är det hela?).
När jag läst klart den här gastkramande kortromanen kan jag höja mig en nivå och fundera över normkritiken som finns mellan raderna. Moderskapet med dess förväntningar kan förvandla en människa till en tryckkokare. Inte minst, om barnet som kommer inte varit efterlängtat. (Abort=mänsklig rättighet!)
Monas ondsinta bild av barnmorskor och sjuksköterskor på BVC känner jag tyvärr igen. Jag har mött den hos många mammor, som mest polariserad när barnet är litet. Att människor projicerar sina känslor av misslyckande och förtvivlan kräver således ingen psykos. Det räcker att hela tiden utsättas för jämförande med ett orimligt ideal.
Kolossal frihet är en samling av Deborah Levys tre självbiografiska romaner som enligt baksidan utgör hennes litterära och feministiska manifest. Men jag tycker Levy slår in öppna dörrar. Hon skriver om feministiska frågor som är daterade, åtminstone angriper hon dem på ett uttjatat sätt. Och varför släpper hon inte taget om Freud? Jag tycker inte heller att hon lyckas tränga in i problemen med kvinnans brist på eget rum, att vi ställer orimligt höga krav på mammor, män som kallar sin fru för just ”min fru” istället för vid namn, vikten av att höja sin röst, att män inte frågar kvinnor om något i samtal, att osympatiska kvinnokaraktärer säljer dåligt etcetera. Det är den gamla visan om svårigheten att som kvinna kombinera att vara människa, mamma, fru och konstnär. Jag fattar ju att det fortfarande är ett jäkla pusslande, men verkligheten är också att många kvinnor lyckas med kombinationen och skriver genialiska böcker. Det är fler kvinnor än män som skriver böcker nu (i Sverige i alla fall). Levy far förbi där jag hade önskat fördjupning. Det bränner aldrig till och det känns som att jag har läst allt förut, till och med om de turkiska affärsägarna.
När jag läser den här trilogin (som jag hade högt ställda förväntningar på, jag älskade Varm mjölk) slås jag av hur otroligt svårt det är att skriva riktigt bra. Hur knepigt det är att skriva något nytt, något som är roligt, drabbande eller allmängiltigt. Jag vet ju att Levy kan skriva förstklassigt, att hon har humor och fantasi och hennes liv är intressant – hon är född i Sydafrika för tusan. Men det här verket innehåller för många klichéartade formuleringar där äktenskapet liknas vid ett sjunkande skepp och mamman vid en gps. Litteraturreferenserna och citaten har jag mest behållning av; Brontë, Lorde, Woolf, Alcott, de Beauvoir, Sartre, Duras, Heidegger med flera.
Men nu ska jag inte vara tjurig, bara för att jag blev besviken. Visst finns här höjdpunkter, jag skrattar några gånger och somliga insikter får jag. Dessutom får jag lust på den litteratur hon hänvisar till.
Levy skriver, i första boken som jag gillade bäst, om när hennes pappa blev bortförd (för att han var motståndare till apartheid), att han försvann över natten precis som snögubben hade smält bort när morgonen kom. Plötsligt slog det mig att de maskulint kodade figurerna som tomten, snögubben, midsommarstången, Gud är kanske symptom på människans vanligaste längtan: fadersträngtan.
”Har satt på mig lilla blusen. Har druckit lilla drinken. Snart kommer lilla sammanbrottet.”
Jag skulle bara bläddra lite i den här, efter att jag packat upp den ur paketet från Kaunitz-Olsson (tack!). Men jag fastnade förstås och sträckläste.
Nina Hemmingssons alterego, den svarthåriga rasande humoresken med tom blick och skarpt intellekt, fyller tjugo år. Är det något att fira då?
Jaa! Med tanke på hur hon brottas med ångest och lust att dra sig undan ska vi vara glada att hon öppnar sig för oss. Hon har kanske tack vare hybris sina metoder att stå ut med eller snarare att inte stå ut med det här patriarkala, individualistiska och ytliga samhällssystemet. Hennes självsupport är inspirerande. Det är bittert och beskt och väldigt roligt. Grattis och tack, vill jag hälsa.
Evig inre kris är ett urval av de bättre tecknade serier och enrutingar från tidigare verk. Det är en fantastisk samling satirisk samtidskonst.
Huvudtemat är det mänskliga problemet att hålla känslan av meningslöshet, ensamhet och livsleda stången. Men Hemmingsson bjuder in elefanten i rummet och låter den existentiella ångesten ta plats. Det handlar om hur svårt det är att vara flockdjuret människan och att möta andra människor på riktigt. Livet är inte alltid roligt – kanske rent av en evig inre kris – och det är bara dumt att vara positiv hela tiden. Med befriande röriga linjer och naivistiska uttryck bjuder Hemmingsson oss att dyka ner i den lockande självupptagenhetens misär och väl där skratta faran rakt i ansiktet. Vissa teckningar är riktigt snygga och andra är fula. Jag älskar att hon släpper fram det fula, som ett välkommet avbrott från alla vackra, tillrättalagda och tillsynes perfekta bilder vi matas med.
Hemmingsson tar också itu med normer, myter och fördomar kopplade till ålder, sexualitet och könsroller. Framförallt den kvinnliga och hur den står i förhållande till ideal, kropp och personlighet. Mot uttalade och outtalade krav, floskler, falska profeter, ryck upp dig-mentalitet och korkade män ryter hon ifrån. Missförstådda tanter, ensamstående mammor, hästtjejer och den som blivit ”lilla gummad” får här ge svar på tal. Det är raka rör men utan att skriva läsaren på näsan.
Det finns väldigt mycket för mig att känna igen mig i och det är jag knappast ensam om. Evig inre kris erbjuder osmos mellan yta och djup, insida och utsida. Jag skulle vilja tapetsera väggarna med den.
Bakom varje framgångsrik man, står en kvinna, säger man. Kan det vara så att bakom varje trasig människa, står en man? Jag har läst så många böcker på sistone om män som ställer till det för andra att jag börjar tro det.
Det är flera välbekanta teman Anne Swärd tar sig an i sin debut från 2003. Den handlar om en krisande familj som återförenas i barndomshemmet. De olika vuxna familjemedlemmarna utgör ett stereotypt persongalleri. Här finns den unga psykiskt störda kvinnan med oklart ursprung, en ond storebror och en god lillebror, en pappa som försvinner och kuvade kvinnor. Polarsommar utspelar sig under några heta sommarveckor som ska leda till familjens slutgiltiga sönderfall.
Motiven och karaktärerna är ganska – dock inte helt – förutsägbara. Enligt mig är det för många hemskheter som inträffar, typiskt för en debut. Men prosan och uppbyggnaden är mycket bra, därför är jag idel öra från början till slut. Att det är Anna Maria Käll och Jonas Karlsson som läser förhöjer upplevelsen. Gestaltningen och den psykologiska insikten imponerar. Berättarperspektivet i jag-form växlar mellan karaktärerna vilket gör att bilden av vad som faktiskt pågår klarnar långsamt. På slutet kände jag mig lite snuvad, var det inte mer än så alltså? Jag hade förutspått utgången betydligt tidigare.
En viktig sak som författaren får fram väldigt tydlig är att män som slår någon de står nära inte gör det på grund av bristande impulskontroll. Kanske beror det på osäkerhet, skev verklighetsuppfattning, bristande empati, oförmåga gällande känsloreglering, psykisk sjukdom eller dåliga erfarenheter? Det är i vilket fall kontrollbehov och maktbegär som ligger till grund, inte bristande kontroll.
Senaste kommentarer