Stäppvargen av Hermann Hesse

”..jag inbjuder er till en liten underhållning, inträde endast för förryckta, priset är förståndet, är ni med på det?”

Vill jag yla? Ja faktiskt! Jag har hittat min stora kärlek. Eller ja, en kärlek TILL. Den här är från 1927, lite grå, flummig och dekadent – alls icke perfekt. Men vem bryr sig om perfektion när upplevelsen av att förstå och bli förstådd äger rum, och inte minst: epifani. Detta sker när han bjuder upp, stäppvargen. Oohh jag ryser, säg det igen. S t ä p p v a r g e n ! Han hänger mestadels i de ryska bergen, att träffa på honom är en ynnest.

Okej, ska försöka komma till sans. Det här är en expressionistisk klassiker, en idéroman marinerad i existentiell nihilism, kryddad med ett mästerligt språk. Herman Hesse var en citatmaskin. Stäppvargen är en förhållandevis kort roman med ett svindlande innehåll om letandet efter andlighet och om utanförskap. Som en antik grekisk komedi, fast tysk. Ett tankeexperiment i tre delar som tar itu med nationalism, dualismen kropp (varg/instinkter) och själ (medvetande/människa) och hur man ska leva. Det är en så kallad menippeisk satir som förenar löje och moralisk sanning. Givetvis finns här gott om utrymme för tolkningar, för mig är Stäppvargen en hyllning till livet, sinnlighet, konst och kärlek samt en uppgörelse med skuldkänslor, romantik, idealism och regelstyrd fromhet.

Det handlar om en femtioåring; Harry Haller, svinlik författaren. Han skild och ensamvarg, han är plågad och lider av livsleda, är självmordsbenägen. Det är mellankrigstid. Men så träffar han en tjej, Hermine, hon lär honom dansa och totar ihop honom med en ung vacker Maria (icke jungfru). Intellektet förlorar en brottningsmatch mot sinnligheten och vinsten är livslust. Harry lär sig skratta och njuta (=meningen med livet enligt Hesse).

Eller vänta, egentligen handlar det om en man som också är utgivaren. Han hittar ett manuskript hos sin fasters besynnerliga hyresgäst, honom de brukade kalla Stäppvargen. Den texten innefattar i sin tur ”Traktat om stäppvargen” som Harry har hittat. Traktatet tycks handla om honom själv (precis som den här boken delvis tycks handla om mig). En berättartekniskt imponerade labyrint som lockar till att springa flera varv.

”Stäppvargens blick trängde igenom hela vår tid, hela dess beskäftiga strävan och tomma fåfänga, all den självbelåtna och osunda intellektualismens ytliga narrspel – ack, den gick ännu djupare, gällde inte bara vår tids brister och hopplöshet, tomheten i vår kultur och vårt andliga liv. Den trängde ända in i mänsklighetens hjärta, och i en enda sekund talade den länge om en tänkares, kanhända en verkligt vetande människas hela tvivel på människolivets värdighet och meningen överhuvudtaget. Denna blick sade: ”Titta, sådana narrar är vi! Sådan är människan.””

Harry har en borgerlig bakgrund vilket medför inre motsättningar eftersom borgerlighet naturligtvis är något att förakta. Borgaren med sitt blott rudimentärt utvecklade jag försöker leva i ljum medelmåtta. ”Aldrig ger han [borgaren] upp sig själv eller ger sig hän, varken åt sinnesruset eller askesen, aldrig blir han martyr, aldrig går han med på sin egen förintelse – tvärtom, hans ideal är inte jagets hängivelse utan dess hävdande, hans strävan går varken ut på helighet eller motsatsen, det absoluta är honom motbjudande, han vill visserligen tjäna Gud, men också sinnesruset, han vill nog vara dygdig men också göra det lite trevligt och bekvämt för sig. Kort sagt, han försöker slå sig ner mittemellan ytterligheterna, inom ett område av måttfullhet och trevnad, fritt från stormar och häftiga oväder, och det lyckas honom också, fast på bekostnad av den livets och känslans intensitet, som ett liv inriktat på absoluta och extrema mål skänker. Leva intensivt kan man bara på bekostnad av jaget.”

Det är uppenbart en villrådig person vi har att göra med här. Är det dubbelmoral? Är det schizofreniskt att känna sig kluven, att infoga sig i ett samhälle som man samtidigt kritiserar? Nej, jag tänker att det är mänskligt. Människan är i vilket fall inte en dualistisk varelse utan mycket mer komplex, snarare som ett schackspel med många personligheter. Att cyniskt betrakta det tyska samhället i en tid mellan två krig, och att med samma misantropa blick titta på sig själv som fåfängd vit man, tycker jag verkar tyda på sundhet. (Det skulle också kunna vara så att HH har ångest på grund av att han valt bort sin familj.) Flockdjuret människan kan inte må bra varken i eller utanför ett samhälle som premierar ytlighet, pengar och makt och som utestänger mer otämjda dimensioner. I alla fall inte utan droger – enligt Hesse. Man kan dock komma en bra bit på vägen med kärlek, konst och musik. Det handlar om att hitta sin väg, att göra sig oberoende av normer och religiösa dogmer. Värna fred, frihet och mellanmänskliga relationer.

”Människan besitter ingen överväldigande grad av tankeförmåga. Och även den mest bildade och intelligenta människa betraktar alltid världen och sig själv genom naiva, förenklade och förfalskade formlers glasögon. Men allra mest sig själv. Det förefaller nämligen vara ett medfött och absolut ofrånkomligt behov hos alla människor, att föreställa sig sitt eget jag som en enhet. Man må aldrig så ofta eftertryckligt slå ner på denna vanföreställning, alltid sticker den upp huvudet igen. Domaren som har mördaren framför sig, och ser honom in i ögonen, och för ett ögonblick hör honom tala med sin egen, domarens röst, och känner igen alla hans reaktioner, förutsättningar, möjligheter från sitt eget inre, är i nästa ögonblick åter ett, han är domare, drar sig blixtsnabbt tillbaka inför skalet i sitt inbillade jag, gör sin plikt och dömer mördaren till döden.”

Innehållet i all ära (tankarna går till Kafka), men egentligen är det i första hand språkets stilistiska briljans som överväldigar mig. Och hur Hesse lyckas förmedla känslan av ensamhet och förtvivlan. Det euforiska teaterbesöket i slutet imponerar inte, drogliberalism tilltalar mig inte. Däremot gillar jag att det finns utrymme för vänskap mellan kvinna och man och att Hermine tycks representera den kvinnliga sidan av Harry. Hesse leker med könsstereotyper och sexualitet på ett sätt som imponerar stort (bortsett från hur han behandlar prostitution) med tanke på kontexten. Hermines död tolkar jag (feministiskt) som ett ratande av kvinnliga värden, förlust av människans fredsbevarande sidor vilket mycket riktigt resulterar i ett andra världskrig.

Det som allra mest slår an i mig är hur ungdomens naiva ideal i takt med åldrandet byts ut mot cynism och misantropi. När perfekt musik (Conserto Grosso av Händel) strömmar ur den bristfälliga radioapparaten representeras avståndet mellan idévärlden och den riktiga världen. Vi måste alla acceptera att ideal och romantik är illusioner. Verklighetens människor är inga hjältar utan banala borgar-wannabes. Humorn kan hjälpa oss att hantera den absurda existensen, vi bör skratta åt eländet. Och det har jag gjort tillsammans med min kärleksmums Stäppvargen.

”Ack, det är så svårt att finna detta gudaspår mitt i det liv som vi lever i, mitt i denna belåtna, borgerliga, andefattiga tid, med denna arkitektur, dessa geschäft, denna politik och dessa människor ständigt för ögonen! Hur skulle jag kunna vara annat än en stäppvarg och avsigkommen eremit mitt i en värld av vars mål jag inte ett enda, av vars glädjeämnen inget enda tilltalar mig! (Jag håller inte ut länge vare sig på en teater eller en biograf, kan knappt läsa en tidning, sällan en modern bok, jag kan inte förstå vilken lust och glädje människorna söker i överfulla järnvägskupéer och hotell, i överfulla kaféer med kvalmig och påträngande musik, i de eleganta lyxstädernas barer och varietéer, på världsutställningar, praktgator, idrottsplatser och föredrag för bildningstörstande – jag kan inte förstå, inte dela alla dessa nöjen, som ju finns inom räckhåll och omkring vilka tusentals andra människor knuffas och trängs.) Och vad som däremot händer mig i mina få glädjestunder, vad som för mig är hänryckning, upplevelse, extas och uppbyggelse, det känner och uppsöker och älskar världen på sin höjd i dikten, i livet finner man det förryckt. Och när allt kommer omkring, om världen har rätt, om denna kafémusik, dessa massuppbåd i den amerikanska stilen av människor med så små anspråk har rätt, då har jag orätt, då är jag förryckt, då är jag verkligen Stäppvargen som jag ofta kallat mig själv, djuret som förirrat sig in i en för honom främmande och oförståelig värld, som inte längre kan finna sitt hem, sin lust, sin föda.”

1 kommentar

  1. Ungdomslektyr. Så roligt att bli påmind. Men framför allt att få ta del av en engagerad läsning från 2022. Fint!

Kommentera